-
Hej från Colorado
För exakt en vecka sen lämnade jag San Diego på min hoj och körde nordöster ut. Sen dess har jag hunnit köra genom fem delstater (Kalifornien, Nevada, Arizona, Utah och Colorado) och fyra nationalparker. Jag befinner mig just nu i en liten by i bergen utanför Rocky Mountain National Park i norra Colorado. Klockan är strax innan 7 på morgonen och det är nollgradigt. Jag sitter i en Airbnb-lägenhet och väntar på att solen ska gå upp så det blir lite varmare och jag kan köra in i parken.
Det har varit ett fantastiskt äventyr hittills. Jag har kört några av landets vackraste vägar, träffat intressanta personer, sett otroligt många vilda djur, provat att köra sandbräda i en nationalpark, fått min första hastighetsbot, och så mycket mer. Men jag är också så trött. Dels har jag precis haft covid, vilket nog har satt sina spår, och dels har jag varit i Colorado de senaste fem nätterna vilket innebär att jag har befunnit mig mer än 3000 meter över havet i flera dagar. Det är otroligt utmattande. Så igår tog jag en vilodag. Hängde i lägenheten, satt i en jacuzzi, läste ut en bok, och så hade jag dessutom tre jobbintervjuer via zoom.
Men nu är det dags att köra vidare. Tänkte ta mig till Wyoming och sen Nebraska idag. De ligger norrut men inte lika högt över havet, så tänker att det nog hjälper mot tröttheten.
-
400 mil på 9 dagar
Ni vet den där känslan när man är så utmattad och överarbetad att man verkligen behöver ta semester, men för att kunna ta semester måste man jobba ännu hårdare och blir ännu mer utmattad? Lite så är det just nu. Mitt jobb är intensivare än någonsin och jag jobbar långa dagar och kvällar den här veckan samtidigt som jag packar och gör mig och min hoj och mitt hem redo för semester.
På lördag sticker jag nämligen österut. Tänker försöka ta mig ända till Texas, via Arizona och New Mexiko, och tillbaka igen. Om allt går som planerat (vilket det nästan aldrig gör) borde det bli lite drygt 400 mil på 9 dagar.
Väderleksprognosen för de områden jag kommer köra genom växlar mellan mycket varmt (runt 35 grader) och mycket regn och åska. Det är alltid lite knepigt att åka på motorcykelroadtrip på våren eftersom vädret i både öknen och bergen är så opålitligt så här års. Så håll gärna tummarna för fint väder!
Jag hade exakt 7 minuter över för att skriva det här inlägget, så det var allt för nu. Back to work!
-
Vad jag gjorde och åt i helgen
Jag var som sagt och campade i öknen i helgen. Jag hade egentligen tänkt köra ut lördag morgon, men efter att alla mina kompisar meddelade att de tänkte åka dit fredag eftermiddag istället fick jag FOMO och bestämde mig för att göra detsamma. Sprang till mataffären bredvid mitt hus och köpte saker att äta och packade ihop mina campinggrejer och min hoj och körde österut.
Platsen vi brukar åka till ligger runt 17 mil rakt öster om San Diego och det tog en stund att ta sig ut ur stan pga fredagsrusning, men jag hann i alla fall fram precis i tid till solnedgången.
Så fort solen gick upp nästa morgon blev det oerhört varmt. Vi drog på oss enduroutrustning och satte oss i skuggan för att vänta på resten av gänget.
Efter några timmars körande tog vi oss tillbaka till vårt basecamp för att äta lunch. Jag åt en macka och en kaka. Stackars Matilda fattade inte att det var vegetariskt kött på mackan och tiggde helt i onödan.
Så här såg vår campingplats ut. Det här är ett så kallat OHV-område, där man får köra offroad och campa var som helst. (OHV står för off highway vehicle.) Det finns inga bekvämligheter, inklusive toaletter, så man får ha med sig allt man behöver. Och sen ta med sig allting därifrån igen.
Till middag åt jag en klassisk campingmåltid: vegokorv med bröd. Det var fortfarande otroligt varmt ute.
Ja och sen blev det mörkt, det kom en glassbil, vi sjöng Happy Birthday för alla födelsedagsbarnen, det sköts fyrverkerier, och jag traskade ut i mörkret för att titta på den helt stjärnklara himlen.
Det här var antagligen vår sista ökenhelg för säsongen eftersom det så här års börjar bli alldeles för varmt där. Enduro är en vinterhobby i södra Kalifornien. Lite sorgligt att säsongen är mer eller mindre över, men det betyder även att den bästa tiden på året börjar: motorcykelroadtrip-säsongen!
-
Hej från öknen
Jag är och campar i öknen med runt 20 personer. Det är en årlig grej vi gör den här helgen varje år för att fira ett helt gäng april-födelsedagar. Det har varit väldigt varmt hela dagen, runt 30 grader. Skönt efter den här vintern, men svettigt, speciellt när man kör enduro.
En fantastisk sak som just hände är att det kom en glassbil körande!? Mitt ute i öknen, långt från civilisationen och asfalterade vägar. Så hela vårt gäng gick dit och köpte glass.
Nu är det mörkt och börjar svalna lite. Ska sitta och titta på en lägereld resten av kvällen, omgiven av kompisar och hundar. Fint!
-
Några roadtrips jag vill göra i år
Så här års, när det börjar bli vår och varmare nästan överallt, börjar det alltid klia i min roadtrip-nerv. En bieffekt av mitt jobb är att jag pratar om och tänker på roadtrips hela dagarna, och jag vaknar ibland mitt i natten med någon idé som jag genast måste planera ut.
Som ni vet har jag dessutom som mål att besöka alla nationalparker i USA, så mina planer handlar ofta om att pricka in parker jag inte har varit i ännu.
Här är fyra USA-roadtrips som jag redan har planerat en lös rutt för, och som jag hoppas på att kunna göra i år. Obs att jag inte tror att jag hinner med alla fyra, men kanske i alla fall två? Tre? Vi får se.
1. Colorado
Mitt nyårslöfte för i år är att besöka Colorado, en delstat som jag på något vänster aldrig har varit i. Av de 7 delstater som omger och delar gräns med Colorado (Utah, Wyoming, Nebraska, Kansas, Oklahoma, New Mexico och Arizona) har jag varit i alla utom Nebraska, så det är faktiskt väldigt konstigt att jag inte har lyckats ta mig till Colorado ännu. Har försökt flera gånger, men det är alltid något som ställer till det.
Men ja, med det sagt så SKA jag ta mig dit i år. Har lösa planer på att hyra en motorcykel i Denver och sen köra den här loopen, som går via hela fyra nationalparker. Skulle även kunna tänka mig att köra min egen hoj ända från Kalifornien, men det skulle ta betydligt längre tid.
Nu ska jag bara hitta en bra tid på året. Väldigt knepigt väder i den här delstaten.
2. Southwest
Den här rutten har jag haft planerad i flera år men aldrig gjort i just den här ordningen. Har kört delar av den tidigare, men själva syftet med den här roadtrippen är att ta mig till två nationalparker jag inte har varit i tidigare: Big Bend och Guadalupe Mountains, båda i västra Texas.
Det här är egentligen en ganska lågprioriterad rutt jämfört med de andra på den här listan eftersom jag redan har varit på många av de här ställena, men OM jag köper en ny hoj i år skulle det vara ett perfekt sätt att köra in den. Om jag inte köper en ny hoj sparar jag nog denna till ett annat år.
3. Blue Ridge Parkway
Blue Ridge Parkway går genom Virginia och North Carolina och binder samman Shenandoah National Park med Great Smoky Mountains National Park. Det här är en sån där riktig amerikansk bucket list-roadtrip (på samma nivå som Pacific Coast Highway och Route 66) och jag har tänkt göra den länge. Den avslutas dessutom precis i närheten av Tail of the Dragon, en väldigt kringelikrokig väg som är känd som en av de bästa motorcykelvägarna i USA.
Min internetkompis som var här och hälsade på förra helgen bor i D.C., som ligger precis norr om starten på Blue Ridge Parkway. Hon har dessutom en extra hoj som hon gärna lånar ut till mig, så vi pratar om att köra den här roadtrippen någon gång i höst. Den här vägen är känd som en höstdestination eftersom Blue Ridge-bergen är fulla av skog som ändrar färg då. Jag fyller år i oktober, så det blir kanske en liten födelsedagsresa?
4. New England
Sist men inte minst har jag inte varit i någon av delstaterna som utgör New England, och så kan vi ju inte ha det. Tyvärr ligger det bara en ynka nationalpark här (Acadia i Maine) men det finns såklart annat fint att se också. Det här är en sån där rutt som jag planerade på mobilen i sängen när jag inte kunde sova en natt. Eftersom detta är USA:s nordöstra hörn och jag bor i det sydvästra så är detta även bokstavligen på andra sidan landet för mig. Om jag inte hinner dit i år, vilket känns osäkert, blir det kanske av nästa år.
+++
Ni då, har ni några dröm-roadtrips? Eller kanske rentav något redan planerat?
-
Nya Zeeland, dag 1 + 2
Vi lämnade San Diego torsdag kväll och landade i Christchurch lördag eftermiddag efter en väldigt lång resa med två mellanlandningar. Nästa dag, söndag morgon, hämtade vi upp våra hojar. Jag hade hyrt en BMW 850GS och Andy en Yamaha Tenere 700. Egentligen ville vi båda ha Teneres men allt var fullbokat så det här var vårt enda alternativ. Det gick bra ändå!
Vi körde genast till ett pajställe (matpajer är väldigt populärt här) och mötte upp med Kate, en kvinna som jag hade träffat på Instagram och som regelbundet kör hoj över hela Sydön. Hon tog med oss på en finfin åktur västerut.
Vi tog Arthur’s Pass, en OTROLIG väg som går genom Sydalperna, omgiven av enorma berg täckta i grönska, samt broar, vattenfall och annat fint.
Sen sa Kate hej då och körde tillbaka österut medan A och jag fortsatte mot västkusten.
Vi stannade i en avlägsen liten by som heter Blackball för att äta en sen lunch. Det blev dagens andra paj, och eftersom ingen av oss äter kött blev vi glatt överraskade när det här stället hade en vegetarisk currypaj på menyn. Jag tog en alkoholfri öl till och så satt vi i solen och mådde bra.
Vi fortsatte de sista milen till Westport, vår destination för kvällen, längs med fler otroligt fina vägar. Det var mörka regnmoln åt alla håll, men på något vänster lyckades vi helt undvika regnet.
När vi kom fram upptäckte jag att min vattenflaska hade gått sönder och spillt vatten över halva min packning. Allt klarade sig, som sagt, förutom min Kindle vilket resulterade i resans första smärre sammanbrott. A gick till närmsta mataffär och köpte ris att lägga plattan i, men det gjorde ingen skillnad. RIP.
Nästa dag var vår längsta planerade dag. Vi behövde ta oss knappt 50 mil söderut längs nästan hela västkusten. Den här delen av NZ är otroligt avlägsen, med få städer och invånare, så vi hade inte så många destinationer att välja mellan. Naturen längs hela sträckan är dock helt otrolig. Vi körde över en bro och råkade se den här vyn åt ena hållet (med havet åt andra) och jag var genast tvungen att stanna och fota.
Vi åkte vidare söderut en bit och stannade igen för en liten promenad till detta ställe, Punakaiki, aka Pancake Rocks. Väldigt vackert, med spännande klippformationer.
Det tog verkligen hela dagen att köra de här 50 milen. Vägarna var små och extremt slingriga och hastighetsgränsen på hela ön är låg (max 100 km/h). Efter många, många timmar började vi i alla fall närma oss Haast, där vi hade bokat rum för kvällen. Gjorde ett sista stopp på den här fina stranden.
Avslutade kvällen med pasta, bröd och ytterligare en alkoholfri öl i solnedgången.
-
Leker fotomodell i öknen
Har fortfarande inte helt återhämtat mig från NZ och har knappt sovit en hel natt sen jag kom hem. Trots detta klev jag upp klockan 5 imorse när väckarklockan ringde i ett hus i Salton City, en liten by vid Salton Sea i öknen omkring två timmar öster om San Diego.
Igår körde jag min ena hoj dit genom en ganska brutal regnstorm där det både ösregnade och blåste så hårt att vägen jag egentligen hade planerat att ta var helt avstängd pga lerskred. Men vad gör man inte för chansen att få plåtas för ett av sina favoritmärken?
Gårdagskvällen och morgonen tillbringade jag nämligen med att fotas för Atwyld, som gör motorcykelutrustning för kvinnor. Nästan allt jag har på mig när jag kör hoj är från Atwyld, dels för att jag genuint älskar deras grejer (de har inte betalt mig för att säga detta) och dels för att jag är kompis med ägarna och vill supporta.
Vi fotade i alla fall mitt ute i öknen fram till solnedgången igår och sen gick vi upp tidigt och fotade igen vid soluppgången idag. Efteråt satte jag mig på hojen och körde 18 väldigt kalla mil hem igen (men det regnade i alla fall bara lite den här gången). Kom hem vid 11-tiden och satte mig genast vid datorn för att jobba ikapp det jag hade missat under morgonen.
Det har varit en LÅNG dag, men rolig! Nu är klockan dock snart 18 och jag är så trött att jag håller på att somna med huvudet på tangentbordet, så vi avslutar här.
-
Super Bowl Sunday i öknen
Nu blir det öken igen. Igår var det årets största sporthändelse i USA, nämligen Super Bowl. Jag är HELT ointresserad av amerikansk fotboll (och San Diego har dessutom inte ens ett lag längre, det flyttade till LA för några år sen) så jag brukar ta den här dagen i akt och göra något roligt eftersom det knappt är något folk ute. Alla sitter hemma framför teven.
Sagt och gjort klev jag upp strax innan soluppgången, lastade hojen på flaket och körde 15 mil rakt österut.
Väl framme i öknen var jag först på plats, men sen dök ett gäng kompisar upp. Dylan hade med sig en kasse apelsiner från sina föräldrars apelsinträd. Lyx!
Det var jag och grabbarna som vanligt. Önskar att jag hade fler tjejkompisar som körde enduro, men nästan alla jag känner som gör det bor för långt borta för att det ska gå att få till en helg så här.
Efter flera timmar och många, många kilometer tog vi oss tillbaka till bilarna för att äta lunch. En grej med de här killarna är att de har kört enduro BETYDLIGT längre än jag och är betydligt bättre på det, så de tar med mig på grejer som egentligen är alldeles för avancerade för mig. Men det är så man lär sig och blir bättre, så jag kör på så gott jag kan. Men efter några timmar av väldigt intensivt åkande helt utanför min comfort zone var jag HELT slutkörd. Så här dagen efter kan jag knappt lyfta armarna. Men det var kul!
Och det var den fotbollshelgen, minus fotboll. Precis som jag vill ha det.
-
En kylig lördag med äventyr och takterrass
Den här vintern har det varit betydligt kallare än vanligt i San Diego, så även idag. Men det är i alla fall soligt, så imorse byltade jag på mig flera lager kläder och tog den här hojen på ett litet äventyr.
Körde hela vägen till toppen av Otay Mountain, ett berg strax utanför centrala San Diego. Det är det närmaste stället som finns om man bor i stan och vill köra lite brant, slingrig grusväg. Och det ville jag idag.
Det var runt 11 grader och ganska blåsigt på toppen, men det hindrade inte mig från att äta min lilla lunch (kikärtssallad och en hembakad ostfralla) och njuta av utsikten. Åt andra hållet såg man Mexiko.
Sen tog jag samma väg ner igen. Hann hem precis i tid för att släppa in en kille min internetleverantör hade skickat över för att fixa mina internetproblem. Jag fick en uppgradering från koppar till fiber, vilket enligt uppgift ska vara tre gånger så snabbt. Dessutom är det 200 kronor billigare i månaden, så win win.
När killen gick gav han mig en ficklampa. Tydligen skickar hans arbetsgivare ut honom med kaffekoppar eller ficklampor att ge till kunderna. “You look like a flashlight girl”, sa han till mig efter att ha sett mig anlända hem via motorcykel. Och det hade han ju rätt i. Jag är ingen kaffedrickare.
Sen hörde en av mina kollegor som bor i Indiana av sig och sa att hon och hennes fru var i San Diego, så då promenerade jag några kvarter för att ta en drink med dem. Vi satt och huttrade på en takterrass, som man gör.
Beställde in lite smårätter att dela på eftersom det var för tidigt för middag. Sen gick solen ned och då sa vi hej då och jag gick hemåt igen. Nu ska jag sätta mig och läsa klart en bok och sen gå och lägga mig tidigt. Nya äventyr imorgon!
-
Spännande med öken
En rolig grej med snubbarna som jag brukar köra enduro med är att nästan hela gänget är väldigt duktiga fotografer, och ibland tar de med sig sina kameror ut i öknen. Det här innebär att jag har massor av professionella bilder på mig själv när jag kör off-road, trots att jag inte är speciellt bra på det. Men det ser i alla fall ut som att jag är det på internet.
Den här helgen som gick var vi i ett område som heter Superstition Mountain mitt ute i öknen och campade och körde hoj och åt alldeles för många Girl Scout cookies. Fotografen Jay Reilly (som jag faktiskt träffade för många år sen genom mitt dåvarande jobb, San Diego Magazine, som han frilansade för, innan någon av oss ens hade kommit på tanken att börja köra enduro, slut på parentes) var med och tog en massa fina bilder, så jag tänkte att jag delar med mig av några här. Även om man inte är så enduro-intresserad är det i alla fall kanske lite spännande med öken.
Vi pratade faktiskt om det i helgen, att jag som är svensk ÄLSKAR öknen, tycker att det är fascinerande och exotiskt och det är mitt happy place liksom. Andra som är uppvuxna i Södra Kalifornien är inte lika imponerade, de tycker däremot att typ granskog är väldigt spännande. Sånt som jag kanske fnyser lite åt ibland.
Men i alla fall, här är bilderna.
Vi gav oss ut på en dagsutflykt och Dylan som ledde gruppen frågade vem som ville köra sanddyner. Alla sa ja utom jag som sa nej. Det är skitsvårt att köra i djup sand och min första instinkt är ofta att fega ur. Men eftersom jag röstades ned hade jag inte så mycket val, och det visade sig att köra sanddyner var något av det roligaste jag hade gjort på mycket länge. Ska påminna min inre sabotör om detta nästa gång jag får för mig att säga nej till något lite läskigt men potentiellt kul.
Problemet med djup sand är att man lätt fastnar i den. Det gjorde min kompis Ace, som för övrigt även är min kollega och också överlevde veckans layoffs, så vi var båda här ute för att blow off some steam, kan man säga.
Man är lite anonym i den här utrustningen, men jag är lätt att känna igen tack vare mitt leopardmönstrade säte. Och kanske den gula tröjan också.
Ja, ungefär så här kan det se ut. Det är jag igen på den sista bilden, tycker så mycket om den att jag funderar på att rama in den och hänga på väggen i garaget. Har redan en massa inramade foton på mig själv på olika hojar i mitt garage (känns för konstigt att hänga upp dem i huset) så varför inte.
