-
400 mil på 9 dagar
Ni vet den där känslan när man är så utmattad och överarbetad att man verkligen behöver ta semester, men för att kunna ta semester måste man jobba ännu hårdare och blir ännu mer utmattad? Lite så är det just nu. Mitt jobb är intensivare än någonsin och jag jobbar långa dagar och kvällar den här veckan samtidigt som jag packar och gör mig och min hoj och mitt hem redo för semester.
På lördag sticker jag nämligen österut. Tänker försöka ta mig ända till Texas, via Arizona och New Mexiko, och tillbaka igen. Om allt går som planerat (vilket det nästan aldrig gör) borde det bli lite drygt 400 mil på 9 dagar.
Väderleksprognosen för de områden jag kommer köra genom växlar mellan mycket varmt (runt 35 grader) och mycket regn och åska. Det är alltid lite knepigt att åka på motorcykelroadtrip på våren eftersom vädret i både öknen och bergen är så opålitligt så här års. Så håll gärna tummarna för fint väder!
Jag hade exakt 7 minuter över för att skriva det här inlägget, så det var allt för nu. Back to work!
-
Vad jag gjorde och åt i helgen
Jag var som sagt och campade i öknen i helgen. Jag hade egentligen tänkt köra ut lördag morgon, men efter att alla mina kompisar meddelade att de tänkte åka dit fredag eftermiddag istället fick jag FOMO och bestämde mig för att göra detsamma. Sprang till mataffären bredvid mitt hus och köpte saker att äta och packade ihop mina campinggrejer och min hoj och körde österut.
Platsen vi brukar åka till ligger runt 17 mil rakt öster om San Diego och det tog en stund att ta sig ut ur stan pga fredagsrusning, men jag hann i alla fall fram precis i tid till solnedgången.
Så fort solen gick upp nästa morgon blev det oerhört varmt. Vi drog på oss enduroutrustning och satte oss i skuggan för att vänta på resten av gänget.
Efter några timmars körande tog vi oss tillbaka till vårt basecamp för att äta lunch. Jag åt en macka och en kaka. Stackars Matilda fattade inte att det var vegetariskt kött på mackan och tiggde helt i onödan.
Så här såg vår campingplats ut. Det här är ett så kallat OHV-område, där man får köra offroad och campa var som helst. (OHV står för off highway vehicle.) Det finns inga bekvämligheter, inklusive toaletter, så man får ha med sig allt man behöver. Och sen ta med sig allting därifrån igen.
Till middag åt jag en klassisk campingmåltid: vegokorv med bröd. Det var fortfarande otroligt varmt ute.
Ja och sen blev det mörkt, det kom en glassbil, vi sjöng Happy Birthday för alla födelsedagsbarnen, det sköts fyrverkerier, och jag traskade ut i mörkret för att titta på den helt stjärnklara himlen.
Det här var antagligen vår sista ökenhelg för säsongen eftersom det så här års börjar bli alldeles för varmt där. Enduro är en vinterhobby i södra Kalifornien. Lite sorgligt att säsongen är mer eller mindre över, men det betyder även att den bästa tiden på året börjar: motorcykelroadtrip-säsongen!
-
Hej från öknen
Jag är och campar i öknen med runt 20 personer. Det är en årlig grej vi gör den här helgen varje år för att fira ett helt gäng april-födelsedagar. Det har varit väldigt varmt hela dagen, runt 30 grader. Skönt efter den här vintern, men svettigt, speciellt när man kör enduro.
En fantastisk sak som just hände är att det kom en glassbil körande!? Mitt ute i öknen, långt från civilisationen och asfalterade vägar. Så hela vårt gäng gick dit och köpte glass.
Nu är det mörkt och börjar svalna lite. Ska sitta och titta på en lägereld resten av kvällen, omgiven av kompisar och hundar. Fint!
-
Några roadtrips jag vill göra i år
Så här års, när det börjar bli vår och varmare nästan överallt, börjar det alltid klia i min roadtrip-nerv. En bieffekt av mitt jobb är att jag pratar om och tänker på roadtrips hela dagarna, och jag vaknar ibland mitt i natten med någon idé som jag genast måste planera ut.
Som ni vet har jag dessutom som mål att besöka alla nationalparker i USA, så mina planer handlar ofta om att pricka in parker jag inte har varit i ännu.
Här är fyra USA-roadtrips som jag redan har planerat en lös rutt för, och som jag hoppas på att kunna göra i år. Obs att jag inte tror att jag hinner med alla fyra, men kanske i alla fall två? Tre? Vi får se.
1. Colorado
Mitt nyårslöfte för i år är att besöka Colorado, en delstat som jag på något vänster aldrig har varit i. Av de 7 delstater som omger och delar gräns med Colorado (Utah, Wyoming, Nebraska, Kansas, Oklahoma, New Mexico och Arizona) har jag varit i alla utom Nebraska, så det är faktiskt väldigt konstigt att jag inte har lyckats ta mig till Colorado ännu. Har försökt flera gånger, men det är alltid något som ställer till det.
Men ja, med det sagt så SKA jag ta mig dit i år. Har lösa planer på att hyra en motorcykel i Denver och sen köra den här loopen, som går via hela fyra nationalparker. Skulle även kunna tänka mig att köra min egen hoj ända från Kalifornien, men det skulle ta betydligt längre tid.
Nu ska jag bara hitta en bra tid på året. Väldigt knepigt väder i den här delstaten.
2. Southwest
Den här rutten har jag haft planerad i flera år men aldrig gjort i just den här ordningen. Har kört delar av den tidigare, men själva syftet med den här roadtrippen är att ta mig till två nationalparker jag inte har varit i tidigare: Big Bend och Guadalupe Mountains, båda i västra Texas.
Det här är egentligen en ganska lågprioriterad rutt jämfört med de andra på den här listan eftersom jag redan har varit på många av de här ställena, men OM jag köper en ny hoj i år skulle det vara ett perfekt sätt att köra in den. Om jag inte köper en ny hoj sparar jag nog denna till ett annat år.
3. Blue Ridge Parkway
Blue Ridge Parkway går genom Virginia och North Carolina och binder samman Shenandoah National Park med Great Smoky Mountains National Park. Det här är en sån där riktig amerikansk bucket list-roadtrip (på samma nivå som Pacific Coast Highway och Route 66) och jag har tänkt göra den länge. Den avslutas dessutom precis i närheten av Tail of the Dragon, en väldigt kringelikrokig väg som är känd som en av de bästa motorcykelvägarna i USA.
Min internetkompis som var här och hälsade på förra helgen bor i D.C., som ligger precis norr om starten på Blue Ridge Parkway. Hon har dessutom en extra hoj som hon gärna lånar ut till mig, så vi pratar om att köra den här roadtrippen någon gång i höst. Den här vägen är känd som en höstdestination eftersom Blue Ridge-bergen är fulla av skog som ändrar färg då. Jag fyller år i oktober, så det blir kanske en liten födelsedagsresa?
4. New England
Sist men inte minst har jag inte varit i någon av delstaterna som utgör New England, och så kan vi ju inte ha det. Tyvärr ligger det bara en ynka nationalpark här (Acadia i Maine) men det finns såklart annat fint att se också. Det här är en sån där rutt som jag planerade på mobilen i sängen när jag inte kunde sova en natt. Eftersom detta är USA:s nordöstra hörn och jag bor i det sydvästra så är detta även bokstavligen på andra sidan landet för mig. Om jag inte hinner dit i år, vilket känns osäkert, blir det kanske av nästa år.
+++
Ni då, har ni några dröm-roadtrips? Eller kanske rentav något redan planerat?
-
Nya Zeeland, dag 1 + 2
Vi lämnade San Diego torsdag kväll och landade i Christchurch lördag eftermiddag efter en väldigt lång resa med två mellanlandningar. Nästa dag, söndag morgon, hämtade vi upp våra hojar. Jag hade hyrt en BMW 850GS och Andy en Yamaha Tenere 700. Egentligen ville vi båda ha Teneres men allt var fullbokat så det här var vårt enda alternativ. Det gick bra ändå!
Vi körde genast till ett pajställe (matpajer är väldigt populärt här) och mötte upp med Kate, en kvinna som jag hade träffat på Instagram och som regelbundet kör hoj över hela Sydön. Hon tog med oss på en finfin åktur västerut.
Vi tog Arthur’s Pass, en OTROLIG väg som går genom Sydalperna, omgiven av enorma berg täckta i grönska, samt broar, vattenfall och annat fint.
Sen sa Kate hej då och körde tillbaka österut medan A och jag fortsatte mot västkusten.
Vi stannade i en avlägsen liten by som heter Blackball för att äta en sen lunch. Det blev dagens andra paj, och eftersom ingen av oss äter kött blev vi glatt överraskade när det här stället hade en vegetarisk currypaj på menyn. Jag tog en alkoholfri öl till och så satt vi i solen och mådde bra.
Vi fortsatte de sista milen till Westport, vår destination för kvällen, längs med fler otroligt fina vägar. Det var mörka regnmoln åt alla håll, men på något vänster lyckades vi helt undvika regnet.
När vi kom fram upptäckte jag att min vattenflaska hade gått sönder och spillt vatten över halva min packning. Allt klarade sig, som sagt, förutom min Kindle vilket resulterade i resans första smärre sammanbrott. A gick till närmsta mataffär och köpte ris att lägga plattan i, men det gjorde ingen skillnad. RIP.
Nästa dag var vår längsta planerade dag. Vi behövde ta oss knappt 50 mil söderut längs nästan hela västkusten. Den här delen av NZ är otroligt avlägsen, med få städer och invånare, så vi hade inte så många destinationer att välja mellan. Naturen längs hela sträckan är dock helt otrolig. Vi körde över en bro och råkade se den här vyn åt ena hållet (med havet åt andra) och jag var genast tvungen att stanna och fota.
Vi åkte vidare söderut en bit och stannade igen för en liten promenad till detta ställe, Punakaiki, aka Pancake Rocks. Väldigt vackert, med spännande klippformationer.
Det tog verkligen hela dagen att köra de här 50 milen. Vägarna var små och extremt slingriga och hastighetsgränsen på hela ön är låg (max 100 km/h). Efter många, många timmar började vi i alla fall närma oss Haast, där vi hade bokat rum för kvällen. Gjorde ett sista stopp på den här fina stranden.
Avslutade kvällen med pasta, bröd och ytterligare en alkoholfri öl i solnedgången.
-
Leker fotomodell i öknen
Har fortfarande inte helt återhämtat mig från NZ och har knappt sovit en hel natt sen jag kom hem. Trots detta klev jag upp klockan 5 imorse när väckarklockan ringde i ett hus i Salton City, en liten by vid Salton Sea i öknen omkring två timmar öster om San Diego.
Igår körde jag min ena hoj dit genom en ganska brutal regnstorm där det både ösregnade och blåste så hårt att vägen jag egentligen hade planerat att ta var helt avstängd pga lerskred. Men vad gör man inte för chansen att få plåtas för ett av sina favoritmärken?
Gårdagskvällen och morgonen tillbringade jag nämligen med att fotas för Atwyld, som gör motorcykelutrustning för kvinnor. Nästan allt jag har på mig när jag kör hoj är från Atwyld, dels för att jag genuint älskar deras grejer (de har inte betalt mig för att säga detta) och dels för att jag är kompis med ägarna och vill supporta.
Vi fotade i alla fall mitt ute i öknen fram till solnedgången igår och sen gick vi upp tidigt och fotade igen vid soluppgången idag. Efteråt satte jag mig på hojen och körde 18 väldigt kalla mil hem igen (men det regnade i alla fall bara lite den här gången). Kom hem vid 11-tiden och satte mig genast vid datorn för att jobba ikapp det jag hade missat under morgonen.
Det har varit en LÅNG dag, men rolig! Nu är klockan dock snart 18 och jag är så trött att jag håller på att somna med huvudet på tangentbordet, så vi avslutar här.
-
Super Bowl Sunday i öknen
Nu blir det öken igen. Igår var det årets största sporthändelse i USA, nämligen Super Bowl. Jag är HELT ointresserad av amerikansk fotboll (och San Diego har dessutom inte ens ett lag längre, det flyttade till LA för några år sen) så jag brukar ta den här dagen i akt och göra något roligt eftersom det knappt är något folk ute. Alla sitter hemma framför teven.
Sagt och gjort klev jag upp strax innan soluppgången, lastade hojen på flaket och körde 15 mil rakt österut.
Väl framme i öknen var jag först på plats, men sen dök ett gäng kompisar upp. Dylan hade med sig en kasse apelsiner från sina föräldrars apelsinträd. Lyx!
Det var jag och grabbarna som vanligt. Önskar att jag hade fler tjejkompisar som körde enduro, men nästan alla jag känner som gör det bor för långt borta för att det ska gå att få till en helg så här.
Efter flera timmar och många, många kilometer tog vi oss tillbaka till bilarna för att äta lunch. En grej med de här killarna är att de har kört enduro BETYDLIGT längre än jag och är betydligt bättre på det, så de tar med mig på grejer som egentligen är alldeles för avancerade för mig. Men det är så man lär sig och blir bättre, så jag kör på så gott jag kan. Men efter några timmar av väldigt intensivt åkande helt utanför min comfort zone var jag HELT slutkörd. Så här dagen efter kan jag knappt lyfta armarna. Men det var kul!
Och det var den fotbollshelgen, minus fotboll. Precis som jag vill ha det.
-
En kylig lördag med äventyr och takterrass
Den här vintern har det varit betydligt kallare än vanligt i San Diego, så även idag. Men det är i alla fall soligt, så imorse byltade jag på mig flera lager kläder och tog den här hojen på ett litet äventyr.
Körde hela vägen till toppen av Otay Mountain, ett berg strax utanför centrala San Diego. Det är det närmaste stället som finns om man bor i stan och vill köra lite brant, slingrig grusväg. Och det ville jag idag.
Det var runt 11 grader och ganska blåsigt på toppen, men det hindrade inte mig från att äta min lilla lunch (kikärtssallad och en hembakad ostfralla) och njuta av utsikten. Åt andra hållet såg man Mexiko.
Sen tog jag samma väg ner igen. Hann hem precis i tid för att släppa in en kille min internetleverantör hade skickat över för att fixa mina internetproblem. Jag fick en uppgradering från koppar till fiber, vilket enligt uppgift ska vara tre gånger så snabbt. Dessutom är det 200 kronor billigare i månaden, så win win.
När killen gick gav han mig en ficklampa. Tydligen skickar hans arbetsgivare ut honom med kaffekoppar eller ficklampor att ge till kunderna. “You look like a flashlight girl”, sa han till mig efter att ha sett mig anlända hem via motorcykel. Och det hade han ju rätt i. Jag är ingen kaffedrickare.
Sen hörde en av mina kollegor som bor i Indiana av sig och sa att hon och hennes fru var i San Diego, så då promenerade jag några kvarter för att ta en drink med dem. Vi satt och huttrade på en takterrass, som man gör.
Beställde in lite smårätter att dela på eftersom det var för tidigt för middag. Sen gick solen ned och då sa vi hej då och jag gick hemåt igen. Nu ska jag sätta mig och läsa klart en bok och sen gå och lägga mig tidigt. Nya äventyr imorgon!
-
Spännande med öken
En rolig grej med snubbarna som jag brukar köra enduro med är att nästan hela gänget är väldigt duktiga fotografer, och ibland tar de med sig sina kameror ut i öknen. Det här innebär att jag har massor av professionella bilder på mig själv när jag kör off-road, trots att jag inte är speciellt bra på det. Men det ser i alla fall ut som att jag är det på internet.
Den här helgen som gick var vi i ett område som heter Superstition Mountain mitt ute i öknen och campade och körde hoj och åt alldeles för många Girl Scout cookies. Fotografen Jay Reilly (som jag faktiskt träffade för många år sen genom mitt dåvarande jobb, San Diego Magazine, som han frilansade för, innan någon av oss ens hade kommit på tanken att börja köra enduro, slut på parentes) var med och tog en massa fina bilder, så jag tänkte att jag delar med mig av några här. Även om man inte är så enduro-intresserad är det i alla fall kanske lite spännande med öken.
Vi pratade faktiskt om det i helgen, att jag som är svensk ÄLSKAR öknen, tycker att det är fascinerande och exotiskt och det är mitt happy place liksom. Andra som är uppvuxna i Södra Kalifornien är inte lika imponerade, de tycker däremot att typ granskog är väldigt spännande. Sånt som jag kanske fnyser lite åt ibland.
Men i alla fall, här är bilderna.
Vi gav oss ut på en dagsutflykt och Dylan som ledde gruppen frågade vem som ville köra sanddyner. Alla sa ja utom jag som sa nej. Det är skitsvårt att köra i djup sand och min första instinkt är ofta att fega ur. Men eftersom jag röstades ned hade jag inte så mycket val, och det visade sig att köra sanddyner var något av det roligaste jag hade gjort på mycket länge. Ska påminna min inre sabotör om detta nästa gång jag får för mig att säga nej till något lite läskigt men potentiellt kul.
Problemet med djup sand är att man lätt fastnar i den. Det gjorde min kompis Ace, som för övrigt även är min kollega och också överlevde veckans layoffs, så vi var båda här ute för att blow off some steam, kan man säga.
Man är lite anonym i den här utrustningen, men jag är lätt att känna igen tack vare mitt leopardmönstrade säte. Och kanske den gula tröjan också.
Ja, ungefär så här kan det se ut. Det är jag igen på den sista bilden, tycker så mycket om den att jag funderar på att rama in den och hänga på väggen i garaget. Har redan en massa inramade foton på mig själv på olika hojar i mitt garage (känns för konstigt att hänga upp dem i huset) så varför inte.
-
Alla nationalparker jag besökte 2022, från värst till bäst
TACK för alla förslag på förra inlägget, känner mig helt klart redo att tackla ett nytt bloggår nu. Vi börjar lite ambitiöst här med en resesammanfattning av förra året, men planerar absolut att fokusera på mer vardagsgrejer också.
Som ni vet är mitt långsiktiga mål att besöka alla USA:s 63 nationalparker. Jag har hittills kommit lite längre än halvvägs. Det här är ett roligt projekt eftersom nationalparkerna är så pass utspridda att det tvingar mig att åka till ställen jag annars antagligen inte hade prioriterat att besöka (till exempel West Virginia).
Förra året hann jag med 11 nationalparker, och 8 av dem hade jag aldrig varit i tidigare. Jag gjorde en video på Instagram där jag rankade årets alla parker från sämst till bäst (obs att alla är värda att besöka, det finns inga dåliga nationalparker), och här kommer den listan i bloggform.
11. Biscayne National Park
Biscayne ligger längs kusten i södra Florida och jag var där i januari förra året. Anledningen till att den hamnar sist på den här listan är för att 95% av parken består av vatten, så det är lite svårt att utforska på hoj. Hade vi planerat lite bättre hade vi kanske bokat en båttur, annars är snorkling tydligen ett bra sätt att se Biscayne på.
Betyg: 5/10
10. Redwood National Park
Det här var mitt mest kontroversiella val, eftersom jag vet många som älskar Redwood. Alltså det är ju fint här såklart, men parken består mest av riktigt stora träd. Hata mig inte nu, men jag tycker inte att det är så himla intressant med stora träd. Hade samma problem i Sequoia National Park. Det finns såklart även annan fin natur här men den ligger väldigt avlägset till på skruttiga grusvägar som jag inte kunde ta mig till eftersom den här hojen inte är så bra på annat underlag än asfalt. Men gillar man stora träd är det en perfekt plats att besöka.
Betyg: 6/10
9. Channel Islands National Park
Det här var den nionde och sista nationalparken jag hade kvar att besöka i Kalifornien och består av fem öar mitt ute i Stilla Havet. Det var ganska knöligt att ta sig hit eftersom båtresorna säljer slut flera månader i förväg, och det finns inte så mycket att göra förutom att hajka eller paddla runt ön. Så vi gjorde båda. Det var väldigt vackert, men jag kände mig också väldigt klar med den här parken framåt eftermiddagen.
Betyg: 6,5/10
8. Everglades National Park
Den här nationalparken i Florida är spännande. Fullt av typisk Florida-natur, alltså typ träskmark och djungel. Mitt mål med det här besöket var att se minst en alligator, vilket jag hade hört skulle finnas överallt. Men vid det här laget hade jag varit i Florida i nästan två veckor och inte sett en enda! Vi traskade runt bland kärren och hyrde till och med kajaker och paddlade runt, men de enda djuren vi såg var en massa fåglar. Sen till slut fick vi syn på den här bjässen, som nog visserligen är en krokodil, men ändå.
Betyg: 7/10
7. New River Gorge National Park
New River Gorge i West Virginia är den nyaste nationalparken i USA, den blev uppgraderad från en “national river” för två år sen. Jag behövde åka till Ohio i jobbet i somras och eftersom Ohio ligger nära West Virginia passade jag då på att hyra en hoj i Cincinnati och köra genom Ohio, Kentucky och WV för att se den här platsen. Man kan säga mycket om Appalachia, och det var lärorikt för mig att köra igenom de små extremt fattiga byarna i området, det förklarar en hel del om varför USA är som det är. (Kan eventuellt utveckla detta resonemang i ett eget inlägg.) Mittpunkten i parken är den här enorma bron som jag har velat se hur länge som helst eftersom jag älskar dramatiska broar.
Hade lite otur med vädret eftersom det regnade en massa medan jag var här, men det var i alla fall väldigt vackert. Pallar inte med West Virginia rent politiskt, men naturen här är verkligen storslagen.
Betyg: 7,5/10
6. Lassen Volcanic National Park
Den här parken ligger långt norrut i norra Kalifornien, nära gränsen till Oregon. I september åkte jag på en lång solo-roadtrip genom hela Kalifornien för att äntligen få besöka Lassen Volcanic – och så höll jag på att misslyckas med detta. Det snöade en massa i bergen bara några dagar innan mitt planerade besök så parken var stängd i flera dagar. Den öppnade igen bara några timmar innan jag kom tid, så jag hade otrolig tur med timingen.
Själva parken består av flera vulkaner, den största är Lassen Peak. Här finns även klarblåa sjöar, bubblande lerpölar och slingriga bergsvägar. Det är som en mindre version av Yellowstone. Helt klart värt ett besök.
Betyg: 7,5/10
5. Arches National Park
Södra Utah är svårslaget när det gäller naturupplevelser, det är så dramatiskt och storslaget överallt med röda klippor och naturliga bågar och öken. Det finns hela fem nationalparker i det här området, och alla är otroliga på sitt eget sätt. Jag hann med en snabbvisit till Arches när jag var i Moab på jobb i april, och trots att jag har varit här tidigare tröttnar man liksom inte. Så vackert.
Betyg: 8/10
4. Dry Tortugas National Park
I likhet med Channel Islands är det både dyrt och krångligt att ta sig till Dry Tortugas, som ligger extremt avlägset, på en liten ö mitt ute i havet, 11 mil öster om Key West i Florida. Det finns egentligen ingenting här förutom ett enormt militärfort från 1800-talet, men det är så sjukt mäktigt att se kontrasten av det stora röda fortet mot det turkosa, helt klara vattnet. Den här parken låg högt på min bucket list, och det var helt klart värt mödan att ta sig hit. (Skrev mer om det här.)
Betyg: 8/10
3. Joshua Tree National Park
Joshua Tree är min närmsta nationalpark och förra året besökte jag den två gånger, en gång med Genevieve i mars och en gång själv i oktober. Det är svårt att förklara vad som är så magiskt med det här stället, men det är en av mina favoritplatser i hela världen. Det är någonting med öknen, klippformationerna och de konstiga träden som gör att det känns som att man befinner sig på en annan planet, och jag blir alltid helt lugn i själen när jag är här.
Betyg: 9/10
2. Haleakala National Park
Bara några dagar innan nyår seglade Haleakala oväntat in på plats nummer två på den här listan. Jag hade verkligen inte förväntat mig att den här parken, som ligger på Hawaii, skulle drabba mig så ordentligt som den faktiskt gjorde. Parken består främst av vulkanen med samma namn och en enormt slingrig väg som leder upp till själva kratern. Utsikten hela vägen upp var helt enorm, man såg hela västra Maui, och kratern var något av det mest spektakulära jag någonsin sett. Kunde inte sluta stirra på den, trots att det var svinkallt och blåsigt uppe på toppen. Så mäktigt.
Betyg: 9/10
1. Yosemite National Park
Högst upp på listan har vi Yosemite, som nog är den vackraste platsen jag någonsin har besökt, och som jag alltid längtar efter att få återvända till. Det här var mitt tredje besök och det var lika överväldigande som det första. Jag förstod det inte själv förrän jag tog mig hit första gången, men det är helt omöjligt att göra de här vyerna rättvisa på bild. En perfekt plats, no notes.
Betyg: 10/10
