• Äventyr,  Det ofattbara

    En olycka i Mexiko

    Jag tog en långhelg förra helgen och tillbringade fyra dagar med att köra enduro i Mexiko med fyra kompisar. Det var helt fantastiskt, men även jobbigt, svårt, läskigt, och utmattande. Ett riktigt ordentligt äventyr med andra ord.

    Vi körde nästan 50 mil totalt, vilket är väldigt mycket när man kör svår terräng och inga asfalterade vägar. Den sista dagen, med bara omkring 25 kilometer kvar till mållinjen, tog jag en kurva i ganska hög hastighet och hann inte se ett enormt hål mitt i banan förrän det var för sent. Körde rakt ned i hålet och både jag och hojen kastades iväg flera meter. Jag landade hårt och kunde inte röra mig över huvud taget på flera minuter.

    Jag körde sist i gruppen och mina kompisar befann sig redan långt framför mig, så jag låg där jag låg tills ett gäng mexikaner som också var ute och körde enduro stannade och hjälpte mig upp.

    Ungefär då märkte mina kompisar att jag inte var bakom dem längre, så de kom och eskorterade mig tillbaka till våra pickups. Jag blödde ganska mycket från ena handen och skrapsår i ryggslutet, och min hjälmskärm och mina skyddsglasögon hade gått i flera delar. Hade så ont i svanskotan att jag knappt kunde gå. Efter att vi hade lastat upp hojarna på flaken behövde vi fortfarande köra flera timmar norrut för att korsa gränsen tillbaka till USA och jag var inte i skick att köra. En kompis fick köra hem mig i min truck och hjälpa mig in.

    Nu har det gått två dagar och jag kan fortfarande knappt gå. Igår var svanskotan så svullen att det såg ut som jag hade en tennisboll innanför huden, men idag har det gått ner lite. Kan dock inte sova på rygg eller på sidan utan måste sova på magen, och det är svårt att sitta eller gå.

    Hade just ett videosamtal med en läkare som tyckte att jag skulle fortsätta vila och ta antiinflammatoriska, så jag avvaktar med att ta mig till sjukhuset för tillfället. Får omvärdera om det inte blir bättre.

    Försöker se det från den ljusa sidan: Jag bröt i alla fall inga ben (såvida jag inte har en fraktur på svanskotan), min hoj klarade sig hyfsat i kraschen, jag lyckades ändå köra 45 mil genom svår terräng utan några större problem, och min kontorsstol är den enda någorlunda bekväma platsen i mitt hem för tillfället så jag kan åtminstone göra mitt job.

  • Äventyr,  Bilar och sånt

    Ett par dagar i Moab

    Nu har jag varit ute på äventyr igen, den här gången i Utah. Var där i jobbet förra veckan för att hänga på Easter Jeep Safari, ett gigantiskt Jeep-event i Moab, som lätt är en av de vackraste platserna på jorden.

    Jag skulle egentligen ha landat i Moab på måndagen, men efter ett inställt flyg fick jag och en av publicisterna som hade bjudit in mig hyra en bil och köra fyra timmar från Salt Lake City på tisdagen istället. Det gjorde inte mig något, jag roadtrippar mycket hellre än att flyga (och hade antagligen tagit hojen hela vägen om det inte vore snöstorm i SLC). Och i princip hela södra Utah ser ut såhär, med röda klippor och ökenlandskap i alla riktningar. Overkligt vackert.

    Det var SVINKALLT, minusgrader och snålblåst. Jag hade tredubbla jackor på mig. Men inne i Jeeparna var det varmt i alla fall. Här är jag och Anna, en annan av publicisterna, som även råkar vara världsmästare i jet ski.

    Jag höll på riktigt på att blåsa av den här väldigt branta klippan, men vad gör man inte för ett foto.

    Den vägen som går där nere körde jag förresten på hoj för två år sen, och det är en av de vackraste vägar jag någonsin kört. Highway 128, rekommenderas starkt om du någonsin är i Moab! Den här utkiksplatsen kan man dock bara ta sig till med ett ordentligt offroad-fordon (till exempel en Jeep).

    Dag två var det dags för nya stigar. Jag skulle hänga med på ett “trail cleanup”-projekt med organisationen Tread Lightly och Bureau of Land Management för att ta hand om och bevara utsatta områden. Massor av frivilliga dök up.

    Vi byggde staket runt tusenåriga hällristningar för att skydda dem och den ömtåliga marken runt omkring dem från skadegörelse. Jag ska skriva ett reportage om detta, så jag gick mest runt och intervjuade folk.

    Sen fick jag köra Jeep.

    Tog tillfället i akt och körde rakt igenom en liten sjö. Det var kul!

    Sista dagen (trodde vi, men istället blev vi kvar en extra dag pga ytterligare ett inställt flyg) hade vi några timmar över och passade på att köra in i Arches National Park. Kan inte ens minnas sist jag besökte en nationalpark i BIL och inte på motorcykel, men det var fint ändå. Jag tog det här fotot genom att stå upp med halva kroppen utanför takluckan i hyrbilen medan den var i rörelse, lite sketchy men det gick bra ändå.

    Så här glad var jag över att vara tillbaka i södra Utah. Jag är så otroligt sugen på att hyra släp och ta med mig alla hojar och min mountainbike hit igen i höst och stanna i minst en vecka. Moab är som en stor lekpark för alla som gillar vackra platser. Och vem gör inte det?

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Sista helgen i mars och första helgen i april

    För några månader sen tittade jag i min kalender och tyckte att det såg lite tomt på äventyr ut i mars och april. Tänkte att det kanske var lika bra, man måste inte göra saker exakt hela tiden. Men eftersom jag är som jag är råkade jag planera in en massa sista minuten-grejer och nu är kalendern fullpackad och jag lite halvt utmattad igen.

    Har ett par dagar hemma just nu där jag försöker göra saker som att städa, tvätta, springa ärenden och hänga med katterna. Nästa vecka bär det av igen, till Utah den här gången.

    Här är några äventyr från de senaste två veckorna i alla fall.

    För två lördagar sen packade jag hojen och styrde kosan mot Palm Springs. Där var det omkring 37 grader varmt och jag fick stanna och ta av några lager kläder.

    Hade dock ett hotellrum med pool bokat, så jag carpade eftermiddagen med rosébubbel och en god bok i skuggan.

    Nästa dag fortsatte jag norrut till Joshua Tree för att möta upp med min kompis Genevieve. Vi tog hojarna in i Joshua Tree National Park och hittade några offroad-stigar att köra runt på. Det var väldigt djup sand, men kul ändå.

    När vi skulle åka hemåt nästa dag var det måndag och storm i alla riktningar och det kändes inte så kul på motorcykel, så vi tog oss tillbaka till Palm Springs och samma hotell jag hade bott på under lördagen. Jag jobbade från hotellet medan Genevieve hängde i poolen, och sen gick vi och åt mexikanskt till middag.

    På tisdagen var det visserligen inte storm längre, men det var ändå svinkallt uppe i bergen. Jag kopplade in min elektriska jacka och tog på mig alla lager kläder men frös ändå. Stannade och åt huttrande mina pannkakor jag hade snott med mig från frukostbuffén på hotellet till lunch, och kom hem en hel dag senare än planerat.

    Den försenade hemkomsten innebar att jag bara hade ett par dagar på mig att planera nästa äventyr, som bland annat innebar att hämta upp och köra den här husbilen 35 mil norrut på fredagen.

    Jag skulle på Biltwell 100, ett ökenrace i Ridgecrest. När jag kom fram efter att ha suttit i bilköer i några timmar (så kallad Vegas-trafik – det är alltid bilköer på motorväg 15 på fredagar eftersom det är den vägen som leder till Las Vegas) parkerade jag bredvid Edy och Ace som campade i sin pickup.

    Jag jobbar ju för ett företag som ägs av världens största husvagns- och husbilstillverkare, men har trots detta inte ägnat mig speciellt mycket åt husbilssemestrande. Det här var dock så sjukt najs, hade liksom el och ett badrum med toalett och dusch och ett kök och en riktig säng hela helgen. Kommer bli svårt att tälta igen efter detta.

    På lördagen var det racedags! Ace (som råkar vara min kollega) hade fått den alldeles urbota dåliga idén att köra sin minihoj i racet, fyra mil genom hyfsat svår ökenterräng. Men det gick bra! Han överlevde.

    Andra körde mer passande motorcyklar. Detta är dock en massa Harleys, inte heller världens bästa ökenhojar. Men det är det som är kul med Biltwell 100, folk dyker upp på alla möjliga konstiga fordon. Anything goes, så länge det har två hjul.

    Ja och sen var det söndag och jag körde Jasmine (som jag döpte husbilen till) hela vägen tillbaka till San Diego igen. Alltså, det är extremt lyxigt att ha en sån här att campa i, men att köra den på Kaliforniens väldigt *intensiva* motorvägar var ganska stressigt. Till ingens förvåning tror jag att jag håller mig till att roadtrippa på motorcyklar även i fortsättningen.

  • Äventyr,  Resor

    När jag besökte Dry Tortugas, en av de mest avlägset belägna nationalparkerna i USA

    Är hemma från Florida och har så mycket jag vill dela med mig av. Vi kan börja med en av de grejer jag mest hade sett fram emot att göra på den här resan, nämligen att besöka Dry Tortugas National Park.

    Dry Tortugas ligger mitt ute i havet, 11 mil väster om Key West. Och Key West i sin tur är den sydligaste punkten i det kontinentala USA och den västligaste av alla Florida Keys-öarna. För att ta sig dit kör man Highway 1 hela vägen från fastlandet. Här är en karta för lite perspektiv:

    I onsdags vaknade vi i Key West innan solen gick upp och promenerade till färjeterminalen för att ta en båt till Dry Tortugas. Resan tar ca 2,5 timmar och sen är man där hela dagen innan man tar samma båt hem igen. Båtbiljetter bör bokas flera månader i förväg eftersom det är begränsat med platser och de säljer slut snabbt. Det enda andra sättet att ta sig dit är via sjöflygplan.

    Nationalparken består av ett enormt militärfort byggt på 1800-talet, samt havet och några små öar runtomkring. Jag har velat åka hit ända sen första gången jag såg ett foto på den här helt osannolika platsen. Den känns ännu mer bisarr när man faktiskt står där, inne i fortet, och börjar fundera på hur i helsike de fick ut alla miljoners tegelstenar hit, mitt ute i ingenstans, för 150 år sen.

    Vi promenerade runt och utforskade i ett par timmar. Man kunde klättra upp hela vägen till ovansidan (taket? toppen? vet inte hur jag ska formulera det) av fortet och gå runt hela byggnaden. Utsikten var helt enorm. En vallgrav runt fortet, och sen bara turkost vatten så långt ögat kunde nå i alla riktningar.

    Och inuti var det gångar och tegel och fönster för kanoner.

    Vi fick lunch och sen var det dags att hoppa i vattnet. Jag badade medan M snorklade. Jag har en irrationell skräck för allt som lever (och inte lever 😬) i havet, vilket är mitt livs stora tragedi eftersom jag samtidigt älskar att simma och bada. Men så länge jag inte behöver se vad som finns under ytan brukar det gå bra. Vattnet var alldeles ljummet.

    Ja och sen öppnade baren på båten, så då tog vi en ö-öl innan det var dags att åka tillbaka till Key West igen. Det var en magisk dag och jag kan verkligen varmt rekommendera den här utflykten till alla som råkar ha vägarna förbi södra Florida.

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Alaska-film och födelsedagsfirande

    Hörrni, vill ni veta något spännande? Den där Alaska-resan jag var på tidigare i år tillsammans med Royal Enfield? Den har blivit film! Nästa vecka är det dags för premiären av Epic Ride Series: Alaska, och jag är så himla peppad på att få återuppleva det här äventyret.

    Är lite nervös också, ni vet det där med att se sig själv på film? Är otroligt awkward framför videokameror. Men det känns även som en bra övning i självdistans.

    En ANNAN rolig grej med detta? Filmen har premiär på min födelsedag! Så på torsdag nästa vecka kommer jag att få gå på event tillsammans med några av mina bästa personer och träffa alla som var med på Alaska-resan igen för första gången sen vi skildes åt. Det ska bli så fint. Kan verkligen inte tänka mig ett bättre sätt att fira min 35-årsdag på. Exklusiv premiär av en film som jag är MED I!? Har jag då aldrig varit med om tidigare.

    Om någon av er är sugna på att se filmen kommer den att landa på Royal Enfields YouTube-kanal dagen efter eventet, så på fredag nästa vecka, den 29:e oktober.

    Och här är trailern:

  • Äventyr,  Motorcyklar

    En roadtrip längs Route 66

    Några grejer jag har hunnit med de senaste tre veckorna:

    1. Jag har tillbringat en knapp vecka med att hänga med M i Milwaukee.
    2. Jag har hämtat upp en lånehoj på Harley-Davidsons högkvarter i Milwaukee och kört den hela vägen till Kalifornien, via Route 66.
    3. Jag har hängt i öknen och kört motorcykel med en massa bra kvinnor på Babes Ride Out.
    4. Jag har jobbat en massa.
    5. Och slutligen körde jag igår eftermiddag till Los Angeles för att lämna tillbaka den lånade hojen, samt tog tåget hem till San Diego igen.

    Nu är det lördag och den första dagen jag bara sitter hemma och tar det lugnt på hur länge som helst. Sov 10 timmar i natt, så min kropp behöver tydligen detta. Jag har i och för sig storstädat huset och ska iväg och träffa en kompis snart, men det är ändå lugnt i jämförelse med de senaste helgerna.

    Jag har så många foton och historier jag vill dela med mig av från Route 66, så vi kan kanske börja där?

    Route 66 börjar officiellt i Chicago, så den första dagen på resan körde jag direkt dit från Milwaukee. Ni kanske minns att jag redaktörade/medförfattade en guidebok till Route 66 som gavs ut i somras, och jag använde boken (plus Roadtrippers-appen) för att planera hela min rutt. Det funkade verkligen helt perfekt!

    Mitt första “riktiga” stopp var i Wilmington, Illinois, på en diner som heter Launching Pad. De har en sån här muffler man utanför som är så klassiskt Route 66 att den fick vara med på framsidan av vår bok. Den ville jag såklart se IRL.

    Rolig sidenote är att jag blev kvar här i nästan 90 minuter pga att så himla många personer ville prata med mig om den här hojen, alltså H-Ds Pan America äventyrshoj. Den är fortfarande ny och ganska sällsynt att se ute i verkliga livet såhär och alla som är det minsta intresserade av motorcyklar vill veta ALLT om den. Det här var alltså dag 1 på resan, så det var bara en försmak av hur många personer jag skulle komma att prata om Pan America med under veckan…

    En av de roligaste turistfällorna längs Route 66 är Uranus, Missouri. Här kan man stanna och köpa fudge (eftersom “fudge tastes better in Uranus”) och fnissa åt andra toalettrelaterade skämt.

    Jag stannade också vid så himla många gamla vintage-bensinstationer. Garys Gay Parita i Missouri låg högst på min lista, och jag blev inte besviken. Jag hängde här ett tag och pratade med ägaren, en man som heter George och har en gås som heter Lady Bird som husdjur. Han berättade om en massa andra grejer jag borde kolla upp medan jag var i Missouri, samtidigt som Lady Bird stod vid mina fötter och gnagde på mina kängor.

    Route 66 går genom 8 delstater (Illinois, Missouri, Kansas, Oklahoma, Texas, New Mexico, Arizona och Kalifornien) men den delen som går genom Kansas är bara omkring 2 mil lång. Det finns dock en massa att se på de här 2 milen, bland annat Cars on the Route, ytterligare en vintage-bensinstation.

    Eftersom jag bodde på ett nytt hotell varje natt under den här resan hade jag lite svårt att sova och vaknade tidigt, så de flesta dagar satt jag på hojen redan vid soluppgången. Så när jag körde in i Kansas från Missouri var klockan bara omkring 8 på morgonen. Någon timme senare var jag i Oklahoma, vilket innebär att jag hade varit i tre delstater redan innan klockan 10.

    I Oklahoma stannade jag och åt lunch på ett gulligt vegankafé i Tulsa. Där träffade jag en kille som såg att jag körde en Pan America och ville veta allt om den. Vi pratade ett tag och det visade sig att vi hade en massa gemensamma vänner. Han tipsade mig om en massa grejer att se i Tulsa som jag egentligen hade tänkt skippa, men är glad att jag lyssnade och hamnade här, på Buck Atoms Cosmic Curios. Deras muffler man var redan utklädd för Halloween.

    Dag två i Oklahoma var jag uppe med solen igen. Stannade för att kolla in Sandhills Curiosity Shoppe i Erick, men det var såklart stängt eftersom klockan inte ens var 8 på morgonen en måndag. Jag utnyttjade dock det perfekta morgonljuset för några selfies.

    Sen körde jag genom Texas. Tog en liten omväg till Palo Duro Canyon som är den näst största kanjonen i USA efter Grand Canyon. Stannade även vid Cadillac Ranch, eftersom man inte kan köra genom the Texas Panhandle utan att stanna här.

    Strax innan jag körde in i New Mexico stannade jag vid Midpoint Cafe, den officiella mittpunkten på Route 66. Så här glad var jag över att vara halvvägs!

    Lyckades få det sista rummet på Blue Swallow Motel i Tucumcari, New Mexico. Det här är kanske den mest klassiska Route 66-staden av alla. Och det här motellet, som är en sk motor court från 50-talet där alla rum har ett eget garage, har nog den bästa neonskylten längs hela 66.

    Jag satt utanför mitt rum och drack en öl innan jag gick och la mig och ett par fulla medelålders män från Ohio som bodde två rum bort kom fram och pratade med mig ett tag. De hade bokat sitt rum flera månader i förväg och var helt chockade över att jag bara hade glidit in och fått ett rum här typ två timmar tidigare. Jag hade inte bokat någonting i förväg på hela den här resan, och det gick ändå hur bra som helst. Tror dock att det kan ha att göra med att det knappt är några européer här just nu pga covid, annars brukar Route 66 vara helt fullt av tyskar.

    Efter Tucumcari körde jag genom resten av New Mexico utan att stanna så mycket. Förutom för att stretcha mitt knä som gjorde extremt ont hela resan. Men sen var jag i alla fall plötsligt i Arizona. Jag körde Route 66 genom Arizona med Katie och Stacey i oktober förra året, så hade redan sett mycket av detta. Men det var fint ändå. AZ är en sån himla R66-guldgruva, det finns SÅ MYCKET spännande grejer att se här. Till exempel Jack Rabbit Trading Post, en liten souvenirshop vid sidan av motorvägen med en spännande skylt. Och Petrified Forest National Park.

    Åt lunch i Winslow, Arizona, som har helt kapitaliserat på Eagles-låten Take It Easy. Inte i bild: en lång kö med baby boomers som väntade på sin tur att fotas här.

    Så här går alltså en vers i låten för den som inte är bekant:

    “Well, I’m standing on a corner
    In Winslow, Arizona
    And such a fine sight to see
    It’s a girl, my Lord, in a flatbed Ford
    Slowin’ down to take a look at me”

    Sen gav jag mig ut på skattjakt i en pytteliten övergiven by som heter Two Guns och ligger helt i ruiner. Det skulle finnas en grotta här vid namnet Apache Death Cave, och det kändes som en strålande idé att knalla runt helt själv mitt ute i ingenstans och leta efter en övergiven dödsgrotta, så det gjorde jag. Hittade den! Men klättrade inte ner i själva grottan.

    Fler viktiga stopp längs Route 66 i Arizona: Seligman, Oatman och Kingman.

    Ja och sen var jag plötsligt i Kalifornien igen, i Needles närmare bestämt. Började den här morgonen i Flagstaff där det var 7 grader varmt. I Needles var det 35, så lite av en temperaturskillnad där. (Mätt i Fahrenheit gick det från 45 grader till 95, så en 50-gradig skillnad!)

    Och det var det äventyret. Jag körde helt solo knappt 500 mil genom 9 delstater (varav 3 jag aldrig hade varit i innan) på 8 dagar. Pan American var den perfekta hojen för detta och jag var helt klart lite ledsen över att behöva lämna tillbaka den till Harley. Dock väldigt tacksam över att de lät mig låna den för att köra cross-country, bara sådär.

    Sen körde jag direkt söderut till öknen för att festa med alla mina bästisar på Babes Ride Out i ett par dagar, men det får bli ett annat inlägg.

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Stora sjöar, B&Bs och pizza på stranden

    Hemma igen efter 10 intensiva dagar i Milwaukee, som avslutades med en liten motoroadtrip runt Lake Michigan. Här kommer några bilder!

    Första kvällen tog vi småvägar istället för motorvägen och fick se en fin solnedgång. Någon kommenterade och sa att Wisconsin ser ut precis som Skåne, och ja, det får jag nog hålla med om. Platt med mycket grönska och jordbruk. Jag hade förresten fått låna en nästan helt sprillans ny Harley av en kompis kompis, den hade bara omkring 400 km på motorn. Snällt!

    Vi bodde på ett otroligt fint viktoriansk bed & breakfast. Det var helt tomt när vi dök upp hyfsat sent på kvällen och nyckeln till vårt rum låg i ett kuvert på verandan. Det fanns även en bar där ingen jobbade, men man kunde ta vad man ville så länge man skrev upp det på ett papper och betalade senare. Så mycket tillit till mänskligheten här i Mellanvästern! Skulle aldrig funka i Kalifornien.

    Dag två hade vi som mål att bada i två av the Great Lakes på samma dag! Det var perfekt badväder ute och vi började med Lake Michigan. Sen satte vi oss på hojarna och körde rakt norrut till Lake Superior, som ligger på gränsen till Kanada och är den största sötvattensjön i världen.

    Vattnet i Lake Superior var alldeles klart och kallt. Efter badet åt vi medhavd pizza på stranden medan en storm sakta började rulla in omkring oss. Det var magiskt alltihop.

    Nästa morgon ösregnade det, precis när vi skulle köra över Mackinac Bridge, en 8 km lång hängbro mellan övre och nedre Michigan. Jag älskar mäktiga broar och hade verkligen sett fram emot att köra denna med Lake Michigan på ena sidan och Lake Huron på den andra. Piskande regn och snålblåst var väl inte det mest ultimata vädret för just denna upplevelse, men jaja.

    Det klarnade i alla fall upp någon timme senare och vi fortsatte ner genom Michigan, längs den östra kusten av Lake Michigan. Stannade lite snabbt i Charlevoix för att kolla in de här spännande husen som finns över hela den lilla staden. Mushroom houses kallas de.

    Vi bodde på ytterligare ett viktorianskt b&b, detta ännu finare än det förra.

    När vi var klara med Michigan lastade vi hojarna på en bilfärja och åkte tillbaka till Milwaukee igen, rakt över Lake Michigan. 2,5 timmar tog det med snabbfärjan, så ni kan ju tänka er hur stor den här sjön är. Jag fick en Spotted Cow i handen, Wisconsins stolthet.

    Och det var allt från Mellanvästern för den här gången.

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Alaska, del 1: Kenaihalvön

    Som ni vet vid det här laget blev jag för några månader sen inbjuden av Royal Enfield på en motorcykelresa genom Alaska, och den 21:a juni var det äntligen dags att ge sig av. Jag flög in till Anchorage och mötte upp med resten av gänget på The Motorcycle Shop, där våra hojar redan väntade på oss.

    Vi tillbringade första kvällen med att lära känna varandra. Gruppen bestod av 6 “riders” som var antingen Royal Enfield-ägare (som jag) eller brand ambassadors. Sen var det Bree som är RE:s marknadsföringschef och den person som hade ordnat hela resan. Hon hade med sig en fotograf, två videografer, en chaufför och sin pappa, som alla helt enkelt kallade för Papi. Totalt var vi 12 personer som körde 7 hojar, en husbil och en pickup.

    Det första vi gjorde på tisdagen, när det var dags att lämna Anchorage, var att köra söderut mot Kenaihalvön. För att komma dit kör man en väg som heter Turnagain Arm och alltså HERREGUD vad vacker den vägen är. Som en blandning mellan två av mina andra favoritvägar, Pacific Coast Highway och Going-to-the-Sun Road genom Glacier National Park. Vatten och snötäckta berg så långt ögat kan nå.

    Vi tog oss vidare till Alaska Wildlife Conservation Center där vi fick se en massa djur som av olika anledningar inte kan leva i frihet. Här får de bo på stora områden och bli väl omhändertagna. Vi såg nyfödda myskoxar som kan ha varit det gulligaste jag någonsin sett, och vi fick komma såhär nära livs levande grizzlybjörnar. (Spoiler: det här var tyvärr de enda björnarna vi såg på hela resan.)

    Alaskas färgskala går i grönt, blått och vitt. Blått vatten, blå-vit himmel, vita berg, och allt annat är så grönt så grönt.

    Dag två fortsatte vi söderut och det började regna för första — men absolut inte sista — gången på resan. Det var ganska kallt, men jag hade en elektrisk jacka under motorcykeljackan som jag kopplade in till min hojs batteri och som höll mig SÅ varm.

    Vi tog oss till Homer, som ligger längst ner på Kenais södra udde. Trots att det var ganska sent på eftermiddagen när vi hade kommit fram och checkat in på vårt Airbnb, och trots att det regnade och blåste full storm ute, så bestämde vi oss för att köra till en rysk-ortodox by som låg väldigt avlägset till på en svåråtkomlig strand.

    För att ta sig dit måste man köra nerför en extremt brant, smal och slingrig stig som mest bestod av sand och stenar. Ett par personer i gruppen tyckte att det var för läskigt och parkerade hojarna halvvägs ner för stigen, och det VAR verkligen läskigt, speciellt i stormen, men jag antog utmaningen. Mina händer SKAKADE av adrenalinet när vi väl kom ner på den otroligt vackra stranden.

    Vi hade bara varit i Alaska i några dagar och var inte vana vid det eviga dagsljuset ännu. Det här är ju inga konstigheter för svenskar på sommaren, men det tog ett tag för oss att inse att vi var tvungna att sluta *göra saker* och gå och lägga oss istället. Bilderna ovan är till exempel tagna runt klockan 23.

    En av mina absoluta måste-se-grejer i Alaska var The Salty Dawg Saloon, en dive bar helt täckt i dollarsedlar som ligger på Homer Spit, en landremsa allra längst ut på Kenaihalvön. Så himla konstigt ställe för en sån här bar. (Här kan man se på en karta exakt hur avlägset till det ligger.) Avslutade andra kvällen med en välförtjänt Alaska-öl på Salty Dawg.

    Dag tre tog vi oss till Seward för att kolla in Kenai Fjords National Park. Det regnade exakt HELA DAGEN. Vi var alla helt genomblöta, eftersom vi inte hade tagit på oss ordentliga regnkläder (lärde oss helt klart en läxa den här dagen).

    Vi hajkade några kilometer genom parken i dyngsura motorcykelkläder i regnet för att se Exit Glacier, en av världens mest besökta glaciärer. Hittade en liten bit glaciär i floden på vägen upp.

    Det var spännande att se en glaciär på så pass nära håll, MEN också extremt deprimerande. Det fanns skyltar längs med stigen dit som visade hur pass mycket större den här glaciären var för bara några år sen, och det är läskigt att se ett så påtagligt bevis på klimatförändringarna. Sylvia och jag ler våra bästa “We’re fucked”-leenden på bilden ovan.

    Sylvia och jag var förresten de enda kvinnorna i rider-gruppen. Vi delade rum hela resan och kom varandra nära. Så här några veckor senare pratar vi fortfarande med varandra varje dag. Fint med nya vänner!

    Okej, nu avslutar jag del 1 av detta. Nästa gång lämnar vi Kenaihalvön och kör norrut igen.

  • Äventyr,  Vardagsfilosoferande

    Fyra dagar kvar till Alaska!

    Den här Alaska-resan alltså. Den är så himla… uppstyrd. Så är det såklart när man åker på en PR-resa med ett företag (i det här fallet motorcykeltillverkaren Royal Enfield), jag är bara så ovan vid det.

    Det dyker upp nya paket utanför ytterdörren varje dag. Det är swag från RE (till exempel tishan ovan — det är så pass uppstyrt att resan har en egen logga!) och grejer från olika sponsorer. Till exempel skyddsutrustning och en hjälm-bluetooth. Så mycket grejer! Som ska få plats i en resväska och följa med till Alaska om några dagar. Har redan börjat packa, men får nog lov att packa om dagen innan jag åker om det fortsätter såhär.

    Det är ändå ett sånt oerhört privilegium det här, att få en massa gratisgrejer hemskickade och att få åka på en hel drömresa som någon annan har planerat och betalat för. Allt jag behöver göra är i princip att packa gratisgrejerna i en väska och dyka upp på flygplatsen klockan 5 på måndag morgon.

    Jag känner mig ändå stressad. Det var längesen jag tog två veckors semester utan att jobba över huvud taget, så det är mycket att få klart på jobbet. Imorgon är egentligen en röd dag pga Juneteenth, men jag tänkte jobba ändå. Dagen efter jag kommer hem är också en röd dag pga 4th of July, så den här semestern råkade bli två dagar längre än planerat. Skönt men stressigt.

    Jag har även en lång lista över grejer jag måste fixa klart här hemma. Har en kompis som ska bo hemma hos mig och ta hand om djuren medan jag är borta, och jag har skrivit långa instruktioner om exakt hur man får min hund att äta sin mat, och hur man vet när han behöver gå ut och uträtta sina behov eftersom han inte säger till. Och så vidare.

    Har lite hjärtklappning som jag tror är en kombination av att vara så pepp att jag inte vet vart jag ska ta vägen och samtidigt stressad över att råka glömma något eller inte hinna klart med allt jobb.

    Det blir bra det här. Såklart. Måste bara komma ihåg att andas.

  • Äventyr,  Jobbrelaterat

    Några grejer jag har skrivit + ett bonusäventyr

    Fick en kommentar från Charlotte:

    Går dina resereportage att läsa någonstans från Sverige? Vill veta mer om typ alla platser du skriver om här 🙂

    Det går absolut! Det allra mesta jag skriver hamnar på Roadtrippers Magazine, där jag jobbar som chefredaktör. Har egentligen inte tid att skriva så mycket som jag egentligen skulle vilja, men här är några reportage jag har publicerat de senaste månaderna:

    Omega Mart brings a strange, multi-sensory experience to a Las Vegas ‘grocery store’
    Om den nya Meow Wolf-installationen i Las Vegas. Ett MYCKET märkligt och spännande ställe. (Bloggade lite om det här.)

    Adventure motorcycling is growing in popularity as a major player enters the field
    Om Pan America, Harley-Davidsons nya äventyrshoj, och varför den är en sån big deal. (Bloggade om lanseringseventet här.)

    Eclectic folk art, a beer bottle chapel, and enchiladas with a twist at Tio’s Tacos
    Om en mexikansk restaurang i Riverside som har en stor trädgård full av ovanlig konst gjord av skräp, skapad av restaurangens ägare.

    Bungee jumping off the Bridge to Nowhere is a full-day adventure, not for the faint of heart
    Om när jag vandrade 8 km genom skogen för att hoppa bungee jump från en övergiven bro. (Bloggade om det här.)


    Mitt nästa project blir en reseguide till Pacific Coast Highway. På väg hem från roadtrippen i måndags tog jag dessutom en omväg förbi öknen norr om Los Angeles för att göra en annan rolig grej. Har en PR-kontakt på Chevrolet som för ett par veckor sen frågade om jag ville komma ut och köra en av deras sprillans nya pickups genom öknen. Det ville jag såklart!

    Jag fick tillbringa en halvdag med att köra en enorm Silverado Trail Boss på små slingriga ökenstigar upp till Burro Schmidt Tunnel. Det är en knapp kilometerlång tunnel genom ett berg mitt ute i öknen, som en man grävde ut helt själv i början på 1900-talet av oklar anledning. Omkring 38 år tog det. Vi gick genom hela tunneln, som var mörk och trång. Men ute på andra sidan fick vi se en enorm ökenutsikt.

    Så här kan det förresten se ut när någon ger mig ett fordon och säger “Show us what you got”. Fick upp den till ungefär 150 km/h, vilket är hyfsat snabbt på sand. Så. himla.kul.

    Reportage om detta kommer också till Roadtrippers inom en snar framtid. Har jag sagt på sistone hur mycket jag älskar mitt jobb?