-
10 år senare, plus V-Day i öknen
Idag är det Alla hjärtans dag. Den här dagen för exakt 10 år sen lämnade jag in min skilsmässoansökan till San Diego Family Court, vilket kanske är det bästa exempel som finns på exakt hur romantiskt lagd jag är (dvs 0 på en skala från 1-10).
I år firade jag istället V-Day genom att tillbringa helgen i öknen med ett gäng kompisar för andra året i rad. Fin liten tradition detta.
På lördagen var det omkring 30 grader varmt, vilket är väldigt mycket när man är klädd i motocross-utrustning och utövar en fysiskt ansträngande aktivitet, så vi satte kurs mot ett område där vi visste att det fanns höga klippor. Annars är det så öppet i öknen, det är i regel svårt att hitta skugga.
Vi hade en stor grupp med blandad erfarenhetsgrad, så ibland får man stanna och vänta på varandra. Det är rätt skönt, speciellt när det är så varmt. Man kan passa på att dricka vatten.
Här är ungefär halva gänget. Vi hittade ett övergivet tåg man kunde klättra upp på med utsikt över tomma sandslätter i alla riktningar.
När vi var färdigkörda för dagen svalkade vi oss med BLL (eller ok, det var nog bara jag) och hundhäng. Det här är Rusty.
Nästa morgon vaknade jag först av alla, precis innan soluppgången. Det var kallt, så jag hängde i mitt lilla tält under dubbla sovsäckar och väntade på att det skulle bli ljust och varmt igen.
Frukost är som bekant dagens bästa mål, och jag gör inga undantag bara för att jag råkar ha sovit på marken. Det blev overnight oats med yoghurt, banan, hallon och blandade frön och nötter.
Det var Superbowl Sunday, så ungefär halva gruppen åkte hemåt. Vi som inte bryr oss så mycket om sport åkte ut på nya äventyr istället, på jakt efter väderkvarnar.
När jag kom hem några timmar senare var jag så slut att jag kraschade i säng klockan 20 och sov i 11 timmar. Upphör aldrig att förvånas över hur kul man kan ha med en gammal pickup, en gammal endurohoj och ett gäng kompisar ❤️
-
Välkommen till familjen, Michelle O-Yama
Jag köpte en ny crosshoj förra veckan. Eller ja, ny och ny, den är nästan 20 år gammal, men ny för mig. En Yamaha WR250 blev det. Och nu i helgen tog jag ut den till öknen för att se vad den gick för.
Jag är ganska dålig på att köra mx/enduro, mest för att det är skitläskigt och jag fortfarande är ganska ny på detta. Det är betydligt svårare än att köra på asfalt. Så jag har tänkt ett par gånger att om jag verkligen vill fortsätta med den här ganska farliga hobbyn så behöver jag satsa. Köpa en bättre hoj, gå någon sorts kurs, osv. Nu har jag i alla fall hojen, så det är ett steg i rätt riktning.
I lördags körde jag alltså ut till öknen i Ocotillo med mina kompisar Jesse och Dylan. Killarna behövde stanna och pinka och då hamnade vi av en händelse vid den här bron som vi har kört över en miljon gånger men aldrig gått under tidigare. En av mina favoritgrejer med öknen, förutom värmen, är att den är fylld med konstiga grejer.
Vi parkerade på vår vanliga plats, och sen tillbringade vi hela dagen med att köra runt på olika stigar och uppför olika berg. Jag var HELT SLUT när solen började gå ner och det var dags att åka hemåt igen. Har fortfarande ont i hela kroppen såhär tre dagar senare.
Väldigt nöjd med min nya Yamaha! Jesse döpte henne till Michelle O-Yama, ett perfekt namn om ni frågar mig.
Både Jesse och Dylan är för övrigt duktiga fotografer och hade storkamerorna med sig. Jag är kanske inte världens bästa på att köra enduro, men hänger man med fotografer i öknen kan man i alla fall låtsas! Här är några foton de tog på mig i helgen:
Dylan tog fotona ovan och Jesse fotona nedan.
-
Alaska-film och födelsedagsfirande
Hörrni, vill ni veta något spännande? Den där Alaska-resan jag var på tidigare i år tillsammans med Royal Enfield? Den har blivit film! Nästa vecka är det dags för premiären av Epic Ride Series: Alaska, och jag är så himla peppad på att få återuppleva det här äventyret.
Är lite nervös också, ni vet det där med att se sig själv på film? Är otroligt awkward framför videokameror. Men det känns även som en bra övning i självdistans.
En ANNAN rolig grej med detta? Filmen har premiär på min födelsedag! Så på torsdag nästa vecka kommer jag att få gå på event tillsammans med några av mina bästa personer och träffa alla som var med på Alaska-resan igen för första gången sen vi skildes åt. Det ska bli så fint. Kan verkligen inte tänka mig ett bättre sätt att fira min 35-årsdag på. Exklusiv premiär av en film som jag är MED I!? Har jag då aldrig varit med om tidigare.
Om någon av er är sugna på att se filmen kommer den att landa på Royal Enfields YouTube-kanal dagen efter eventet, så på fredag nästa vecka, den 29:e oktober.
Och här är trailern:
-
En roadtrip längs Route 66
Några grejer jag har hunnit med de senaste tre veckorna:
- Jag har tillbringat en knapp vecka med att hänga med M i Milwaukee.
- Jag har hämtat upp en lånehoj på Harley-Davidsons högkvarter i Milwaukee och kört den hela vägen till Kalifornien, via Route 66.
- Jag har hängt i öknen och kört motorcykel med en massa bra kvinnor på Babes Ride Out.
- Jag har jobbat en massa.
- Och slutligen körde jag igår eftermiddag till Los Angeles för att lämna tillbaka den lånade hojen, samt tog tåget hem till San Diego igen.
Nu är det lördag och den första dagen jag bara sitter hemma och tar det lugnt på hur länge som helst. Sov 10 timmar i natt, så min kropp behöver tydligen detta. Jag har i och för sig storstädat huset och ska iväg och träffa en kompis snart, men det är ändå lugnt i jämförelse med de senaste helgerna.
Jag har så många foton och historier jag vill dela med mig av från Route 66, så vi kan kanske börja där?
Route 66 börjar officiellt i Chicago, så den första dagen på resan körde jag direkt dit från Milwaukee. Ni kanske minns att jag redaktörade/medförfattade en guidebok till Route 66 som gavs ut i somras, och jag använde boken (plus Roadtrippers-appen) för att planera hela min rutt. Det funkade verkligen helt perfekt!
Mitt första “riktiga” stopp var i Wilmington, Illinois, på en diner som heter Launching Pad. De har en sån här muffler man utanför som är så klassiskt Route 66 att den fick vara med på framsidan av vår bok. Den ville jag såklart se IRL.
Rolig sidenote är att jag blev kvar här i nästan 90 minuter pga att så himla många personer ville prata med mig om den här hojen, alltså H-Ds Pan America äventyrshoj. Den är fortfarande ny och ganska sällsynt att se ute i verkliga livet såhär och alla som är det minsta intresserade av motorcyklar vill veta ALLT om den. Det här var alltså dag 1 på resan, så det var bara en försmak av hur många personer jag skulle komma att prata om Pan America med under veckan…
En av de roligaste turistfällorna längs Route 66 är Uranus, Missouri. Här kan man stanna och köpa fudge (eftersom “fudge tastes better in Uranus”) och fnissa åt andra toalettrelaterade skämt.
Jag stannade också vid så himla många gamla vintage-bensinstationer. Garys Gay Parita i Missouri låg högst på min lista, och jag blev inte besviken. Jag hängde här ett tag och pratade med ägaren, en man som heter George och har en gås som heter Lady Bird som husdjur. Han berättade om en massa andra grejer jag borde kolla upp medan jag var i Missouri, samtidigt som Lady Bird stod vid mina fötter och gnagde på mina kängor.
Route 66 går genom 8 delstater (Illinois, Missouri, Kansas, Oklahoma, Texas, New Mexico, Arizona och Kalifornien) men den delen som går genom Kansas är bara omkring 2 mil lång. Det finns dock en massa att se på de här 2 milen, bland annat Cars on the Route, ytterligare en vintage-bensinstation.
Eftersom jag bodde på ett nytt hotell varje natt under den här resan hade jag lite svårt att sova och vaknade tidigt, så de flesta dagar satt jag på hojen redan vid soluppgången. Så när jag körde in i Kansas från Missouri var klockan bara omkring 8 på morgonen. Någon timme senare var jag i Oklahoma, vilket innebär att jag hade varit i tre delstater redan innan klockan 10.
I Oklahoma stannade jag och åt lunch på ett gulligt vegankafé i Tulsa. Där träffade jag en kille som såg att jag körde en Pan America och ville veta allt om den. Vi pratade ett tag och det visade sig att vi hade en massa gemensamma vänner. Han tipsade mig om en massa grejer att se i Tulsa som jag egentligen hade tänkt skippa, men är glad att jag lyssnade och hamnade här, på Buck Atoms Cosmic Curios. Deras muffler man var redan utklädd för Halloween.
Dag två i Oklahoma var jag uppe med solen igen. Stannade för att kolla in Sandhills Curiosity Shoppe i Erick, men det var såklart stängt eftersom klockan inte ens var 8 på morgonen en måndag. Jag utnyttjade dock det perfekta morgonljuset för några selfies.
Sen körde jag genom Texas. Tog en liten omväg till Palo Duro Canyon som är den näst största kanjonen i USA efter Grand Canyon. Stannade även vid Cadillac Ranch, eftersom man inte kan köra genom the Texas Panhandle utan att stanna här.
Strax innan jag körde in i New Mexico stannade jag vid Midpoint Cafe, den officiella mittpunkten på Route 66. Så här glad var jag över att vara halvvägs!
Lyckades få det sista rummet på Blue Swallow Motel i Tucumcari, New Mexico. Det här är kanske den mest klassiska Route 66-staden av alla. Och det här motellet, som är en sk motor court från 50-talet där alla rum har ett eget garage, har nog den bästa neonskylten längs hela 66.
Jag satt utanför mitt rum och drack en öl innan jag gick och la mig och ett par fulla medelålders män från Ohio som bodde två rum bort kom fram och pratade med mig ett tag. De hade bokat sitt rum flera månader i förväg och var helt chockade över att jag bara hade glidit in och fått ett rum här typ två timmar tidigare. Jag hade inte bokat någonting i förväg på hela den här resan, och det gick ändå hur bra som helst. Tror dock att det kan ha att göra med att det knappt är några européer här just nu pga covid, annars brukar Route 66 vara helt fullt av tyskar.
Efter Tucumcari körde jag genom resten av New Mexico utan att stanna så mycket. Förutom för att stretcha mitt knä som gjorde extremt ont hela resan. Men sen var jag i alla fall plötsligt i Arizona. Jag körde Route 66 genom Arizona med Katie och Stacey i oktober förra året, så hade redan sett mycket av detta. Men det var fint ändå. AZ är en sån himla R66-guldgruva, det finns SÅ MYCKET spännande grejer att se här. Till exempel Jack Rabbit Trading Post, en liten souvenirshop vid sidan av motorvägen med en spännande skylt. Och Petrified Forest National Park.
Åt lunch i Winslow, Arizona, som har helt kapitaliserat på Eagles-låten Take It Easy. Inte i bild: en lång kö med baby boomers som väntade på sin tur att fotas här.
Så här går alltså en vers i låten för den som inte är bekant:
“Well, I’m standing on a corner
In Winslow, Arizona
And such a fine sight to see
It’s a girl, my Lord, in a flatbed Ford
Slowin’ down to take a look at me”
Sen gav jag mig ut på skattjakt i en pytteliten övergiven by som heter Two Guns och ligger helt i ruiner. Det skulle finnas en grotta här vid namnet Apache Death Cave, och det kändes som en strålande idé att knalla runt helt själv mitt ute i ingenstans och leta efter en övergiven dödsgrotta, så det gjorde jag. Hittade den! Men klättrade inte ner i själva grottan.
Fler viktiga stopp längs Route 66 i Arizona: Seligman, Oatman och Kingman.
Ja och sen var jag plötsligt i Kalifornien igen, i Needles närmare bestämt. Började den här morgonen i Flagstaff där det var 7 grader varmt. I Needles var det 35, så lite av en temperaturskillnad där. (Mätt i Fahrenheit gick det från 45 grader till 95, så en 50-gradig skillnad!)
Och det var det äventyret. Jag körde helt solo knappt 500 mil genom 9 delstater (varav 3 jag aldrig hade varit i innan) på 8 dagar. Pan American var den perfekta hojen för detta och jag var helt klart lite ledsen över att behöva lämna tillbaka den till Harley. Dock väldigt tacksam över att de lät mig låna den för att köra cross-country, bara sådär.
Sen körde jag direkt söderut till öknen för att festa med alla mina bästisar på Babes Ride Out i ett par dagar, men det får bli ett annat inlägg.
-
Stora sjöar, B&Bs och pizza på stranden
Hemma igen efter 10 intensiva dagar i Milwaukee, som avslutades med en liten motoroadtrip runt Lake Michigan. Här kommer några bilder!
Första kvällen tog vi småvägar istället för motorvägen och fick se en fin solnedgång. Någon kommenterade och sa att Wisconsin ser ut precis som Skåne, och ja, det får jag nog hålla med om. Platt med mycket grönska och jordbruk. Jag hade förresten fått låna en nästan helt sprillans ny Harley av en kompis kompis, den hade bara omkring 400 km på motorn. Snällt!
Vi bodde på ett otroligt fint viktoriansk bed & breakfast. Det var helt tomt när vi dök upp hyfsat sent på kvällen och nyckeln till vårt rum låg i ett kuvert på verandan. Det fanns även en bar där ingen jobbade, men man kunde ta vad man ville så länge man skrev upp det på ett papper och betalade senare. Så mycket tillit till mänskligheten här i Mellanvästern! Skulle aldrig funka i Kalifornien.
Dag två hade vi som mål att bada i två av the Great Lakes på samma dag! Det var perfekt badväder ute och vi började med Lake Michigan. Sen satte vi oss på hojarna och körde rakt norrut till Lake Superior, som ligger på gränsen till Kanada och är den största sötvattensjön i världen.
Vattnet i Lake Superior var alldeles klart och kallt. Efter badet åt vi medhavd pizza på stranden medan en storm sakta började rulla in omkring oss. Det var magiskt alltihop.
Nästa morgon ösregnade det, precis när vi skulle köra över Mackinac Bridge, en 8 km lång hängbro mellan övre och nedre Michigan. Jag älskar mäktiga broar och hade verkligen sett fram emot att köra denna med Lake Michigan på ena sidan och Lake Huron på den andra. Piskande regn och snålblåst var väl inte det mest ultimata vädret för just denna upplevelse, men jaja.
Det klarnade i alla fall upp någon timme senare och vi fortsatte ner genom Michigan, längs den östra kusten av Lake Michigan. Stannade lite snabbt i Charlevoix för att kolla in de här spännande husen som finns över hela den lilla staden. Mushroom houses kallas de.
Vi bodde på ytterligare ett viktorianskt b&b, detta ännu finare än det förra.
När vi var klara med Michigan lastade vi hojarna på en bilfärja och åkte tillbaka till Milwaukee igen, rakt över Lake Michigan. 2,5 timmar tog det med snabbfärjan, så ni kan ju tänka er hur stor den här sjön är. Jag fick en Spotted Cow i handen, Wisconsins stolthet.
Och det var allt från Mellanvästern för den här gången.
-
Alaska, del 1: Kenaihalvön
Som ni vet vid det här laget blev jag för några månader sen inbjuden av Royal Enfield på en motorcykelresa genom Alaska, och den 21:a juni var det äntligen dags att ge sig av. Jag flög in till Anchorage och mötte upp med resten av gänget på The Motorcycle Shop, där våra hojar redan väntade på oss.
Vi tillbringade första kvällen med att lära känna varandra. Gruppen bestod av 6 “riders” som var antingen Royal Enfield-ägare (som jag) eller brand ambassadors. Sen var det Bree som är RE:s marknadsföringschef och den person som hade ordnat hela resan. Hon hade med sig en fotograf, två videografer, en chaufför och sin pappa, som alla helt enkelt kallade för Papi. Totalt var vi 12 personer som körde 7 hojar, en husbil och en pickup.
Det första vi gjorde på tisdagen, när det var dags att lämna Anchorage, var att köra söderut mot Kenaihalvön. För att komma dit kör man en väg som heter Turnagain Arm och alltså HERREGUD vad vacker den vägen är. Som en blandning mellan två av mina andra favoritvägar, Pacific Coast Highway och Going-to-the-Sun Road genom Glacier National Park. Vatten och snötäckta berg så långt ögat kan nå.
Vi tog oss vidare till Alaska Wildlife Conservation Center där vi fick se en massa djur som av olika anledningar inte kan leva i frihet. Här får de bo på stora områden och bli väl omhändertagna. Vi såg nyfödda myskoxar som kan ha varit det gulligaste jag någonsin sett, och vi fick komma såhär nära livs levande grizzlybjörnar. (Spoiler: det här var tyvärr de enda björnarna vi såg på hela resan.)
Alaskas färgskala går i grönt, blått och vitt. Blått vatten, blå-vit himmel, vita berg, och allt annat är så grönt så grönt.
Dag två fortsatte vi söderut och det började regna för första — men absolut inte sista — gången på resan. Det var ganska kallt, men jag hade en elektrisk jacka under motorcykeljackan som jag kopplade in till min hojs batteri och som höll mig SÅ varm.
Vi tog oss till Homer, som ligger längst ner på Kenais södra udde. Trots att det var ganska sent på eftermiddagen när vi hade kommit fram och checkat in på vårt Airbnb, och trots att det regnade och blåste full storm ute, så bestämde vi oss för att köra till en rysk-ortodox by som låg väldigt avlägset till på en svåråtkomlig strand.
För att ta sig dit måste man köra nerför en extremt brant, smal och slingrig stig som mest bestod av sand och stenar. Ett par personer i gruppen tyckte att det var för läskigt och parkerade hojarna halvvägs ner för stigen, och det VAR verkligen läskigt, speciellt i stormen, men jag antog utmaningen. Mina händer SKAKADE av adrenalinet när vi väl kom ner på den otroligt vackra stranden.
Vi hade bara varit i Alaska i några dagar och var inte vana vid det eviga dagsljuset ännu. Det här är ju inga konstigheter för svenskar på sommaren, men det tog ett tag för oss att inse att vi var tvungna att sluta *göra saker* och gå och lägga oss istället. Bilderna ovan är till exempel tagna runt klockan 23.
En av mina absoluta måste-se-grejer i Alaska var The Salty Dawg Saloon, en dive bar helt täckt i dollarsedlar som ligger på Homer Spit, en landremsa allra längst ut på Kenaihalvön. Så himla konstigt ställe för en sån här bar. (Här kan man se på en karta exakt hur avlägset till det ligger.) Avslutade andra kvällen med en välförtjänt Alaska-öl på Salty Dawg.
Dag tre tog vi oss till Seward för att kolla in Kenai Fjords National Park. Det regnade exakt HELA DAGEN. Vi var alla helt genomblöta, eftersom vi inte hade tagit på oss ordentliga regnkläder (lärde oss helt klart en läxa den här dagen).
Vi hajkade några kilometer genom parken i dyngsura motorcykelkläder i regnet för att se Exit Glacier, en av världens mest besökta glaciärer. Hittade en liten bit glaciär i floden på vägen upp.
Det var spännande att se en glaciär på så pass nära håll, MEN också extremt deprimerande. Det fanns skyltar längs med stigen dit som visade hur pass mycket större den här glaciären var för bara några år sen, och det är läskigt att se ett så påtagligt bevis på klimatförändringarna. Sylvia och jag ler våra bästa “We’re fucked”-leenden på bilden ovan.
Sylvia och jag var förresten de enda kvinnorna i rider-gruppen. Vi delade rum hela resan och kom varandra nära. Så här några veckor senare pratar vi fortfarande med varandra varje dag. Fint med nya vänner!
Okej, nu avslutar jag del 1 av detta. Nästa gång lämnar vi Kenaihalvön och kör norrut igen.
-
En roadtrip på Highway 1
Jag fick en kommentar från Elin:
Jag saknar dina inlägg! Vill veta vad för spännande saker du har för dig, hur smittskyddsläget ser ut osv. Hoppas du får lust att skriva igen snart.
Tack Elin, det här var nog precis vad jag behövde höra! Ska försöka bli lite bättre på att blogga framöver. Vi kan börja med att ta en titt på något spännande jag gjorde förra veckan. Då tog jag nämligen en roadtrip norrut på Pacific Coast Highway.
Kaliforniens centrala kust är så otroligt vacker. Det är fint i San Diego också förstås, men här är det så bebyggt och fullt med folk. Varje gång jag åker norrut till the Central Coast och ser såna här orörda delar av kusten blir jag nyförälskad i den här delstaten.
Jag var här på jobb, för att skriva en reseguide till en del av kusten som kallas för Highway 1 Discovery Route, dvs de 16 milen som går mellan Nipomo och Ragged Point precis söder om Big Sur. Publicisten som bokade hela resan tyckte att vi skulle kolla in The Luffa Farm, ett märkligt ställe där de odlar duschsvampar. Fick en guidad tur som var förvånansvärt intressant.
Jag hade sällskap av M, som jag träffade på presseventet för den nya äventyrshojen från Harley för några veckor sen. Han bor i Wisconsin och körde hela vägen till Kalifornien, 370 mil, på tre dagar för att hänga med mig på den här roadtrippen. Galning!
De första dagarna var det lite mulet på kusten. Det brukar vara det i juni, speciellt på förmiddagarna. June Gloom kallas det, i princip den enda tiden på året det inte är soligt jämt.
En dag var vi inbokade på finmiddag på en restaurang i Avila Beach. Jag ville dricka vin och inte behöva köra, så jag hoppade bakpå M:s hoj. Så konstig känsla att sitta bakpå någon annans motorcykel, det gör jag aldrig annars.
Åt en otrolig middag med otrolig utsikt och drack gott lokalodlat vin till. Centrala Kalifornien är känt för sina vingårdar, så det fanns mycket att välja mellan.
Andra grejer vi gjorde:
Besökte Julia Pfeiffer Burns State Park, ett ställe jag har velat se i verkligheten hur länge som helst. Ser ni vattenfallet där nere på stranden? Så osannolikt vackert alltihop.
Kollade in Bixby Bridge. Jag har sett den förut, men när man har en person från Milwaukee på besök måste man göra alla de mest Kaliforniska sakerna.
Behind the scenes på bilden ovan.
Åt en massa god mat. Publicisten skickade oss till Cambria där vi fick prova paj gjord på olallieberries, ett bär som ska vara en korsning mellan hallon och björnbär. Ni kan kanske föreställa er att det var väldigt gott.
Tog omvägar förbi pyttesmå kuststäder. Här Harmony, som har hela 18 invånare.
Bodde på en massa fina hotell. Här Ragged Point Inn, där vi hade en otrolig havsutsikt från rummet. Men kolla! Så här ser det ut åt andra hållet. Som i Jurassic Park (aka Hawaii).
Fick en guidad tur av Nitt Witt Ridge, ett jättemärkligt hus byggt av en märklig man. Den nuvarande ägaren, som ledde turen, var också väldigt märklig.
På grund av June Gloom lyckades vi bara se en ordentlig solnedgång. Men den var å andra sidan så fantastisk att det inte gjorde så mycket att det var mulet de andra kvällarna.
Har ungefär 400 bilder till från den här resan, men det här får räcka för tillfället. Om en dryg vecka sticker jag till Alaska på nästa äventyr, men ska försöka anstränga mig för att blogga igen innan dess.
Ni då, vad har ni för er?
-
Pan America, en helg i öknen och en drönarkrasch
Herregud vilken helg jag har haft. Var som sagt på ett lanseringsevent för Pan America, Harleys nya äventyrshoj, i öknen, och det VAR verkligen ett äventyr. I två dagar fick jag köra runt på den nya hojen tillsammans med 11 andra journalister och ett gäng personer som jobbar på H-D. Jag var den enda kvinnan, vilket jag i och för sig är van vid i såna här sammanhang, men jag känner ändå alltid att jag har saker att bevisa (kvinnor kan!).
Den första dagen var det träning, då fick vi mest göra olika övningar för att bli bättre på att köra offroad. Typ att ta tighta, långsamma 180-graders svängar i sand, eller att köra runt en massa koner utan att ens vidröra gasen. Vi fick avsluta med att köra runt på en motocrossbana, vilket kan vara något av det roligaste jag någonsin gjort. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan av att köra en 250-kilos Harley på en bana gjord för mycket mindre hojar, men det var speciellt. Kunde inte sluta le i hjälmen. Vi var dessutom några av de första personerna i världen utanför H-D:s forsknings- och utvecklingsteam som fick testa den här hojen, det känns också stort.
Dag två var det dags att åka på tur. Vi körde kanske 25 mil totalt genom berg och öken, på asfalt och genom sand. Vädret var perfekt och H-D hade fotografer som fångade alltihop på bild. Vid ett tillfälle kraschade en av videokillarna sin drönare rakt in i min hoj medan jag körde mitt på vägen, det var en smula traumatiskt. Han bad så hemskt mycket om ursäkt flera gånger hela dagen, och det var dagens grej som exakt alla pratade om efteråt. Jag sa att jag kunde tänka mig att förlåta honom om han fixade fram videon från kraschögonblicket, så nu väntar jag bara på att få den skickad till mig.
På lördagen hade vi allihopa tillbringat så pass mycket tid tillsammans (alla var vaccinerade och hade testat negativt för covid dagen innan eventet började) att det började kännas sorgligt att säga hej då nästa dag. Lördag kväll råkade jag därför vara uppe och dricka öl och snacka tillsammans med en annan journalist och två Harley-ingenjörer till klockan 4 på morgonen. Kan på riktigt inte minnas sist jag var vaken så sent, men det var kul. Det känns som att all uppdämd energi från det senaste året har börjat brista, på gott och ont.
Igår när jag kom hem tog jag en 90 minuter lång tupplur, och några timmar senare somnade jag på riktigt och sov i 11 timmar. Känner mig helt mörbultad idag, men det får det vara värt. Har inte haft så här kul på mycket länge.
Nu ska jag bara samla alla intryck och lyckas skriva ihop en artikel som gör detta rättvisa också.
-
En amerikansk äventyrshoj
Jag befinner mig just nu mitt ute i öknen i en håla som heter California City, i en container inredd som ett mycket spartanskt sovrum. Här finns en 90-säng med sovsäck, en lampa och en liten värmefläkt, inget annat. Det blåser så hårt att det skakar i väggarna. Och precis utanför står en sprillans ny motorcykel som jag ska få köra de närmsta dagarna.
Jag blivit inbjuden av Harley-Davidson tillsammans med ett gäng andra journalister för att få köra Pan America, H-Ds nya äventyrshoj som lanseras i USA nästa månad.
Det här är kanske inte intressant för någon som läser här, men det här är en STOR GREJ i motorcykelvärlden. H-D är ju annars kanske mest kända för att tilltala bikergubbar med skägg och skinnväst som gillar att cruisa på motorvägen. Men Pan America är en helt ny maskin som kan köras både på asfalt och genom offroad-terräng. Folk i äventyrsscenen älskar redan att hata den här hojen, trots att ingen faktiskt har kört den ännu. Det är mest en principfråga att tycka att Harley ska hålla sig till cruisers och inte äventyrsmaskiner.
Jag är i alla fall O-TE-ROLIGT peppad på hela den här grejen. Jag är kanske också den perfekta målgruppen: älskar H-D (och äger två Harleys) men har även en äventyrshoj och vill kunna köra både on- och offroad.
Det känns som julafton det här, att få vara en av de första som faktiskt får prova att köra en Pan America i riktig terräng. Vet på riktigt inte om jag kommer kunna sova i natt. Dels på grund av hur hårt det blåser utanför, men mest för att jag är SÅ PEPPAD!!! Har jag sagt på sistone hur mycket jag älskar mitt jobb?
-
Sommarkänslor och Alaska
Hur jag vet att jag fortfarande är svensk även efter nästan 13 år i Kalifornien: Så fort det börjar bli varmt igen efter en lite småkylig vinter drabbas jag ordentligt av SOMMARKÄNSLOR.
Den här veckan ska det bli 29 grader varmt flera dagar i rad och det finns ingenting som gör mig så lycklig som värme och solsken. Det gör att alla problem känns obetydliga, all musik låter bättre, all mat smakar fantastiskt och livet känns bara rent allmänt kul och spännande.
Om två veckor får dessutom alla Kalifornienbor över 16 vaccinera sig mot covid (jämfört med nu då vaccinet bara erbjuds till vissa risk- och åldersgrupper), vilket ännu mer gör att det känns som att livet börjar återvända på riktigt efter det här helvetesåret.
Jag känner mig alltså allmänt pepp just nu, dels på grund av sol och vaccin, och dels på grund av en annan grej som jag har drömt om och som kommer bli verklighet om ett par månader.
För ett tag sen läste jag Kristin Hannahs fantastiska roman The Great Alone (Himmel över Alaska på svenska) och skrev kort om hur jag har gått runt ett ganska bra tag nu med en rent fysisk längtan efter att få besöka Alaska. Och mer specifikt efter att köra hoj i Alaska. Eftersom gränsen mellan USA och Kanada fortfarande är stängd pga covid, och eftersom det skulle ta minst en månad att köra från San Diego till Anchorage och tillbaka, har jag tänkt att detta är något som får vänta ett år eller två.
MEN. Som ni vet köpte jag en Royal Enfield Himalayan i december, och några månader senare hörde Royal Enfield USA:s marknadsföringschef av sig på Instagram och frågade om jag skulle vara intresserad av att åka till Alaska med RE i sommar. Jag svarade omedelbart JA i versaler, no questions asked.
Men nu är det mesta bokat, och detaljerna ser ut så här: Royal Enfield har satt ihop en grupp på ungefär 10 personer för en motorcykeltur genom Alaska i slutet på juni. De kommer att skeppa våra hojar till Anchorage, samt betala för våra flygbiljetter och hotellrum. Sen kommer vi att köra runt i USA:s största delstat (Alaska är större än Kalifornien, Texas och Montana tillsammans) i 10 dagar och utforska nationalparker, kust och grusvägar.
Jag och en av de andra tjejerna som ska åka har DM:at varandra på Instagram och undrat om det här verkligen är på riktigt, det låter liksom för bra för att vara sant. Men igår fick jag mina flygbiljetter på mejlen, så det verkar som att detta faktiskt är något som kommer hända, det är inte längre bara en bucket list-dröm.
Så, för att sammanfatta: sommarvärme, vaccin, Alaska. 2021 kan nog bli ett skapligt år ändå. Och herregud vad jag älskar Instagram ibland.
