-
Steve 4-ever (part II)
Förra veckan var det exakt ett år sen jag förlorade min lilla hund Steve. Jag börjar fortfarande gråta nästan så fort jag tänker på honom, trots att jag VET att han var klar med livet här på jorden.
Under pandemin 2020 när alla tatueringsstudior var stängda bad jag min kompis Sal, som tatuerar på Electric Tiger Tattoo här i San Diego, att måla ett porträtt av Steve åt mig. Tänkte att det var ett bra sätt att stödja mina tillfälligt arbetslösa vänner ekonomiskt.
Det blev ett så fantastiskt porträtt, och det har hängt på mitt kontor bredvid mitt skrivbord de senaste två åren.
Sals specialitet är “man-ups”, alltså traditionella pinuppor fast med välutrustade män istället för bystiga kvinnor. Så hans tolkning av Steve var att göra honom till en leather daddy. Vilket jag ÄLSKAR. Steve var en så knasig liten hund som var rädd för allt, men jag kan ändå se honom framför mig körandes runt på en stor Harley i hundhimlen (ja jag är ateist, men tycker om tanken på att alla döda djur har det riktigt gött någonstans).
I alla fall, jag har tänkt att jag ska tatuera in det här porträttet nu ett ganska bra tag, och igår blev det äntligen av.
Så här blev det. HAR NI SETT EN MER PERFEKT TATUERING? Det har inte jag. Älskar den så himla himla mycket.
Steve 4-ever ❤️
-
Support your local tattoo artist
Så himla många jag känner har förlorat sina jobb de senaste veckorna pga coronaviruset. Förra veckan blev till exempel hela personalen på San Diego Magazine (alltså mitt förra jobb) uppsagda av ekonomiska skäl. En stor del av mina kompisar är frisörer, bartenders eller tatuerare, och de har i de flesta fall förlorat all sin inkomst på obestämd framtid eftersom salonger, barer och tatueringsstudior har fått stänga.
För mig personligen handlar den här pandemin mycket om att balansera mina känslor av lättnad och empati. Lättnad över att just jag inte har drabbats speciellt hårt (i alla fall hittills), och empati för alla jag känner (och inte känner) som har drabbats desto hårdare. För att inte bara sitta hemma och ha dåligt samvete så försöker jag hjälpa mina vänner som inte har någon inkomst just nu. Skickar pengar och köper deras merch och annat för att stödja.
Och häromdagen frågade jag Sal, en av mina kompisar som är tatuerare, om han inte kunde måla en liten tavla åt mig, mot betalning såklart. Jag har länge tänkt att jag ska göra en tatuering av Steve, och Sal skissade upp ett porträtt redan för ett par månader sen. Men eftersom det inte går att tatuera sig nu bad jag honom att måla klart och färglägga skissen istället. Det tog en dag, sen var tavlan klar.
OCH TITTA VAD FINT DET BLEV!!!
Sals specialitet är homoerotik och man-ups (alltså manliga pinuppor), så Steve fick såklart bli en leather daddy. Älskar det lilla benet på mössan.
Så här ser han alltså ut i verkliga livet. Visst blev det likt?
Här kan man följa Sal på Instagram, lovar att det är värt det.
-
En ros över hjärtat
Jag klagar så mycket på USA nuförtiden att folk har börjat undra varför jag bor här egentligen. Det kan man ju för all del fråga sig. En grej som i alla fall är mycket enklare i USA än i Sverige är att tatuera sig. Åtminstone i Stockholm känns det som att alla bra tatuerare är uppbokade flera månader framåt, så man måste ha ordentlig framförhållning om man vill få något gjort. Så är det inte här.
Igår fick jag en något spontan tatueringsidé och kände mig genast redo att göra slag i saken. Så jag messade den mest lämpliga tatueraren jag kunde komma på, Kenny Waizumi på Electric Tiger Tattoo, och frågade om han hade några lediga tider. Det hade han! Så redan samma eftermiddag fick jag komma in och göra denna fina ros rakt över hjärtat:
Fick även feeling imorse och klippte luggen i en helt ny vinkel. Så nu känner jag mig som en ny person.
Jag har för övrigt nästan uteslutande färgglada tatueringar i old school-stil, men när jag var i Sverige förra månaden gjorde jag denna svartvita (hos megaduktiga Jack Ankersen på Nothing Tattoo) och fick mersmak:
Nu har jag plötsligt två svartvita tatueringar bland all färg och jag gillar det. Alltid fint med kontraster ju.
-
Rabble in paradise
Nu har det gått över en månad sen vi förlorade vår hund Lola. Det gör fortfarande ont att tänka på. Paul hanterar det hela mycket bättre än jag. Kanske för att jag jobbar hemifrån och sitter och tittar på en tom hundsäng bredvid mitt skrivbord hela dagarna.
Häromdagen gick vi i alla fall och gjorde varsin tatuering i Lolas ära.
Vi gjorde två olika motiv fast på samma tema: En varsin öl som spiller lite i Lolas ära. Vet inte om den här traditionen finns i Sverige, men här kallas det att pour one out, alltså att man häller ut lite av sin dryck för att hedra någon som har dött. Och så “rabble”, vilket är ett påhittat ord vi använder för att beskriva de väldigt säregna ljud som Lola brukade ha för sig.
Min (med ölburken) är gjord av Kenny på Electric Tiger Tattoo. Pauls (med 40 oz-flaskan) är gjord av Sal på Electric Tiger Tattoo. Vi gjorde dem samtidigt, bredvid varandra.
RIP (rabble in paradise) lilla hund.
-
Hemma bäst
Nä det här med att blogga varje dag i december har det ju gått sådär med. Inte för att jag tror att det är någon annan än jag som bryr sig riktigt, men men. Här kommer i alla fall en snabb instickare.
Vår kompis Shannon som har gjort väldigt många av Pauls och mina tatueringar (och som dessutom har tatuerat min mamma, min lillebror, alla Pauls syskon, och de flesta av våra kompisar) har tråkigt nog flyttat från San Diego. Men den här veckan är han här och gästar, så både Paul och jag passade på att boka tid. Detta blev det för mig:
Jag som går runt med ganska ordentlig Sverigelängtan just nu tänkte att det kändes rimligt att göra en liten hyllning till fosterlandet. Och eftersom Shannon har svenskt påbrå och är besatt av Sverige sparade jag just denna idé tills han var i stan och kunde förverkliga den.
När jag har en ny tatueringsidé brukar jag för övrigt bara slänga ur mig lite lösa ledord och låta tatueraren rita upp motivet utan någon direkt kreativ inblandning från mitt håll. Blir roligare så. Det här var nog första gången jag faktiskt skissade upp en idé först. Så här såg min amatörmässiga ritning ut. Fint att jag nu har den i lite mer professionell tappning på låret.
-
Kroppsdelar jag inte rekommenderar att tatuera sig på
Här är den, min nya knätatuering. Svullen och blank och uppochned, men ändå. Älskar den så mycket.
Det har dock gått fem dagar sen jag gjorde denna (hos Shannon Nordin på Electric Tiger Tattoo) och mitt knä är fortfarande svullet och gör så ont att jag inte kan gå ordentligt, plus att tatueringen fortfarande “läcker” färg när jag smörjer in den, något som bara brukar hända de första dagarna. Har aldrig varit med om en så här utdragen läkeprocess tidigare, men antar att det har att göra med storleken och placeringen. Rekommenderar INTE att tatuera knäna, i alla fall om man inte har en väldigt hög smärttröskel.
Andra ställen på kroppen jag inte rekommenderar att tatuera sig på: fötterna, ryggen, höfterna, rumpan och nyckelbenen.
Fötterna är kanske den kroppsdel som gör allra mest ont, antar för att skinnet är så tunt och det är så mycket senor och nerver där. Jag har båda fötterna tatuerade, men det dröjde ca fem år från att jag gjorde vänsterfoten till att jag gjorde högerfoten. Tillräckligt lång tid för att jag skulle hinna förtränga hur ont det gjorde.
Nu kanske någon undrar varför man ens tatuerar sig om det gör så ont. Och det kan man ju verkligen fråga sig.
-
Major fucking complications
Den där tatueringen jag gjorde förra helgen? Detta blev det. Pauls till vänster och min till höger. Lite backstory: Jag har länge tänkt göra en tatuering tillägnad Against Me!, mitt favoritband i hela världen. Men Paul hann före.
Han gjorde det brinnande flygplanet till vänster för några veckor sen, efter en rad i låten Miami, som bara råkar vara min absoluta favoritlåt med AM!. Den raden går “The plane is on fire, the fucking ship is sinking”, och jag ville ju inte vara sämre jag. Så ett sjunkande skepp fick det bli.
Låtens andra vers, samma vers med det brinnande planet och det sjunkande skeppet, avslutas så här: “It’s terminal, inoperable, they’re amputating. Massive hemmorrhaging, major fucking complications!” Därav banderollen.
Båda tatueringarna är gjorda av Brittany på Electric Tiger Tattoo och jag är så glad över att äntligen ha en (något obskyr) tatuering ägnad mitt favoritband. Även om det var Paul som gjorde sin först.
Här är hela låten, inklusive låttext, om någon är intresserad:
Och som lite kuriosa kan jag berätta att jag nu har ordet “fuck” tatuerat på tre olika ställen på kroppen. Som det anstår en mogen 30-something kvinna mitt i karriären.
-
Två grejer från idag bara
Det är alldeles för sent för att jag ska vara uppe och blogga egentligen, men jag måste få in dagens inlägg innan jag går och lägger mig. Så här kommer det. Två roliga grejer som hände idag.
Vi hade champagneprovning på jobbet! Den här kvinnan har startat en prenumerationstjänst som heter We Drink Bubbles där man kan få hem en box med mousserande vin varje månad. Det låter farligt. Men gott.
Inte så tokigt att få betalt för att dricka cava en helt vanlig torsdag ändå. Och ja, väggarna på mitt jobb är täckta av *inspirerande* citat. Deal with it.
Efter jobbet åkte jag direkt till Electric Tiger Tattoo för att bli tatuerad av Brittany. Det känns som att det var ganska längesen jag tatuerade mig sist så det var väl på tiden. Det här blev det:
En kompistatuering för att fira minnet av vår Guatemala-resa i julas. Den är full av internskämt som nog inte är roliga för någon annan än oss, så jag tänker inte ens försöka förklara. Paul, Lexy, Katie och Jordan har i alla fall varsin tatuering som matchar denna.
-
Om tatueringar
Linda:
Vilken av alla dina tatueringar är du mest/minst nöjd med? Och kostar det typ lika mycket att tatuera sig i USA som i Sverige?Oj, så himla svår fråga! Jag gillar egentligen alla mina tatueringar och är inte missnöjd med någon av dem. En del hade jag kanske inte skaffat idag om jag hade haft möjlighet att börja om från början igen, men en stor del av grejen med tatueringar för mig är att de fungerar lite som ett tidsdokument över olika tidpunker i ens liv. Så även om något motiv kanske inte känns helt klockrent idag så gjorde det ju det när jag skaffade tatueringen, och det tycker jag är värt något. (Men så har jag inte heller typ hakkors eller mina ex namn tatuerade, så det är kanske lätt för mig att säga.)
Här är i alla fall två tatueringar som jag är extra förtjust i:
Min vänstra handtatuering. Jag tycker mycket om den högra också, men den på vänsterhanden är nog snäppet finare. Gjord av Shannon som då jobbade på Remington Tattoo här i San Diego, men som nu har flyttat till Seattle. (Jag sa ju att alla mina tatuerare flyttar.)
Min sidotatuering. Det här var min allra första tatuering. Den är gjord av Thomas som då jobbade på Swahili Bobs, men nu jobbar på Imperial Tattoo i Stockholm. Hittar inga bättre bilder på den, men det är i alla fall Thomas tolkning av barnboken Det blåser på månen, som var min favoritbok när jag var yngre. Alltså, han läste boken och ritade sen upp det här motivet, är fortfarande imponerad över detta. Det är den mest episka tatueringen jag har, och vi tävlade till och med med denna på Stockholm Ink Bash för snart 10 år sen. Älskar den fortfarande så mycket. Borde kanske ta en bättre bild.
—
Det kostar nog ungefär lika mycket att tatuera sig i USA som i Sverige. Det är eventuellt snäppet billigare här, men man lämnar dricks också så det blir nog samma slutsumma. Jag har dock en massa kompisar som tatuerar, så jag brukar aldrig behöva betala fullt pris. Behövde jag det hade jag nog inte haft ens i närheten av så många tatueringar som jag har nu.
-
Tatueringsparty!
Jag har haft ett återkommande problem i ganska många år nu, och det är att så fort jag hittar en tatuerare jag trivs med så flyttar de från San Diego. Jag försöker att inte ta det som en personlig förolämpning, men det är svårt ibland. Min förra tatuerare var min kompis Jay, som flyttade från San Diego till Nashville för kanske fem år sen. Jag saknar honom ganska ofta, inte bara för att han var min bästa tatuerare, utan för att han då var en av mina närmsta vänner. Den här veckan var Jay dock och hälsade på i San Diego i några dagar, så jag passade på att styra upp lite tatueringshäng.
Paul, Jordan och Katie hängde också på, och Jay tatuerade oss alla fyra. Den som inte blev tatuerad för tillfället fick äta burritos och dricka mexikansk öl. Som man gör i Kalfornien.
Jag gjorde två smågrejer på benen eftersom jag inte har plats någon annanstans. Ni får se vad det blev när de har läkt! Nu är klockan efter 22, och den här tanten måste gå och lägga sig.