Steve 4-ever (part II)

Förra veckan var det exakt ett år sen jag förlorade min lilla hund Steve. Jag börjar fortfarande gråta nästan så fort jag tänker på honom, trots att jag VET att han var klar med livet här på jorden.

Under pandemin 2020 när alla tatueringsstudior var stängda bad jag min kompis Sal, som tatuerar på Electric Tiger Tattoo här i San Diego, att måla ett porträtt av Steve åt mig. Tänkte att det var ett bra sätt att stödja mina tillfälligt arbetslösa vänner ekonomiskt.

Det blev ett så fantastiskt porträtt, och det har hängt på mitt kontor bredvid mitt skrivbord de senaste två åren.

Sals specialitet är “man-ups”, alltså traditionella pinuppor fast med välutrustade män istället för bystiga kvinnor. Så hans tolkning av Steve var att göra honom till en leather daddy. Vilket jag ÄLSKAR. Steve var en så knasig liten hund som var rädd för allt, men jag kan ändå se honom framför mig körandes runt på en stor Harley i hundhimlen (ja jag är ateist, men tycker om tanken på att alla döda djur har det riktigt gött någonstans).

I alla fall, jag har tänkt att jag ska tatuera in det här porträttet nu ett ganska bra tag, och igår blev det äntligen av.