• Irritationsmoment

    Syrsornas hämnd

    Hej från mig och Steve.

    Jag tror jag har nämnt i förbifarten här att jag har haft problem med syrsor här hemma. I flera månader har jag haft en invasion av syrsor som bor i köket, under mitt kylskåp. Jag har egentligen inget emot syrsor, tycker inte att de är äckliga eller så, men problemet är att de för ett sånt JÄVLA liv.

    De senaste veckorna har det blivit värre och värre. Syrsorna börjar föra oväsen (“sjunger” känns för generöst, “skriker” är nog mer lämpligt) på kvällen och sen slutar det inte förrän någon gång på morgonen. Jag har varken kunnat vistas i köket kvällstid eller kunnat sova på nätterna. Även med öronproppar hör jag det oavbrutna skrikandet. Min hyresvärd kom hit och sprejade insektsgift för ett tag sen, men det gjorde ingen skillnad.

    Förra veckan gick jag runt och var stressad och lättirriterad i flera dagar utan att jag kunde komma på varför. Men sen insåg jag plötsligt att det var på grund av syrsorna. Det har varit så jobbigt att vara hemma och höra på det där eviga skrikandet att jag har utvecklat någon sorts PTSD. Om jag går ut på kvällen och kommer hem hör jag syrsorna så fort jag närmar mig ytterdörren och får ett omedelbart stresspåslag. De har drivit mig till vansinnets rand på ett väldigt påtagligt sätt, sådär så att det kliar i hela kroppen.

    Mitt kylskåp är stort och inklämd i ett tight utrymme, så jag trodde inte att jag skulle kunna dra ut det själv, utan gick runt och väntade på att jag skulle få besök av någon som kunde hjälpa mig. Men eftersom det är coronatider har jag väldigt sällan besök och till slut fick jag helt enkelt nog. Ni vet de där historierna om mammor som lyfter bilar för att rädda sina barn? Jag kände mig som en sån när jag uppbringade alla inre krafter och flyttade på kylen själv häromdagen. Jag höll verkligen på att helt förlora förståndet. Det är en märklig känsla att liksom känna hur man faller djupare ner i ett svart hål av galenskap och dessutom veta exakt varför.

    Så ja, i alla fall, jag sprejade sjukt mycket insektsgift under kylen, gick verkligen helt bärsärk, Terminator-style.

    Nästa dag började jag i vanlig ordning känna mig spänd och stressad framåt kvällen, runt den tiden syrsorna vanligtvis börjar skrika. Men så var det… helt tyst? Och har varit tyst sen dess?

    Jag började på riktigt gråta av lättnad när jag insåg att jag inte skulle behöva genomlida en hel kväll eller natt till med det där oerhört påfrestande oväsendet.

    Och nu har det varit tyst i flera dagar. Jag sover på nätterna. Jag sätter inte ens på musik som jag annars brukar på kvällarna eftersom jag njuter så pass mycket av tystnaden. Att komma hem på kvällen och INTE höra syrsorna genom ytterdörren har också varit en befrielse.

    Om de kommer tillbaka nu så vet jag inte vad jag gör. Det finns en risk för att jag bränner ner hela köket då. Så ni kan väl hålla tummarna för att de är borta på riktigt.

  • Irritationsmoment

    Kan varken gå eller köra

    Nu känns det som att jag bara tittar in här för att antingen berätta om stora händelser eller för att klaga. Tänkte försöka bli bättre på att skriva om mindre saker, vardagen liksom, speciellt just nu. Vill gärna kunna titta tillbaka på den här märkliga tiden någon gång i framtiden.

    Men idag är jag bara här för att klaga.

    Jag har ju haft en Chevrolet Bolt på lån den senaste dryga veckan, men i tisdags kom en kille från Chevy och hämtade upp den igen. Under tiden har min pickup stått parkerad på gatan och jag har inte kört den alls. Igår behövde jag dock göra ett ärende och gick ut till bilen. Såg genast att dörren på förarsidan var olåst, vilket gjorde att hjärtat slog ett extra slag. Jag hade nämligen INTE lämnat dörren olåst.

    Klev in och tittade mig omkring, men ingenting saknades. Nu förvarar jag visserligen inget av värde i bilen, men stereon var fortfarande kvar så det var ju ett bra tecken.

    Men när jag skulle sätta nyckeln i tändningslåset så upptäckte jag att det såg ut så här:

    Någon har alltså brutit sig in i min truck och försökt stjäla den, men misslyckats. Och nu är jag liksom fast här, det går ju inte att starta bilen. Så jäkla irriterande.

    Har ringt mitt försäkringsbolag men misstänker att självrisken för detta kommer kosta mer än att laga det själv. Väntar i alla fall på en offert och får väl ta hojen om jag ska någonstans istället.

    Till råga på allt har jag så ont i ena knät att jag knappt kan gå. Vet inte riktigt vad som har hänt, men tror att jag helt enkelt har hajkat för mycket. Det liksom knäpper och knastrar och känns som att knät är ur led.

    Det är inte riktigt läge att gå till doktorn just nu med tanke på hur hårt drabbat Kalifornien är av pandemin, men för säkerhets skull kollade jag ändå upp lediga tider hos min läkare. Nästa lediga tid? 7:e januari.

    Jaja. Kan inte gå eller köra någonstans just nu så om inte annat blir det kanske lättare att få tummen ur och blogga lite bättre framöver.

    Slutklagat för idag!

  • Djur,  Irritationsmoment

    Senaste nytt på djur- och grannfronten

    I fredags upptäckte jag till min stora chock att Steve hade en massa blod på huvudet och tassarna. Det visade sig att han blödde ur ena örat, så jag ringde genast veterinären som sa åt mig att komma in. De konstaterade att han hade en öroninflammation, så nu måste jag hälla en vätska i örat på honom en gång varannan dag. Han hatar det så mycket, stackarn.

    Det är verkligen alltid något med den här hunden. Är det inte ögon som smälter eller bukspottskörtelinflammation eller dåliga njurar eller allergier så är det tydligen detta. Var hos ögonspecialisten med honom igår också eftersom hans syn verkar ha blivit sämre, han går in i stolsben och trottoarer betydligt oftare än tidigare.

    Så här är det ju att adoptera ett gammalt gubbdjur. Det är en emotionell investering (och ekonomisk, det är inte direkt gratis att springa hos veterinären en gång i veckan), men när han är frisk och glad känns det så himla mycket värt det. I princip allt jag vill här i livet är att göra Steve glad.

    Andra djurnyheter: Imorse klev jag upp och gjorde min vanliga morgonrutin, men det var något som fattades. Kunde inte komma på vad det var förrän jag såg det här hålet i nätet som sitter för mitt köksfönster och insåg att jag inte hade sett till katterna på hela morgonen. I vanliga fall sitter de och spinner bredvid mig i sängen när jag vaknar eller sitter på badkarskanten och vill dricka vatten medan jag borstar tänderna.

    Men nu hade de alltså brutit sig ut. Jag fick först lite panik innan jag insåg att Ninja och Turtle är två fega innekatter som inte alls är redo att rymma och leva på fri fot. Jag öppnade ytterdörren och Turtle sprang genast jamande in i huset.

    Ninja hittade jag någon minut senare under huset. Vet inte hur länge de hade varit ute, men är 100% säker på att det var Ninja som gjorde hålet och sen utövade grupptryck på Turtle tills hon följde med på äventyret.

    Till mitt försvar vill jag i alla fall säga att anledningen till att jag inte märkte att de var borta först är att jag knappt har sovit på två nätter. Mina närmaste grannar har dammsugit och flyttat runt möbler mellan klockan 22 och 02 de senaste nätterna och eftersom vi delar en papperstunn vägg har detta hållit mig vaken. Måste ta ett snack med dem om att det inte är ok beteende. Ni kanske förresten minns den här grannen från tidigare inte ok beteenden. Så vi får se hur det går. Katterna är hemma och välbehållna i alla fall.

  • Irritationsmoment

    Den allra värsta grannen

    För ungefär två veckor sen fick jag en ny granne, som är den överlägset värsta granne jag någonsin haft. Eftersom jag har klagat på henne så mycket att mina kompisar nog är rätt trötta på att höra om detta så tar jag och klagar vidare här istället. Ber om ursäkt på förhand för argt inlägg.

    Okej, först lite bakgrund. Komplexet jag bor i består av fem bostäder: ett hus, ett så kallat duplex (alltså ett parhus med en delad vägg), och en garagelänga med två lägenheter ovanpå. Här får ni en pedagogisk illustration:

    Nummer 1 är huset, 2 + 3 är parhuset, och 4 + 5 är lägenheterna. Jag bor i 2 och den nya grannen, som vi kan kalla X, bor i nummer 3. De gula områdena är en delad uteplats med gräs och små gångvägar, och alltihop är inhägnat av mur och staket med låsta grindar. Okej? Okej.

    Det här är ett väldigt lugnt och tyst komplex. Ingen festar eller stör någon annan, folk har sällan besök och alla är i allmänhet väldigt respektfulla. Jag kommer bra överens med alla de gamla grannarna (paret i huset och jag har varit kattvakter åt varandra många gånger under åren jag bodde här tidigare) och alla verkar trivas bra här.

    Allt detta har nu ändrats. Sen X flyttade in har hon festat varje dag. Hon har alltid folk på besök, de flesta verkar bo i andra delstater och har temporärt (?) flyttat in hos X. De börjar oftast dricka runt klockan 10 på morgonen och fortsätter hela dagen och ibland även hela natten. Och inte inne i huset heller, utan på den delade uteplatsen. Jag var inte hemma i lördags, men enligt de andra grannarna pågick festen utomhus mellan klockan 3 och 7 på morgonen.

    De senaste dagarna har det varit mellan 5 och 7 personer här dygnet runt. Jag brukar vakna tidigt på morgonen av att de sitter utanför mitt fönster och röker (eller röker på). X har en hund och en katt som alltid är utomhus helt utan översikt, vilket gör att mina djur inte kan/vill gå ut. Hunden brukar ligga utanför mitt sovrumsfönster och tugga på en pipleksak tidigt på morgonen, innan min väckarklocka har ringt.

    Jag har fått gå ut och säga till X flera gånger att sänka musiken eller att säga åt sin hund att sluta skälla på mina katter. Men hon är i princip alltid så full att det knappt går att föra ett samtal med henne.

    Idag messade jag äntligen min hyresvärd för att klaga. Har funderat på att göra det ett tag nu, men droppen var detta: två av mina andra grannar (båda kvinnor i 50-årsåldern) berättade att de numera drar sig för att gå ut över huvud taget, eftersom horder av fulla män numera blockerar alla utgångar.

    Den nya grannen är kanske 45 och hennes kompisar är alla i ungefär samma ålder. Männen är alla stora tatuerade snubbar som ser ut att tillhöra någon sorts motorcykelgäng. Jag kan hantera dem, även om jag för all del helst låter bli, men mina andra grannar känner sig inte trygga här längre. Det gör mig så himla ledsen.

    Det eviga festandet hade dessutom varit illa nog om allt hade varit som vanligt i världen, men att ha hela sin uteplats full av främlingar dygnet runt är extra jobbigt under en global pandemi. Jag träffar liksom knappt mina egna vänner, men nu måste jag dela utrymme med de här jävla soporna.

    Hyresvärden lovade i alla fall att ta hand om saken, men bad mig att skicka bilder som han kunde använda som bevis. Så hela dagen har jag och två av mina grannar (som bor i nummer 1 och 4) sms:at varandra för att koordinera det diskreta bevissamlandet.

    Stay tuned för den rafflande fortsättningen på den här levande mardrömmen.

  • Irritationsmoment

    Kommer det någonsin sluta regna? Ingen vet

    Nu har jag försökt blogga om något annat än vädret flera gånger, men så fort jag öppnar ett nytt inlägg börjar mina fingrar skriva om hur kallt och regnigt det är! Ni får förlåta, men här kommer ett sista (eller..?) inlägg om vädret. 

    Jag fattar att det antagligen uppfattas som ganska störigt att sitta i Kalifornien och klaga på lite regn. Men här är grejen: ingenting här är byggt för dåligt väder. Husen är byggda för 25 plusgrader så det är svinkallt inomhus. Vårt varmvatten tar slut så fort att det inte ens går att fylla upp ett badkar, så jag som jobbar hemifrån sitter konstant och försöker värma upp mina isbitar till händer och fötter på andra sätt.

    Och vägarna är inte byggda för regn. Det har regnat såna massiva mängder nästan oavbrutet de senaste veckorna att vägarna är helt förstörda. Man får köra slalom mellan stora hål som inte fanns för bara någon månad sen. Det är rent livsfarligt att köra bil när det är mörkt och man inte ser hålen. 

    Har jag sagt att vi ska till Norge om några veckor? Jag längtar till att få bo i en varm stuga i en vecka, även om det är snö och minusgrader ute. Typiskt att man ska behöva ta sig tillbaka till Skandinavien för att slippa frysa. 

  • Irritationsmoment

    Här kommer en massa klag

    Den här vintern alltså… det bara regnar och regnar och stormar och är allmänt kallt och jävligt. I flera veckor har det regnat nu, och det verkar inte som att det kommer sluta anytime soon.

    Hunden vägrar gå ut när det regnar så jag får plocka upp en massa bajs från vardagsrumsgolvet (tur att vi inte har heltäckningsmatta). Och nyss fick jag ett varningsmeddelande på mobilen om flash floods.

    Det är Alla hjärtans dag och Paul är i Milwaukee på motorcykelevent med sina killkompisar, så det är bara jag och djuren hemma. Jag gör som Steve och låter bli att gå ut, det är farligt på vägarna i det här vädret eftersom Kalifornien-bor inte kan köra bil i regn. Igår visade min stegräknare totalt 735 steg på hela dagen. 

    Jag har bara sovit fyra timmar inatt eftersom jag började läsa en bok och inte kunde lägga den ifrån mig, så jag somnade inte förrän klockan 3 på morgonen när boken var utläst och sen var jag tvungen att kliva upp för ett möte klockan 8.

    Häromdagen var jag på akuten med min onda rygg. De röntgade och gav mig en spruta i höften och sen fick jag gå hem. Har fortfarande ont och om jag trycker på svanskotan domnar mina ben bort. 

    Imorgon får jag i alla fall ta av min tandställning. Lite i tidigaste laget enligt ortodontin, men jag pallar inte mer.

    Jag saknar solsken och värme och att köra hoj. 

    Okej, slutklagat. För den här gången.

  • Irritationsmoment

    Pseudovetenskap och åska

    Både Paul och jag känner oss väldigt gamla den här veckan. Min rygg är totalt paj (har haft ont sen förra lördagen då jag knappt kunde röra mig) och Pauls ena fot är så svullen att han knappt kan gå. Pauls fot är ett återkommande problem som han har haft sen han opererade sig som barn, men det verkar ha blivit värre på gamla dar. 

    Min rygg däremot är något av ett mysterium. Eller, egentligen har det nog bara att göra med att jag har tagit i för mycket på gymmet. Idag gick jag i alla fall till en kiropraktor, trots att jag egentligen är hyfsat skeptisk mot all sorts “alternativ medicin”. Min kompis Katie har dock gått hos den här kiropraktorn i flera år och hävdar bestämt att han utövar magi. Så jag kände att det kunde vara värt ett försök.

    Kiropraktorn konstaterade i alla fall att mitt bäcken är snett och att jag har en svullen led i ländryggen. Nu sitter jag här med tejp och någon sorts olja över halva ryggen och ska gå tillbaka och träffa honom igen imorgon. Han sa att detta är enkelt fixat och att det borde vara bättre innan söndag. VI FÅR SE, jag är fortfarande skeptisk.

    Eftersom jag knappt kan sitta ner och Paul knappt kan stå så råder det ganska patetisk stämning här hemma just nu. Vi passar i alla fall in i gänget tillsammans med vår tandlösa, halvdöva hund och våra skraja katter som har gömt sig under sängen för att det åskar.

    Men, ja. This too shall pass. Åskan och smärtan. 

  • Irritationsmoment

    Kaos i statsapparaten

    Det verkar vara politiskt kaos överallt just nu. Jag försöker hänga med i alla svängar kring regeringsbildningen men känner mig ärligt talat lite för… avlägsen, antar jag, för att riktigt förstå vad som händer och hur det påverkar. Om det påverkar. Känner ni som bor i Sverige några effekter av allt som har hänt (eller inte hänt, kanske snarare) sen valet?

    Här i USA har det ju varit totalkaos sen Trump blev president, men just nu är det extra illa. Som ni kanske vet är den amerikanska statsapparaten nedstängd sen flera veckor tillbaka, den längsta nedstängningen i USA:s historia. Det här innebär bland annat att flera hundra tusen personer som jobbar statligt inte får betalt. Två av Pauls syskon jobbar som flygledare för det federala flygväsendet, vilket innebär att de måste gå till jobbet varje dag men utan att få betalt för det. Hans mamma jobbar också för flygväsendet, men hon har blivit hemskickad utan lön. 

    Det är så mycket som påverkas av den här nedstängningen, inte bara folks levebröd och förmåga att kunna betala hyra och köpa medicin och slippa svälta. Jag pratade till exempel med en expert på National Parks Conservation Association häromdagen om hur folk vandaliserar och förstör USA:s nationalparker eftersom det inte finns tillräckligt med personal där att förhindra sånt. Skrev en artikel om detta för Roadtrippers. 

    Allt detta för att vår rasistiske president vill bygga en dyr och onödig mur på den mexikanska gränsen. Ja herregud. What a time to be alive. 

  • Irritationsmoment

    Varmt ute och kallt inne

    Det här är den absolut sämsta tiden på året att bo i San Diego, i alla fall som en person som verkligen hatar att frysa. Det är visserligen ganska varmt och skönt ute på dagarna, men vårt hus är inte varmt. Alls. Det är så pass kallt ute på nätterna att huset kyls ner till ungefär samma temperatur som utomhus (ca 7-8 grader). Och sen blir det liksom aldrig speciellt mycket varmare igen.

    Så jag som jobbar hemifrån sitter i ett kanske 10-gradigt hus och fryser häcken av mig hela dagarna. Jag försöker hålla mig varm genom att ha på mig flera lager kläder, dricka te, gå ut med hunden, gå till gymmet, ta varma duschar, ha en värmefläkt bredvid skrivbordet, osv. Men det hjälper bara för stunden.

    Nu har jag börjat ta med mig laptopen och sätta mig och jobba utomhus i solen någon timme om dagen, så att jag i alla fall blir uppvärmd en stund. Tänker mig att detta är raka motsatsen till alla andra ställen där det är riktig vinter och husen är byggda för kyla, typ Sverige. Där är det väl varmt inne och kallt ute. Här är det tvärtom. 

  • Irritationsmoment

    Vad är ens poängen med att bry sig om miljön när allt ändå är på väg åt helvete?

    Jag vill skriva mer om miljöfrågor eftersom det är något ni efterfrågar och något jag personligen bryr mig om, men jag brukar undvika det ändå för att det är så jäkla deppigt.

    Kalifornien står i lågor, som det alltid gör så här års, men det blir verkligen bara värre och värre. Just nu brinner den största skogsbranden i Kaliforniens historia norr om San Francisco, plus ett flertal andra gigantiska bränder som är bland de största någonsin. Det blir varmare och varmare, på ett påtagligt sätt—och inte bara här, som ni som har bott i Sverige den här sommaren vet. 

    Samtidigt har vi en klimatförnekande president och administration som aktivt jobbar för att riva upp miljöskyddslagar. National Geographic har en uppdaterad lista över allt Trump har gjort eller försökt göra för att sabotera USAs miljöarbete, från att gå ur Parisavtalet till att försvaga skyddet för utrotningshotade djurarter. Kalifornien är den delstat i USA som har absolut striktast miljölagar, men nu försöker Trump-administrationen ändra på det också

    Allt det här är ju helt åt helvete, men jag upplever samtidigt att det speglar USAs miljömedvetenhet i stort. 

    För mig som mest följer med i svenska diskussioner via internet känns det som att alla pratar om att minska sitt flygande just nu. Så fort valfri storbloggare bloggar om sin semester fylls kommentarsfältet av skuldbeläggande kring flygresor. Det är väl bra (att dra ner på flygandet alltså, inte att skuldbelägga främlingar på internet). Men jag tänker väldigt ofta att det miljöarbete som görs av medvetna svenskar helt kommer att utraderas av USA. Det här är ett gigantiskt land och folk bryr sig liksom inte om miljön? Inte tillräckligt för att ändra sina egna vanor i alla fall. (Nu generaliserar jag förstås, det finns ju många människor och organisationer som gör helt fantastiska saker för miljön, men de är garanterat i minoritet.)

    Även icke-flygrelaterade frågor är mycket knepigare här. Med undantag för vissa storstäder (typ NYC) så är det till exempel nästan omöjligt att ta sig runt i amerikanska städer utan bil. Det är social accepterat att slänga typ glas och batterier i vanliga soporna. Och det äts jättemycket kött. 

    Men även OM gemene amerikan plötsligt blev miljömedveten så känns det ändå ganska hopplöst nu när Trump vill gå tillbaka till energiförsörjning genom olja och kol och sälja ut nationalparkerna och alltid, alltid sätta ekonomiska intressen framför planetens intressen.

    Jag tror ärligt talat inte att mina egna val gör någon skillnad över huvud taget, just eftersom USA som land jobbar så hårt på att motverka allt som är bra för miljön. Det är ju verkligen åt helvete, inte minst för resten av världen som inte har röstat fram den här hemska administrationen men som ändå kommer att drabbas av konsekvenserna. 

    DEPPIGT, sa ju det.