• Äventyr,  Motorcyklar

    Social distans, värmebölja, vattenfall och brandrök i Yosemite

    Jag är lite dålig på att blogga just nu, ni får ursäkta. Det är en kombination av extrem värmebölja (vill inte sitta vid datorn mer än absolut nödvändigt) och pandemi (det händer ingenting förutom att världen fortsätter att gå åt helvete, och det är mer än jag orkar formulera mig kring).

    Men i alla fall. Vi kan ta en titt på något som hände förra veckan. Jag och Andy tog nämligen en liten motorcykelroadtrip till Yosemite National Park.

    Yosemite är i vanliga fall den femte mest besökta nationalparken i USA med fler än 4 miljoner besökare om året. Just nu släpper de dock bara in ett väldigt begränsat antal människor pga pandemin. Man måste köpa biljetter i förväg och de säljer slut snabbt. Vi hade tur och bokade tidigt, och vilken upplevelse detta var!

    Jag var i Yosemite i oktober förra året och då var det långa köer för att komma in i parken, det fanns inga lediga parkeringsplatser någonstans och det var folk ÖVERALLT.

    Men nu var det nästan som att vi var ensamma här. Alltså, det var ju såklart tusentals andra människor där, men eftersom parken är enorm (3000 kvadratkilometer) såg vi inte till så mycket folk.

    Vi hade råkat tajma den här resan med ÅRETS värmebölja. På vägen upp till Yosemite körde vi genom en del av Kalifornien där det var 44 grader varmt. Det går inte att förklara hur överjävla varmt det är, speciellt när man sitter på en hoj i hjälm och skydd, utan AC eller någon sorts tak.

    I nationalparken var det “bara” runt 35 grader. Vi fick stanna och bada typ en gång i timmen för att inte svettas ihjäl.

    Två dagar i rad hajkade vi till olika vattenfall där vi inte såg till en enda annan människa. Jag kan inte nog understryka vilken speciell upplevelse detta var, att tillbringa flera timmar med att simma och sola vid våra egna privata vattenfall i en av USA:s mest besökta nationalparker. Once in a lifetime.

    En dag trotsade vi värmen och vandrade 12 kilometer med skog på ena sidan och ett brand stup ner i dalen på andra sidan. Hade hela tiden den här enorma utsikten.

    Den här resan var för övrigt något av ett experiment kring hur man kan resa så säkert som möjligt mitt under en pandemi. Vi bodde i ett Airbnb-hus precis utanför parken och lagade all vår egen mat. Åt frukost och middag i huset, och hade med oss mackor och snacks till lunch eftersom vi tillbringade hela dagarna i Yosemite. Förutom ett besök till en mataffär precis när vi anlände kom vi alltså knappt i kontakt med andra människor över huvud taget. Inga restauranger, inga köer, knappt något folk i parken, osv.

    Körde motorcykel gjorde vi ju också. Det är en sån fantastisk upplevelse att köra hoj på små slingriga bergsstigar med antingen ett stup eller en fors på ena sidan. Det gjorde inte ens så mycket att det egentligen var alldeles för varmt.

    Vi hade både bra och dålig tajming på den här resan. Dålig pga värmeböljan men bra eftersom vi åkte hem precis innan hela parken togs över av brandrök. Som ni kanske vet står norra Kalifornien i brand just nu, och vår sista dag i parken var det ganska rökigt och dålig luft.

    När det var dags att köra hemåt klev vi upp tidigt, mitt under soluppgången, och solen var bara ett knallrött klot mitt på himlen bakom all brandrök. Våra hojar var täckta av aska. Vi körde hem så fort vi bara kunde och när vi närmade oss San Diego var himlen blå igen. Så läskigt. Men en himla fin resa.

  • Äventyr

    Peak of the Week

    Mitt i San Diego (!) ligger ett stort friluftsområde som heter Mission Trails Regional Park. Här finns vandringsstigar, camping, bergsklättring, cykelvägar, med mera. Här finns även sammanlagt fem bergstoppar där man har utsikt över hela staden. Man ser till exempel skyskraporna i downtown och Stilla Havet rakt västerut, och Mexiko söderut.

    Fram tills för bara ett par månader sen hade jag aldrig ens satt min fot i Mission Trails, men numera är jag där minst en gång i veckan.

    För ett par veckor sen hajkade jag och Andy till toppen av Cowles Mountain, den högsta punkten i San Diego. Där var det dock så mycket folk att vi bestämde oss för att göra ett projekt av det och ta oss upp till de fyra mindre populära bergstopparna istället. Det här är en officiell utmaning som heter the 5-Peak Challenge, men vi har döpt om den till Peak of the Week och gör numera en topp i veckan.

    Om någon hade sagt till mig för ett halvår sen att jag entusiastiskt skulle klättra upp till toppen av fem berg på fem veckor så hade jag skrattat högt åt den personen, men nu är det som det är. Pandemin har förändrat mig på en liksom grundläggande nivå.

    Igår avklarade vi topp nummer fyra, South Fortuna. Det är den lägsta av de fem topparna, men även den helt klart svåraste hajken hittills. Den gick liksom rakt uppåt och var så brant att de har fått bygga stora trappsteg nästan hela vägen upp. Annars skulle det inte gå att klättra, man skulle bara halka rakt ner.

    Katie och Jordan hängde med i början, men sen blev det alldeles för brant för dem så de vände om och tog sig hemåt igen. Jag och Andy kämpade på hela vägen upp, och det är verkligen något tillfredsställande med att stå högst uppe på ett berg man just har bestigit och titta ut över hela staden.

    Jag ljög förresten när jag sa att vi skulle avklara fem toppar på fem veckor. Nästa vecka kommer vi nämligen vandra (och köra hoj! SÅ mycket har jag inte förändrats) i Yosemite National Park, så vi får ta den femte toppen veckan efter.

  • Äventyr,  Motorcyklar,  Resor

    En magisk roadtrip genom Utah, dag 4-6

    Dag 4 på den här resan vaknade vi i Moab, en av de kanske vackraste platserna på jorden. Vi skulle egentligen åka vidare mot nordväst men kände oss tvungna att ta en omväg åt fel håll först. Precis nordost om Moab går nämligen väg 128, som officiellt heter Upper Colorado River Scenic Byway. Dagen innan hade en man kommit fram till oss på en bensinmack och frågat om vi hade kört “the river road” ännu. När vi sa att den stod på schemat för morgondagen blev mannen glad och berättade att den här vägen är den näst vackraste i USA (vet ej hur man objektivt mäter detta eller vad han hade för källor) efter Pacific Coast Highway i Kalifornien.

    Jag säger allt detta för att verkligen understryka hur jävla fantastiskt vacker den här vägen faktiskt visade sig vara. Det är en 7 mil lång kurvig landsväg som går längs med Coloradofloden och är omgiven av höga, dramatiska röda klippor på båda sidor. Vi stannade inte så mycket eftersom det var meningslöst att försöka fånga storslagenheten på bild. Men ungefär så här såg det ut precis i början.

    Det enda andra stoppet vi gjorde var vid den här hängbron som hade förstörts i en brand. “The river road” är i alla fall lätt på min topplista över vackraste vägar jag har kört hoj på, antagligen bara strax efter Going-to-the-Sun Road genom Glacier National Park i Montana (rekommenderar att googla bilder på den). Och definitivt i samma klass som PCH.

    Vårt mål för dagen var Capitol Reef National Park. På vägen dit började det blåsa upp till storm. Det var extremt varmt ute, så jag kände mig nästan lite peppad på regn. Men vi stannade i alla fall och satte på oss regnkläder. Det blåste så hårt att min hoj nästan föll omkull när jag stannade på sidan av vägen. Och sen körde vi rakt in i stormen…

    Fast sen regnade det kanske två droppar och så var det slutregnat. Väldig antiklimax. Vi tog i alla fall ytterligare en omväg, till detta märkliga ställe som heter Goblin Valley State Park. Den här parken består av hundratals såna här svampformade bergsformationer. Det är som att befinna sig på en annan planet. Eftersom det fortfarande låg regn i luften lämnade jag kameran på hojen och tog bara med mobilen, så har inga foton som gör detta rättvisa (fast who am I kidding, det skulle jag inte ha med riktiga kameran heller).

    Hej hej.

    Vi var näääästan framme vid Capitol Reef när vi körde förbi Swingarm City, ett märkligt ökenlandskap öppet för att köra offroad i. Vi har kommunikationssystem i hjälmarna så att vi kan prata med varandra medan vi kör, och så fort vi åkte förbi detta klickade sig Andy in i min hjälm och frågade om vi inte kunde vända om så han fick ha lite kul här en stund. Såklart kunde vi göra det.

    Sen! Var vi framme! I Capitol Reef National Park! Jag visste i princip ingenting om den här parken i förväg, hade inte gjort någon research eller sett några bilder. Och blev helt GOLVAD av hur vackert det var. De här klipporna var inte bara röda, utan även lila, gula, vita, gröna och alla andra tänkbara färger.

    Hur många gånger får man skriva att bilderna inte gör verkligheten rättvisa i samma inlägg egentligen? Denna plats vill jag väldigt gärna återvända till. En bonus: För att få köra in i de allra flesta amerikanska nationalparker måste man betala en avgift på omkring 20-30 dollar. Men en stor del av Capitol Reef är inte avgiftsbelagd, så man kan få se denna storslagna natur helt gratis! (Jag och Andy har dock varsitt årspass så vi får komma in gratis på alla nationalparker. Tur, annars skulle detta bli en väldigt dyr resa.)

    Sen var det plötsligt nästa dag. Vi körde söderut från Torrey, en liten by precis i utkanten av Capitol Reef, längs med väg 12. Ytterligare en sanslöst vacker väg som delvis går genom Grand Staircase Escalante National Monument. Den här delen av vägen ligger i närheten av något som heter Hell’s Backbone. Det var lite svårt att fånga på bild, men detta är alltså en smal, tvåfilig väg omgiven på båda sidor av extremt branta sluttningar utan någon som helst sorts skyddsräcke. Pga omständigheter körde vi den här delen av vägen tre gånger fram och tillbaka och jag fick lika mycket svindel alla tre gångerna. Det påminde verkligen om en krokig ryggrad.

    Väl nere på andra sidan ryggradsvägen parkerade vi hojarna och bytte om till vandringskläder. Det var 33 grader varmt, så PERFEKT väder för att ge sig ut och hajka en dryg mil mitt på dagen. Inte. Men det gjorde vi i alla fall.

    Och det var det värt! För på slutet av hajken fanns detta magiska vattenfall. Vattnet var ISKALLT och extremt svalkande, och själva vattenfallet helt otroligt. Gigantiskt och våldsamt. Vattenfall är en av mina favoritgrejer i hela världen. Det är ganska lätt att lura med mig på exakt vilken sort äventyr som helst så länge det är vattenfall involverade. Inklusive en 11 kilometer lång promenad genom ökensand mitt i sommaren.

    Två glada (och svettiga) hajkare.

    Vi hade varit lite väl tidsoptimistiska med den här hajken, som tog runt 3 timmar. För klockan var ganska mycket när vi var klara och vi hade fortfarande en nationalpark att se den här dagen tio mil bort, och sen ytterligare ca 12 mil att köra till vår destination för kvällen. Vi lyckades i alla fall ta oss hit, till Bryce Canyon National Park.

    Ja, vad ska man säga? Overkligt vackert, dramatiska klippor, underbar utsikt åt alla håll. Ni vet, det gamla vanliga.

    Sen hade jag bara en sak kvar på min “måste se”-lista för den här resan, och det var den här bågen över vägen, strax utanför Bryce Canyon. Eller, det är egentligen två bågar precis bredvid varandra. Jag var lite stressad över att vi inte skulle hinna hit innan solnedgången, men istället lyckades vi tajma det mest perfekta ljuset som gjorde bågarna ännu mer intensiva.

    Jag fick mitt Instagram-foto (viktigt!) och sen körde vi vidare på småvägar medan det mörknade ute och höll alla tummar för att inga rådjur eller rävar skulle springa ut på vägen framför oss. Var framme på vårt hotell strax efter klockan 23, helt utmattade efter Världens Längsta Dag.

    Det här blev visst ett megalångt inlägg, men avslutar med denna bild för sen var det bara den tråkiga hemresan kvar. Vi hade egentligen tänkt ta en omväg hem genom att köra söderut till Grand Canyon National Park i Arizona, men pga en massa stora skogsbränder var alla vägar dit avstängda så vi körde hem samma väg vi kom, genom Zion National Park. Sammanlagt gjorde vi 7 besök på 5 olika nationalparker den här resan, inte så illa ändå.

    Tajmingen för den här resan kunde såklart ha varit bättre. Det var surrealistiskt att roadtrippa mitt under en pandemi i en delstat (Utah) där folk inte verkade bry sig så mycket om viruset. Men tänkte eventuellt skriva mer om detta i ett eget inlägg. Avslutar detta innan det blir rekordlångt. Dag 1-3 finns här

  • Äventyr,  Motorcyklar,  Resor

    En magisk roadtrip genom Utah, dag 1-3

    Utah är en märklig delstat. Över 60% av befolkningen är Mormoner, bara en sån sak. Typ allt är stängt på söndagar, det är svårt att hitta öl med högre alkoholhalt än folköl och en majoritet av invånarna röstar Republikanskt.

    Men södra Utah är också en av de absolut vackraste platser jag har varit på. I princip var man än vänder sig är man omgiven av dramatiska röda klippor och bergsformationer, djupa dalar fyllda med knallblått vatten och hela FEM nationalparker.

    Vi började vår Utah-roadtrip med att köra genom Zion National Park, en av de mest hisnande vackra platser jag har varit på.

    Det här var min tredje gång i Zion, men första gången jag faktiskt parkerade hojen och hajkade en av parkens många trails. Det var omkring 37 grader varmt ute, så det blev ingen lång hajk. Men fick i alla fall se den här fantastiska utsikten.

    Är glad över att den här killen drar med mig på friluftsäventyr trots att det är en miljon grader ute.

    Puss!

    Vi utforskade även några lite mindre välbefolkade vägar precis utanför nationalparken. Andy har en adventure bike (vet ej vad det heter på svenska) som kan köra både offroad och på landsvägar, så han tar alla tillfällen i akt att köra lite grus.

    Det är inte lika kul på en Harley, men vad gör man inte för lite fin utsikt.

    Nästa dag började vi med att köra till Horseshoe Bend som ligger i norra Arizona, precis söder om gränsen till Utah. Har varit även här tidigare, men det GÅR inte att köra förbi här utan att stanna. Ytterligare en enormt vacker plats.

    Tog detta fotot med mobilen eftersom jag inte fick plats med hela i mitt kameraobjektiv. Men det är enormt mycket mer mäktigt i verkligheten när man står uppe på toppen och tittar på Coloradofloden som slingrar sig runt berget 300 meter nedanför.

    Det var så SJUKT varmt hela den här resan, mellan 33 och 43 grader ute varje dag. Det här var en av de varmare dagarna, så vi tog oss till Lake Powell för att bada. Det var perfekt svalkande men så fort vi klev upp och drog på oss hjälmar och motorcykelkläder blev vi genast genomsvettiga igen. Oh well.

    Dag 3 var vi tillbaka i Utah igen. Det här var tänkt att bli vår kortaste kördag med bara omkring 11 mil på schemat. Vi stannade för att kolla in Hole N The Rock, ett märkligt museum som består av ett helt hem någon har byggt inne i ett berg.

    Sen! Var vi plötsligt i Arches National Park, en plats som jag har haft på min bucket list i många år nu. Jag försökte ta mig hit för drygt ett år sen, på en annan roadtrip tillsammans med 7 kompisar, men då snöade det (!) så mycket att vi fick vända om och köra söderut genom New Mexico istället. Svårt att ens föreställa sig att det snöade här i juni förra året med tanke på hur överjävligt varmt det var nu. Väldigt, väldigt vackert dock.

    Älskar! Röda! Klippor!

    Bara omkring en halvtimmes körväg från Arches ligger Canyonlands National Park, så vi tog en sväng dit också. Det påminde mycket om Grand Canyon, fast mindre och rödare. Vi gjorde en liten hajk genom denna park också, innan vi åkte vidare…

    Hit! Till Dead Horse Point State Park som ligger precis bredvid Canyonlands men är om möjligt ännu vackrare. Mest pga att Coloradofloden går rakt igenom parken. Foton gör det inte rättvisa, vilket jag nog kommer behöva upprepa ganska många gånger i de här inläggen.

    Det var två dagar efter sommarsolståndet och alltså en av årets längsta dagar. När det började bli kväll tyckte Andy att vi skulle åka tillbaka till Arches för att kolla på solnedgången. Jag som älskar både solnedgångar, nationalparker, varma sommarkvällar och motorcyklar mer än livet självt var inte så svårövertalad. Det blev en väldigt lång dag med betydligt mer än 11 mil körda (snarare runt 40). Men värt det.

    Okej, det var de första dagarna. Tar en paus här och återkommer med fler bilder på olika berg och klippor snart.

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Kalifornien på 30 sekunder

    Eftersom jag åker iväg på en roadtrip imorgon passade jag på att tömma minneskortet på min GoPro-kamera för att få plats med nytt material. Insåg ganska snabbt att jag hade massor av videosnuttar och foton från tidigare äventyr, bland annat från när jag och Katie körde 200 mil genom Kalifornien förra året, som jag inte ens hade sett tidigare.

    Så jag klippte ihop en liten video med några av dem. Här är vår roadtrip på (knappt) 30 sekunder:

    De flesta av klippen är från Yosemite National Park, med lite Pacific Coast Highway på slutet. Om det var någon som undrade tidigare varför jag älskar att köra hoj så mycket så är det bara att titta på den här videon. Kan inte förklara det tydligare än så.

    Imorgon bär det av igen. Vi ses på andra sidan! Hoppas ni har en fin midsommar och Juneteenth.

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Årets första (och sista?) roadtrip

    Kan någon vänlig själ ge mig en snabb sammanfattning av den här Skandiamannen-grejen? Jag försöker hålla koll på svenska nyheter men det är för mycket som händer här just nu. Mördade han Palme or what?

    Men okej, tänkte egentligen skriva om något helt annat. Hela vintern gick jag runt och bara väntade på att det skulle bli varmt igen (alltså utanför södra Kalifornien) så att jag kunde börja åka på alla motorcykelroadtrips jag drömmer om. Jag vill köra Tail of the Dragon och Blue Ridge Parkway i North Carolina, ta Pacific Coast Highway hela vägen upp till Washington, och utforska alla nationalparker i Utah och Colorado, bara för att nämna några få.

    Men så stängde Kalifornien och stora delar av USA ner i slutet på mars pga corona, och jag fick förlika mig med att det nog inte skulle bli några roadtrips alls i år. Förra året körde jag hoj genom 13 nationalparker – i år lutade det åt att den siffran skulle landa på 0.

    Nu, bara några månader senare, trots att pandemin fortfarande i högsta grad pågår, har USA i princip helt öppnat igen. Till och med här i södra Kalifornien är många restauranger, hårsalonger, gym och butiker öppna igen (med restriktioner). Campingplatser och nationalparker har öppnat eller håller på att öppna. CDC har uppdaterat sina nationella riktlinjer och avråder inte längre från “non-essential travel”.

    Så. Nästa vecka åker jag på en liten roadtrip.

    Det går såklart att diskutera om detta är smart eller inte. Men jag tänker att eftersom jag bor i en storstad där det är folk överallt vill jag hellre ta mig bort från folkmassorna, åka ut i öknen och upp i bergen.

    Förutom demonstrationen jag gick i förra veckan har jag isolerat mig i princip sen mars. Träffar nästan inga människor och undviker mataffärer, restauranger och andra ställen med folksamlingar och/eller främlingar. Har alltid munskydd på mig bland folk.

    För ett par veckor sen skrev jag även den här artikeln: “Planning a post-quarantine road trip: How to travel safely and responsibly in a changing world“. Gjorde en massa research och intervjuade flera experter, så nu tänker jag att jag helt enkelt följer mina egna råd: att undvika andra människor, tvätta händerna, använda handsprit varje gång man rör något, ha munskydd bland folk, ta med egen mat och dryck, etc. Planerar även att karantäna i 14 dagar när jag kommer hem igen.

    Eftersom jag jobbar för Roadtrippers (och numera även för vårt systerföretag Togo RV, en app för husvagns- och husbilsägare) kommer jag varje dag i kontakt med siffror kring folks resvanor. Och en sak är väldigt tydlig på sistone: Amerikaner kommer att roadtrippa som aldrig förr den här sommaren, istället för att flyga eller åka på kryssningar. Oavsett vad man tycker om den saken så är det så verkligheten ser ut. Så jag tänker att om man inte kan hindra folk från att åka på roadtrips (ja, räknar in mig själv i den här gruppen) så kan man i alla fall försöka se till att det görs på ett så ansvarsfullt sätt som möjligt.

    Den 20 juni bär det av. Har bunkrat upp med handsprit och desinficerande våtservetter. Är helt inställd på att varken smittas av eller sprida något himla virus. Ni får följa med såklart.

  • Äventyr

    En välbehövlig helg i öknen

    Nu verkar det ha löst sig med grannen? I alla fall tillfälligt. Hyresvärden var här i tisdags, efter att flera personer hade hört av sig till honom och klagat, och tog sig ett snack med den nya grannen. Han satte även upp en “Rökning förbjudet”-skylt på uteplatsen och skickade ut ett meddelande till alla som bor här om att respektera varandra. Och sen dess har jag varken sett eller hört den nya grannen. Det är som ett mirakel. Idag åt jag till och med middag på min egen lilla altan utan att bli störd av en massa festande främlingar. SÅ skönt.

    Men i helgen, medan det extremt jobbiga beteendet fortfarande pågick, var jag tvungen att fly storstan och hänga i tystnaden i öknen i ett par dagar.

    Min kompis Brittany fyllde år och det skulle firas på ett ansvarsfullt sätt med social distansering utomhus osv. Våra kompisar Ashmore och Mike har en tomt i Joshua Tree, fyra hektar utan någon bebyggelse, mitt ute i ingenstans. Perfekt för att tälta och köra offroad, med andra ord.

    Jag hade skaffat ett nytt tält tillfället till ära. Fick plats med en stor luftmadrass, så det var en fördel.

    I vanliga fall när jag campar brukar jag mest äta typ korv med bröd och chips, men vi ansträngde oss lite mer den här gången. En kväll åt vi tofu, halloumi och brysselkål som vi la i foliepaket och slängde på grillen. Det var extremt gott.

    En av mina favoritgrejer med öknen är solnedgångarna.

    Jag och A klättrade upp på hans truck och kollade på solnedgången en kväll. Det var fint.

    Och nätterna såg ut så här. Ett gäng bra personer samlade kring en lägereld, långt från civilisationen. Så extremt välbehövligt.

  • Äventyr

    Två mil till fots

    Jag och A vandrade drygt 19 kilometer igår och det var så himla välbehövligt. Idag har jag ont i exakt hela kroppen samt blåsor på undersidan av ett par tår, men det får det fan vara värt.

    Vi tog hojarna till Laguna Mountain, omkring 8 mil öster om San Diego, eftersom jag ville vandra i skogen och här uppe finns det gott om skog.

    Det var alldeles perfekt väder ute. Runt 25 grader och nästan inga moln. Och alla ängar stod i blom. När jag sitter hemma och drömmer om Naturen™ är det ganska exakt detta jag föreställer mig.

    Vi lyckades få in lite extra äventyr i detta genom att behöva ta oss förbi vissa hinder. Till exempel fallna träd och enorma lerpölar.

    Nu sa jag visserligen häromdagen att jag ville sitta på en sten och äta lunch, men det fick bli en stubbe istället. Gick lika bra det. Jag hade gjort vegetariska köttbullemackor på hemmabakade frallor, för en sån person är jag numera. Bakar och vandrar i naturen.

    Efter ungefär halva hajken korsade vi en väg, och sen befann vi oss plötsligt på Pacific Crest Trail, en 430 mil lång vandringsled som går mellan Mexiko och Kanada. Om ni har läst Wild av Cheryl Strayed (eller sett filmen) så är det här hon vandrar. Vi gick dock bara omkring en mil på PCT.

    Om ni undrar varför jag har en bandana runt halsen är det för övrigt för att man måste ha munskydd på sig även ute i naturen. Så varje gång vi mötte andra människor på stigen drog jag upp denna över ansiktet. Det gick ändå bra. Vi mötte inte så himla många andra människor, men de allra flesta hade egna munskydd.

    Två olika personer frågade dock om vi kunde ta kort på dem (med deras kamera), men det sa vi nej till. Kändes inte säkert/ansvarsfullt.

    På PCT-sidan var det mer öken och berg och mindre skog. Sån fin kontrast.

    Jag hade bara mobilen med mig eftersom jag inte ville släpa med mig kameran så det är väldigt svårt att göra utsikten rättvisa. Jag kan inte minnas att jag har promenerat två mil tidigare i hela mitt liv, men det gick förvånansvärt bra. Tror helt klart att det hjälpte att det var så fint överallt.

    Sen körde vi de åtta milen hem igen. Herregud vad jag behövde den här dagen.

  • Äventyr,  Resor

    En annan sorts Corona…

    Tack för alla peppande och stöttande kommentarer på förra inlägget, de hjälper. Steve verkar må lite bättre den här veckan? Vi ska tillbaka till veterinären på torsdag, så vi får se hur det ser ut då. 

    Nu till något helt annat.

    För lite över en vecka sen befann jag mig på en strand i Mexico med en kall Corona i handen. Nu sitter jag hemma med en mild förkylning och försöker undvika att gå ut så att folk inte ska tro att jag har coronaviruset. Skulle absolut inte få för mig att resa någonstans pga risken, och vill egentligen helst inte vistas bland folk alls. Så snabbt saker och ting kan förändras ändå? 

    Så här såg det i alla fall ut för en dryg vecka sen.

    Vi var 10 personer som reste från San Diego till Sayulita (ungefär halvvägs ner på Mexicos västkust) för att hälsa på våra kompisar Zeb och Fafay som äger ett hotell där. Pacific Nomads heter hotellet, och det ligger precis vid stranden. Här en gruppbild i hotellpoolen (tillsammans med hunden Falkor som dricker skvättande poolvatten på den här bilden, han försöker inte mörda någon, jag lovar). 

    En av dagarna åkte vi in till Sayulita (vi bodde precis utanför) och turistade oss. Titta vilken fin liten buss.

    Det hängde fortfarande Mardi Gras-dekorationer överallt. 

    Och vi åt lunch på en restaurang precis vid havet. Jag beställde en burrata-pizza som var så. himla. god. Har som personlig regel att om det finns en köttfri rätt med burrata på en meny måste jag beställa den. Slår aldrig fel.

    En annan dag bokade vi in oss på en 7 timmar lång kryssning på en tvåvånings-partybåt med öppen bar och rutschkanor på sidorna. 

    Båten la till vid Islas Marietas, en nationalpark som består av ett par öar fulla med stränder och grottor som vi fick utforska. Många gruppbilder blev det!

    Tillbaka på båten fick vi hoppa i vattnet. Det var kul! Och skönt. Så himla fint väder, runt 28 grader i luften och svalkande men inte kallt i vattnet. 

    Jag var så lycklig över att få vara i havet. Trots att man var tvungen att ha flytväst på sig i vattnet kring nationalparken. 

    En annan dag tog vi en promenad längs stranden precis nedanför hotellet. 

    Jag hade bränt mig rätt rejält i solen på båten dagen innan, trots att jag är helt paranoid när det kommer till solskydd och typ aldrig går utanför dörren utan minst SPF 50 på hela kroppen. Och trots att jag hela tiden smörjde in mig på nytt efter att ha badat. Trodde solen var min vän, men icke. 

    På kvällen åt vi tacos. Eftersom halva vår grupp är veganer eller vegetarianer och nästan alla restauranger på kusten mest serverar fisk och skaldjur fick vi improvisera med en del grönsakstacos. Det blev gott dock. 

    Jag har rest så mycket med den här kompisgruppen att vi alla kan varandras rutiner. Jag tillhör det gänget som alltid vaknar tidigast på morgonen, och vi satt tillsammans på takterrassen och tittade på soluppgången varje morgon medan vi var här. Så också den sista morgonen.

    De flesta skulle stanna ett par dagar till, men jag och Paul, Lexy och Alexis skulle flyga hem på måndagkvällen. Så medan alla andra hajkade till ett vattenfall tog vi hyrbilen till Puerto Vallarta, staden där flygplatsen ligger, och turistade oss. Drack några öl och åt glass på boardwalken, såna grejer.

    Jag hade för övrigt varit lite orolig för att det skulle vara konstigt att resa tillsammans med Paul. Vi bokade ju den här resan innan vi gjorde slut. Men det gick hur bra som helst. Vi fick ett rum med separata sängar och pratade en massa och jag är så glad att vi kan vara kompisar och fortfarande ha en så bra relation. Det har verkligen den enklaste separationen någonsin?

    Drack Corona för att stödja en öl som plötsligt har fått en massa dålig PR, men som jag trots allt har tatuerad på kroppen.

    Nu är jag hemma igen och har väl aldrig känt mig så glad över att jobba hemifrån som i dessa virustider. Skriver mer om detta senare.

  • Äventyr,  Nära döden-upplevelser

    Nära döden-upplevelser och solnedgångar i öknen

    Nu blir det mycket offroadande på bloggen, ni får ursäkta. Är bara så glad att jag har hittat en hobby som kombinerar två av mina favoritgrejer: köra motorcykel och att vara i öknen. Gjorde båda två den här helgen, och fick dessutom uppleva något av det läskigaste jag någonsin varit med om. Vi tar det från början.

    I lördags var vi ett gäng som åkte till Ocotillo Wells (mitt ute i ingenstans, typ två timmar rakt ut i öknen från San Diego) för att campa. Alla hade med sig sina minsta hojar.

    Här är till exempel Tasha på sin pyttelilla Honda Trail 70. Och kolla solnedgången? Anledning #18792 till att jag älskar öknen.

    Så här såg det ut åt andra hållet, som att himlen stod i brand. Och här är för övrigt mitt nya tält som jag köpte speciellt för detta tillfälle. P fick mitt gamla i separationen. Hade även skaffat mig en stor uppblåsbar madrass som verkligen var en game changer. Jag brukar inte gilla att campa eftersom jag alltid sover kasst i tält. Det beror nog dock mest på att jag mest brukar köra motorcykelcamping och då kan man inte ta med så mycket grejer, bara vad som får plats på hojen. Nu körde vi truck ut och jag hade med kudde, madrass och en extra filt. Sov PRIMA. 

    Nästa morgon dök det upp mer folk med fler fordon, och det här finfina gänget turades om att köra runt och testa på det som fanns tillgängligt. 

    Efter lunch tog vi ut alla fyrhjulsdrivna fordon på en ökentur. Ocotillo Wells är ett så kallat OHV-område. OHV står för off-highway vehicle, så såna här områden är alltså till för folk som vill ut och köra offroad. Ocotillo Wells är runt 350 kvadratkilometer stort, och fullt av kullar och sand och hopp och annat roligt.

    Nu till det läskiga som hände. Efter att den här bilden togs började vi köra tillbaka till vår campingplats. Hela gänget var uppdelade på fyra olika fyrhjulsdrivna fordon, förutom en snubbes 12-åriga son som körde sin dirtbike. Ingen såg vad som hände, men på något sätt lyckades 12-åringen krascha sin hoj. Jag och A var först på plats, vi såg honom ligga orörlig vid sidan av vägen och sprang fram för att kolla så att han andades. Jag trodde på riktigt att han hade dött, att vi skulle komma fram till någons döda barn. Det var så sjukt. jävla. läskigt. Killen var medvetslös men när vi vände på honom för att kolla hans puls hörde vi att han andades. 

    Vi ringde 911 och under tiden började killen vakna till. Han blödde från näsan och hade svårt att prata, men visade att han ville att vi skulle ta av honom hjälmen. De flesta som kör motorcykel vet att om någon har varit med om en olycka ska man aldrig ta av dem hjälmen, det kan göra mycket större skada, speciellt om de har skadat ryggraden eller nacken. Men killen kunde röra på nacken så vi tog av hjälmen så försiktigt vi kunde. Sen satt jag bredvid honom och höll honom i handen och pratade med honom, han förstod inte alls vad som pågick.  

    Eftersom vi var mitt ute i öknen gick det inte att få dit en vanlig ambulans, så de kom och hämtade upp honom i ambulanshelikopter. Jag ville gråta hela tiden för att det var så hemskt, men höll mig lugn för killens skull. Vi fick veta nästa dag att han hade klarat sig undan med en hjärnskakning TACK OCH FUCKING LOV. All hans säkerhetsutrustning hade spruckit i kraschen, inklusive hjälmen och stövlarna, men den räddade garanterat hans liv och ben. 

    Jag hatar att känna mig hjälplös, så nu tänkte jag försöka hitta någon sorts kurs att gå i första hjälpen och allmän krisberedskap. Hoppas såklart att detta aldrig händer igen, men eftersom typ alla mina hobbies är farliga kan det verkligen inte skada att vara bättre förberedd i fall att. 

    En sjuk grej: om man inte har speciell ambulanshelikopterförsäkring så kan en sån här resa kosta flera hundra tusen kronor (!) i USA. Så inte nog med att man behöver oroa sig över sina skador, man får dessutom en räkning som de flesta aldrig kommer ha råd att betala. Det här landet alltså. 

    Det här var i alla fall en väldigt traumatisk upplevelse för alla inblandade, inte minst för killens pappa som inte heller verkade fatta vad som hände. När vi andra hade lugnat ner oss en smula åkte vi hemåt igen. Precis i lagom tid för en till ökensolnedgång.