-
Grattis på födelsedagen, Ninja
Två bra saker är att jag nu är hemma i San Diego igen, och att min nacke känns betydligt bättre än igår. Resan gick smidigt, förutom att jag behövde kliva upp klockan 3:30 på morgonen och inte var nådigt trött på flygplatsen. Men sov på planet så det är bättre nu.
Hann i alla fall hem precis i tid för att fira min förstfödda, som fyller 14 år idag. Ja, min katt Ninja alltså. Har haft henne i 13 år, och det har sannerligen inte varit en dans på rosor. Jag älskar den här katten, men hon är alldeles för smart och ondskefull för att det ska vara lätt att leva med henne.
Hon följer mig vart jag än går i hemmet och kräver saker av mig. Hon förstör mina möbler och väggar. Hon utövar grupptryck på min andra katt och får henne att hitta på sattyg också. Varje gång jag går in i badrummet kommer hon springande och terroriserar mig tills jag vrider på kranen så hon kan dricka vatten. Om hon tycker att jag har sovit tillräckligt länge på morgonen sätter hon sig och drar klorna längs spegeln i mitt sovrum tills jag vaknar och blir arg. Hon bits.
Men hon är också väldigt kelig och rolig. Så fort jag sätter mig i soffan kommer hon och lägger sig på mitt bröst och spinner. Varje gång jag kommer hem möter hon mig i dörren. Och om jag är ledsen kommer hon och tröstar.
Ni som har katter vet väl hur det är. En ständig kamp, men också fyllt av kärlek.
-
Att få hänga med hundar
En av mina närmsta grannar, K, tar hand om mina katter varje gång jag åker någonstans. Vilket är ganska ofta. Jag har flera gånger försökt betala henne för mödan, eller på något annat sätt återgälda de många, många tjänsterna, men hon viftar bort allt sånt och insisterar på att hon så gärna hjälper till. Och jag tror henne – det här är den mest altruistiska och osjälviska människa jag någonsin träffat.
Med jämna mellanrum köper jag ändå små presenter och lämnar vid hennes ytterdörr så hon inte kan vägra att ta emot dem – ett spa-kit, en låda öl, lokala delikatesser från något ställe jag har besökt, osv.
Nu när jag snart ska till Nya Zeeland i nästan två veckor ställer K upp som kattvakt igen, men den här gången har jag lyckats få göra något för henne som tack. K har själv tre katter och en hund, och just nu är hon även hundvakt åt sin mammas hund. Idag skulle hon iväg och volontärarbeta någonstans (som sagt, världens mest altruistiska person) och frågade om jag kunde släppa ut hundarna någon gång under dagen.
Det sa jag såklart direkt ja till, samt erbjöd mig att släppa ut dem på min lunchrast under veckan också så att K inte behöver åka hem från jobbet och göra det.
Så idag fick jag hänga med de här gulliga tjejerna, Cookie och Delilah. Sen min lilla vovve Steve dog för ett drygt år sen har jag ofta saknat att ha hundar omkring mig, så jag ser fram emot mer av detta.
-
Steve 4-ever (part II)
Förra veckan var det exakt ett år sen jag förlorade min lilla hund Steve. Jag börjar fortfarande gråta nästan så fort jag tänker på honom, trots att jag VET att han var klar med livet här på jorden.
Under pandemin 2020 när alla tatueringsstudior var stängda bad jag min kompis Sal, som tatuerar på Electric Tiger Tattoo här i San Diego, att måla ett porträtt av Steve åt mig. Tänkte att det var ett bra sätt att stödja mina tillfälligt arbetslösa vänner ekonomiskt.
Det blev ett så fantastiskt porträtt, och det har hängt på mitt kontor bredvid mitt skrivbord de senaste två åren.
Sals specialitet är “man-ups”, alltså traditionella pinuppor fast med välutrustade män istället för bystiga kvinnor. Så hans tolkning av Steve var att göra honom till en leather daddy. Vilket jag ÄLSKAR. Steve var en så knasig liten hund som var rädd för allt, men jag kan ändå se honom framför mig körandes runt på en stor Harley i hundhimlen (ja jag är ateist, men tycker om tanken på att alla döda djur har det riktigt gött någonstans).
I alla fall, jag har tänkt att jag ska tatuera in det här porträttet nu ett ganska bra tag, och igår blev det äntligen av.
Så här blev det. HAR NI SETT EN MER PERFEKT TATUERING? Det har inte jag. Älskar den så himla himla mycket.
Steve 4-ever ❤️
-
Alla timmarna som går
Tack för alla era kommentarer på förra inlägget. Det är så många som har hört av sig, och jag har fått blomleveranser och handskrivna kort. Mitt i sorgen känns det ändå fint att veta att så många personer brydde sig om Steve. Han var en speciell liten gubbe.
Jag mår ändå bra. Är såklart ledsen och saknar min hund, men jag känner i hela hjärtat att det var rätt beslut och jag vilar i att veta att han har det bättre nu när han slipper lida.
En grej som har hänt den senaste veckan är att jag plötsligt sitter här med en massa tid över. Jag tror inte att jag riktigt insåg hur mycket tid jag tillbringade varje dag med att försöka få Steve att äta och gå ut och allt annat som man måste hjälpa en uråldrig blind hund med. Men nu sitter jag plötsligt här med flera timmar extra varje dag som jag måste fylla med något nytt. Tror att jag behöver en hobby.
M är i alla fall här och hälsar på nu, så vi hittar på saker tillsammans. Sist han var här hade han covid och vi kunde inte göra något alls. Det försöker vi ta igen nu.
Om två dagar fyller jag år och sen är det Halloween, så det ska nog inte vara några problem att få timmarna att gå i alla fall den här veckan. Sen får vi se.
-
Steve 4-ever
Igår sa jag farväl till Steve, min lilla hund. Han fick somna in här hemma, i sin egen säng, medan jag satt bredvid och kliade honom mellan öronen. Det var fridfullt och odramatiskt och så himla, himla sorgligt.
Steve var så gammal och skruttig. Det var verkligen dags. Jag fick fylla i ett formulär hos veterinären med alla hans hälsoproblem och listan blev så lång att jag bara stirrade på den. Förstod knappt hur det var möjligt att han ens var vid liv fortfarande.
Steve var en udda hund. Han gjorde inte “hundgrejer”. Han skällde aldrig och var inte så förtjust i att leka, promenera, åka bil, träffa andra hundar, kela eller äta hundmat. Hans enda riktiga passioner i livet var att sova och att äta skräpmat. När jag adopterade honom var han 12 år och hade pankreatit och inga tänder. Att få honom att äta hälsosamt var en daglig kamp under de tre åren han bodde hos mig.
Under hans sista dagar i livet slutade jag att pracka på honom den receptbelagda hundmaten. Istället fick han leva sitt bästa liv och äta skräpmat. Bacon-cheeseburgare, chicken nuggets, korv med bröd, ost… Har nog aldrig sett honom så lycklig. Den sista måltiden var chicken nuggets samt små, små korvbitar (pga inga tänder) som jag doppade i hundglass med ost- och pumpasmak och matade honom med för hand.
Jag är ledsen och har ont i hjärtat och kan inte sluta gråta. Steve var min lilla kille, min sidekick. Jag kommer att sakna honom så mycket. Men det var absolut 100% rätt beslut att låta honom somna in.
Älskar dig för evigt, Steve ❤️
-
The comeback kid
Hörrni, TACK för all kärlek och allt stöd på förra inlägget. Jag har glada nyheter! Efter att ha sovit i ca 48 timmar i sträck vaknade Steve igår och var… helt normal igen? Han vandrade in på mitt kontor och luktade på mina fötter som han brukar göra, och sen vandrade han in i köket för att leta efter mat.
Han har ätit SÅ MYCKET idag. Jag ger honom i princip så mycket mat han vill ha eftersom han har gått ner ett halvt kilo i vikt (vilket är väldigt mycket när man bara väger tre kilo), och han glufsar i sig för glatta livet.
Vi har gått på en liten promenad och han har till och med NÄSTAN lyckats ta sig upp för den lilla trappan till min bakdörr helt själv (han tog sig upp för tre av fyra trappsteg, sen glömde han hur trappor fungerar — lätt hänt!).
Han är såklart inte frisk helt plötsligt. Steve har fortfarande pankreatit och njurproblem, två tillstånd som bör regleras med hjälp av strikt kost (dock två helt olika typer av kost). Han är fortfarande extremt petig med maten och det finns inte en chans att han kommer äta den receptbelagda veterinärkosten.
Men precis som flera av er sa (och jag uppskattade detta så mycket) så kommer han att berätta för mig när det är dags att vandra vidare. Och han har visat med ALL önskvärd tydlighet att han vill fortsätta leva ett tag till. Är så tacksam för detta ♥
-
Mitt hjärta
Har så mycket jag vill blogga om, men all min mentala och fysiska energi den här veckan har gått åt till att oroa mig över min hund. (Jag vet att det ser ut som att både jag och Steve har varit i slagsmål, men jag har bara tagit bort två födelsemärken i ansiktet.)
Steve är gammal och har en lång lista med hälsoproblem. Pankreatit, njurproblem, ögonsår, nedsatt syn och hörsel, inga tänder, och så vidare. Den senaste tiden har han dessutom börjat få problem med bakbenen, han har varit väldigt energilös och har dessutom matvägrat (inte helt ovanligt eftersom han är sämst på att äta, men den här gången ville han inte ens äta ost eller hundgodis och då är det allvarligt).
De senaste två dagarna har han därför varit inlagd på djursjukhus. Jag hämtade upp honom igår kväll och han var så utmattad att han genast somnade i min famn. Nu är han hemma och sover mest, men vaknar för att äta lite mat och dricka lite vatten ibland. Jag får lyfta ut honom i trädgården så han kan uträtta sina behov eftersom det har blivit svårt att gå i trappor.
Jag har tillbringat så mycket tid hos veterinären den här veckan, och i fredags hade jag ett smärre sammanbrott där. Jag älskar den här hunden så mycket, men jag börjar känna att det eventuellt är själviskt av mig att försöka hålla honom vid liv. Så länge han har energi och verkar livsglad är jag beredd att göra i princip vad som helst för honom, men om det fortsätter så här kommer jag att behöva fatta vissa svåra beslut snart.
Jag borde egentligen inte ha djur — och borde definitivt inte adoptera uråldriga gubbhundar — eftersom jag inte klarar av att hantera när de dör (eller “goes to college” som min kompis Katie kallar det). Har gråtit så mycket den här veckan att jag är helt emotionellt urlakad.
Är tacksam för katterna som märker när jag är ledsen och inte lämnar min sida. Men jag önskar verkligen att de små djuren kunde tala om vad de vill. Vill du fortsätta kämpa, Steve? Eller är det dags att ge upp?
-
Två år med Steve
På allmän begäran (jo, på riktigt!) kommer här en uppdatering om min lilla gubbhund. I slutet av december firade vi två år tillsammans, Steve och jag. Han var “minst 12” när jag adopterade honom, vilket innebär att han numera är minst 14 år gammal.
Han har ju haft alla möjliga sorters hälsoproblem de senaste åren, men på sistone har han varit friskare och piggare än någonsin. Det ska man kanske inte skriva med risk för att jinxa det, men nu gör jag det ändå.
För ett knappt år sen, i februari förra året, låg Steve inne hos veterinären över natten med dropp efter ett akut fall av pankreatit och njursjukdom, och veterinären varnade mig för att det kanske var dags att förbereda sig på det värsta. Jag satt där på hennes kontor och grät och grät.
Sen återhämtade han sig. Den här lilla hunden, som är halvdöv och halvblind, helt saknar tänder och aldrig verkar veta vad som pågår eller var han befinner sig, är helt magiskt uthållig. Någon gång om dagen får han ett ryck och springer runt som en liten valp på grönbete i 20 sekunder eller så innan han däckar i sin säng igen. Han sover i genomsnitt 20 timmar om dygnet och älskar ingenting så mycket som han älskar en ordentlig hundsäng.
När jag var och åkte snowboard på nyårsdagen var min kompis Lexy hundvakt. Hon och hennes roomie har varsin hund och hela huset fullt av hundsängar. Hela dagen fick jag bilder av henne på Steve i de olika sängarna, han förflyttade sig runt för att verkligen utnyttja den här lyxen till fullo.
Steve är världens snällaste och enklaste hund, förutom att han är extremt petig med maten. Han vägrar att äta om jag inte strösslar någon sorts delikatess över hundmaten och sedan matar honom för hand. Just nu är delikatessen köttbullar. Jag har varit vegetarian i över 20 år och det skulle egentligen aldrig falla mig in att köpa och hantera kött, jag tycker att det är vidrigt. Men lik förbannat sitter jag där på köksgolvet två gånger om dagen och handmatar en gammal tandlös chihuahua med en halv köttbulle som jag har värmt upp i mikron och sen skurit i pyttesmå bitar och blandat med hundmat.
Jaja. Det är han värd ändå. Min lilla solstråle.
-
Senaste nytt på djur- och grannfronten
I fredags upptäckte jag till min stora chock att Steve hade en massa blod på huvudet och tassarna. Det visade sig att han blödde ur ena örat, så jag ringde genast veterinären som sa åt mig att komma in. De konstaterade att han hade en öroninflammation, så nu måste jag hälla en vätska i örat på honom en gång varannan dag. Han hatar det så mycket, stackarn.
Det är verkligen alltid något med den här hunden. Är det inte ögon som smälter eller bukspottskörtelinflammation eller dåliga njurar eller allergier så är det tydligen detta. Var hos ögonspecialisten med honom igår också eftersom hans syn verkar ha blivit sämre, han går in i stolsben och trottoarer betydligt oftare än tidigare.
Så här är det ju att adoptera ett gammalt gubbdjur. Det är en emotionell investering (och ekonomisk, det är inte direkt gratis att springa hos veterinären en gång i veckan), men när han är frisk och glad känns det så himla mycket värt det. I princip allt jag vill här i livet är att göra Steve glad.
Andra djurnyheter: Imorse klev jag upp och gjorde min vanliga morgonrutin, men det var något som fattades. Kunde inte komma på vad det var förrän jag såg det här hålet i nätet som sitter för mitt köksfönster och insåg att jag inte hade sett till katterna på hela morgonen. I vanliga fall sitter de och spinner bredvid mig i sängen när jag vaknar eller sitter på badkarskanten och vill dricka vatten medan jag borstar tänderna.
Men nu hade de alltså brutit sig ut. Jag fick först lite panik innan jag insåg att Ninja och Turtle är två fega innekatter som inte alls är redo att rymma och leva på fri fot. Jag öppnade ytterdörren och Turtle sprang genast jamande in i huset.
Ninja hittade jag någon minut senare under huset. Vet inte hur länge de hade varit ute, men är 100% säker på att det var Ninja som gjorde hålet och sen utövade grupptryck på Turtle tills hon följde med på äventyret.
Till mitt försvar vill jag i alla fall säga att anledningen till att jag inte märkte att de var borta först är att jag knappt har sovit på två nätter. Mina närmaste grannar har dammsugit och flyttat runt möbler mellan klockan 22 och 02 de senaste nätterna och eftersom vi delar en papperstunn vägg har detta hållit mig vaken. Måste ta ett snack med dem om att det inte är ok beteende. Ni kanske förresten minns den här grannen från tidigare inte ok beteenden. Så vi får se hur det går. Katterna är hemma och välbehållna i alla fall.
-
Min lilla gubbhund
Förra veckan var jag hos veterinären med Steve sammanlagt omkring 9 timmar mellan måndag och onsdag. På onsdagen fick han läggas in på sjukhus med dropp hela dagen. På torsdagen skulle jag åka till Mexiko på semester, men jag visste inte förrän jag hämtade upp Steve på sjukhuset klockan 20 på onsdagkvällen om jag skulle kunna åka. Då såg hans värden dock bättre ut och min hundvakt Brittany insisterade på att hon var ok med att ge honom 4 olika mediciner varje dag, så veterinären gav mig grönt ljus att åka. Är glad att jag gjorde det, och Brittany skickade uppdateringar hela tiden så att jag inte behövde oroa mig alltför mycket.
Idag gick jag dock tillbaka till veterinären för ett återbesök, och saker och ting har inte förbättrats sen förra veckan. Han äter dåligt (vilket inte är ovanligt, men just nu är det lite oroväckande) och har väldigt lite energi.
Om han inte blir bättre snart sa veterinären att vi kan behöva diskutera hans “livskvalité”, vilket innebär att jag kan komma att behöva fatta en del väldigt jobbiga beslut. Vi är inte där ännu, men jag behöver nog börja förbereda mig mentalt på att Steve kanske inte kommer finnas så himla längre till. Jag visste ju vad jag gav mig in på när jag adopterade en uråldrig gammal gubbe med hälsoproblem, men det gör det inte mindre sorgligt eller svårt.
Har gråtit hos veterinären, i min bil och hemma mer än jag vill erkänna den senaste dryga veckan. Min lilla gubbhund. Jag vill ju bara att han ska vara frisk och inte ha ont.
Den bra nyheten är i alla fall att han inte har blivit sämre sen förra veckan. Så det finns fortfarande hopp. Håll gärna tummarna och skicka positiva tankar hitåt.