• Äventyr,  Motorcyklar

    Pan America, en helg i öknen och en drönarkrasch

    Herregud vilken helg jag har haft. Var som sagt på ett lanseringsevent för Pan America, Harleys nya äventyrshoj, i öknen, och det VAR verkligen ett äventyr. I två dagar fick jag köra runt på den nya hojen tillsammans med 11 andra journalister och ett gäng personer som jobbar på H-D. Jag var den enda kvinnan, vilket jag i och för sig är van vid i såna här sammanhang, men jag känner ändå alltid att jag har saker att bevisa (kvinnor kan!).

    Den första dagen var det träning, då fick vi mest göra olika övningar för att bli bättre på att köra offroad. Typ att ta tighta, långsamma 180-graders svängar i sand, eller att köra runt en massa koner utan att ens vidröra gasen. Vi fick avsluta med att köra runt på en motocrossbana, vilket kan vara något av det roligaste jag någonsin gjort. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan av att köra en 250-kilos Harley på en bana gjord för mycket mindre hojar, men det var speciellt. Kunde inte sluta le i hjälmen. Vi var dessutom några av de första personerna i världen utanför H-D:s forsknings- och utvecklingsteam som fick testa den här hojen, det känns också stort.

    Dag två var det dags att åka på tur. Vi körde kanske 25 mil totalt genom berg och öken, på asfalt och genom sand. Vädret var perfekt och H-D hade fotografer som fångade alltihop på bild. Vid ett tillfälle kraschade en av videokillarna sin drönare rakt in i min hoj medan jag körde mitt på vägen, det var en smula traumatiskt. Han bad så hemskt mycket om ursäkt flera gånger hela dagen, och det var dagens grej som exakt alla pratade om efteråt. Jag sa att jag kunde tänka mig att förlåta honom om han fixade fram videon från kraschögonblicket, så nu väntar jag bara på att få den skickad till mig.

    På lördagen hade vi allihopa tillbringat så pass mycket tid tillsammans (alla var vaccinerade och hade testat negativt för covid dagen innan eventet började) att det började kännas sorgligt att säga hej då nästa dag. Lördag kväll råkade jag därför vara uppe och dricka öl och snacka tillsammans med en annan journalist och två Harley-ingenjörer till klockan 4 på morgonen. Kan på riktigt inte minnas sist jag var vaken så sent, men det var kul. Det känns som att all uppdämd energi från det senaste året har börjat brista, på gott och ont.

    Igår när jag kom hem tog jag en 90 minuter lång tupplur, och några timmar senare somnade jag på riktigt och sov i 11 timmar. Känner mig helt mörbultad idag, men det får det vara värt. Har inte haft så här kul på mycket länge.

    Nu ska jag bara samla alla intryck och lyckas skriva ihop en artikel som gör detta rättvisa också.

  • Motorcyklar

    En amerikansk äventyrshoj

    Jag befinner mig just nu mitt ute i öknen i en håla som heter California City, i en container inredd som ett mycket spartanskt sovrum. Här finns en 90-säng med sovsäck, en lampa och en liten värmefläkt, inget annat. Det blåser så hårt att det skakar i väggarna. Och precis utanför står en sprillans ny motorcykel som jag ska få köra de närmsta dagarna.

    Jag blivit inbjuden av Harley-Davidson tillsammans med ett gäng andra journalister för att få köra Pan America, H-Ds nya äventyrshoj som lanseras i USA nästa månad.

    Det här är kanske inte intressant för någon som läser här, men det här är en STOR GREJ i motorcykelvärlden. H-D är ju annars kanske mest kända för att tilltala bikergubbar med skägg och skinnväst som gillar att cruisa på motorvägen. Men Pan America är en helt ny maskin som kan köras både på asfalt och genom offroad-terräng. Folk i äventyrsscenen älskar redan att hata den här hojen, trots att ingen faktiskt har kört den ännu. Det är mest en principfråga att tycka att Harley ska hålla sig till cruisers och inte äventyrsmaskiner.

    Jag är i alla fall O-TE-ROLIGT peppad på hela den här grejen. Jag är kanske också den perfekta målgruppen: älskar H-D (och äger två Harleys) men har även en äventyrshoj och vill kunna köra både on- och offroad.

    Det känns som julafton det här, att få vara en av de första som faktiskt får prova att köra en Pan America i riktig terräng. Vet på riktigt inte om jag kommer kunna sova i natt. Dels på grund av hur hårt det blåser utanför, men mest för att jag är SÅ PEPPAD!!! Har jag sagt på sistone hur mycket jag älskar mitt jobb?

  • Äventyr,  Bra saker,  Motorcyklar

    Sommarkänslor och Alaska

    Hur jag vet att jag fortfarande är svensk även efter nästan 13 år i Kalifornien: Så fort det börjar bli varmt igen efter en lite småkylig vinter drabbas jag ordentligt av SOMMARKÄNSLOR.

    Den här veckan ska det bli 29 grader varmt flera dagar i rad och det finns ingenting som gör mig så lycklig som värme och solsken. Det gör att alla problem känns obetydliga, all musik låter bättre, all mat smakar fantastiskt och livet känns bara rent allmänt kul och spännande.

    Om två veckor får dessutom alla Kalifornienbor över 16 vaccinera sig mot covid (jämfört med nu då vaccinet bara erbjuds till vissa risk- och åldersgrupper), vilket ännu mer gör att det känns som att livet börjar återvända på riktigt efter det här helvetesåret.

    Jag känner mig alltså allmänt pepp just nu, dels på grund av sol och vaccin, och dels på grund av en annan grej som jag har drömt om och som kommer bli verklighet om ett par månader.

    För ett tag sen läste jag Kristin Hannahs fantastiska roman The Great Alone (Himmel över Alaska på svenska) och skrev kort om hur jag har gått runt ett ganska bra tag nu med en rent fysisk längtan efter att få besöka Alaska. Och mer specifikt efter att köra hoj i Alaska. Eftersom gränsen mellan USA och Kanada fortfarande är stängd pga covid, och eftersom det skulle ta minst en månad att köra från San Diego till Anchorage och tillbaka, har jag tänkt att detta är något som får vänta ett år eller två.

    MEN. Som ni vet köpte jag en Royal Enfield Himalayan i december, och några månader senare hörde Royal Enfield USA:s marknadsföringschef av sig på Instagram och frågade om jag skulle vara intresserad av att åka till Alaska med RE i sommar. Jag svarade omedelbart JA i versaler, no questions asked.

    Men nu är det mesta bokat, och detaljerna ser ut så här: Royal Enfield har satt ihop en grupp på ungefär 10 personer för en motorcykeltur genom Alaska i slutet på juni. De kommer att skeppa våra hojar till Anchorage, samt betala för våra flygbiljetter och hotellrum. Sen kommer vi att köra runt i USA:s största delstat (Alaska är större än Kalifornien, Texas och Montana tillsammans) i 10 dagar och utforska nationalparker, kust och grusvägar.

    Jag och en av de andra tjejerna som ska åka har DM:at varandra på Instagram och undrat om det här verkligen är på riktigt, det låter liksom för bra för att vara sant. Men igår fick jag mina flygbiljetter på mejlen, så det verkar som att detta faktiskt är något som kommer hända, det är inte längre bara en bucket list-dröm.

    Så, för att sammanfatta: sommarvärme, vaccin, Alaska. 2021 kan nog bli ett skapligt år ändå. Och herregud vad jag älskar Instagram ibland.

  • Motorcyklar

    Min chopper får en makeover

    Jag skrev häromdagen att min chopper var färdigbyggd. Jag köpte den för drygt tre år sen av Pauls lillebror och har sen dess ändrat lite smågrejer här och där, men den har sett i stort sett likadan ut, fram tills nu. Så här såg hojen (och jag) ut när jag köpte den:

    Det är en ombyggd Harley-Davidson Shovelhead från 70-talet. Tyckte såklart att den var snygg när jag köpte den, men jag är personligen inte så förtjust i blått. Och så har jag i många år haft en dröm om att äga en guldfärgad chopper.

    Trogna läsare med riktigt bra minne kanske till och med kommer ihåg att jag för fem år sen fick en handgjord läderväska som skulle matcha det lackjobb jag planerade för min dåvarande chopper.

    Men sen sålde jag den hojen innan jag ens hann lacka den och väskan har stått på en hylla och samlat damm sen dess. Men NU! Nu var det dags för mig att ta tag i saken och skaffa mig mina drömmars guldiga chopper.

    Och titta! Så här ser min shovelhead ut nu.

    Det har blivit ganska många uppgraderingar sen sist, inklusive ett helt nytt elektriskt system eftersom det tidigare var som en pac-man som mumsade i sig motorcykelbatterier på löpande band.

    Massa andra nya smågrejer också, men min favorit är nog den här hjärtformade sidospegeln.

    Lacken är gjord av en snubbe i Orange County och i princip allt annat har Paul hjälpt mig med. Känner mig tacksam över att ha ett snällt ex som vet allt om gamla Harleys. Är nykär i den här hojen nu. Har ni sett något finare?

  • Äventyr,  Helgen som gick,  Motorcyklar

    Tre hojar (nästan fyra) på tre dagar

    Glad semmeldag på er! Något av det svenskaste jag vet är när folk har starka åsikter om hur och när man “får” äta säsongsbaserade bakverk. Själv äter jag semlor utan grädde, mandelmassa och florsocker, i en skål med varm mjölk och lite extra kardemumma. Det är gott, jag lovar!

    Imorgon ska jag opereras och sen får jag inte ägna mig åt några aktiviteter över huvud taget på omkring en månad, så jag har tillbringat hela helgen med att göra allt som är roligt. I praktiken innebär det att köra alla mina hojar. Så här såg det ut.

    I lördags tog Andy och jag äventyrshojarna ut på äventyr. Vi körde upp i bergen på små slingriga grusvägar och min Himalayan älskade det. Det är som en helt ny värld som har öppnat sig för mig efter att jag köpte den här hojen. Så bra investering.

    I söndags var det alla hjärtans dag och jag och min lilla Honda firade i öknen med Jesse, Dylan, Dylan, Ben och Ian. Vi körde upp och ner för såna här hillclimbs i några timmar och jag var HELT utmattad efteråt. Nästan så att jag ser fram emot att få vila i en månad…

    Sen var det måndag och jag var ledig från jobbet pga President’s Day. Var tvungen att göra ett covidtest inför operationen, så jag slog två flugor i en smäll* genom att ta min Dyna dit och sen ta en sväng förbi havet på hemvägen. Det är snökaos i resten av landet, men här i SoCal är det hyfsat varmt och skönt, tack och lov.

    (*För några år sen gav djurrättsorganisationen PETA ut en lista på “djurvänliga” ordspråk. Ett av dem var “Feed two birds with one scone” som ersättning för “Kill two birds with one stone”. De blev ju ganska hånade på sociala medier för den listan, men jag tyckte det var lite fint ändå. Har sagt “Feed two birds with one scone” sen dess men saknar en bra variant på svenska. Förslag?)

    Lite senare på måndagen tänkte jag att jag kanske skulle få till en fullträff och köra alla mina fyra motorcyklar den här långhelgen. Min chopper har ju bott hemma hos Paul de senaste månaderna medan vi (ok, mest han) har byggt om den. Så jag åkte hem till Paul med hjälmen i högsta hugg och hojen startade mirakulöst på första försöket. Paul körde den runt kvarteret utan problem, men sen vägrade den starta igen. Så nu måste vi lista ut vad felet är.

    Så här är det alltid med gamla motorcyklar (denna är från 70-talet), så ingen var förvånad. Dock lite surt, det var så nära att jag fick köra den! Men men, något att se fram emot om en månad helt enkelt.

  • Bra saker,  Motorcyklar

    Nytt år (snart), ny motorcykel

    Det känns ju inte så originellt att klaga på 2020, men alltså, vad hårt det här året har varit? I alla fall i omgångar.

    Min bil är fortfarande på verkstan, så här två veckor efter att någon bröt sig in i den, och mitt knä är inte heller helt läkt. Så förra veckan kände jag att jag behövde göra något för att muntra upp mig själv, och gick och köpte en fantastiskt spännande tidig julklapp åt mig själv: EN NY MOTORCYKEL.

    Här är hon! Min sprillans nya Royal Enfield Himalayan av årsmodell 2021. Den enda gången jag har köpt ett helt nytt fordon tidigare var när jag köpte min Dyna (alltså min stora svarta H-D) för fem år sen. Det lånet är snart avbetalat, så jag kände att det var hög tid att skuldsätta sig igen.

    (Nämen alltså, som en liten jämförelse så kostar en sprillans Royal Enfield omkring 40 000 kronor medan en sprillans Harley kostar snarare minst 160 000, i alla fall i USA. Det här köpet känns alltså lite mer ekonomiskt försvarbart.)

    Den här skönheten är Royal Enfields äventyrshoj, alltså en motorcykel som man kan köra på alla sorters underlag. Det här året har verkligen gjort mig sugen på att ta mig långt från asfalterade vägar och civilisationen och utforska terräng som man inte kan nå på en vanlig street-motorcykel. Med en Himalayan kan man köra i princip var som helst.

    Den är visserligen bara på 411cc (jämfört med min Harley som är på 1600cc) och inte världens bästa motorvägshoj. Men det behöver den inte vara heller eftersom jag tänker köra den så långt från motorvägar det bara går.

    Nu ska hon bara få ett namn också, sen är det dags att ge sig ut och utforska. Det blir nog någon sorts ökenäventyr i mellandagarna, så stay tuned.

    Och om någon är sugen på att se i praktiken vilken typ av ställen man köra en sån här hoj på så rekommenderar jag den här videon från Itchy Boots, en holländsk tjej som har kört 75 000 km solo runt hela världen på en Himalayan. Blir både stressad och får gåshud av detta:

  • Motorcyklar,  Nära döden-upplevelser

    Nära döden-upplevelser och ökensäsong

    Vi ställde om till vintertid här för en och en halv vecka sen, och sen dess har det blivit både mörkare (duh) och betydligt kallare. Det är omkring 20 grader på dagarna och 9 på nätterna. Det kan man ju egentligen inte klaga på – om det inte vore för att husen här inte är byggda för kyliga nätter. Det är alltså svinkallt inomhus även om det är varmt ute på dagarna.

    Men en bra grej med att det har blivit kallare i stan är att ökensäsongen har börjat. Det är äntligen rimliga temperaturer i öknen, vilket innebär att man kan ge sig ut och köra motocross igen. Det har varit alldeles för hett de senaste ca 8 månaderna att min lilla Honda bara har stått i garaget och samlat damm.

    Men nu är det dags igen. Vi smygstartade säsongen förra helgen, trots att det spöregnade hela vägen till öknen och sen var superblåsigt och ganska kallt när vi väl kom fram. Inte världens bästa tältväder, men oh well. Så här såg helgen ut i alla fall:

    Vi var ett gäng på sju personer som begav oss ut i terrängen. Vi körde nästan fem mil totalt den här dagen, vilket är mycket när man kör offroad. I alla fall för mig som fortfarande är nybörjare och var totalt utmattad när vi kom tillbaka till vår campingplats igen.

    Vår destination för dagen var de här spännande klipporna, en så kallad slot canyon.

    För att komma hit fick vi köra genom ett gäng olika sorters terräng, inklusive stenrös, djup sand och olika sorters ökenväxtlighet. Det var väldigt tekniskt och jag dumpade hojen i den djupa sanden eftersom sand är skitsvårt att köra i. Men kände mig i alla fall stolt som klarade detta och tog mig både ut och tillbaka.

    Jag hade en sprillans ny hjälm dagen till ära. Ser nu att jag glömde pilla bort klistermärket med storleken på, så det var ju en bra påminnelse att göra det innan nästa gång.

    När vi var färdigkörda firade vi valresultatet med valfri dryck. Jag körde på Bud Light Lime i vanlig ordning.

    Sen satt vi runt lägerelden och åt och drack och spelade gitarr, sådär som man gör. Det regnade lite en stund och var väldigt blåsigt hela natten. Jag frös och sov inte så mycket.

    Men jag var ändå glad att jag stannade över natten, för så här fin var soluppgången nästa morgon.

    Min hoj, mitt tält och min truck ❤️

    Jesse övade på morgonwheelies.

    De av oss som fortfarande var kvar vid 8-tiden på morgonen gick på en liten promenad. Hittade en väldigt död skorpion.

    Sen körde jag hemåt igen och det spöregnade riktigt ordentligt hela vägen. Vägarna här är inte byggda för regn och vattnet har ingenstans att ta vägen, och vid ett tillfälle fick jag vattenplaning på motorvägen och trodde på riktigt att jag skulle dö. Men på någon vänster lyckades jag få kontroll över bilen och tog mig hem oskadd. Och det var den helgen det.

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Social distans, värmebölja, vattenfall och brandrök i Yosemite

    Jag är lite dålig på att blogga just nu, ni får ursäkta. Det är en kombination av extrem värmebölja (vill inte sitta vid datorn mer än absolut nödvändigt) och pandemi (det händer ingenting förutom att världen fortsätter att gå åt helvete, och det är mer än jag orkar formulera mig kring).

    Men i alla fall. Vi kan ta en titt på något som hände förra veckan. Jag och Andy tog nämligen en liten motorcykelroadtrip till Yosemite National Park.

    Yosemite är i vanliga fall den femte mest besökta nationalparken i USA med fler än 4 miljoner besökare om året. Just nu släpper de dock bara in ett väldigt begränsat antal människor pga pandemin. Man måste köpa biljetter i förväg och de säljer slut snabbt. Vi hade tur och bokade tidigt, och vilken upplevelse detta var!

    Jag var i Yosemite i oktober förra året och då var det långa köer för att komma in i parken, det fanns inga lediga parkeringsplatser någonstans och det var folk ÖVERALLT.

    Men nu var det nästan som att vi var ensamma här. Alltså, det var ju såklart tusentals andra människor där, men eftersom parken är enorm (3000 kvadratkilometer) såg vi inte till så mycket folk.

    Vi hade råkat tajma den här resan med ÅRETS värmebölja. På vägen upp till Yosemite körde vi genom en del av Kalifornien där det var 44 grader varmt. Det går inte att förklara hur överjävla varmt det är, speciellt när man sitter på en hoj i hjälm och skydd, utan AC eller någon sorts tak.

    I nationalparken var det “bara” runt 35 grader. Vi fick stanna och bada typ en gång i timmen för att inte svettas ihjäl.

    Två dagar i rad hajkade vi till olika vattenfall där vi inte såg till en enda annan människa. Jag kan inte nog understryka vilken speciell upplevelse detta var, att tillbringa flera timmar med att simma och sola vid våra egna privata vattenfall i en av USA:s mest besökta nationalparker. Once in a lifetime.

    En dag trotsade vi värmen och vandrade 12 kilometer med skog på ena sidan och ett brand stup ner i dalen på andra sidan. Hade hela tiden den här enorma utsikten.

    Den här resan var för övrigt något av ett experiment kring hur man kan resa så säkert som möjligt mitt under en pandemi. Vi bodde i ett Airbnb-hus precis utanför parken och lagade all vår egen mat. Åt frukost och middag i huset, och hade med oss mackor och snacks till lunch eftersom vi tillbringade hela dagarna i Yosemite. Förutom ett besök till en mataffär precis när vi anlände kom vi alltså knappt i kontakt med andra människor över huvud taget. Inga restauranger, inga köer, knappt något folk i parken, osv.

    Körde motorcykel gjorde vi ju också. Det är en sån fantastisk upplevelse att köra hoj på små slingriga bergsstigar med antingen ett stup eller en fors på ena sidan. Det gjorde inte ens så mycket att det egentligen var alldeles för varmt.

    Vi hade både bra och dålig tajming på den här resan. Dålig pga värmeböljan men bra eftersom vi åkte hem precis innan hela parken togs över av brandrök. Som ni kanske vet står norra Kalifornien i brand just nu, och vår sista dag i parken var det ganska rökigt och dålig luft.

    När det var dags att köra hemåt klev vi upp tidigt, mitt under soluppgången, och solen var bara ett knallrött klot mitt på himlen bakom all brandrök. Våra hojar var täckta av aska. Vi körde hem så fort vi bara kunde och när vi närmade oss San Diego var himlen blå igen. Så läskigt. Men en himla fin resa.

  • Motorcyklar

    40 000 miles på Eve of Destruction

    Igår var det söndag, kanske veckans bästa dag för att ta sig en långtur på hojen. Jag fick med mig Andy samt två ganska nya kompisar, Mike och Jenna. De flyttade till San Diego från Pittsburgh för ett drygt år sen, så jag har tagit på mig att visa dem några av San Diegos bästa motorcykelvägar.

    Vi tog massa slingriga bergsstigar och hamnade till slut här, vid Otay Lakes. Perfekt dag på alla sätt och vis, förutom att man inte får bada i sjön. Det var väldigt varmt, så det hade annars suttit fint.

    Det hände förresten en rätt stor grej på den här turen. Vägmätaren på min hoj uppnådde nämligen den ganska stora siffran 40 000 miles. (Det är 64 374 kilometer, men det vore ju en konstig siffra att fira.)

    Jag köpte den här hojen sprillans ny för snart fem år sen. Sen dess har jag alltså kört nästan 6500 mil på den. Vi har tillsammans tagit oss till 3 länder, minst 10 delstater och omkring 20 nationalparker. Vi har kört genom regn, snö, ökenhetta, åska, hagel och vind, och varje sekund har varit ett äventyr.

    Jag älskar den här motorcykeln mer än det mesta i mitt liv. Den är både mitt dyraste och mitt bästa köp någonsin. Har lagt så mycket pengar och energi på att förvandla den till den perfekta roadtrip-maskinen.

    Förra året var jag ute och flängde en massa och körde flera olika låne- och hyrhojar, bland annat en Triumph, en Yamaha och två Indians. Det var såklart kul, men hela tiden tänkte jag på hur mycket hellre jag skulle vilja köra min Harley.

    Du och jag, Eve of Destruction. Hoppas vi får minst 40 000 miles till tillsammans.

  • Äventyr,  Motorcyklar,  Resor

    En magisk roadtrip genom Utah, dag 4-6

    Dag 4 på den här resan vaknade vi i Moab, en av de kanske vackraste platserna på jorden. Vi skulle egentligen åka vidare mot nordväst men kände oss tvungna att ta en omväg åt fel håll först. Precis nordost om Moab går nämligen väg 128, som officiellt heter Upper Colorado River Scenic Byway. Dagen innan hade en man kommit fram till oss på en bensinmack och frågat om vi hade kört “the river road” ännu. När vi sa att den stod på schemat för morgondagen blev mannen glad och berättade att den här vägen är den näst vackraste i USA (vet ej hur man objektivt mäter detta eller vad han hade för källor) efter Pacific Coast Highway i Kalifornien.

    Jag säger allt detta för att verkligen understryka hur jävla fantastiskt vacker den här vägen faktiskt visade sig vara. Det är en 7 mil lång kurvig landsväg som går längs med Coloradofloden och är omgiven av höga, dramatiska röda klippor på båda sidor. Vi stannade inte så mycket eftersom det var meningslöst att försöka fånga storslagenheten på bild. Men ungefär så här såg det ut precis i början.

    Det enda andra stoppet vi gjorde var vid den här hängbron som hade förstörts i en brand. “The river road” är i alla fall lätt på min topplista över vackraste vägar jag har kört hoj på, antagligen bara strax efter Going-to-the-Sun Road genom Glacier National Park i Montana (rekommenderar att googla bilder på den). Och definitivt i samma klass som PCH.

    Vårt mål för dagen var Capitol Reef National Park. På vägen dit började det blåsa upp till storm. Det var extremt varmt ute, så jag kände mig nästan lite peppad på regn. Men vi stannade i alla fall och satte på oss regnkläder. Det blåste så hårt att min hoj nästan föll omkull när jag stannade på sidan av vägen. Och sen körde vi rakt in i stormen…

    Fast sen regnade det kanske två droppar och så var det slutregnat. Väldig antiklimax. Vi tog i alla fall ytterligare en omväg, till detta märkliga ställe som heter Goblin Valley State Park. Den här parken består av hundratals såna här svampformade bergsformationer. Det är som att befinna sig på en annan planet. Eftersom det fortfarande låg regn i luften lämnade jag kameran på hojen och tog bara med mobilen, så har inga foton som gör detta rättvisa (fast who am I kidding, det skulle jag inte ha med riktiga kameran heller).

    Hej hej.

    Vi var näääästan framme vid Capitol Reef när vi körde förbi Swingarm City, ett märkligt ökenlandskap öppet för att köra offroad i. Vi har kommunikationssystem i hjälmarna så att vi kan prata med varandra medan vi kör, och så fort vi åkte förbi detta klickade sig Andy in i min hjälm och frågade om vi inte kunde vända om så han fick ha lite kul här en stund. Såklart kunde vi göra det.

    Sen! Var vi framme! I Capitol Reef National Park! Jag visste i princip ingenting om den här parken i förväg, hade inte gjort någon research eller sett några bilder. Och blev helt GOLVAD av hur vackert det var. De här klipporna var inte bara röda, utan även lila, gula, vita, gröna och alla andra tänkbara färger.

    Hur många gånger får man skriva att bilderna inte gör verkligheten rättvisa i samma inlägg egentligen? Denna plats vill jag väldigt gärna återvända till. En bonus: För att få köra in i de allra flesta amerikanska nationalparker måste man betala en avgift på omkring 20-30 dollar. Men en stor del av Capitol Reef är inte avgiftsbelagd, så man kan få se denna storslagna natur helt gratis! (Jag och Andy har dock varsitt årspass så vi får komma in gratis på alla nationalparker. Tur, annars skulle detta bli en väldigt dyr resa.)

    Sen var det plötsligt nästa dag. Vi körde söderut från Torrey, en liten by precis i utkanten av Capitol Reef, längs med väg 12. Ytterligare en sanslöst vacker väg som delvis går genom Grand Staircase Escalante National Monument. Den här delen av vägen ligger i närheten av något som heter Hell’s Backbone. Det var lite svårt att fånga på bild, men detta är alltså en smal, tvåfilig väg omgiven på båda sidor av extremt branta sluttningar utan någon som helst sorts skyddsräcke. Pga omständigheter körde vi den här delen av vägen tre gånger fram och tillbaka och jag fick lika mycket svindel alla tre gångerna. Det påminde verkligen om en krokig ryggrad.

    Väl nere på andra sidan ryggradsvägen parkerade vi hojarna och bytte om till vandringskläder. Det var 33 grader varmt, så PERFEKT väder för att ge sig ut och hajka en dryg mil mitt på dagen. Inte. Men det gjorde vi i alla fall.

    Och det var det värt! För på slutet av hajken fanns detta magiska vattenfall. Vattnet var ISKALLT och extremt svalkande, och själva vattenfallet helt otroligt. Gigantiskt och våldsamt. Vattenfall är en av mina favoritgrejer i hela världen. Det är ganska lätt att lura med mig på exakt vilken sort äventyr som helst så länge det är vattenfall involverade. Inklusive en 11 kilometer lång promenad genom ökensand mitt i sommaren.

    Två glada (och svettiga) hajkare.

    Vi hade varit lite väl tidsoptimistiska med den här hajken, som tog runt 3 timmar. För klockan var ganska mycket när vi var klara och vi hade fortfarande en nationalpark att se den här dagen tio mil bort, och sen ytterligare ca 12 mil att köra till vår destination för kvällen. Vi lyckades i alla fall ta oss hit, till Bryce Canyon National Park.

    Ja, vad ska man säga? Overkligt vackert, dramatiska klippor, underbar utsikt åt alla håll. Ni vet, det gamla vanliga.

    Sen hade jag bara en sak kvar på min “måste se”-lista för den här resan, och det var den här bågen över vägen, strax utanför Bryce Canyon. Eller, det är egentligen två bågar precis bredvid varandra. Jag var lite stressad över att vi inte skulle hinna hit innan solnedgången, men istället lyckades vi tajma det mest perfekta ljuset som gjorde bågarna ännu mer intensiva.

    Jag fick mitt Instagram-foto (viktigt!) och sen körde vi vidare på småvägar medan det mörknade ute och höll alla tummar för att inga rådjur eller rävar skulle springa ut på vägen framför oss. Var framme på vårt hotell strax efter klockan 23, helt utmattade efter Världens Längsta Dag.

    Det här blev visst ett megalångt inlägg, men avslutar med denna bild för sen var det bara den tråkiga hemresan kvar. Vi hade egentligen tänkt ta en omväg hem genom att köra söderut till Grand Canyon National Park i Arizona, men pga en massa stora skogsbränder var alla vägar dit avstängda så vi körde hem samma väg vi kom, genom Zion National Park. Sammanlagt gjorde vi 7 besök på 5 olika nationalparker den här resan, inte så illa ändå.

    Tajmingen för den här resan kunde såklart ha varit bättre. Det var surrealistiskt att roadtrippa mitt under en pandemi i en delstat (Utah) där folk inte verkade bry sig så mycket om viruset. Men tänkte eventuellt skriva mer om detta i ett eget inlägg. Avslutar detta innan det blir rekordlångt. Dag 1-3 finns här