-
Nya Zeeland, dag 1 + 2
Vi lämnade San Diego torsdag kväll och landade i Christchurch lördag eftermiddag efter en väldigt lång resa med två mellanlandningar. Nästa dag, söndag morgon, hämtade vi upp våra hojar. Jag hade hyrt en BMW 850GS och Andy en Yamaha Tenere 700. Egentligen ville vi båda ha Teneres men allt var fullbokat så det här var vårt enda alternativ. Det gick bra ändå!
Vi körde genast till ett pajställe (matpajer är väldigt populärt här) och mötte upp med Kate, en kvinna som jag hade träffat på Instagram och som regelbundet kör hoj över hela Sydön. Hon tog med oss på en finfin åktur västerut.
Vi tog Arthur’s Pass, en OTROLIG väg som går genom Sydalperna, omgiven av enorma berg täckta i grönska, samt broar, vattenfall och annat fint.
Sen sa Kate hej då och körde tillbaka österut medan A och jag fortsatte mot västkusten.
Vi stannade i en avlägsen liten by som heter Blackball för att äta en sen lunch. Det blev dagens andra paj, och eftersom ingen av oss äter kött blev vi glatt överraskade när det här stället hade en vegetarisk currypaj på menyn. Jag tog en alkoholfri öl till och så satt vi i solen och mådde bra.
Vi fortsatte de sista milen till Westport, vår destination för kvällen, längs med fler otroligt fina vägar. Det var mörka regnmoln åt alla håll, men på något vänster lyckades vi helt undvika regnet.
När vi kom fram upptäckte jag att min vattenflaska hade gått sönder och spillt vatten över halva min packning. Allt klarade sig, som sagt, förutom min Kindle vilket resulterade i resans första smärre sammanbrott. A gick till närmsta mataffär och köpte ris att lägga plattan i, men det gjorde ingen skillnad. RIP.
Nästa dag var vår längsta planerade dag. Vi behövde ta oss knappt 50 mil söderut längs nästan hela västkusten. Den här delen av NZ är otroligt avlägsen, med få städer och invånare, så vi hade inte så många destinationer att välja mellan. Naturen längs hela sträckan är dock helt otrolig. Vi körde över en bro och råkade se den här vyn åt ena hållet (med havet åt andra) och jag var genast tvungen att stanna och fota.
Vi åkte vidare söderut en bit och stannade igen för en liten promenad till detta ställe, Punakaiki, aka Pancake Rocks. Väldigt vackert, med spännande klippformationer.
Det tog verkligen hela dagen att köra de här 50 milen. Vägarna var små och extremt slingriga och hastighetsgränsen på hela ön är låg (max 100 km/h). Efter många, många timmar började vi i alla fall närma oss Haast, där vi hade bokat rum för kvällen. Gjorde ett sista stopp på den här fina stranden.
Avslutade kvällen med pasta, bröd och ytterligare en alkoholfri öl i solnedgången.
-
Leker fotomodell i öknen
Har fortfarande inte helt återhämtat mig från NZ och har knappt sovit en hel natt sen jag kom hem. Trots detta klev jag upp klockan 5 imorse när väckarklockan ringde i ett hus i Salton City, en liten by vid Salton Sea i öknen omkring två timmar öster om San Diego.
Igår körde jag min ena hoj dit genom en ganska brutal regnstorm där det både ösregnade och blåste så hårt att vägen jag egentligen hade planerat att ta var helt avstängd pga lerskred. Men vad gör man inte för chansen att få plåtas för ett av sina favoritmärken?
Gårdagskvällen och morgonen tillbringade jag nämligen med att fotas för Atwyld, som gör motorcykelutrustning för kvinnor. Nästan allt jag har på mig när jag kör hoj är från Atwyld, dels för att jag genuint älskar deras grejer (de har inte betalt mig för att säga detta) och dels för att jag är kompis med ägarna och vill supporta.
Vi fotade i alla fall mitt ute i öknen fram till solnedgången igår och sen gick vi upp tidigt och fotade igen vid soluppgången idag. Efteråt satte jag mig på hojen och körde 18 väldigt kalla mil hem igen (men det regnade i alla fall bara lite den här gången). Kom hem vid 11-tiden och satte mig genast vid datorn för att jobba ikapp det jag hade missat under morgonen.
Det har varit en LÅNG dag, men rolig! Nu är klockan dock snart 18 och jag är så trött att jag håller på att somna med huvudet på tangentbordet, så vi avslutar här.
-
Super Bowl Sunday i öknen
Nu blir det öken igen. Igår var det årets största sporthändelse i USA, nämligen Super Bowl. Jag är HELT ointresserad av amerikansk fotboll (och San Diego har dessutom inte ens ett lag längre, det flyttade till LA för några år sen) så jag brukar ta den här dagen i akt och göra något roligt eftersom det knappt är något folk ute. Alla sitter hemma framför teven.
Sagt och gjort klev jag upp strax innan soluppgången, lastade hojen på flaket och körde 15 mil rakt österut.
Väl framme i öknen var jag först på plats, men sen dök ett gäng kompisar upp. Dylan hade med sig en kasse apelsiner från sina föräldrars apelsinträd. Lyx!
Det var jag och grabbarna som vanligt. Önskar att jag hade fler tjejkompisar som körde enduro, men nästan alla jag känner som gör det bor för långt borta för att det ska gå att få till en helg så här.
Efter flera timmar och många, många kilometer tog vi oss tillbaka till bilarna för att äta lunch. En grej med de här killarna är att de har kört enduro BETYDLIGT längre än jag och är betydligt bättre på det, så de tar med mig på grejer som egentligen är alldeles för avancerade för mig. Men det är så man lär sig och blir bättre, så jag kör på så gott jag kan. Men efter några timmar av väldigt intensivt åkande helt utanför min comfort zone var jag HELT slutkörd. Så här dagen efter kan jag knappt lyfta armarna. Men det var kul!
Och det var den fotbollshelgen, minus fotboll. Precis som jag vill ha det.
-
En kylig lördag med äventyr och takterrass
Den här vintern har det varit betydligt kallare än vanligt i San Diego, så även idag. Men det är i alla fall soligt, så imorse byltade jag på mig flera lager kläder och tog den här hojen på ett litet äventyr.
Körde hela vägen till toppen av Otay Mountain, ett berg strax utanför centrala San Diego. Det är det närmaste stället som finns om man bor i stan och vill köra lite brant, slingrig grusväg. Och det ville jag idag.
Det var runt 11 grader och ganska blåsigt på toppen, men det hindrade inte mig från att äta min lilla lunch (kikärtssallad och en hembakad ostfralla) och njuta av utsikten. Åt andra hållet såg man Mexiko.
Sen tog jag samma väg ner igen. Hann hem precis i tid för att släppa in en kille min internetleverantör hade skickat över för att fixa mina internetproblem. Jag fick en uppgradering från koppar till fiber, vilket enligt uppgift ska vara tre gånger så snabbt. Dessutom är det 200 kronor billigare i månaden, så win win.
När killen gick gav han mig en ficklampa. Tydligen skickar hans arbetsgivare ut honom med kaffekoppar eller ficklampor att ge till kunderna. “You look like a flashlight girl”, sa han till mig efter att ha sett mig anlända hem via motorcykel. Och det hade han ju rätt i. Jag är ingen kaffedrickare.
Sen hörde en av mina kollegor som bor i Indiana av sig och sa att hon och hennes fru var i San Diego, så då promenerade jag några kvarter för att ta en drink med dem. Vi satt och huttrade på en takterrass, som man gör.
Beställde in lite smårätter att dela på eftersom det var för tidigt för middag. Sen gick solen ned och då sa vi hej då och jag gick hemåt igen. Nu ska jag sätta mig och läsa klart en bok och sen gå och lägga mig tidigt. Nya äventyr imorgon!
-
Spännande med öken
En rolig grej med snubbarna som jag brukar köra enduro med är att nästan hela gänget är väldigt duktiga fotografer, och ibland tar de med sig sina kameror ut i öknen. Det här innebär att jag har massor av professionella bilder på mig själv när jag kör off-road, trots att jag inte är speciellt bra på det. Men det ser i alla fall ut som att jag är det på internet.
Den här helgen som gick var vi i ett område som heter Superstition Mountain mitt ute i öknen och campade och körde hoj och åt alldeles för många Girl Scout cookies. Fotografen Jay Reilly (som jag faktiskt träffade för många år sen genom mitt dåvarande jobb, San Diego Magazine, som han frilansade för, innan någon av oss ens hade kommit på tanken att börja köra enduro, slut på parentes) var med och tog en massa fina bilder, så jag tänkte att jag delar med mig av några här. Även om man inte är så enduro-intresserad är det i alla fall kanske lite spännande med öken.
Vi pratade faktiskt om det i helgen, att jag som är svensk ÄLSKAR öknen, tycker att det är fascinerande och exotiskt och det är mitt happy place liksom. Andra som är uppvuxna i Södra Kalifornien är inte lika imponerade, de tycker däremot att typ granskog är väldigt spännande. Sånt som jag kanske fnyser lite åt ibland.
Men i alla fall, här är bilderna.
Vi gav oss ut på en dagsutflykt och Dylan som ledde gruppen frågade vem som ville köra sanddyner. Alla sa ja utom jag som sa nej. Det är skitsvårt att köra i djup sand och min första instinkt är ofta att fega ur. Men eftersom jag röstades ned hade jag inte så mycket val, och det visade sig att köra sanddyner var något av det roligaste jag hade gjort på mycket länge. Ska påminna min inre sabotör om detta nästa gång jag får för mig att säga nej till något lite läskigt men potentiellt kul.
Problemet med djup sand är att man lätt fastnar i den. Det gjorde min kompis Ace, som för övrigt även är min kollega och också överlevde veckans layoffs, så vi var båda här ute för att blow off some steam, kan man säga.
Man är lite anonym i den här utrustningen, men jag är lätt att känna igen tack vare mitt leopardmönstrade säte. Och kanske den gula tröjan också.
Ja, ungefär så här kan det se ut. Det är jag igen på den sista bilden, tycker så mycket om den att jag funderar på att rama in den och hänga på väggen i garaget. Har redan en massa inramade foton på mig själv på olika hojar i mitt garage (känns för konstigt att hänga upp dem i huset) så varför inte.
-
Alla nationalparker jag besökte 2022, från värst till bäst
TACK för alla förslag på förra inlägget, känner mig helt klart redo att tackla ett nytt bloggår nu. Vi börjar lite ambitiöst här med en resesammanfattning av förra året, men planerar absolut att fokusera på mer vardagsgrejer också.
Som ni vet är mitt långsiktiga mål att besöka alla USA:s 63 nationalparker. Jag har hittills kommit lite längre än halvvägs. Det här är ett roligt projekt eftersom nationalparkerna är så pass utspridda att det tvingar mig att åka till ställen jag annars antagligen inte hade prioriterat att besöka (till exempel West Virginia).
Förra året hann jag med 11 nationalparker, och 8 av dem hade jag aldrig varit i tidigare. Jag gjorde en video på Instagram där jag rankade årets alla parker från sämst till bäst (obs att alla är värda att besöka, det finns inga dåliga nationalparker), och här kommer den listan i bloggform.
11. Biscayne National Park
Biscayne ligger längs kusten i södra Florida och jag var där i januari förra året. Anledningen till att den hamnar sist på den här listan är för att 95% av parken består av vatten, så det är lite svårt att utforska på hoj. Hade vi planerat lite bättre hade vi kanske bokat en båttur, annars är snorkling tydligen ett bra sätt att se Biscayne på.
Betyg: 5/10
10. Redwood National Park
Det här var mitt mest kontroversiella val, eftersom jag vet många som älskar Redwood. Alltså det är ju fint här såklart, men parken består mest av riktigt stora träd. Hata mig inte nu, men jag tycker inte att det är så himla intressant med stora träd. Hade samma problem i Sequoia National Park. Det finns såklart även annan fin natur här men den ligger väldigt avlägset till på skruttiga grusvägar som jag inte kunde ta mig till eftersom den här hojen inte är så bra på annat underlag än asfalt. Men gillar man stora träd är det en perfekt plats att besöka.
Betyg: 6/10
9. Channel Islands National Park
Det här var den nionde och sista nationalparken jag hade kvar att besöka i Kalifornien och består av fem öar mitt ute i Stilla Havet. Det var ganska knöligt att ta sig hit eftersom båtresorna säljer slut flera månader i förväg, och det finns inte så mycket att göra förutom att hajka eller paddla runt ön. Så vi gjorde båda. Det var väldigt vackert, men jag kände mig också väldigt klar med den här parken framåt eftermiddagen.
Betyg: 6,5/10
8. Everglades National Park
Den här nationalparken i Florida är spännande. Fullt av typisk Florida-natur, alltså typ träskmark och djungel. Mitt mål med det här besöket var att se minst en alligator, vilket jag hade hört skulle finnas överallt. Men vid det här laget hade jag varit i Florida i nästan två veckor och inte sett en enda! Vi traskade runt bland kärren och hyrde till och med kajaker och paddlade runt, men de enda djuren vi såg var en massa fåglar. Sen till slut fick vi syn på den här bjässen, som nog visserligen är en krokodil, men ändå.
Betyg: 7/10
7. New River Gorge National Park
New River Gorge i West Virginia är den nyaste nationalparken i USA, den blev uppgraderad från en “national river” för två år sen. Jag behövde åka till Ohio i jobbet i somras och eftersom Ohio ligger nära West Virginia passade jag då på att hyra en hoj i Cincinnati och köra genom Ohio, Kentucky och WV för att se den här platsen. Man kan säga mycket om Appalachia, och det var lärorikt för mig att köra igenom de små extremt fattiga byarna i området, det förklarar en hel del om varför USA är som det är. (Kan eventuellt utveckla detta resonemang i ett eget inlägg.) Mittpunkten i parken är den här enorma bron som jag har velat se hur länge som helst eftersom jag älskar dramatiska broar.
Hade lite otur med vädret eftersom det regnade en massa medan jag var här, men det var i alla fall väldigt vackert. Pallar inte med West Virginia rent politiskt, men naturen här är verkligen storslagen.
Betyg: 7,5/10
6. Lassen Volcanic National Park
Den här parken ligger långt norrut i norra Kalifornien, nära gränsen till Oregon. I september åkte jag på en lång solo-roadtrip genom hela Kalifornien för att äntligen få besöka Lassen Volcanic – och så höll jag på att misslyckas med detta. Det snöade en massa i bergen bara några dagar innan mitt planerade besök så parken var stängd i flera dagar. Den öppnade igen bara några timmar innan jag kom tid, så jag hade otrolig tur med timingen.
Själva parken består av flera vulkaner, den största är Lassen Peak. Här finns även klarblåa sjöar, bubblande lerpölar och slingriga bergsvägar. Det är som en mindre version av Yellowstone. Helt klart värt ett besök.
Betyg: 7,5/10
5. Arches National Park
Södra Utah är svårslaget när det gäller naturupplevelser, det är så dramatiskt och storslaget överallt med röda klippor och naturliga bågar och öken. Det finns hela fem nationalparker i det här området, och alla är otroliga på sitt eget sätt. Jag hann med en snabbvisit till Arches när jag var i Moab på jobb i april, och trots att jag har varit här tidigare tröttnar man liksom inte. Så vackert.
Betyg: 8/10
4. Dry Tortugas National Park
I likhet med Channel Islands är det både dyrt och krångligt att ta sig till Dry Tortugas, som ligger extremt avlägset, på en liten ö mitt ute i havet, 11 mil öster om Key West i Florida. Det finns egentligen ingenting här förutom ett enormt militärfort från 1800-talet, men det är så sjukt mäktigt att se kontrasten av det stora röda fortet mot det turkosa, helt klara vattnet. Den här parken låg högt på min bucket list, och det var helt klart värt mödan att ta sig hit. (Skrev mer om det här.)
Betyg: 8/10
3. Joshua Tree National Park
Joshua Tree är min närmsta nationalpark och förra året besökte jag den två gånger, en gång med Genevieve i mars och en gång själv i oktober. Det är svårt att förklara vad som är så magiskt med det här stället, men det är en av mina favoritplatser i hela världen. Det är någonting med öknen, klippformationerna och de konstiga träden som gör att det känns som att man befinner sig på en annan planet, och jag blir alltid helt lugn i själen när jag är här.
Betyg: 9/10
2. Haleakala National Park
Bara några dagar innan nyår seglade Haleakala oväntat in på plats nummer två på den här listan. Jag hade verkligen inte förväntat mig att den här parken, som ligger på Hawaii, skulle drabba mig så ordentligt som den faktiskt gjorde. Parken består främst av vulkanen med samma namn och en enormt slingrig väg som leder upp till själva kratern. Utsikten hela vägen upp var helt enorm, man såg hela västra Maui, och kratern var något av det mest spektakulära jag någonsin sett. Kunde inte sluta stirra på den, trots att det var svinkallt och blåsigt uppe på toppen. Så mäktigt.
Betyg: 9/10
1. Yosemite National Park
Högst upp på listan har vi Yosemite, som nog är den vackraste platsen jag någonsin har besökt, och som jag alltid längtar efter att få återvända till. Det här var mitt tredje besök och det var lika överväldigande som det första. Jag förstod det inte själv förrän jag tog mig hit första gången, men det är helt omöjligt att göra de här vyerna rättvisa på bild. En perfekt plats, no notes.
Betyg: 10/10
-
Extra ledighet = panik
Jag låg hemma med min monsterförkylning/influensa i 11 dagar (och läste ut 8 böcker på 8 dagar, vilket nog aldrig har hänt förut), sen bestämde jag mig för att det fick räcka. Duschade, klädde på mig riktiga kläder och lämnade hemmet för första gången på en och en halv vecka.
Nu är det ytterligare några dagar senare, och jag hostar och nyser fortfarande ganska mycket. Imorgon är det Thanksgiving och jag har fyra dagar ledigt på raken. Ska campa i öknen och köra enduro, vilket möjligen är en dålig idé med tanke på att det är runt 8 grader på nätterna och jag som sagt hostar fortfarande. Men jag orkar inte vara hemma mer.
På tal om ledigt håller mitt jobb alltid stängt veckan mellan jul och nyår, och beroende på hur röda dagar landar brukar det innebära omkring 10-12 dagars ledigt totalt. I år bestämde sig ledningen för att även stänga hela veckan innan jul, så nu har jag plötsligt 17 dagars semester i december.
Fick reda på detta i torsdags och blev genast stressad eftersom jag inte hade något planerat, det är svindyrt att resa någonstans över julen, och det är dessutom kallt nästan överallt. Men jag har inte en personlighet som låter mig vara ledig i över två veckor utan något att göra, får panik av tanken på att “slösa bort” en massa gratis ledighet när det finns äventyr att åka på.
Sen vaknade jag mitt i natten på torsdagen med en klar tanke i huvudet: Hawaii. Jag kunde inte somna om, så jag plockade upp mobilen och kollade upp flygbiljetter, Airbnb och motorcyklar att hyra. Nästa morgon bokade jag alltihop. Så nu är det jag som åker till Maui veckan innan jul. Det är extremt svårt att besöka Hawaii on a budget, speciellt när man reser själv, men jag lyckades ändå hitta hyfsat bra priser på allt.
Är så peppad på detta. Det är ganska exakt sju år sen jag var på Hawaii sist (då hyrde P och jag hojar och körde runt ön Oahu), och har aldrig varit på Maui tidigare. På att göra-listan står att köra den otroligt slingriga vägen till Hana på hoj, samt att besöka Haleakala National Park och se vulkanen som parken är döpt efter. Vi får se om vädret samarbetar. December är en av de regnigaste månaderna på ön, men det är i alla fall varmt.
-
Äventyr i Channel Islands National Park
I lördags vaknade jag och A vid 5-tiden på morgonen i ett hotellrum nära hamnen i Ventura, en liten kuststad norr om Los Angeles.
Vi tog en båt i ungefär en timme (och såg både valar och delfiner!) och sen befann vi oss plötsligt på Santa Cruz Island, en av de fem öar som tillsammans utgör Channel Islands National Park.
Väl framme fick vi byta om till de här otroligt snygga utstyrslarna: våtdräkt, vattentät jacka, flytväst och hjälm.
Vi hade nämligen bokat en guidad kajaktur för att se en massa havsgrottor runt ön.
I nästan tre timmar paddlade vi in och ut genom olika grottor och runt olika klippor. Ser ni elefanten ovan?!
Det var oväntat actionspäckat, med stora vågor inne i grottorna som man fick vänta ut eller använda till sin fördel. En av kajakerna i vår grupp kantrade när de paddlade igenom en av de mest avancerade grottorna. Men A och jag klarade oss rätt bra. Det var inte vår första rodeo!
Efter kajakturen återvände vi till ön för att äta vår medhavda lunch. Det finns ingen “civilisation” på Channel Islands-öarna (dvs inga restauranger, hotell, butiker, soptunnor, toaletter med rinnande vatten, etc), så man måste ta med sig allt man behöver och sen ta med sig allt därifrån igen.
Efter lunchen hajkade vi upp till toppen av ön och fick se den här otroliga utsikten. Kalifornien är den delstat i USA som har flest nationalparker, med hela 9 stycken, och eftersom det inte går att köra hoj till Channel Islands var det här den sista jag hade kvar att besöka. Det krävdes ett viss mått av planering (både båtbiljetter och kajakturer blir slutsålda flera veckor i förväg), men var helt klart värt det.
Där nere är hamnen och vår båt. Titta vad klart vattnet är! Det hela påminde mig om Dry Tortugas, en annan nationalpark belägen på en ö mitt ute i havet. Fast i Florida då.
Sen var det dags att åka tillbaka till Ventura igen. Jag köpte en öl på båten som var kanske det godaste jag har druckit. Det här var en LÅNG dag och vi var helt utmattade, så när vi kom tillbaka till hotellet totaldäckade vi klockan 19:30 och sov i TOLV TIMMAR. Bra helg.
-
340 mil genom Kalifornien
Jag kom hem från min 340 mil långa solo-roadtrip genom Kalifornien i lördags och fy satan vad sliten jag har känt mig sen dess. Har sovit 10-11 timmar varje natt sen jag kom hem och igår gick jag på massage för att mjuka upp mina stackars muskler. Man är verkligen inte 29 år längre, haha!
MEN vilken resa det var. Om ni har hängt med på Instagram har ni väl redan hört mig beskriva allt jag gjorde i detalj, men om inte kommer här en liten sammanfattning.
Jag började hela kalaset med två nätter i Santa Barbara på Babes Ride Out, ett motorcykelcamping-event för kvinnor, som råkar vara mitt bästa event på hela året.
Inga av mina San Diego-kompisar ville gå i år, så jag åkte dit ensam. Men det visade sig gå hur bra som helst eftersom jag sprang in i typ 50 personer jag kände. Tillbringade större delen av helgen med dessa finingar.
Sen bar det av norrut. Den första dagen körde jag drygt 30 mil på Pacific Coast Highway i ÖSREGN och snålblåst. Alltså det var verkligen så miserabelt. Min hoj drog in vatten genom luftrenaren och hackade sig fram de sista milen. Men fick i alla fall ett typ 10 sekunders regnuppehåll någonstans i Big Sur så jag kunde ta den här bilden. Det var ju otroligt vackert alltihop, trots att jag knappt kunde se någonting för allt regn. Tur att jag har kört den här sträckan flera gånger tidigare.
Nästa dag var vädret betydligt trevligare. Ganska kallt, men klarblå himmel. Jag körde över Golden Gate-bron, vilket är något jag har velat göra på hoj hur länge som helst. Har bara kört bil på den tidigare. Sen jobbade jag mig långsamt upp längs kusten. Highway 1 är otroligt kurvig så det tar sin lilla tid. Men utsikten är helt oslagbar nästan hela vägen.
Ju längre norrut man kör, desto mer börjar de turisttäta kuststäderna ersättas med ödsliga, dimmiga sträckor som känns som tagna ur en sagobok. Sen befinner man sig plötsligt mitt i en redwood-skog. Jag körde både Avenue of the Giants och genom Redwood National Park och såg de största träd jag någonsin sett. Betalade även 5 dollar för att köra min hoj genom ett träd.
Norra Kalifornien är också full av knäppa roadside attractions, som denna gigantiska Paul Bunyan-staty.
Jag tillbringade en natt i Oregon, mest för att kunna säga att jag hade kört genom hela Kalifornien, från botten till toppen. Sen körde jag söderut igen, fast inåt landet.
Jag älskar broar, och tog en omväg på en helt öde grusväg för att se den här. Ni vet tågbron i den där scenen i filmen Stand by Me? Det är denna. Den var avstängd med taggtråd och i extremt dåligt skick, nästan alla plankor var genomruttna och höll på att falla sönder. Men jag vågade mig ut för ett foto ändå. Inte mitt smartaste move kanske, men jag överlevde i alla fall.
Sen åkte jag vidare mot Lassen Volcanic National Park. Hela vägen genom nationalparken hade varit stängd i flera dagar pga snö, och jag var väldigt nervös över att jag inte skulle kunna ta mig dit. Lassen var en av huvudanledningarna till att jag ville köra hela vägen upp till toppen av Kalifornien, så det har varit väldigt surt. Men jag hade verkligen tur, för parken öppnade igen bara några timmar innan jag kom dit. Det låg fortfarande rätt mycket snö på marken, men det kändes mest lite spännande.
Ja och så fortsatte jag söderut och hittade både Muffler Men och en Uniroyal Gal, såna här enorma fiberglasskulpturer som finns längs vägarna lite här och var i USA. Måste alltid stanna och fota när jag ser en.
Det här var verkligen ett äventyr. Fick uppleva alla sorters väder, från regn och snö till sol och ökenvärme. Den kallaste temperaturen jag körde i var 4 grader och den varmaste var 37 grader. Såg kust och hav och berg och skog och vulkaner och broar och knäppa attraktioner och nationalparker och sjöar och öken. Kalifornien är en fantastisk delstat och jag är så glad att jag har fått uppleva så mycket av den.
-
Nedräkning till semestern börjar nu
Något jag är väldigt peppad på exakt just nu: Om ungefär en timme påbörjar jag en 10-dagars semester som jag ska tillbringa med att köra hoj genom hela Kalifornien.
Börjar med att köra till Santa Barbara imorgon, och sen tar jag kusten hela vägen upp till Oregon. Det blir många mil, och vi får se om mitt knä pallar. Måste eventuellt köpa en ny hoj när jag kommer hem, men det får bli ett framtida problem.
Jag har bott i Kalifornien i 14 år och har aldrig varit norr om San Francisco (i den här delstaten alltså, jag har varit i Oregon, Washington, Kanada och Alaska) så det ska bli spännande.
Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag dessutom att resa ensam. Älskar mina vänner och har ett fåtal personer som jag alltid gärna åker på hojsemester med, men det är något speciellt med att köra solo. Kan stanna var och när jag vill, för att ta foton eller äta något eller sträcka på benen. Behöver inte vara social efter en lång dag i sadeln. Jag är lagd åt det introverta hållet och har ett enormt behov av egentid, och detta fyller det behovet med råge.
Nu börjar jag dessutom den här resan med två dagar på Babes Ride Out, mitt favoritevent på hela året. Där kommer jag vara omringad av flera hundra kvinnor på hoj som kör, campar och festar tillsammans hela helgen. Så fint att börja med det, och sen få köra mitt eget race för att återhämta mig från allt socialiserande.
Nej nu måste jag gå och packa det viktigaste: snacksen. Följ med på IG om ni vill (@cylinderella)!
