• Äventyr,  Helgen som gick,  Motorcyklar

    Tre hojar (nästan fyra) på tre dagar

    Glad semmeldag på er! Något av det svenskaste jag vet är när folk har starka åsikter om hur och när man “får” äta säsongsbaserade bakverk. Själv äter jag semlor utan grädde, mandelmassa och florsocker, i en skål med varm mjölk och lite extra kardemumma. Det är gott, jag lovar!

    Imorgon ska jag opereras och sen får jag inte ägna mig åt några aktiviteter över huvud taget på omkring en månad, så jag har tillbringat hela helgen med att göra allt som är roligt. I praktiken innebär det att köra alla mina hojar. Så här såg det ut.

    I lördags tog Andy och jag äventyrshojarna ut på äventyr. Vi körde upp i bergen på små slingriga grusvägar och min Himalayan älskade det. Det är som en helt ny värld som har öppnat sig för mig efter att jag köpte den här hojen. Så bra investering.

    I söndags var det alla hjärtans dag och jag och min lilla Honda firade i öknen med Jesse, Dylan, Dylan, Ben och Ian. Vi körde upp och ner för såna här hillclimbs i några timmar och jag var HELT utmattad efteråt. Nästan så att jag ser fram emot att få vila i en månad…

    Sen var det måndag och jag var ledig från jobbet pga President’s Day. Var tvungen att göra ett covidtest inför operationen, så jag slog två flugor i en smäll* genom att ta min Dyna dit och sen ta en sväng förbi havet på hemvägen. Det är snökaos i resten av landet, men här i SoCal är det hyfsat varmt och skönt, tack och lov.

    (*För några år sen gav djurrättsorganisationen PETA ut en lista på “djurvänliga” ordspråk. Ett av dem var “Feed two birds with one scone” som ersättning för “Kill two birds with one stone”. De blev ju ganska hånade på sociala medier för den listan, men jag tyckte det var lite fint ändå. Har sagt “Feed two birds with one scone” sen dess men saknar en bra variant på svenska. Förslag?)

    Lite senare på måndagen tänkte jag att jag kanske skulle få till en fullträff och köra alla mina fyra motorcyklar den här långhelgen. Min chopper har ju bott hemma hos Paul de senaste månaderna medan vi (ok, mest han) har byggt om den. Så jag åkte hem till Paul med hjälmen i högsta hugg och hojen startade mirakulöst på första försöket. Paul körde den runt kvarteret utan problem, men sen vägrade den starta igen. Så nu måste vi lista ut vad felet är.

    Så här är det alltid med gamla motorcyklar (denna är från 70-talet), så ingen var förvånad. Dock lite surt, det var så nära att jag fick köra den! Men men, något att se fram emot om en månad helt enkelt.

  • Bra saker,  Motorcyklar

    Nytt år (snart), ny motorcykel

    Det känns ju inte så originellt att klaga på 2020, men alltså, vad hårt det här året har varit? I alla fall i omgångar.

    Min bil är fortfarande på verkstan, så här två veckor efter att någon bröt sig in i den, och mitt knä är inte heller helt läkt. Så förra veckan kände jag att jag behövde göra något för att muntra upp mig själv, och gick och köpte en fantastiskt spännande tidig julklapp åt mig själv: EN NY MOTORCYKEL.

    Här är hon! Min sprillans nya Royal Enfield Himalayan av årsmodell 2021. Den enda gången jag har köpt ett helt nytt fordon tidigare var när jag köpte min Dyna (alltså min stora svarta H-D) för fem år sen. Det lånet är snart avbetalat, så jag kände att det var hög tid att skuldsätta sig igen.

    (Nämen alltså, som en liten jämförelse så kostar en sprillans Royal Enfield omkring 40 000 kronor medan en sprillans Harley kostar snarare minst 160 000, i alla fall i USA. Det här köpet känns alltså lite mer ekonomiskt försvarbart.)

    Den här skönheten är Royal Enfields äventyrshoj, alltså en motorcykel som man kan köra på alla sorters underlag. Det här året har verkligen gjort mig sugen på att ta mig långt från asfalterade vägar och civilisationen och utforska terräng som man inte kan nå på en vanlig street-motorcykel. Med en Himalayan kan man köra i princip var som helst.

    Den är visserligen bara på 411cc (jämfört med min Harley som är på 1600cc) och inte världens bästa motorvägshoj. Men det behöver den inte vara heller eftersom jag tänker köra den så långt från motorvägar det bara går.

    Nu ska hon bara få ett namn också, sen är det dags att ge sig ut och utforska. Det blir nog någon sorts ökenäventyr i mellandagarna, så stay tuned.

    Och om någon är sugen på att se i praktiken vilken typ av ställen man köra en sån här hoj på så rekommenderar jag den här videon från Itchy Boots, en holländsk tjej som har kört 75 000 km solo runt hela världen på en Himalayan. Blir både stressad och får gåshud av detta:

  • Motorcyklar,  Nära döden-upplevelser

    Nära döden-upplevelser och ökensäsong

    Vi ställde om till vintertid här för en och en halv vecka sen, och sen dess har det blivit både mörkare (duh) och betydligt kallare. Det är omkring 20 grader på dagarna och 9 på nätterna. Det kan man ju egentligen inte klaga på – om det inte vore för att husen här inte är byggda för kyliga nätter. Det är alltså svinkallt inomhus även om det är varmt ute på dagarna.

    Men en bra grej med att det har blivit kallare i stan är att ökensäsongen har börjat. Det är äntligen rimliga temperaturer i öknen, vilket innebär att man kan ge sig ut och köra motocross igen. Det har varit alldeles för hett de senaste ca 8 månaderna att min lilla Honda bara har stått i garaget och samlat damm.

    Men nu är det dags igen. Vi smygstartade säsongen förra helgen, trots att det spöregnade hela vägen till öknen och sen var superblåsigt och ganska kallt när vi väl kom fram. Inte världens bästa tältväder, men oh well. Så här såg helgen ut i alla fall:

    Vi var ett gäng på sju personer som begav oss ut i terrängen. Vi körde nästan fem mil totalt den här dagen, vilket är mycket när man kör offroad. I alla fall för mig som fortfarande är nybörjare och var totalt utmattad när vi kom tillbaka till vår campingplats igen.

    Vår destination för dagen var de här spännande klipporna, en så kallad slot canyon.

    För att komma hit fick vi köra genom ett gäng olika sorters terräng, inklusive stenrös, djup sand och olika sorters ökenväxtlighet. Det var väldigt tekniskt och jag dumpade hojen i den djupa sanden eftersom sand är skitsvårt att köra i. Men kände mig i alla fall stolt som klarade detta och tog mig både ut och tillbaka.

    Jag hade en sprillans ny hjälm dagen till ära. Ser nu att jag glömde pilla bort klistermärket med storleken på, så det var ju en bra påminnelse att göra det innan nästa gång.

    När vi var färdigkörda firade vi valresultatet med valfri dryck. Jag körde på Bud Light Lime i vanlig ordning.

    Sen satt vi runt lägerelden och åt och drack och spelade gitarr, sådär som man gör. Det regnade lite en stund och var väldigt blåsigt hela natten. Jag frös och sov inte så mycket.

    Men jag var ändå glad att jag stannade över natten, för så här fin var soluppgången nästa morgon.

    Min hoj, mitt tält och min truck ❤️

    Jesse övade på morgonwheelies.

    De av oss som fortfarande var kvar vid 8-tiden på morgonen gick på en liten promenad. Hittade en väldigt död skorpion.

    Sen körde jag hemåt igen och det spöregnade riktigt ordentligt hela vägen. Vägarna här är inte byggda för regn och vattnet har ingenstans att ta vägen, och vid ett tillfälle fick jag vattenplaning på motorvägen och trodde på riktigt att jag skulle dö. Men på någon vänster lyckades jag få kontroll över bilen och tog mig hem oskadd. Och det var den helgen det.

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Social distans, värmebölja, vattenfall och brandrök i Yosemite

    Jag är lite dålig på att blogga just nu, ni får ursäkta. Det är en kombination av extrem värmebölja (vill inte sitta vid datorn mer än absolut nödvändigt) och pandemi (det händer ingenting förutom att världen fortsätter att gå åt helvete, och det är mer än jag orkar formulera mig kring).

    Men i alla fall. Vi kan ta en titt på något som hände förra veckan. Jag och Andy tog nämligen en liten motorcykelroadtrip till Yosemite National Park.

    Yosemite är i vanliga fall den femte mest besökta nationalparken i USA med fler än 4 miljoner besökare om året. Just nu släpper de dock bara in ett väldigt begränsat antal människor pga pandemin. Man måste köpa biljetter i förväg och de säljer slut snabbt. Vi hade tur och bokade tidigt, och vilken upplevelse detta var!

    Jag var i Yosemite i oktober förra året och då var det långa köer för att komma in i parken, det fanns inga lediga parkeringsplatser någonstans och det var folk ÖVERALLT.

    Men nu var det nästan som att vi var ensamma här. Alltså, det var ju såklart tusentals andra människor där, men eftersom parken är enorm (3000 kvadratkilometer) såg vi inte till så mycket folk.

    Vi hade råkat tajma den här resan med ÅRETS värmebölja. På vägen upp till Yosemite körde vi genom en del av Kalifornien där det var 44 grader varmt. Det går inte att förklara hur överjävla varmt det är, speciellt när man sitter på en hoj i hjälm och skydd, utan AC eller någon sorts tak.

    I nationalparken var det “bara” runt 35 grader. Vi fick stanna och bada typ en gång i timmen för att inte svettas ihjäl.

    Två dagar i rad hajkade vi till olika vattenfall där vi inte såg till en enda annan människa. Jag kan inte nog understryka vilken speciell upplevelse detta var, att tillbringa flera timmar med att simma och sola vid våra egna privata vattenfall i en av USA:s mest besökta nationalparker. Once in a lifetime.

    En dag trotsade vi värmen och vandrade 12 kilometer med skog på ena sidan och ett brand stup ner i dalen på andra sidan. Hade hela tiden den här enorma utsikten.

    Den här resan var för övrigt något av ett experiment kring hur man kan resa så säkert som möjligt mitt under en pandemi. Vi bodde i ett Airbnb-hus precis utanför parken och lagade all vår egen mat. Åt frukost och middag i huset, och hade med oss mackor och snacks till lunch eftersom vi tillbringade hela dagarna i Yosemite. Förutom ett besök till en mataffär precis när vi anlände kom vi alltså knappt i kontakt med andra människor över huvud taget. Inga restauranger, inga köer, knappt något folk i parken, osv.

    Körde motorcykel gjorde vi ju också. Det är en sån fantastisk upplevelse att köra hoj på små slingriga bergsstigar med antingen ett stup eller en fors på ena sidan. Det gjorde inte ens så mycket att det egentligen var alldeles för varmt.

    Vi hade både bra och dålig tajming på den här resan. Dålig pga värmeböljan men bra eftersom vi åkte hem precis innan hela parken togs över av brandrök. Som ni kanske vet står norra Kalifornien i brand just nu, och vår sista dag i parken var det ganska rökigt och dålig luft.

    När det var dags att köra hemåt klev vi upp tidigt, mitt under soluppgången, och solen var bara ett knallrött klot mitt på himlen bakom all brandrök. Våra hojar var täckta av aska. Vi körde hem så fort vi bara kunde och när vi närmade oss San Diego var himlen blå igen. Så läskigt. Men en himla fin resa.

  • Motorcyklar

    40 000 miles på Eve of Destruction

    Igår var det söndag, kanske veckans bästa dag för att ta sig en långtur på hojen. Jag fick med mig Andy samt två ganska nya kompisar, Mike och Jenna. De flyttade till San Diego från Pittsburgh för ett drygt år sen, så jag har tagit på mig att visa dem några av San Diegos bästa motorcykelvägar.

    Vi tog massa slingriga bergsstigar och hamnade till slut här, vid Otay Lakes. Perfekt dag på alla sätt och vis, förutom att man inte får bada i sjön. Det var väldigt varmt, så det hade annars suttit fint.

    Det hände förresten en rätt stor grej på den här turen. Vägmätaren på min hoj uppnådde nämligen den ganska stora siffran 40 000 miles. (Det är 64 374 kilometer, men det vore ju en konstig siffra att fira.)

    Jag köpte den här hojen sprillans ny för snart fem år sen. Sen dess har jag alltså kört nästan 6500 mil på den. Vi har tillsammans tagit oss till 3 länder, minst 10 delstater och omkring 20 nationalparker. Vi har kört genom regn, snö, ökenhetta, åska, hagel och vind, och varje sekund har varit ett äventyr.

    Jag älskar den här motorcykeln mer än det mesta i mitt liv. Den är både mitt dyraste och mitt bästa köp någonsin. Har lagt så mycket pengar och energi på att förvandla den till den perfekta roadtrip-maskinen.

    Förra året var jag ute och flängde en massa och körde flera olika låne- och hyrhojar, bland annat en Triumph, en Yamaha och två Indians. Det var såklart kul, men hela tiden tänkte jag på hur mycket hellre jag skulle vilja köra min Harley.

    Du och jag, Eve of Destruction. Hoppas vi får minst 40 000 miles till tillsammans.

  • Äventyr,  Motorcyklar,  Resor

    En magisk roadtrip genom Utah, dag 4-6

    Dag 4 på den här resan vaknade vi i Moab, en av de kanske vackraste platserna på jorden. Vi skulle egentligen åka vidare mot nordväst men kände oss tvungna att ta en omväg åt fel håll först. Precis nordost om Moab går nämligen väg 128, som officiellt heter Upper Colorado River Scenic Byway. Dagen innan hade en man kommit fram till oss på en bensinmack och frågat om vi hade kört “the river road” ännu. När vi sa att den stod på schemat för morgondagen blev mannen glad och berättade att den här vägen är den näst vackraste i USA (vet ej hur man objektivt mäter detta eller vad han hade för källor) efter Pacific Coast Highway i Kalifornien.

    Jag säger allt detta för att verkligen understryka hur jävla fantastiskt vacker den här vägen faktiskt visade sig vara. Det är en 7 mil lång kurvig landsväg som går längs med Coloradofloden och är omgiven av höga, dramatiska röda klippor på båda sidor. Vi stannade inte så mycket eftersom det var meningslöst att försöka fånga storslagenheten på bild. Men ungefär så här såg det ut precis i början.

    Det enda andra stoppet vi gjorde var vid den här hängbron som hade förstörts i en brand. “The river road” är i alla fall lätt på min topplista över vackraste vägar jag har kört hoj på, antagligen bara strax efter Going-to-the-Sun Road genom Glacier National Park i Montana (rekommenderar att googla bilder på den). Och definitivt i samma klass som PCH.

    Vårt mål för dagen var Capitol Reef National Park. På vägen dit började det blåsa upp till storm. Det var extremt varmt ute, så jag kände mig nästan lite peppad på regn. Men vi stannade i alla fall och satte på oss regnkläder. Det blåste så hårt att min hoj nästan föll omkull när jag stannade på sidan av vägen. Och sen körde vi rakt in i stormen…

    Fast sen regnade det kanske två droppar och så var det slutregnat. Väldig antiklimax. Vi tog i alla fall ytterligare en omväg, till detta märkliga ställe som heter Goblin Valley State Park. Den här parken består av hundratals såna här svampformade bergsformationer. Det är som att befinna sig på en annan planet. Eftersom det fortfarande låg regn i luften lämnade jag kameran på hojen och tog bara med mobilen, så har inga foton som gör detta rättvisa (fast who am I kidding, det skulle jag inte ha med riktiga kameran heller).

    Hej hej.

    Vi var näääästan framme vid Capitol Reef när vi körde förbi Swingarm City, ett märkligt ökenlandskap öppet för att köra offroad i. Vi har kommunikationssystem i hjälmarna så att vi kan prata med varandra medan vi kör, och så fort vi åkte förbi detta klickade sig Andy in i min hjälm och frågade om vi inte kunde vända om så han fick ha lite kul här en stund. Såklart kunde vi göra det.

    Sen! Var vi framme! I Capitol Reef National Park! Jag visste i princip ingenting om den här parken i förväg, hade inte gjort någon research eller sett några bilder. Och blev helt GOLVAD av hur vackert det var. De här klipporna var inte bara röda, utan även lila, gula, vita, gröna och alla andra tänkbara färger.

    Hur många gånger får man skriva att bilderna inte gör verkligheten rättvisa i samma inlägg egentligen? Denna plats vill jag väldigt gärna återvända till. En bonus: För att få köra in i de allra flesta amerikanska nationalparker måste man betala en avgift på omkring 20-30 dollar. Men en stor del av Capitol Reef är inte avgiftsbelagd, så man kan få se denna storslagna natur helt gratis! (Jag och Andy har dock varsitt årspass så vi får komma in gratis på alla nationalparker. Tur, annars skulle detta bli en väldigt dyr resa.)

    Sen var det plötsligt nästa dag. Vi körde söderut från Torrey, en liten by precis i utkanten av Capitol Reef, längs med väg 12. Ytterligare en sanslöst vacker väg som delvis går genom Grand Staircase Escalante National Monument. Den här delen av vägen ligger i närheten av något som heter Hell’s Backbone. Det var lite svårt att fånga på bild, men detta är alltså en smal, tvåfilig väg omgiven på båda sidor av extremt branta sluttningar utan någon som helst sorts skyddsräcke. Pga omständigheter körde vi den här delen av vägen tre gånger fram och tillbaka och jag fick lika mycket svindel alla tre gångerna. Det påminde verkligen om en krokig ryggrad.

    Väl nere på andra sidan ryggradsvägen parkerade vi hojarna och bytte om till vandringskläder. Det var 33 grader varmt, så PERFEKT väder för att ge sig ut och hajka en dryg mil mitt på dagen. Inte. Men det gjorde vi i alla fall.

    Och det var det värt! För på slutet av hajken fanns detta magiska vattenfall. Vattnet var ISKALLT och extremt svalkande, och själva vattenfallet helt otroligt. Gigantiskt och våldsamt. Vattenfall är en av mina favoritgrejer i hela världen. Det är ganska lätt att lura med mig på exakt vilken sort äventyr som helst så länge det är vattenfall involverade. Inklusive en 11 kilometer lång promenad genom ökensand mitt i sommaren.

    Två glada (och svettiga) hajkare.

    Vi hade varit lite väl tidsoptimistiska med den här hajken, som tog runt 3 timmar. För klockan var ganska mycket när vi var klara och vi hade fortfarande en nationalpark att se den här dagen tio mil bort, och sen ytterligare ca 12 mil att köra till vår destination för kvällen. Vi lyckades i alla fall ta oss hit, till Bryce Canyon National Park.

    Ja, vad ska man säga? Overkligt vackert, dramatiska klippor, underbar utsikt åt alla håll. Ni vet, det gamla vanliga.

    Sen hade jag bara en sak kvar på min “måste se”-lista för den här resan, och det var den här bågen över vägen, strax utanför Bryce Canyon. Eller, det är egentligen två bågar precis bredvid varandra. Jag var lite stressad över att vi inte skulle hinna hit innan solnedgången, men istället lyckades vi tajma det mest perfekta ljuset som gjorde bågarna ännu mer intensiva.

    Jag fick mitt Instagram-foto (viktigt!) och sen körde vi vidare på småvägar medan det mörknade ute och höll alla tummar för att inga rådjur eller rävar skulle springa ut på vägen framför oss. Var framme på vårt hotell strax efter klockan 23, helt utmattade efter Världens Längsta Dag.

    Det här blev visst ett megalångt inlägg, men avslutar med denna bild för sen var det bara den tråkiga hemresan kvar. Vi hade egentligen tänkt ta en omväg hem genom att köra söderut till Grand Canyon National Park i Arizona, men pga en massa stora skogsbränder var alla vägar dit avstängda så vi körde hem samma väg vi kom, genom Zion National Park. Sammanlagt gjorde vi 7 besök på 5 olika nationalparker den här resan, inte så illa ändå.

    Tajmingen för den här resan kunde såklart ha varit bättre. Det var surrealistiskt att roadtrippa mitt under en pandemi i en delstat (Utah) där folk inte verkade bry sig så mycket om viruset. Men tänkte eventuellt skriva mer om detta i ett eget inlägg. Avslutar detta innan det blir rekordlångt. Dag 1-3 finns här

  • Äventyr,  Motorcyklar,  Resor

    En magisk roadtrip genom Utah, dag 1-3

    Utah är en märklig delstat. Över 60% av befolkningen är Mormoner, bara en sån sak. Typ allt är stängt på söndagar, det är svårt att hitta öl med högre alkoholhalt än folköl och en majoritet av invånarna röstar Republikanskt.

    Men södra Utah är också en av de absolut vackraste platser jag har varit på. I princip var man än vänder sig är man omgiven av dramatiska röda klippor och bergsformationer, djupa dalar fyllda med knallblått vatten och hela FEM nationalparker.

    Vi började vår Utah-roadtrip med att köra genom Zion National Park, en av de mest hisnande vackra platser jag har varit på.

    Det här var min tredje gång i Zion, men första gången jag faktiskt parkerade hojen och hajkade en av parkens många trails. Det var omkring 37 grader varmt ute, så det blev ingen lång hajk. Men fick i alla fall se den här fantastiska utsikten.

    Är glad över att den här killen drar med mig på friluftsäventyr trots att det är en miljon grader ute.

    Puss!

    Vi utforskade även några lite mindre välbefolkade vägar precis utanför nationalparken. Andy har en adventure bike (vet ej vad det heter på svenska) som kan köra både offroad och på landsvägar, så han tar alla tillfällen i akt att köra lite grus.

    Det är inte lika kul på en Harley, men vad gör man inte för lite fin utsikt.

    Nästa dag började vi med att köra till Horseshoe Bend som ligger i norra Arizona, precis söder om gränsen till Utah. Har varit även här tidigare, men det GÅR inte att köra förbi här utan att stanna. Ytterligare en enormt vacker plats.

    Tog detta fotot med mobilen eftersom jag inte fick plats med hela i mitt kameraobjektiv. Men det är enormt mycket mer mäktigt i verkligheten när man står uppe på toppen och tittar på Coloradofloden som slingrar sig runt berget 300 meter nedanför.

    Det var så SJUKT varmt hela den här resan, mellan 33 och 43 grader ute varje dag. Det här var en av de varmare dagarna, så vi tog oss till Lake Powell för att bada. Det var perfekt svalkande men så fort vi klev upp och drog på oss hjälmar och motorcykelkläder blev vi genast genomsvettiga igen. Oh well.

    Dag 3 var vi tillbaka i Utah igen. Det här var tänkt att bli vår kortaste kördag med bara omkring 11 mil på schemat. Vi stannade för att kolla in Hole N The Rock, ett märkligt museum som består av ett helt hem någon har byggt inne i ett berg.

    Sen! Var vi plötsligt i Arches National Park, en plats som jag har haft på min bucket list i många år nu. Jag försökte ta mig hit för drygt ett år sen, på en annan roadtrip tillsammans med 7 kompisar, men då snöade det (!) så mycket att vi fick vända om och köra söderut genom New Mexico istället. Svårt att ens föreställa sig att det snöade här i juni förra året med tanke på hur överjävligt varmt det var nu. Väldigt, väldigt vackert dock.

    Älskar! Röda! Klippor!

    Bara omkring en halvtimmes körväg från Arches ligger Canyonlands National Park, så vi tog en sväng dit också. Det påminde mycket om Grand Canyon, fast mindre och rödare. Vi gjorde en liten hajk genom denna park också, innan vi åkte vidare…

    Hit! Till Dead Horse Point State Park som ligger precis bredvid Canyonlands men är om möjligt ännu vackrare. Mest pga att Coloradofloden går rakt igenom parken. Foton gör det inte rättvisa, vilket jag nog kommer behöva upprepa ganska många gånger i de här inläggen.

    Det var två dagar efter sommarsolståndet och alltså en av årets längsta dagar. När det började bli kväll tyckte Andy att vi skulle åka tillbaka till Arches för att kolla på solnedgången. Jag som älskar både solnedgångar, nationalparker, varma sommarkvällar och motorcyklar mer än livet självt var inte så svårövertalad. Det blev en väldigt lång dag med betydligt mer än 11 mil körda (snarare runt 40). Men värt det.

    Okej, det var de första dagarna. Tar en paus här och återkommer med fler bilder på olika berg och klippor snart.

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Kalifornien på 30 sekunder

    Eftersom jag åker iväg på en roadtrip imorgon passade jag på att tömma minneskortet på min GoPro-kamera för att få plats med nytt material. Insåg ganska snabbt att jag hade massor av videosnuttar och foton från tidigare äventyr, bland annat från när jag och Katie körde 200 mil genom Kalifornien förra året, som jag inte ens hade sett tidigare.

    Så jag klippte ihop en liten video med några av dem. Här är vår roadtrip på (knappt) 30 sekunder:

    De flesta av klippen är från Yosemite National Park, med lite Pacific Coast Highway på slutet. Om det var någon som undrade tidigare varför jag älskar att köra hoj så mycket så är det bara att titta på den här videon. Kan inte förklara det tydligare än så.

    Imorgon bär det av igen. Vi ses på andra sidan! Hoppas ni har en fin midsommar och Juneteenth.

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Årets första (och sista?) roadtrip

    Kan någon vänlig själ ge mig en snabb sammanfattning av den här Skandiamannen-grejen? Jag försöker hålla koll på svenska nyheter men det är för mycket som händer här just nu. Mördade han Palme or what?

    Men okej, tänkte egentligen skriva om något helt annat. Hela vintern gick jag runt och bara väntade på att det skulle bli varmt igen (alltså utanför södra Kalifornien) så att jag kunde börja åka på alla motorcykelroadtrips jag drömmer om. Jag vill köra Tail of the Dragon och Blue Ridge Parkway i North Carolina, ta Pacific Coast Highway hela vägen upp till Washington, och utforska alla nationalparker i Utah och Colorado, bara för att nämna några få.

    Men så stängde Kalifornien och stora delar av USA ner i slutet på mars pga corona, och jag fick förlika mig med att det nog inte skulle bli några roadtrips alls i år. Förra året körde jag hoj genom 13 nationalparker – i år lutade det åt att den siffran skulle landa på 0.

    Nu, bara några månader senare, trots att pandemin fortfarande i högsta grad pågår, har USA i princip helt öppnat igen. Till och med här i södra Kalifornien är många restauranger, hårsalonger, gym och butiker öppna igen (med restriktioner). Campingplatser och nationalparker har öppnat eller håller på att öppna. CDC har uppdaterat sina nationella riktlinjer och avråder inte längre från “non-essential travel”.

    Så. Nästa vecka åker jag på en liten roadtrip.

    Det går såklart att diskutera om detta är smart eller inte. Men jag tänker att eftersom jag bor i en storstad där det är folk överallt vill jag hellre ta mig bort från folkmassorna, åka ut i öknen och upp i bergen.

    Förutom demonstrationen jag gick i förra veckan har jag isolerat mig i princip sen mars. Träffar nästan inga människor och undviker mataffärer, restauranger och andra ställen med folksamlingar och/eller främlingar. Har alltid munskydd på mig bland folk.

    För ett par veckor sen skrev jag även den här artikeln: “Planning a post-quarantine road trip: How to travel safely and responsibly in a changing world“. Gjorde en massa research och intervjuade flera experter, så nu tänker jag att jag helt enkelt följer mina egna råd: att undvika andra människor, tvätta händerna, använda handsprit varje gång man rör något, ha munskydd bland folk, ta med egen mat och dryck, etc. Planerar även att karantäna i 14 dagar när jag kommer hem igen.

    Eftersom jag jobbar för Roadtrippers (och numera även för vårt systerföretag Togo RV, en app för husvagns- och husbilsägare) kommer jag varje dag i kontakt med siffror kring folks resvanor. Och en sak är väldigt tydlig på sistone: Amerikaner kommer att roadtrippa som aldrig förr den här sommaren, istället för att flyga eller åka på kryssningar. Oavsett vad man tycker om den saken så är det så verkligheten ser ut. Så jag tänker att om man inte kan hindra folk från att åka på roadtrips (ja, räknar in mig själv i den här gruppen) så kan man i alla fall försöka se till att det görs på ett så ansvarsfullt sätt som möjligt.

    Den 20 juni bär det av. Har bunkrat upp med handsprit och desinficerande våtservetter. Är helt inställd på att varken smittas av eller sprida något himla virus. Ni får följa med såklart.

  • Bilar och sånt,  Motorcyklar

    Ranger danger och motocross

    Jag nämnde ju häromdagen att jag funderade på att köpa en pickup. Efter en del research kom jag fram till att det var en Ford Ranger jag skulle ha. De är små (typ lika långa som en vanlig sedan) och bensinsnåla, plus går att hitta hyfsat billigt. Så den här veckan testkörde jag ett helt gäng Rangers innan jag i fredags äntligen slog till på denna. Sasha Velour heter hon numera (ni som vet, vet).

    På lördagsmorgonen, bara runt 15 timmar efter att jag hade köpt min Ranger, lastade jag upp min lilla Yamaha på flaket ALLDELES SJÄLV. Nu väger denna hojen inte speciellt mycket, men ändå. Kände mig stolt. 

    Sen körde jag norrut till Fox Raceway för att vara med på en “women’s track day” som anordnades av Fox Womens, Babes in the Dirt och Husqvarna Motorcycles. 

    Husqvarna hade en massa hojar som man fick låna om man ville, och det ville jag såklart. Min Yamaha har börjat kännas alldeles för liten redan så det var kul att testa något lite större.

    Fox Raceway har alltså ett gäng såna här motocrossbanor, och denna var reserverad för tjejer hela dagen. Jag hade aldrig kört motocrossbana innan så det här var ju ganska läskigt. Men jag känner mig 100 gånger mer bekväm när jag kör med bara tjejer än när man måste trängas med en massa testosteronstinna snubbar som ska visa sig tuffa. 

    Så många av de här tjejerna var SJUKT duktiga och FLÖG över hoppen. Jag kan väl inte påstå att jag direkt flög, men lite luft under däcken fick jag i alla fall (även om det mest var ofrivilligt). 

    Det var väldigt varmt ute så jag fick svalka mig i Babes in the Dirt-tältet med mina kompisar Anya och Ashmore som turades om att jobba och att ge sig ut och köra på banan. Bra jobb ändå.

    Det kanske bästa med att köra offroad hittills har för mig varit allt nytt folk jag har träffat genom detta. Bra exempel: Så fort jag hade parkerat kom det fram ett gäng tjejer som jag aldrig hade träffat tidigare och hjälpte mig att lasta av min hoj. Sen erbjöd de mig mat och sittplats i skuggan under deras tält. Så himla snälla och peppiga människor! 

    Fick även en Babes Ride Out-öl när det var färdigåkt på banan för dagen. 

    Hängde kvar med mina nya kompisar ett tag, och sen tog jag mina två nyaste fordon och åkte hem till San Diego igen. Sån himla rolig (men utmattande) dag.