• Äventyr,  Motorcyklar

    Social distans, värmebölja, vattenfall och brandrök i Yosemite

    Jag är lite dålig på att blogga just nu, ni får ursäkta. Det är en kombination av extrem värmebölja (vill inte sitta vid datorn mer än absolut nödvändigt) och pandemi (det händer ingenting förutom att världen fortsätter att gå åt helvete, och det är mer än jag orkar formulera mig kring).

    Men i alla fall. Vi kan ta en titt på något som hände förra veckan. Jag och Andy tog nämligen en liten motorcykelroadtrip till Yosemite National Park.

    Yosemite är i vanliga fall den femte mest besökta nationalparken i USA med fler än 4 miljoner besökare om året. Just nu släpper de dock bara in ett väldigt begränsat antal människor pga pandemin. Man måste köpa biljetter i förväg och de säljer slut snabbt. Vi hade tur och bokade tidigt, och vilken upplevelse detta var!

    Jag var i Yosemite i oktober förra året och då var det långa köer för att komma in i parken, det fanns inga lediga parkeringsplatser någonstans och det var folk ÖVERALLT.

    Men nu var det nästan som att vi var ensamma här. Alltså, det var ju såklart tusentals andra människor där, men eftersom parken är enorm (3000 kvadratkilometer) såg vi inte till så mycket folk.

    Vi hade råkat tajma den här resan med ÅRETS värmebölja. På vägen upp till Yosemite körde vi genom en del av Kalifornien där det var 44 grader varmt. Det går inte att förklara hur överjävla varmt det är, speciellt när man sitter på en hoj i hjälm och skydd, utan AC eller någon sorts tak.

    I nationalparken var det “bara” runt 35 grader. Vi fick stanna och bada typ en gång i timmen för att inte svettas ihjäl.

    Två dagar i rad hajkade vi till olika vattenfall där vi inte såg till en enda annan människa. Jag kan inte nog understryka vilken speciell upplevelse detta var, att tillbringa flera timmar med att simma och sola vid våra egna privata vattenfall i en av USA:s mest besökta nationalparker. Once in a lifetime.

    En dag trotsade vi värmen och vandrade 12 kilometer med skog på ena sidan och ett brand stup ner i dalen på andra sidan. Hade hela tiden den här enorma utsikten.

    Den här resan var för övrigt något av ett experiment kring hur man kan resa så säkert som möjligt mitt under en pandemi. Vi bodde i ett Airbnb-hus precis utanför parken och lagade all vår egen mat. Åt frukost och middag i huset, och hade med oss mackor och snacks till lunch eftersom vi tillbringade hela dagarna i Yosemite. Förutom ett besök till en mataffär precis när vi anlände kom vi alltså knappt i kontakt med andra människor över huvud taget. Inga restauranger, inga köer, knappt något folk i parken, osv.

    Körde motorcykel gjorde vi ju också. Det är en sån fantastisk upplevelse att köra hoj på små slingriga bergsstigar med antingen ett stup eller en fors på ena sidan. Det gjorde inte ens så mycket att det egentligen var alldeles för varmt.

    Vi hade både bra och dålig tajming på den här resan. Dålig pga värmeböljan men bra eftersom vi åkte hem precis innan hela parken togs över av brandrök. Som ni kanske vet står norra Kalifornien i brand just nu, och vår sista dag i parken var det ganska rökigt och dålig luft.

    När det var dags att köra hemåt klev vi upp tidigt, mitt under soluppgången, och solen var bara ett knallrött klot mitt på himlen bakom all brandrök. Våra hojar var täckta av aska. Vi körde hem så fort vi bara kunde och när vi närmade oss San Diego var himlen blå igen. Så läskigt. Men en himla fin resa.

  • Motorcyklar

    40 000 miles på Eve of Destruction

    Igår var det söndag, kanske veckans bästa dag för att ta sig en långtur på hojen. Jag fick med mig Andy samt två ganska nya kompisar, Mike och Jenna. De flyttade till San Diego från Pittsburgh för ett drygt år sen, så jag har tagit på mig att visa dem några av San Diegos bästa motorcykelvägar.

    Vi tog massa slingriga bergsstigar och hamnade till slut här, vid Otay Lakes. Perfekt dag på alla sätt och vis, förutom att man inte får bada i sjön. Det var väldigt varmt, så det hade annars suttit fint.

    Det hände förresten en rätt stor grej på den här turen. Vägmätaren på min hoj uppnådde nämligen den ganska stora siffran 40 000 miles. (Det är 64 374 kilometer, men det vore ju en konstig siffra att fira.)

    Jag köpte den här hojen sprillans ny för snart fem år sen. Sen dess har jag alltså kört nästan 6500 mil på den. Vi har tillsammans tagit oss till 3 länder, minst 10 delstater och omkring 20 nationalparker. Vi har kört genom regn, snö, ökenhetta, åska, hagel och vind, och varje sekund har varit ett äventyr.

    Jag älskar den här motorcykeln mer än det mesta i mitt liv. Den är både mitt dyraste och mitt bästa köp någonsin. Har lagt så mycket pengar och energi på att förvandla den till den perfekta roadtrip-maskinen.

    Förra året var jag ute och flängde en massa och körde flera olika låne- och hyrhojar, bland annat en Triumph, en Yamaha och två Indians. Det var såklart kul, men hela tiden tänkte jag på hur mycket hellre jag skulle vilja köra min Harley.

    Du och jag, Eve of Destruction. Hoppas vi får minst 40 000 miles till tillsammans.

  • Äventyr,  Motorcyklar,  Resor

    En magisk roadtrip genom Utah, dag 4-6

    Dag 4 på den här resan vaknade vi i Moab, en av de kanske vackraste platserna på jorden. Vi skulle egentligen åka vidare mot nordväst men kände oss tvungna att ta en omväg åt fel håll först. Precis nordost om Moab går nämligen väg 128, som officiellt heter Upper Colorado River Scenic Byway. Dagen innan hade en man kommit fram till oss på en bensinmack och frågat om vi hade kört “the river road” ännu. När vi sa att den stod på schemat för morgondagen blev mannen glad och berättade att den här vägen är den näst vackraste i USA (vet ej hur man objektivt mäter detta eller vad han hade för källor) efter Pacific Coast Highway i Kalifornien.

    Jag säger allt detta för att verkligen understryka hur jävla fantastiskt vacker den här vägen faktiskt visade sig vara. Det är en 7 mil lång kurvig landsväg som går längs med Coloradofloden och är omgiven av höga, dramatiska röda klippor på båda sidor. Vi stannade inte så mycket eftersom det var meningslöst att försöka fånga storslagenheten på bild. Men ungefär så här såg det ut precis i början.

    Det enda andra stoppet vi gjorde var vid den här hängbron som hade förstörts i en brand. “The river road” är i alla fall lätt på min topplista över vackraste vägar jag har kört hoj på, antagligen bara strax efter Going-to-the-Sun Road genom Glacier National Park i Montana (rekommenderar att googla bilder på den). Och definitivt i samma klass som PCH.

    Vårt mål för dagen var Capitol Reef National Park. På vägen dit började det blåsa upp till storm. Det var extremt varmt ute, så jag kände mig nästan lite peppad på regn. Men vi stannade i alla fall och satte på oss regnkläder. Det blåste så hårt att min hoj nästan föll omkull när jag stannade på sidan av vägen. Och sen körde vi rakt in i stormen…

    Fast sen regnade det kanske två droppar och så var det slutregnat. Väldig antiklimax. Vi tog i alla fall ytterligare en omväg, till detta märkliga ställe som heter Goblin Valley State Park. Den här parken består av hundratals såna här svampformade bergsformationer. Det är som att befinna sig på en annan planet. Eftersom det fortfarande låg regn i luften lämnade jag kameran på hojen och tog bara med mobilen, så har inga foton som gör detta rättvisa (fast who am I kidding, det skulle jag inte ha med riktiga kameran heller).

    Hej hej.

    Vi var näääästan framme vid Capitol Reef när vi körde förbi Swingarm City, ett märkligt ökenlandskap öppet för att köra offroad i. Vi har kommunikationssystem i hjälmarna så att vi kan prata med varandra medan vi kör, och så fort vi åkte förbi detta klickade sig Andy in i min hjälm och frågade om vi inte kunde vända om så han fick ha lite kul här en stund. Såklart kunde vi göra det.

    Sen! Var vi framme! I Capitol Reef National Park! Jag visste i princip ingenting om den här parken i förväg, hade inte gjort någon research eller sett några bilder. Och blev helt GOLVAD av hur vackert det var. De här klipporna var inte bara röda, utan även lila, gula, vita, gröna och alla andra tänkbara färger.

    Hur många gånger får man skriva att bilderna inte gör verkligheten rättvisa i samma inlägg egentligen? Denna plats vill jag väldigt gärna återvända till. En bonus: För att få köra in i de allra flesta amerikanska nationalparker måste man betala en avgift på omkring 20-30 dollar. Men en stor del av Capitol Reef är inte avgiftsbelagd, så man kan få se denna storslagna natur helt gratis! (Jag och Andy har dock varsitt årspass så vi får komma in gratis på alla nationalparker. Tur, annars skulle detta bli en väldigt dyr resa.)

    Sen var det plötsligt nästa dag. Vi körde söderut från Torrey, en liten by precis i utkanten av Capitol Reef, längs med väg 12. Ytterligare en sanslöst vacker väg som delvis går genom Grand Staircase Escalante National Monument. Den här delen av vägen ligger i närheten av något som heter Hell’s Backbone. Det var lite svårt att fånga på bild, men detta är alltså en smal, tvåfilig väg omgiven på båda sidor av extremt branta sluttningar utan någon som helst sorts skyddsräcke. Pga omständigheter körde vi den här delen av vägen tre gånger fram och tillbaka och jag fick lika mycket svindel alla tre gångerna. Det påminde verkligen om en krokig ryggrad.

    Väl nere på andra sidan ryggradsvägen parkerade vi hojarna och bytte om till vandringskläder. Det var 33 grader varmt, så PERFEKT väder för att ge sig ut och hajka en dryg mil mitt på dagen. Inte. Men det gjorde vi i alla fall.

    Och det var det värt! För på slutet av hajken fanns detta magiska vattenfall. Vattnet var ISKALLT och extremt svalkande, och själva vattenfallet helt otroligt. Gigantiskt och våldsamt. Vattenfall är en av mina favoritgrejer i hela världen. Det är ganska lätt att lura med mig på exakt vilken sort äventyr som helst så länge det är vattenfall involverade. Inklusive en 11 kilometer lång promenad genom ökensand mitt i sommaren.

    Två glada (och svettiga) hajkare.

    Vi hade varit lite väl tidsoptimistiska med den här hajken, som tog runt 3 timmar. För klockan var ganska mycket när vi var klara och vi hade fortfarande en nationalpark att se den här dagen tio mil bort, och sen ytterligare ca 12 mil att köra till vår destination för kvällen. Vi lyckades i alla fall ta oss hit, till Bryce Canyon National Park.

    Ja, vad ska man säga? Overkligt vackert, dramatiska klippor, underbar utsikt åt alla håll. Ni vet, det gamla vanliga.

    Sen hade jag bara en sak kvar på min “måste se”-lista för den här resan, och det var den här bågen över vägen, strax utanför Bryce Canyon. Eller, det är egentligen två bågar precis bredvid varandra. Jag var lite stressad över att vi inte skulle hinna hit innan solnedgången, men istället lyckades vi tajma det mest perfekta ljuset som gjorde bågarna ännu mer intensiva.

    Jag fick mitt Instagram-foto (viktigt!) och sen körde vi vidare på småvägar medan det mörknade ute och höll alla tummar för att inga rådjur eller rävar skulle springa ut på vägen framför oss. Var framme på vårt hotell strax efter klockan 23, helt utmattade efter Världens Längsta Dag.

    Det här blev visst ett megalångt inlägg, men avslutar med denna bild för sen var det bara den tråkiga hemresan kvar. Vi hade egentligen tänkt ta en omväg hem genom att köra söderut till Grand Canyon National Park i Arizona, men pga en massa stora skogsbränder var alla vägar dit avstängda så vi körde hem samma väg vi kom, genom Zion National Park. Sammanlagt gjorde vi 7 besök på 5 olika nationalparker den här resan, inte så illa ändå.

    Tajmingen för den här resan kunde såklart ha varit bättre. Det var surrealistiskt att roadtrippa mitt under en pandemi i en delstat (Utah) där folk inte verkade bry sig så mycket om viruset. Men tänkte eventuellt skriva mer om detta i ett eget inlägg. Avslutar detta innan det blir rekordlångt. Dag 1-3 finns här

  • Äventyr,  Motorcyklar,  Resor

    En magisk roadtrip genom Utah, dag 1-3

    Utah är en märklig delstat. Över 60% av befolkningen är Mormoner, bara en sån sak. Typ allt är stängt på söndagar, det är svårt att hitta öl med högre alkoholhalt än folköl och en majoritet av invånarna röstar Republikanskt.

    Men södra Utah är också en av de absolut vackraste platser jag har varit på. I princip var man än vänder sig är man omgiven av dramatiska röda klippor och bergsformationer, djupa dalar fyllda med knallblått vatten och hela FEM nationalparker.

    Vi började vår Utah-roadtrip med att köra genom Zion National Park, en av de mest hisnande vackra platser jag har varit på.

    Det här var min tredje gång i Zion, men första gången jag faktiskt parkerade hojen och hajkade en av parkens många trails. Det var omkring 37 grader varmt ute, så det blev ingen lång hajk. Men fick i alla fall se den här fantastiska utsikten.

    Är glad över att den här killen drar med mig på friluftsäventyr trots att det är en miljon grader ute.

    Puss!

    Vi utforskade även några lite mindre välbefolkade vägar precis utanför nationalparken. Andy har en adventure bike (vet ej vad det heter på svenska) som kan köra både offroad och på landsvägar, så han tar alla tillfällen i akt att köra lite grus.

    Det är inte lika kul på en Harley, men vad gör man inte för lite fin utsikt.

    Nästa dag började vi med att köra till Horseshoe Bend som ligger i norra Arizona, precis söder om gränsen till Utah. Har varit även här tidigare, men det GÅR inte att köra förbi här utan att stanna. Ytterligare en enormt vacker plats.

    Tog detta fotot med mobilen eftersom jag inte fick plats med hela i mitt kameraobjektiv. Men det är enormt mycket mer mäktigt i verkligheten när man står uppe på toppen och tittar på Coloradofloden som slingrar sig runt berget 300 meter nedanför.

    Det var så SJUKT varmt hela den här resan, mellan 33 och 43 grader ute varje dag. Det här var en av de varmare dagarna, så vi tog oss till Lake Powell för att bada. Det var perfekt svalkande men så fort vi klev upp och drog på oss hjälmar och motorcykelkläder blev vi genast genomsvettiga igen. Oh well.

    Dag 3 var vi tillbaka i Utah igen. Det här var tänkt att bli vår kortaste kördag med bara omkring 11 mil på schemat. Vi stannade för att kolla in Hole N The Rock, ett märkligt museum som består av ett helt hem någon har byggt inne i ett berg.

    Sen! Var vi plötsligt i Arches National Park, en plats som jag har haft på min bucket list i många år nu. Jag försökte ta mig hit för drygt ett år sen, på en annan roadtrip tillsammans med 7 kompisar, men då snöade det (!) så mycket att vi fick vända om och köra söderut genom New Mexico istället. Svårt att ens föreställa sig att det snöade här i juni förra året med tanke på hur överjävligt varmt det var nu. Väldigt, väldigt vackert dock.

    Älskar! Röda! Klippor!

    Bara omkring en halvtimmes körväg från Arches ligger Canyonlands National Park, så vi tog en sväng dit också. Det påminde mycket om Grand Canyon, fast mindre och rödare. Vi gjorde en liten hajk genom denna park också, innan vi åkte vidare…

    Hit! Till Dead Horse Point State Park som ligger precis bredvid Canyonlands men är om möjligt ännu vackrare. Mest pga att Coloradofloden går rakt igenom parken. Foton gör det inte rättvisa, vilket jag nog kommer behöva upprepa ganska många gånger i de här inläggen.

    Det var två dagar efter sommarsolståndet och alltså en av årets längsta dagar. När det började bli kväll tyckte Andy att vi skulle åka tillbaka till Arches för att kolla på solnedgången. Jag som älskar både solnedgångar, nationalparker, varma sommarkvällar och motorcyklar mer än livet självt var inte så svårövertalad. Det blev en väldigt lång dag med betydligt mer än 11 mil körda (snarare runt 40). Men värt det.

    Okej, det var de första dagarna. Tar en paus här och återkommer med fler bilder på olika berg och klippor snart.

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Kalifornien på 30 sekunder

    Eftersom jag åker iväg på en roadtrip imorgon passade jag på att tömma minneskortet på min GoPro-kamera för att få plats med nytt material. Insåg ganska snabbt att jag hade massor av videosnuttar och foton från tidigare äventyr, bland annat från när jag och Katie körde 200 mil genom Kalifornien förra året, som jag inte ens hade sett tidigare.

    Så jag klippte ihop en liten video med några av dem. Här är vår roadtrip på (knappt) 30 sekunder:

    De flesta av klippen är från Yosemite National Park, med lite Pacific Coast Highway på slutet. Om det var någon som undrade tidigare varför jag älskar att köra hoj så mycket så är det bara att titta på den här videon. Kan inte förklara det tydligare än så.

    Imorgon bär det av igen. Vi ses på andra sidan! Hoppas ni har en fin midsommar och Juneteenth.

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Årets första (och sista?) roadtrip

    Kan någon vänlig själ ge mig en snabb sammanfattning av den här Skandiamannen-grejen? Jag försöker hålla koll på svenska nyheter men det är för mycket som händer här just nu. Mördade han Palme or what?

    Men okej, tänkte egentligen skriva om något helt annat. Hela vintern gick jag runt och bara väntade på att det skulle bli varmt igen (alltså utanför södra Kalifornien) så att jag kunde börja åka på alla motorcykelroadtrips jag drömmer om. Jag vill köra Tail of the Dragon och Blue Ridge Parkway i North Carolina, ta Pacific Coast Highway hela vägen upp till Washington, och utforska alla nationalparker i Utah och Colorado, bara för att nämna några få.

    Men så stängde Kalifornien och stora delar av USA ner i slutet på mars pga corona, och jag fick förlika mig med att det nog inte skulle bli några roadtrips alls i år. Förra året körde jag hoj genom 13 nationalparker – i år lutade det åt att den siffran skulle landa på 0.

    Nu, bara några månader senare, trots att pandemin fortfarande i högsta grad pågår, har USA i princip helt öppnat igen. Till och med här i södra Kalifornien är många restauranger, hårsalonger, gym och butiker öppna igen (med restriktioner). Campingplatser och nationalparker har öppnat eller håller på att öppna. CDC har uppdaterat sina nationella riktlinjer och avråder inte längre från “non-essential travel”.

    Så. Nästa vecka åker jag på en liten roadtrip.

    Det går såklart att diskutera om detta är smart eller inte. Men jag tänker att eftersom jag bor i en storstad där det är folk överallt vill jag hellre ta mig bort från folkmassorna, åka ut i öknen och upp i bergen.

    Förutom demonstrationen jag gick i förra veckan har jag isolerat mig i princip sen mars. Träffar nästan inga människor och undviker mataffärer, restauranger och andra ställen med folksamlingar och/eller främlingar. Har alltid munskydd på mig bland folk.

    För ett par veckor sen skrev jag även den här artikeln: “Planning a post-quarantine road trip: How to travel safely and responsibly in a changing world“. Gjorde en massa research och intervjuade flera experter, så nu tänker jag att jag helt enkelt följer mina egna råd: att undvika andra människor, tvätta händerna, använda handsprit varje gång man rör något, ha munskydd bland folk, ta med egen mat och dryck, etc. Planerar även att karantäna i 14 dagar när jag kommer hem igen.

    Eftersom jag jobbar för Roadtrippers (och numera även för vårt systerföretag Togo RV, en app för husvagns- och husbilsägare) kommer jag varje dag i kontakt med siffror kring folks resvanor. Och en sak är väldigt tydlig på sistone: Amerikaner kommer att roadtrippa som aldrig förr den här sommaren, istället för att flyga eller åka på kryssningar. Oavsett vad man tycker om den saken så är det så verkligheten ser ut. Så jag tänker att om man inte kan hindra folk från att åka på roadtrips (ja, räknar in mig själv i den här gruppen) så kan man i alla fall försöka se till att det görs på ett så ansvarsfullt sätt som möjligt.

    Den 20 juni bär det av. Har bunkrat upp med handsprit och desinficerande våtservetter. Är helt inställd på att varken smittas av eller sprida något himla virus. Ni får följa med såklart.

  • Bilar och sånt,  Motorcyklar

    Ranger danger och motocross

    Jag nämnde ju häromdagen att jag funderade på att köpa en pickup. Efter en del research kom jag fram till att det var en Ford Ranger jag skulle ha. De är små (typ lika långa som en vanlig sedan) och bensinsnåla, plus går att hitta hyfsat billigt. Så den här veckan testkörde jag ett helt gäng Rangers innan jag i fredags äntligen slog till på denna. Sasha Velour heter hon numera (ni som vet, vet).

    På lördagsmorgonen, bara runt 15 timmar efter att jag hade köpt min Ranger, lastade jag upp min lilla Yamaha på flaket ALLDELES SJÄLV. Nu väger denna hojen inte speciellt mycket, men ändå. Kände mig stolt. 

    Sen körde jag norrut till Fox Raceway för att vara med på en “women’s track day” som anordnades av Fox Womens, Babes in the Dirt och Husqvarna Motorcycles. 

    Husqvarna hade en massa hojar som man fick låna om man ville, och det ville jag såklart. Min Yamaha har börjat kännas alldeles för liten redan så det var kul att testa något lite större.

    Fox Raceway har alltså ett gäng såna här motocrossbanor, och denna var reserverad för tjejer hela dagen. Jag hade aldrig kört motocrossbana innan så det här var ju ganska läskigt. Men jag känner mig 100 gånger mer bekväm när jag kör med bara tjejer än när man måste trängas med en massa testosteronstinna snubbar som ska visa sig tuffa. 

    Så många av de här tjejerna var SJUKT duktiga och FLÖG över hoppen. Jag kan väl inte påstå att jag direkt flög, men lite luft under däcken fick jag i alla fall (även om det mest var ofrivilligt). 

    Det var väldigt varmt ute så jag fick svalka mig i Babes in the Dirt-tältet med mina kompisar Anya och Ashmore som turades om att jobba och att ge sig ut och köra på banan. Bra jobb ändå.

    Det kanske bästa med att köra offroad hittills har för mig varit allt nytt folk jag har träffat genom detta. Bra exempel: Så fort jag hade parkerat kom det fram ett gäng tjejer som jag aldrig hade träffat tidigare och hjälpte mig att lasta av min hoj. Sen erbjöd de mig mat och sittplats i skuggan under deras tält. Så himla snälla och peppiga människor! 

    Fick även en Babes Ride Out-öl när det var färdigåkt på banan för dagen. 

    Hängde kvar med mina nya kompisar ett tag, och sen tog jag mina två nyaste fordon och åkte hem till San Diego igen. Sån himla rolig (men utmattande) dag. 

  • Motorcyklar

    Råd till kvinnor som vill börja köra motorcykel

    Annie: 
    Håller på att ta MC-kort och tycker det hade varit kul om du vill ge lite råd om det. Sånt du önskat någon berättat för dig innan du började köra. Gärna tipsa om din favoritutrustning och lite mek-råd.

    Ja! Detta är en av mina favoritfrågor, jag blir så glad när kvinnor börjar köra hoj. Vi kan ta detta i ett par olika sektioner. (Obs att det här inlägget antagligen är helt ointressant för folk som inte funderar på att köpa hoj, så ni kan fortsätta scrolla.)

    Tips för säkert hojåkande

    Kör som om du är osynlig

    Mitt bästa tips när det gäller säkerhet på vägarna är att köra som om du vore osynlig. Utgå från att inga bilar ser eller hör dig (vilket de ofta inte gör) och justera ditt körsätt utifrån det. Med andra ord: Om du förväntar dig att bilförare kommer att göra ditt liv enklare genom att flytta på sig när du kommer farande så kommer du att bli besviken (alternativt hamna i en farlig situation).

    Ha en flyktväg

    En bra grej att tänka på, speciellt när man kör i mycket trafik, är att alltid ha en flyktväg. Se dig omkring och föreställ dig alla möjliga olika scenarion som skulle kunna dyka upp, och fundera på hur du skulle kunna klara dig helskinnad ur dem. Ha koll på exakt var alla bilar omkring dig befinner sig så att du lätt kan byta fil i sista sekunden om det behövs, till exempel. 

    Kör inte utanför din comfort zone

    För att bli en bättre motorcyklist måste man pusha sig själv, precis som med allt annat. Men jag ser alldeles för ofta nya hojåkare som vill spela tuffa och visa sig bättre än de egentligen är, speciellt när man kör i en större grupp, och det är farligt för alla inblandade. Om du inte känner dig bekväm med att ta tighta kurvor lika snabbt som dina kompisar, lägg dig sist i gruppen och kör långsammare istället för att försöka hinna ikapp. Lovar att dina vänner kommer att stanna och vänta på dig (och om inte: skaffa bättre vänner). Vill man aktivt lära sig att svänga bättre rekommenderar jag att göra sig bekant med konceptet countersteering, här är en bra artikel med video-exempel om detta. 

    Utrustning

    När jag började köra hoj för snart 10 år sen var det svårt att hitta utrustning tillverkad för kvinnor. I alla fall om man ville ha grejer med ordentliga skydd som dessutom var snygga och bekväma. Men de senaste åren har det börjat dyka upp fler och fler märken som riktar sig enbart till kvinnor, plus att många existerande märken har hakat på trenden.

    I alla fall i USA är kvinnor den snabbast växande kundkretsen inom motorcyklar, här är var femte motorcykelägare numera kvinna (jämfört med var tionde för 10 år sen) (källa: Motorcycle Industry Council). Jaja, det har kanske egentligen inte med saken att göra, men jag tycker att det är trevlig statistik!

    I alla fall. Efter att ha provat utrustning från mååånga olika märken genom åren har jag landat i en kombination som jag trivs väldigt bra med. Detta brukar jag ha på mig när jag kör hoj:

    Här är några märken med bra utbud för kvinnor att kolla in:

    • Atwyld – Älskar Atwyld, inte bara för att jag känner tjejerna bakom det här märket, utan för att allt de gör är så väl genomtänkt. De designar snygg, smart utrustning av hög kvalité för både street och offroad. Om jag hade råd skulle jag äga allt i deras kollektion (eh, det gör jag förresten nästan redan när jag tänker efter). 
    • Black Arrow – Australiensiskt märke med allt från jackor till boots designade specifikt för kvinnor. 
    • Tobacco Motorwear – Jag har aldrig provat något från Tobacco själv, men vet flera tjejer som kör hoj i deras jeans.
    • GoGoGear – Typ alla kvinnor jag känner som kör hoj (inklusive jag själv) har ett par kevlarleggings från GoGoGear.
    • Speed and Strength – Billigt märke med stort utbud för kvinnor. Jag har flera av deras jackor bland annat. SS är grymma på vad jag brukar kalla “protective casual”, alltså plagg som inte ser ut som motorcykelutrustning men ändå har bra skydd.

    I allmänhet är det bra att leta efter följande: 

    • Hjälm: Kolla efter integralhjälmar med säkerhetsmärkning. I USA ska säkra hjälmar ha DOT- och Snell-märkning. Antar att det finns motsvarande i Sverige. (Varför integralhjälm? Enligt den här statistiken är hakan den vanligaste delen av huvudet att skada i en olycka, så se till att skydda hela ansiktet.) 
    • Jacka: Se till att skaffa en jacka med ryggskydd, armbågsskydd och axelskydd. Bonus om den har bröstskydd.
    • Byxor: Kolla efter byxor av kevlartyg (eller liknande) med knäskydd och höftskydd. Alla motorcykelbyxor jag äger har avtagbara skydd, så man kan ta ut skydden och ha på sig byxorna som vanliga jeans när man inte sitter på hojen. 
    • Handskar: Rekommenderar ett par rediga skinnhandskar med extra skydd på handflator och knogar.

    Övriga tips

    Väder

    En grej som jag tror att man inte tänker på om man inte kör hoj själv är hur utsatt för vädret man är på en motorcykel. Man känner tydligt varje skiftning i temperatur, luftfuktighet, vägunderlag, etc så himla tydligt. Därför är det bra att klä sig i lager, så att man lättare kan justera sin utrustning efter vädret. Nästan alltid när jag åker på en längre roadtrip behöver jag packa för både snö och regn och 40-gradig ökenhetta. Riktigt så extremt är det kanske inte att köra i Europa, men det är ändå bra att vara förberedd på allt. Ha alltid med regnkläder!

    Mek

    När det gäller att meka med hojar så är det enligt min erfarenhet lättast att lära sig när något går sönder och man inte har något annat val än att fixa det. Det finns videos på Youtube om ALLT som har med motorcyklar att göra, så börja med att kolla där. Beroende på vilken typ av hoj man har finns det även forum specifika för just det märket där man kan få svar på precis allt. Skaffa en ägarmanual och lite verktyg (insexnycklar, hylsnycklar, skiftnyckel, skruvmejslar och torxnycklar brukar vara en bra start, men dubbelkolla att de är rätt storlek för din hoj). 

    Man får ha kul också

    Här kommer en kontroversiell åsikt: motorcykelåkande behöver inte bara handla om säkerhet hela tiden, man får ha kul också (bildbevis ovan). Jag har nästan alltid full skyddsutrustning på mig när jag kör, men ibland har jag inte det. Ibland kör jag utan hjälm på en tom gata med två av mina bästa kompisar bakpå hojen enbart för att få ett kul foto. Så länge man är medveten om riskerna får man göra som man vill (så länge det är lagligt och inte utsätter andra människor för fara såklart, men det behöver jag väl knappast skriva). 

    Hoppas att detta hjälper! Om någon har följdfrågor eller undrar om något jag inte tog upp, säg till i kommentarerna.

  • Äventyr,  Motorcyklar

    En liten weekend-roadtrip till Las Vegas

    Nu har jag varit ute på äventyr igen. Jag behövde åka till Las Vegas för en jobbgrej och passade på att ta en extra dag ledigt och göra en roadtrip av det hela. I fredags tog jag och en kompis hojarna först österut och sen norrut. Vi tog den längsta, men absolut trevligaste, vägen till Vegas, med så lite motorvägskörning som möjligt. Omkring 70 mil genom öknen blev det den första dagen. 

    Vi fick se en fin ökensolnedgång på vägen. Det är fortfarande varmt och skönt ute på dagen, men solen går ner vid 16:30 så man får ta tillvara på dagsljuset. 

    Från helt tom öken till neonljus och märkliga konstinstallationer i Las Vegas, bara sådär.

    Nästa morgon vaknade vi tidigt och åkte hit, till Hoover Dam som ligger en knapp timme från Vegas på gränsen till Arizona. Jag har velat se Hoover Dam hur länge som helst men aldrig haft vägarna förbi, trots att jag har varit i Vegas en miljon gånger. Nu blev det äntligen av! Det var enormt storslaget, som väntat.

    Vi tog en guidad tour som gick ner i själva kraftverket, inuti dammen. Allt var väldigt imponerande, till exempel hur man byggde den här dammen på 1930-talet och den blev klar flera år innan utsatt datum. 

    Jag var nog ändå mest imponerad av den här bron. Älskar dramatiska broar. 

    Här befann jag mig i Arizona och tog ett foto på Nevada. Dagen innan hade vi varit i Kalifornien, så det blev tre delstater på två dagar. Ändå rätt bra jobbat. 

    Efter Hoover Dam fick vi skynda oss tillbaka till downtown för att hinna med jobbgrejen jag var i Vegas för att göra, nämligen att gå och kolla på Tim Burton-utställningen på The Neon Museum. Den var fin. Mer om detta kommer i en artikel för Roadtrippers inom de närmsta veckorna. 

    Sen var det plötsligt söndag och dags att ta ytterligare en omväg hemåt. Motorvägen mellan San Diego och Las Vegas är så själakrossande tråkig att jag hellre kör 20 extra mil än utsätter mig för den. Tur att man kan ta småvägar genom öknen istället. Här är vi mitt i ingenstans i Mojaveöknen.

    När man ändå är på Route 66 är det obligatoriskt att stanna och ta ett foto på Roy’s. 

    Vi avslutade med att köra genom Joshua Tree National Park mitt under pågående solnedgång. Det var så fint. Det här är en av mina favoritplatser i hela världen, så det var värt omvägen trots att det blev kolsvart precis efter det här fotot och vi fick köra de sista 3 timmarna i mörker. Fin helg!

    Här får ni en liten film också:

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Slingriga grusvägar i bergen

    Den här bloggen börjar bli något av en aktivitetsdagbok, ni får ursäkta. Men eftersom jag just har köpt en dirtbike så ville jag testa att faktiskt ge mig ut och köra den, så det gjorde jag i lördags. Hojen får bara köras offroad, inte på gatan, så jag lastade upp den i en kompis pickup och så körde vi söderut. 

    Vi körde uppför ett berg på en brant, slingrig grusväg. Det var otroligt vackert. Ju högre upp vi kom, desto vackrare blev utsikten med en sjö och Stilla Havet åt ena hållet och berg och Mexiko åt det andra. Det här är nog det som lockar mig mest med att köra offroad, att man får se så många fina landskap som man inte kommer åt från vanliga asfalterade vägar. Det var min upplevelse när jag hängde med på Rebelle Rally förra året också, så mycket orörd natur här ute som de flesta människor aldrig får chansen att se. 

    Vägen var dock i ganska dåligt skick så jag körde extremt långsamt. Min betydligt mer erfarna kompis fick stanna och vänta på mig med jämna mellanrum. Det är märkligt ändå, jag är så himla bekväm på en 400-kilos Harley, kan köra hur fort som helst och hur långt som helst och känna att jag har total kontroll. Men på den här lilla Yamahan som väger typ 80 kilo fegar jag ur totalt.

    Det har såklart med underlaget att göra, det är mycket lättare att köra asfalt än grus. Måste vänja mig vid att slira runt i gruset och ta mig runt/över hål och andra ojämnheter i marken, och att kunna ta lutande svängar utan att sladda. Det strider verkligen mot alla mina instinkter. 

    Men det var kul! Det var runt 27 grader varmt ute, så väldigt svettigt. Men ser fram emot att ha en ny, rolig aktivitet jag kan ägna mig åt hela vintern.