För några månader sen tittade jag i min kalender och tyckte att det såg lite tomt på äventyr ut i mars och april. Tänkte att det kanske var lika bra, man måste inte göra saker exakt hela tiden. Men eftersom jag är som jag är råkade jag planera in en massa sista minuten-grejer och nu är kalendern fullpackad och jag lite halvt utmattad igen.

Har ett par dagar hemma just nu där jag försöker göra saker som att städa, tvätta, springa ärenden och hänga med katterna. Nästa vecka bär det av igen, till Utah den här gången.

Här är några äventyr från de senaste två veckorna i alla fall.

För två lördagar sen packade jag hojen och styrde kosan mot Palm Springs. Där var det omkring 37 grader varmt och jag fick stanna och ta av några lager kläder.

Hade dock ett hotellrum med pool bokat, så jag carpade eftermiddagen med rosébubbel och en god bok i skuggan.

Nästa dag fortsatte jag norrut till Joshua Tree för att möta upp med min kompis Genevieve. Vi tog hojarna in i Joshua Tree National Park och hittade några offroad-stigar att köra runt på. Det var väldigt djup sand, men kul ändå.

När vi skulle åka hemåt nästa dag var det måndag och storm i alla riktningar och det kändes inte så kul på motorcykel, så vi tog oss tillbaka till Palm Springs och samma hotell jag hade bott på under lördagen. Jag jobbade från hotellet medan Genevieve hängde i poolen, och sen gick vi och åt mexikanskt till middag.

På tisdagen var det visserligen inte storm längre, men det var ändå svinkallt uppe i bergen. Jag kopplade in min elektriska jacka och tog på mig alla lager kläder men frös ändå. Stannade och åt huttrande mina pannkakor jag hade snott med mig från frukostbuffén på hotellet till lunch, och kom hem en hel dag senare än planerat.

Den försenade hemkomsten innebar att jag bara hade ett par dagar på mig att planera nästa äventyr, som bland annat innebar att hämta upp och köra den här husbilen 35 mil norrut på fredagen.

Jag skulle på Biltwell 100, ett ökenrace i Ridgecrest. När jag kom fram efter att ha suttit i bilköer i några timmar (så kallad Vegas-trafik – det är alltid bilköer på motorväg 15 på fredagar eftersom det är den vägen som leder till Las Vegas) parkerade jag bredvid Edy och Ace som campade i sin pickup.

Jag jobbar ju för ett företag som ägs av världens största husvagns- och husbilstillverkare, men har trots detta inte ägnat mig speciellt mycket åt husbilssemestrande. Det här var dock så sjukt najs, hade liksom el och ett badrum med toalett och dusch och ett kök och en riktig säng hela helgen. Kommer bli svårt att tälta igen efter detta.

På lördagen var det racedags! Ace (som råkar vara min kollega) hade fått den alldeles urbota dåliga idén att köra sin minihoj i racet, fyra mil genom hyfsat svår ökenterräng. Men det gick bra! Han överlevde.

Andra körde mer passande motorcyklar. Detta är dock en massa Harleys, inte heller världens bästa ökenhojar. Men det är det som är kul med Biltwell 100, folk dyker upp på alla möjliga konstiga fordon. Anything goes, så länge det har två hjul.

Ja och sen var det söndag och jag körde Jasmine (som jag döpte husbilen till) hela vägen tillbaka till San Diego igen. Alltså, det är extremt lyxigt att ha en sån här att campa i, men att köra den på Kaliforniens väldigt *intensiva* motorvägar var ganska stressigt. Till ingens förvåning tror jag att jag håller mig till att roadtrippa på motorcyklar även i fortsättningen.

Hörrni, vill ni veta något spännande? Den där Alaska-resan jag var på tidigare i år tillsammans med Royal Enfield? Den har blivit film! Nästa vecka är det dags för premiären av Epic Ride Series: Alaska, och jag är så himla peppad på att få återuppleva det här äventyret.

Är lite nervös också, ni vet det där med att se sig själv på film? Är otroligt awkward framför videokameror. Men det känns även som en bra övning i självdistans.

En ANNAN rolig grej med detta? Filmen har premiär på min födelsedag! Så på torsdag nästa vecka kommer jag att få gå på event tillsammans med några av mina bästa personer och träffa alla som var med på Alaska-resan igen för första gången sen vi skildes åt. Det ska bli så fint. Kan verkligen inte tänka mig ett bättre sätt att fira min 35-årsdag på. Exklusiv premiär av en film som jag är MED I!? Har jag då aldrig varit med om tidigare.

Om någon av er är sugna på att se filmen kommer den att landa på Royal Enfields YouTube-kanal dagen efter eventet, så på fredag nästa vecka, den 29:e oktober.

Och här är trailern:

Några grejer jag har hunnit med de senaste tre veckorna:

1. Jag har tillbringat en knapp vecka med att hänga med M i Milwaukee.
2. Jag har hämtat upp en lånehoj på Harley-Davidsons högkvarter i Milwaukee och kört den hela vägen till Kalifornien, via Route 66.
3. Jag har hängt i öknen och kört motorcykel med en massa bra kvinnor på Babes Ride Out.
4. Jag har jobbat en massa.
5. Och slutligen körde jag igår eftermiddag till Los Angeles för att lämna tillbaka den lånade hojen, samt tog tåget hem till San Diego igen.

Nu är det lördag och den första dagen jag bara sitter hemma och tar det lugnt på hur länge som helst. Sov 10 timmar i natt, så min kropp behöver tydligen detta. Jag har i och för sig storstädat huset och ska iväg och träffa en kompis snart, men det är ändå lugnt i jämförelse med de senaste helgerna.

Jag har så många foton och historier jag vill dela med mig av från Route 66, så vi kan kanske börja där?

Route 66 börjar officiellt i Chicago, så den första dagen på resan körde jag direkt dit från Milwaukee. Ni kanske minns att jag redaktörade/medförfattade en guidebok till Route 66 som gavs ut i somras, och jag använde boken (plus Roadtrippers-appen) för att planera hela min rutt. Det funkade verkligen helt perfekt!

Mitt första “riktiga” stopp var i Wilmington, Illinois, på en diner som heter Launching Pad. De har en sån här muffler man utanför som är så klassiskt Route 66 att den fick vara med på framsidan av vår bok. Den ville jag såklart se IRL.

Rolig sidenote är att jag blev kvar här i nästan 90 minuter pga att så himla många personer ville prata med mig om den här hojen, alltså H-Ds Pan America äventyrshoj. Den är fortfarande ny och ganska sällsynt att se ute i verkliga livet såhär och alla som är det minsta intresserade av motorcyklar vill veta ALLT om den. Det här var alltså dag 1 på resan, så det var bara en försmak av hur många personer jag skulle komma att prata om Pan America med under veckan…

En av de roligaste turistfällorna längs Route 66 är Uranus, Missouri. Här kan man stanna och köpa fudge (eftersom “fudge tastes better in Uranus”) och fnissa åt andra toalettrelaterade skämt.

Jag stannade också vid så himla många gamla vintage-bensinstationer. Garys Gay Parita i Missouri låg högst på min lista, och jag blev inte besviken. Jag hängde här ett tag och pratade med ägaren, en man som heter George och har en gås som heter Lady Bird som husdjur. Han berättade om en massa andra grejer jag borde kolla upp medan jag var i Missouri, samtidigt som Lady Bird stod vid mina fötter och gnagde på mina kängor.

Route 66 går genom 8 delstater (Illinois, Missouri, Kansas, Oklahoma, Texas, New Mexico, Arizona och Kalifornien) men den delen som går genom Kansas är bara omkring 2 mil lång. Det finns dock en massa att se på de här 2 milen, bland annat Cars on the Route, ytterligare en vintage-bensinstation.

Eftersom jag bodde på ett nytt hotell varje natt under den här resan hade jag lite svårt att sova och vaknade tidigt, så de flesta dagar satt jag på hojen redan vid soluppgången. Så när jag körde in i Kansas från Missouri var klockan bara omkring 8 på morgonen. Någon timme senare var jag i Oklahoma, vilket innebär att jag hade varit i tre delstater redan innan klockan 10.

I Oklahoma stannade jag och åt lunch på ett gulligt vegankafé i Tulsa. Där träffade jag en kille som såg att jag körde en Pan America och ville veta allt om den. Vi pratade ett tag och det visade sig att vi hade en massa gemensamma vänner. Han tipsade mig om en massa grejer att se i Tulsa som jag egentligen hade tänkt skippa, men är glad att jag lyssnade och hamnade här, på Buck Atoms Cosmic Curios. Deras muffler man var redan utklädd för Halloween.

Dag två i Oklahoma var jag uppe med solen igen. Stannade för att kolla in Sandhills Curiosity Shoppe i Erick, men det var såklart stängt eftersom klockan inte ens var 8 på morgonen en måndag. Jag utnyttjade dock det perfekta morgonljuset för några selfies.

Sen körde jag genom Texas. Tog en liten omväg till Palo Duro Canyon som är den näst största kanjonen i USA efter Grand Canyon. Stannade även vid Cadillac Ranch, eftersom man inte kan köra genom the Texas Panhandle utan att stanna här.

Strax innan jag körde in i New Mexico stannade jag vid Midpoint Cafe, den officiella mittpunkten på Route 66. Så här glad var jag över att vara halvvägs!

Lyckades få det sista rummet på Blue Swallow Motel i Tucumcari, New Mexico. Det här är kanske den mest klassiska Route 66-staden av alla. Och det här motellet, som är en sk motor court från 50-talet där alla rum har ett eget garage, har nog den bästa neonskylten längs hela 66.

Jag satt utanför mitt rum och drack en öl innan jag gick och la mig och ett par fulla medelålders män från Ohio som bodde två rum bort kom fram och pratade med mig ett tag. De hade bokat sitt rum flera månader i förväg och var helt chockade över att jag bara hade glidit in och fått ett rum här typ två timmar tidigare. Jag hade inte bokat någonting i förväg på hela den här resan, och det gick ändå hur bra som helst. Tror dock att det kan ha att göra med att det knappt är några européer här just nu pga covid, annars brukar Route 66 vara helt fullt av tyskar.

Efter Tucumcari körde jag genom resten av New Mexico utan att stanna så mycket. Förutom för att stretcha mitt knä som gjorde extremt ont hela resan. Men sen var jag i alla fall plötsligt i Arizona. Jag körde Route 66 genom Arizona med Katie och Stacey i oktober förra året, så hade redan sett mycket av detta. Men det var fint ändå. AZ är en sån himla R66-guldgruva, det finns SÅ MYCKET spännande grejer att se här. Till exempel Jack Rabbit Trading Post, en liten souvenirshop vid sidan av motorvägen med en spännande skylt. Och Petrified Forest National Park.

Åt lunch i Winslow, Arizona, som har helt kapitaliserat på Eagles-låten Take It Easy. Inte i bild: en lång kö med baby boomers som väntade på sin tur att fotas här.

Så här går alltså en vers i låten för den som inte är bekant:

“Well, I’m standing on a corner
In Winslow, Arizona
And such a fine sight to see
It’s a girl, my Lord, in a flatbed Ford
Slowin’ down to take a look at me”

Sen gav jag mig ut på skattjakt i en pytteliten övergiven by som heter Two Guns och ligger helt i ruiner. Det skulle finnas en grotta här vid namnet Apache Death Cave, och det kändes som en strålande idé att knalla runt helt själv mitt ute i ingenstans och leta efter en övergiven dödsgrotta, så det gjorde jag. Hittade den! Men klättrade inte ner i själva grottan.

Fler viktiga stopp längs Route 66 i Arizona: Seligman, Oatman och Kingman.

Ja och sen var jag plötsligt i Kalifornien igen, i Needles närmare bestämt. Började den här morgonen i Flagstaff där det var 7 grader varmt. I Needles var det 35, så lite av en temperaturskillnad där. (Mätt i Fahrenheit gick det från 45 grader till 95, så en 50-gradig skillnad!)

Och det var det äventyret. Jag körde helt solo knappt 500 mil genom 9 delstater (varav 3 jag aldrig hade varit i innan) på 8 dagar. Pan American var den perfekta hojen för detta och jag var helt klart lite ledsen över att behöva lämna tillbaka den till Harley. Dock väldigt tacksam över att de lät mig låna den för att köra cross-country, bara sådär.

Sen körde jag direkt söderut till öknen för att festa med alla mina bästisar på Babes Ride Out i ett par dagar, men det får bli ett annat inlägg.

Jag fick en kommentar från Elin:

Jag saknar dina inlägg! Vill veta vad för spännande saker du har för dig, hur smittskyddsläget ser ut osv. Hoppas du får lust att skriva igen snart.

Tack Elin, det här var nog precis vad jag behövde höra! Ska försöka bli lite bättre på att blogga framöver. Vi kan börja med att ta en titt på något spännande jag gjorde förra veckan. Då tog jag nämligen en roadtrip norrut på Pacific Coast Highway.

Kaliforniens centrala kust är så otroligt vacker. Det är fint i San Diego också förstås, men här är det så bebyggt och fullt med folk. Varje gång jag åker norrut till the Central Coast och ser såna här orörda delar av kusten blir jag nyförälskad i den här delstaten.

Jag var här på jobb, för att skriva en reseguide till en del av kusten som kallas för Highway 1 Discovery Route, dvs de 16 milen som går mellan Nipomo och Ragged Point precis söder om Big Sur. Publicisten som bokade hela resan tyckte att vi skulle kolla in The Luffa Farm, ett märkligt ställe där de odlar duschsvampar. Fick en guidad tur som var förvånansvärt intressant.

Jag hade sällskap av M, som jag träffade på presseventet för den nya äventyrshojen från Harley för några veckor sen. Han bor i Wisconsin och körde hela vägen till Kalifornien, 370 mil, på tre dagar för att hänga med mig på den här roadtrippen. Galning!

De första dagarna var det lite mulet på kusten. Det brukar vara det i juni, speciellt på förmiddagarna. June Gloom kallas det, i princip den enda tiden på året det inte är soligt jämt.

En dag var vi inbokade på finmiddag på en restaurang i Avila Beach. Jag ville dricka vin och inte behöva köra, så jag hoppade bakpå M:s hoj. Så konstig känsla att sitta bakpå någon annans motorcykel, det gör jag aldrig annars.

Åt en otrolig middag med otrolig utsikt och drack gott lokalodlat vin till. Centrala Kalifornien är känt för sina vingårdar, så det fanns mycket att välja mellan.

Andra grejer vi gjorde:

Besökte Julia Pfeiffer Burns State Park, ett ställe jag har velat se i verkligheten hur länge som helst. Ser ni vattenfallet där nere på stranden? Så osannolikt vackert alltihop.

Kollade in Bixby Bridge. Jag har sett den förut, men när man har en person från Milwaukee på besök måste man göra alla de mest Kaliforniska sakerna.

Behind the scenes på bilden ovan.

Åt en massa god mat. Publicisten skickade oss till Cambria där vi fick prova paj gjord på olallieberries, ett bär som ska vara en korsning mellan hallon och björnbär. Ni kan kanske föreställa er att det var väldigt gott.

Tog omvägar förbi pyttesmå kuststäder. Här Harmony, som har hela 18 invånare.

Bodde på en massa fina hotell. Här Ragged Point Inn, där vi hade en otrolig havsutsikt från rummet. Men kolla! Så här ser det ut åt andra hållet. Som i Jurassic Park (aka Hawaii).

Fick en guidad tur av Nitt Witt Ridge, ett jättemärkligt hus byggt av en märklig man. Den nuvarande ägaren, som ledde turen, var också väldigt märklig.

På grund av June Gloom lyckades vi bara se en ordentlig solnedgång. Men den var å andra sidan så fantastisk att det inte gjorde så mycket att det var mulet de andra kvällarna.

Har ungefär 400 bilder till från den här resan, men det här får räcka för tillfället. Om en dryg vecka sticker jag till Alaska på nästa äventyr, men ska försöka anstränga mig för att blogga igen innan dess.

Ni då, vad har ni för er?

Herregud vilken helg jag har haft. Var som sagt på ett lanseringsevent för Pan America, Harleys nya äventyrshoj, i öknen, och det VAR verkligen ett äventyr. I två dagar fick jag köra runt på den nya hojen tillsammans med 11 andra journalister och ett gäng personer som jobbar på H-D. Jag var den enda kvinnan, vilket jag i och för sig är van vid i såna här sammanhang, men jag känner ändå alltid att jag har saker att bevisa (kvinnor kan!).

Den första dagen var det träning, då fick vi mest göra olika övningar för att bli bättre på att köra offroad. Typ att ta tighta, långsamma 180-graders svängar i sand, eller att köra runt en massa koner utan att ens vidröra gasen. Vi fick avsluta med att köra runt på en motocrossbana, vilket kan vara något av det roligaste jag någonsin gjort. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan av att köra en 250-kilos Harley på en bana gjord för mycket mindre hojar, men det var speciellt. Kunde inte sluta le i hjälmen. Vi var dessutom några av de första personerna i världen utanför H-D:s forsknings- och utvecklingsteam som fick testa den här hojen, det känns också stort.

Dag två var det dags att åka på tur. Vi körde kanske 25 mil totalt genom berg och öken, på asfalt och genom sand. Vädret var perfekt och H-D hade fotografer som fångade alltihop på bild. Vid ett tillfälle kraschade en av videokillarna sin drönare rakt in i min hoj medan jag körde mitt på vägen, det var en smula traumatiskt. Han bad så hemskt mycket om ursäkt flera gånger hela dagen, och det var dagens grej som exakt alla pratade om efteråt. Jag sa att jag kunde tänka mig att förlåta honom om han fixade fram videon från kraschögonblicket, så nu väntar jag bara på att få den skickad till mig.

På lördagen hade vi allihopa tillbringat så pass mycket tid tillsammans (alla var vaccinerade och hade testat negativt för covid dagen innan eventet började) att det började kännas sorgligt att säga hej då nästa dag. Lördag kväll råkade jag därför vara uppe och dricka öl och snacka tillsammans med en annan journalist och två Harley-ingenjörer till klockan 4 på morgonen. Kan på riktigt inte minnas sist jag var vaken så sent, men det var kul. Det känns som att all uppdämd energi från det senaste året har börjat brista, på gott och ont.

Igår när jag kom hem tog jag en 90 minuter lång tupplur, och några timmar senare somnade jag på riktigt och sov i 11 timmar. Känner mig helt mörbultad idag, men det får det vara värt. Har inte haft så här kul på mycket länge.

Nu ska jag bara samla alla intryck och lyckas skriva ihop en artikel som gör detta rättvisa också.