• Äventyr

    Fullspäckad helg med Omega Mart, Death Valley och Biltwell 100

    Jag hade en helg som kändes nästan… normal? Som mina helger brukade vara innan covid, det vill säga full av äventyr. I torsdags tog min kompis Sarah och jag hennes bil till Las Vegas. Det är egentligen det sista stället på jorden jag brukar vilja besöka, med eller utan pandemi. Men vi hade en spännande destination i sikte: Omega Mart, den senaste installationen från konstkollektivet Meow Wolf.

    På fredagen vaknade vi i vårt hotellrum och packade ihop våra saker. Vi hade lite tid på oss innan Omega Mart öppnade så vi cruisade the Strip samt tog ett väldigt turistigt foto. Det var så jäkla mycket folk överallt? Antar att det är för att så många har vaccinerat sig (Sarah hade fått sin andra vaccindos dagen innan, på vägen till Vegas), men ändå.

    Vi var i alla fall först på plats på Omega Mart eftersom jag var här i jobbet och skulle intervjua deras marknadsföringschef. Han gav oss dessutom en guidad tour.

    Det är väldigt svårt att förklara vad det här stället är. Jag har tidigare skrivit om Meow Wolfs House of Eternal Return i Santa Fe, New Mexico, som jag besökte för ett par år sen. (Skrev även en artikel för jobbet om det.) Men i korta drag är det en “immersive art experience” som går ut på att man kliver in i en till synes normal miljö (i detta fall en mataffär), men så fort man tittar sig närmare omkring inser man att något är… off.

    Man kan öppna olika dörrar som fungerar som interdimensionella portaler och plötsligt befinner man sig i en neongrotta eller på ett mystiskt kontor eller i ett rum fullt av blinkande ljus. Därifrån kan man ta sig vidare till nya dimensioner genom att krypa genom gångar, klättra upp genom branta tunnlar eller ta en rutschkana till en annan våning. Det finns även ett mysterium som man kan försöka lösa om man känner sig manad att tillbringa många timmar här.

    Sarah och jag utforskade så mycket vi bara hann på kanske tre timmar. Sen var det så mycket folk där att det började kännas jobbigt, trots att alla hade munskydd på sig (jag hade dubbla pga paranoid). Då åkte vi vidare till vår nästa destination…

    …nämligen Death Valley National Park, som ligger ungefär två timmar från Vegas. Det började redan bli ganska sent och solen var på väg ner, så vi skyndade oss att se några av de mest kända sevärdheterna i parken eftersom Sarah aldrig hade varit där förut. Sen körde vi vidare, ytterligare två timmar i beckmörker till vårt hotell i Lone Pine.

    Sen var det plötsligt lördag och dags för ytterligare ett äventyr. Motorcykelföretaget Bilwell ställde till med offroadrace i öknen och jag kände kanske 20 personer som skulle delta. Det här var det första “eventet” någon av oss hade varit på på ett drygt år, och stämningen var därefter. Jag fick en Bud Light Lime i ena handen och en mimosa i den andra så fort vi anlände, runt 10 på morgonen. Det var även perfekt väder ute, varmt och skönt.

    Det var ganska mycket folk, men enbart utomhus och väldigt utspritt, så det kändes säkert. Ingen trängsel och inga stånd som sålde saker, man fick ha med sig all mat och annat själv. Här är förresten min kompis Tamara som deltog i racet på sin vintage-Triumph. Hon körde 8 mil genom svår ökenterräng på den här typ 60 år gamla hojen och vann sin klass. Så tuff!

    Jag och Sarah skulle egentligen bara stanna här i några timmar och sen köra tillbaka till San Diego (en ca 4 timmars bilresa bort) men jag hade så himla kul att jag inte ville åka hem. Hade nog inte riktigt insett hur svältfödd jag var på att hänga på motorcykelevent i öknen? Så Sarah åkte hem men jag stannade kvar. Fick sova i en kompis van och fick skjuts hela vägen hem nästa dag.

    Det här var en så otroligt fin och rolig och välbehövlig helg. Är så glad att så många av mina vänner är vaccinerade och vågar umgås igen, och förhoppningsvis är det min tur snart.

  • Äventyr,  Bra saker,  Motorcyklar

    Sommarkänslor och Alaska

    Hur jag vet att jag fortfarande är svensk även efter nästan 13 år i Kalifornien: Så fort det börjar bli varmt igen efter en lite småkylig vinter drabbas jag ordentligt av SOMMARKÄNSLOR.

    Den här veckan ska det bli 29 grader varmt flera dagar i rad och det finns ingenting som gör mig så lycklig som värme och solsken. Det gör att alla problem känns obetydliga, all musik låter bättre, all mat smakar fantastiskt och livet känns bara rent allmänt kul och spännande.

    Om två veckor får dessutom alla Kalifornienbor över 16 vaccinera sig mot covid (jämfört med nu då vaccinet bara erbjuds till vissa risk- och åldersgrupper), vilket ännu mer gör att det känns som att livet börjar återvända på riktigt efter det här helvetesåret.

    Jag känner mig alltså allmänt pepp just nu, dels på grund av sol och vaccin, och dels på grund av en annan grej som jag har drömt om och som kommer bli verklighet om ett par månader.

    För ett tag sen läste jag Kristin Hannahs fantastiska roman The Great Alone (Himmel över Alaska på svenska) och skrev kort om hur jag har gått runt ett ganska bra tag nu med en rent fysisk längtan efter att få besöka Alaska. Och mer specifikt efter att köra hoj i Alaska. Eftersom gränsen mellan USA och Kanada fortfarande är stängd pga covid, och eftersom det skulle ta minst en månad att köra från San Diego till Anchorage och tillbaka, har jag tänkt att detta är något som får vänta ett år eller två.

    MEN. Som ni vet köpte jag en Royal Enfield Himalayan i december, och några månader senare hörde Royal Enfield USA:s marknadsföringschef av sig på Instagram och frågade om jag skulle vara intresserad av att åka till Alaska med RE i sommar. Jag svarade omedelbart JA i versaler, no questions asked.

    Men nu är det mesta bokat, och detaljerna ser ut så här: Royal Enfield har satt ihop en grupp på ungefär 10 personer för en motorcykeltur genom Alaska i slutet på juni. De kommer att skeppa våra hojar till Anchorage, samt betala för våra flygbiljetter och hotellrum. Sen kommer vi att köra runt i USA:s största delstat (Alaska är större än Kalifornien, Texas och Montana tillsammans) i 10 dagar och utforska nationalparker, kust och grusvägar.

    Jag och en av de andra tjejerna som ska åka har DM:at varandra på Instagram och undrat om det här verkligen är på riktigt, det låter liksom för bra för att vara sant. Men igår fick jag mina flygbiljetter på mejlen, så det verkar som att detta faktiskt är något som kommer hända, det är inte längre bara en bucket list-dröm.

    Så, för att sammanfatta: sommarvärme, vaccin, Alaska. 2021 kan nog bli ett skapligt år ändå. Och herregud vad jag älskar Instagram ibland.

  • Äventyr,  Helgen som gick,  Motorcyklar

    Tre hojar (nästan fyra) på tre dagar

    Glad semmeldag på er! Något av det svenskaste jag vet är när folk har starka åsikter om hur och när man “får” äta säsongsbaserade bakverk. Själv äter jag semlor utan grädde, mandelmassa och florsocker, i en skål med varm mjölk och lite extra kardemumma. Det är gott, jag lovar!

    Imorgon ska jag opereras och sen får jag inte ägna mig åt några aktiviteter över huvud taget på omkring en månad, så jag har tillbringat hela helgen med att göra allt som är roligt. I praktiken innebär det att köra alla mina hojar. Så här såg det ut.

    I lördags tog Andy och jag äventyrshojarna ut på äventyr. Vi körde upp i bergen på små slingriga grusvägar och min Himalayan älskade det. Det är som en helt ny värld som har öppnat sig för mig efter att jag köpte den här hojen. Så bra investering.

    I söndags var det alla hjärtans dag och jag och min lilla Honda firade i öknen med Jesse, Dylan, Dylan, Ben och Ian. Vi körde upp och ner för såna här hillclimbs i några timmar och jag var HELT utmattad efteråt. Nästan så att jag ser fram emot att få vila i en månad…

    Sen var det måndag och jag var ledig från jobbet pga President’s Day. Var tvungen att göra ett covidtest inför operationen, så jag slog två flugor i en smäll* genom att ta min Dyna dit och sen ta en sväng förbi havet på hemvägen. Det är snökaos i resten av landet, men här i SoCal är det hyfsat varmt och skönt, tack och lov.

    (*För några år sen gav djurrättsorganisationen PETA ut en lista på “djurvänliga” ordspråk. Ett av dem var “Feed two birds with one scone” som ersättning för “Kill two birds with one stone”. De blev ju ganska hånade på sociala medier för den listan, men jag tyckte det var lite fint ändå. Har sagt “Feed two birds with one scone” sen dess men saknar en bra variant på svenska. Förslag?)

    Lite senare på måndagen tänkte jag att jag kanske skulle få till en fullträff och köra alla mina fyra motorcyklar den här långhelgen. Min chopper har ju bott hemma hos Paul de senaste månaderna medan vi (ok, mest han) har byggt om den. Så jag åkte hem till Paul med hjälmen i högsta hugg och hojen startade mirakulöst på första försöket. Paul körde den runt kvarteret utan problem, men sen vägrade den starta igen. Så nu måste vi lista ut vad felet är.

    Så här är det alltid med gamla motorcyklar (denna är från 70-talet), så ingen var förvånad. Dock lite surt, det var så nära att jag fick köra den! Men men, något att se fram emot om en månad helt enkelt.

  • Äventyr

    Hoppa bungee jump från en övergiven bro

    Jag är nyss hemkommen från en roadtrip (i en BIL för första gången på många år) och tänker väl skriva lite mer om det också. Men först detta. I söndags fick jag checka av att “hoppa bungee jump från en bro” från min bucket list.

    Skrev häromdagen om the Bridge to Nowhere, en bro mitt ute i skogen i bergen norr om Los Angeles. Bron byggdes på 1930-talet, men ett enormt regnoväder med tillhörande översvämningar förstörde hela vägen till bron 1938, och sen dess har den stått övergiven långt från civilisationen.

    För att ta sig dit måste man vandra 8 kilometer genom ganska krävande terräng. Sen måste man vandra samma väg tillbaka igen.

    Allt detta gjorde jag alltså i söndags.

    Dagen började tidigt på morgonen. Jag lämnade mitt hotellrum i Azusa klockan 6 och mötte upp med resten av gänget på en parkeringsplats uppe i bergen. Vi var runt 25 personer som skulle hoppa, plus tre killar som jobbade på Bungee America och skulle guida oss till bron.

    De som jobbar här hajkar alltså fram och tillbaka till bron flera gånger i veckan eftersom det är det enda sättet att ta sig dit. Hajken går längs med San Gabriel-floden, som man måste korsa flera gånger. Vi vadade genom den forsande, iskalla floden 6 gånger på väg till bron så större delen av vandringen gjordes med blöta fötter.

    Efter ungefär två och en halv timme var vi framme. Vägen hit förstördes innan den ens var färdigbyggd, och på andra sidan var det tänkt att man skulle spränga en tunnel genom berget. Det skedde dock aldrig, så nu står bron här som en del av naturen, högt över floden mitt ute i ingenstans. Det är en mäktig syn.

    Sen var det dags att hoppa. Vi fick dela in oss i grupper efter vikt eftersom man använder olika rep/band beroende på hur mycket personen som hoppar väger. Min grupp var sist, så jag hade gott om tid på mig att titta på när alla andra hoppade först.

    Så här såg mitt första hopp ut! Jag hade betalat i förväg för två hopp, så jag fick göra ett framlänges och ett baklänges. Föredrog helt klart framlängeshoppet. Det är ganska läskigt att slänga sig baklänges ut från en bro och inte se vart man hoppar??

    Vilken grej ändå, att studsa runt mellan den här bron och floden nedanför.

    De hade förresten ganska många säkerhetsåtgärder pga corona. Alla behövde ha munskydd, de tog tempen på alla och så fick man fylla i ett formulär om symptom. Kändes ändå tryggt i en stor grupp? Att vi var utomhus hela tiden hjälpte såklart också.

    När jag hade hoppat mina två hopp stannade jag kvar och kollade på de som var kvar. Den här damen var nästan 70 år och hoppade också två gånger. Hon var där med hela sin familj, typ 7 personer i olika åldrar som alla hoppade. Jag var den enda som var där ensam, men jag var också där i egenskap av resejournalist. Ska nämligen skriva en artikel om detta för Roadtrippers.

    Sen satte jag på mig hörlurar med en ljudbok och vandrade hela vägen tillbaka till bilen igen. Jag gillar verkligen att vandra själv, det är så fridfullt.

    På väg ner för berget igen stannade jag och tittade på solnedgången över San Gabriel Reservoir. Sånt fint avslut på en alldeles strålande dag.

  • Äventyr,  Litteraturbloggen

    Några foton från öknen + en ny Kepler

    Okej okej, jag vet att ingen är intresserad av mina motocross-äventyr, MEN ni kanske i alla fall är intresserade av att se några fina foton på mig och min hoj i öknen som min kompis Jesse Bowen tog i helgen?

    Detta var i lördags. Jag gillar den sista trots att jag är svettig, rynkig, osminkad och har hjälmhår. Mitt 2020 i ett nötskal. (Fler foton av Jesse finns här.)

    I söndags var jag så trött från lördagens äventyr att jag inte lämnade soffan på hela dagen. Istället satte jag mig och läste den nya Lars Kepler-boken, Spegelmannen, på 530 sidor från pärm till pärm.

    Jag älskar när det kommer en ny Kepler. Inte för att de är några större språkliga eller litterära upplevelser, utan för att de är helt omöjliga att lägga ifrån sig. Jag brukar vänta med att börja läsa dessa tills jag vet att jag har en helt ledig dag och sen sätter jag mig ner och sträckläser tills boken är slut.

    Denna var nog dock sämst hittills i Joona Linna-serien, av ett huvudsakligt skäl. Det finns två litterära grepp som jag hatar mer än allt annat, och jag har svårt att förlåta författare/böcker som använder sig av dem. Spegelmannen var en sån bok. (Har skrivit om de här greppen tidigare, men vill inte säga mer än så här med risk för att spoila. Ni får klicka på länken på egen risk.)

  • Äventyr,  Bra saker

    Ett extremt positivt inlägg!

    Om man bortser från en skenande pandemi och totalt politiskt kaos så är mitt liv ganska perfekt just nu. Har verkligen allt jag behöver (som sagt, om man bortser från det ovanstående – jag saknar till exempel min familj väldigt mycket). Igår var jag ute och gick med hunden i värmen (ja, det är varmt igen!) och fylldes av en känsla av total tillfredsställelse. Insåg själv hur konstigt det var att gå runt i munskydd och undvika människor och samtidigt känna sig 100% tillfreds med livet, men jag tänker inte ifrågasätta det.

    I helgen ska jag dessutom göra något som jag är extremt peppad på. Trogna läsare minns kanske att jag var i Costa Rica för fyra år sen och då passade på att hoppa Centralamerikas högsta bungee jump. Det var en sån otrolig upplevelse att jag så fort jag kom hem igen började undersöka var man kan hoppa bungee jump utan att behöva åka så långt.

    Det enda stället jag hittade var en övergiven gammal bro i skogen utanför Los Angeles som hette the Bridge to Nowhere. Problemet var bara att för att komma till bron måste man hajka 8 km genom skogen, och sen 8 km tillbaka igen. Det var jag absolut inte redo för, så jag glömde bort hela idén och gick vidare i livet.

    Men om några dagar kommer jag att åka iväg på en roadtrip i en elbil som jag får låna av Chevrolet (för en jobbgrej), och när jag satt och planerade min route idag så dök Bridge of Nowhere upp i minnet igen. Och nu, fyra år och en pandemi senare, är jag plötsligt en hyfsat rutinerad hajkare som inte har några som helst problem att ta sig till fots genom 16 kilometers skogsterräng. Så jag bokade ett bungee jump. Eller, två hopp rättare sagt.

    På söndag kommer jag alltså att kliva upp klockan 5 på morgonen, köra en Chevy Bolt från ett hotell i LA upp i bergen, hajka 8 kilometer ut i skogen, hoppa från en bro två gånger, och sen hajka 8 kilometer tillbaka till bilen igen.

    Hade jag sagt detta till 2016-Sanna hade hon skrattat åt det roliga skämtet. Nu är jag istället så peppad att jag inte vet var jag ska vägen.

  • Äventyr,  Motorcyklar

    Social distans, värmebölja, vattenfall och brandrök i Yosemite

    Jag är lite dålig på att blogga just nu, ni får ursäkta. Det är en kombination av extrem värmebölja (vill inte sitta vid datorn mer än absolut nödvändigt) och pandemi (det händer ingenting förutom att världen fortsätter att gå åt helvete, och det är mer än jag orkar formulera mig kring).

    Men i alla fall. Vi kan ta en titt på något som hände förra veckan. Jag och Andy tog nämligen en liten motorcykelroadtrip till Yosemite National Park.

    Yosemite är i vanliga fall den femte mest besökta nationalparken i USA med fler än 4 miljoner besökare om året. Just nu släpper de dock bara in ett väldigt begränsat antal människor pga pandemin. Man måste köpa biljetter i förväg och de säljer slut snabbt. Vi hade tur och bokade tidigt, och vilken upplevelse detta var!

    Jag var i Yosemite i oktober förra året och då var det långa köer för att komma in i parken, det fanns inga lediga parkeringsplatser någonstans och det var folk ÖVERALLT.

    Men nu var det nästan som att vi var ensamma här. Alltså, det var ju såklart tusentals andra människor där, men eftersom parken är enorm (3000 kvadratkilometer) såg vi inte till så mycket folk.

    Vi hade råkat tajma den här resan med ÅRETS värmebölja. På vägen upp till Yosemite körde vi genom en del av Kalifornien där det var 44 grader varmt. Det går inte att förklara hur överjävla varmt det är, speciellt när man sitter på en hoj i hjälm och skydd, utan AC eller någon sorts tak.

    I nationalparken var det “bara” runt 35 grader. Vi fick stanna och bada typ en gång i timmen för att inte svettas ihjäl.

    Två dagar i rad hajkade vi till olika vattenfall där vi inte såg till en enda annan människa. Jag kan inte nog understryka vilken speciell upplevelse detta var, att tillbringa flera timmar med att simma och sola vid våra egna privata vattenfall i en av USA:s mest besökta nationalparker. Once in a lifetime.

    En dag trotsade vi värmen och vandrade 12 kilometer med skog på ena sidan och ett brand stup ner i dalen på andra sidan. Hade hela tiden den här enorma utsikten.

    Den här resan var för övrigt något av ett experiment kring hur man kan resa så säkert som möjligt mitt under en pandemi. Vi bodde i ett Airbnb-hus precis utanför parken och lagade all vår egen mat. Åt frukost och middag i huset, och hade med oss mackor och snacks till lunch eftersom vi tillbringade hela dagarna i Yosemite. Förutom ett besök till en mataffär precis när vi anlände kom vi alltså knappt i kontakt med andra människor över huvud taget. Inga restauranger, inga köer, knappt något folk i parken, osv.

    Körde motorcykel gjorde vi ju också. Det är en sån fantastisk upplevelse att köra hoj på små slingriga bergsstigar med antingen ett stup eller en fors på ena sidan. Det gjorde inte ens så mycket att det egentligen var alldeles för varmt.

    Vi hade både bra och dålig tajming på den här resan. Dålig pga värmeböljan men bra eftersom vi åkte hem precis innan hela parken togs över av brandrök. Som ni kanske vet står norra Kalifornien i brand just nu, och vår sista dag i parken var det ganska rökigt och dålig luft.

    När det var dags att köra hemåt klev vi upp tidigt, mitt under soluppgången, och solen var bara ett knallrött klot mitt på himlen bakom all brandrök. Våra hojar var täckta av aska. Vi körde hem så fort vi bara kunde och när vi närmade oss San Diego var himlen blå igen. Så läskigt. Men en himla fin resa.

  • Äventyr

    Peak of the Week

    Mitt i San Diego (!) ligger ett stort friluftsområde som heter Mission Trails Regional Park. Här finns vandringsstigar, camping, bergsklättring, cykelvägar, med mera. Här finns även sammanlagt fem bergstoppar där man har utsikt över hela staden. Man ser till exempel skyskraporna i downtown och Stilla Havet rakt västerut, och Mexiko söderut.

    Fram tills för bara ett par månader sen hade jag aldrig ens satt min fot i Mission Trails, men numera är jag där minst en gång i veckan.

    För ett par veckor sen hajkade jag och Andy till toppen av Cowles Mountain, den högsta punkten i San Diego. Där var det dock så mycket folk att vi bestämde oss för att göra ett projekt av det och ta oss upp till de fyra mindre populära bergstopparna istället. Det här är en officiell utmaning som heter the 5-Peak Challenge, men vi har döpt om den till Peak of the Week och gör numera en topp i veckan.

    Om någon hade sagt till mig för ett halvår sen att jag entusiastiskt skulle klättra upp till toppen av fem berg på fem veckor så hade jag skrattat högt åt den personen, men nu är det som det är. Pandemin har förändrat mig på en liksom grundläggande nivå.

    Igår avklarade vi topp nummer fyra, South Fortuna. Det är den lägsta av de fem topparna, men även den helt klart svåraste hajken hittills. Den gick liksom rakt uppåt och var så brant att de har fått bygga stora trappsteg nästan hela vägen upp. Annars skulle det inte gå att klättra, man skulle bara halka rakt ner.

    Katie och Jordan hängde med i början, men sen blev det alldeles för brant för dem så de vände om och tog sig hemåt igen. Jag och Andy kämpade på hela vägen upp, och det är verkligen något tillfredsställande med att stå högst uppe på ett berg man just har bestigit och titta ut över hela staden.

    Jag ljög förresten när jag sa att vi skulle avklara fem toppar på fem veckor. Nästa vecka kommer vi nämligen vandra (och köra hoj! SÅ mycket har jag inte förändrats) i Yosemite National Park, så vi får ta den femte toppen veckan efter.

  • Äventyr,  Motorcyklar,  Resor

    En magisk roadtrip genom Utah, dag 4-6

    Dag 4 på den här resan vaknade vi i Moab, en av de kanske vackraste platserna på jorden. Vi skulle egentligen åka vidare mot nordväst men kände oss tvungna att ta en omväg åt fel håll först. Precis nordost om Moab går nämligen väg 128, som officiellt heter Upper Colorado River Scenic Byway. Dagen innan hade en man kommit fram till oss på en bensinmack och frågat om vi hade kört “the river road” ännu. När vi sa att den stod på schemat för morgondagen blev mannen glad och berättade att den här vägen är den näst vackraste i USA (vet ej hur man objektivt mäter detta eller vad han hade för källor) efter Pacific Coast Highway i Kalifornien.

    Jag säger allt detta för att verkligen understryka hur jävla fantastiskt vacker den här vägen faktiskt visade sig vara. Det är en 7 mil lång kurvig landsväg som går längs med Coloradofloden och är omgiven av höga, dramatiska röda klippor på båda sidor. Vi stannade inte så mycket eftersom det var meningslöst att försöka fånga storslagenheten på bild. Men ungefär så här såg det ut precis i början.

    Det enda andra stoppet vi gjorde var vid den här hängbron som hade förstörts i en brand. “The river road” är i alla fall lätt på min topplista över vackraste vägar jag har kört hoj på, antagligen bara strax efter Going-to-the-Sun Road genom Glacier National Park i Montana (rekommenderar att googla bilder på den). Och definitivt i samma klass som PCH.

    Vårt mål för dagen var Capitol Reef National Park. På vägen dit började det blåsa upp till storm. Det var extremt varmt ute, så jag kände mig nästan lite peppad på regn. Men vi stannade i alla fall och satte på oss regnkläder. Det blåste så hårt att min hoj nästan föll omkull när jag stannade på sidan av vägen. Och sen körde vi rakt in i stormen…

    Fast sen regnade det kanske två droppar och så var det slutregnat. Väldig antiklimax. Vi tog i alla fall ytterligare en omväg, till detta märkliga ställe som heter Goblin Valley State Park. Den här parken består av hundratals såna här svampformade bergsformationer. Det är som att befinna sig på en annan planet. Eftersom det fortfarande låg regn i luften lämnade jag kameran på hojen och tog bara med mobilen, så har inga foton som gör detta rättvisa (fast who am I kidding, det skulle jag inte ha med riktiga kameran heller).

    Hej hej.

    Vi var näääästan framme vid Capitol Reef när vi körde förbi Swingarm City, ett märkligt ökenlandskap öppet för att köra offroad i. Vi har kommunikationssystem i hjälmarna så att vi kan prata med varandra medan vi kör, och så fort vi åkte förbi detta klickade sig Andy in i min hjälm och frågade om vi inte kunde vända om så han fick ha lite kul här en stund. Såklart kunde vi göra det.

    Sen! Var vi framme! I Capitol Reef National Park! Jag visste i princip ingenting om den här parken i förväg, hade inte gjort någon research eller sett några bilder. Och blev helt GOLVAD av hur vackert det var. De här klipporna var inte bara röda, utan även lila, gula, vita, gröna och alla andra tänkbara färger.

    Hur många gånger får man skriva att bilderna inte gör verkligheten rättvisa i samma inlägg egentligen? Denna plats vill jag väldigt gärna återvända till. En bonus: För att få köra in i de allra flesta amerikanska nationalparker måste man betala en avgift på omkring 20-30 dollar. Men en stor del av Capitol Reef är inte avgiftsbelagd, så man kan få se denna storslagna natur helt gratis! (Jag och Andy har dock varsitt årspass så vi får komma in gratis på alla nationalparker. Tur, annars skulle detta bli en väldigt dyr resa.)

    Sen var det plötsligt nästa dag. Vi körde söderut från Torrey, en liten by precis i utkanten av Capitol Reef, längs med väg 12. Ytterligare en sanslöst vacker väg som delvis går genom Grand Staircase Escalante National Monument. Den här delen av vägen ligger i närheten av något som heter Hell’s Backbone. Det var lite svårt att fånga på bild, men detta är alltså en smal, tvåfilig väg omgiven på båda sidor av extremt branta sluttningar utan någon som helst sorts skyddsräcke. Pga omständigheter körde vi den här delen av vägen tre gånger fram och tillbaka och jag fick lika mycket svindel alla tre gångerna. Det påminde verkligen om en krokig ryggrad.

    Väl nere på andra sidan ryggradsvägen parkerade vi hojarna och bytte om till vandringskläder. Det var 33 grader varmt, så PERFEKT väder för att ge sig ut och hajka en dryg mil mitt på dagen. Inte. Men det gjorde vi i alla fall.

    Och det var det värt! För på slutet av hajken fanns detta magiska vattenfall. Vattnet var ISKALLT och extremt svalkande, och själva vattenfallet helt otroligt. Gigantiskt och våldsamt. Vattenfall är en av mina favoritgrejer i hela världen. Det är ganska lätt att lura med mig på exakt vilken sort äventyr som helst så länge det är vattenfall involverade. Inklusive en 11 kilometer lång promenad genom ökensand mitt i sommaren.

    Två glada (och svettiga) hajkare.

    Vi hade varit lite väl tidsoptimistiska med den här hajken, som tog runt 3 timmar. För klockan var ganska mycket när vi var klara och vi hade fortfarande en nationalpark att se den här dagen tio mil bort, och sen ytterligare ca 12 mil att köra till vår destination för kvällen. Vi lyckades i alla fall ta oss hit, till Bryce Canyon National Park.

    Ja, vad ska man säga? Overkligt vackert, dramatiska klippor, underbar utsikt åt alla håll. Ni vet, det gamla vanliga.

    Sen hade jag bara en sak kvar på min “måste se”-lista för den här resan, och det var den här bågen över vägen, strax utanför Bryce Canyon. Eller, det är egentligen två bågar precis bredvid varandra. Jag var lite stressad över att vi inte skulle hinna hit innan solnedgången, men istället lyckades vi tajma det mest perfekta ljuset som gjorde bågarna ännu mer intensiva.

    Jag fick mitt Instagram-foto (viktigt!) och sen körde vi vidare på småvägar medan det mörknade ute och höll alla tummar för att inga rådjur eller rävar skulle springa ut på vägen framför oss. Var framme på vårt hotell strax efter klockan 23, helt utmattade efter Världens Längsta Dag.

    Det här blev visst ett megalångt inlägg, men avslutar med denna bild för sen var det bara den tråkiga hemresan kvar. Vi hade egentligen tänkt ta en omväg hem genom att köra söderut till Grand Canyon National Park i Arizona, men pga en massa stora skogsbränder var alla vägar dit avstängda så vi körde hem samma väg vi kom, genom Zion National Park. Sammanlagt gjorde vi 7 besök på 5 olika nationalparker den här resan, inte så illa ändå.

    Tajmingen för den här resan kunde såklart ha varit bättre. Det var surrealistiskt att roadtrippa mitt under en pandemi i en delstat (Utah) där folk inte verkade bry sig så mycket om viruset. Men tänkte eventuellt skriva mer om detta i ett eget inlägg. Avslutar detta innan det blir rekordlångt. Dag 1-3 finns här

  • Äventyr,  Motorcyklar,  Resor

    En magisk roadtrip genom Utah, dag 1-3

    Utah är en märklig delstat. Över 60% av befolkningen är Mormoner, bara en sån sak. Typ allt är stängt på söndagar, det är svårt att hitta öl med högre alkoholhalt än folköl och en majoritet av invånarna röstar Republikanskt.

    Men södra Utah är också en av de absolut vackraste platser jag har varit på. I princip var man än vänder sig är man omgiven av dramatiska röda klippor och bergsformationer, djupa dalar fyllda med knallblått vatten och hela FEM nationalparker.

    Vi började vår Utah-roadtrip med att köra genom Zion National Park, en av de mest hisnande vackra platser jag har varit på.

    Det här var min tredje gång i Zion, men första gången jag faktiskt parkerade hojen och hajkade en av parkens många trails. Det var omkring 37 grader varmt ute, så det blev ingen lång hajk. Men fick i alla fall se den här fantastiska utsikten.

    Är glad över att den här killen drar med mig på friluftsäventyr trots att det är en miljon grader ute.

    Puss!

    Vi utforskade även några lite mindre välbefolkade vägar precis utanför nationalparken. Andy har en adventure bike (vet ej vad det heter på svenska) som kan köra både offroad och på landsvägar, så han tar alla tillfällen i akt att köra lite grus.

    Det är inte lika kul på en Harley, men vad gör man inte för lite fin utsikt.

    Nästa dag började vi med att köra till Horseshoe Bend som ligger i norra Arizona, precis söder om gränsen till Utah. Har varit även här tidigare, men det GÅR inte att köra förbi här utan att stanna. Ytterligare en enormt vacker plats.

    Tog detta fotot med mobilen eftersom jag inte fick plats med hela i mitt kameraobjektiv. Men det är enormt mycket mer mäktigt i verkligheten när man står uppe på toppen och tittar på Coloradofloden som slingrar sig runt berget 300 meter nedanför.

    Det var så SJUKT varmt hela den här resan, mellan 33 och 43 grader ute varje dag. Det här var en av de varmare dagarna, så vi tog oss till Lake Powell för att bada. Det var perfekt svalkande men så fort vi klev upp och drog på oss hjälmar och motorcykelkläder blev vi genast genomsvettiga igen. Oh well.

    Dag 3 var vi tillbaka i Utah igen. Det här var tänkt att bli vår kortaste kördag med bara omkring 11 mil på schemat. Vi stannade för att kolla in Hole N The Rock, ett märkligt museum som består av ett helt hem någon har byggt inne i ett berg.

    Sen! Var vi plötsligt i Arches National Park, en plats som jag har haft på min bucket list i många år nu. Jag försökte ta mig hit för drygt ett år sen, på en annan roadtrip tillsammans med 7 kompisar, men då snöade det (!) så mycket att vi fick vända om och köra söderut genom New Mexico istället. Svårt att ens föreställa sig att det snöade här i juni förra året med tanke på hur överjävligt varmt det var nu. Väldigt, väldigt vackert dock.

    Älskar! Röda! Klippor!

    Bara omkring en halvtimmes körväg från Arches ligger Canyonlands National Park, så vi tog en sväng dit också. Det påminde mycket om Grand Canyon, fast mindre och rödare. Vi gjorde en liten hajk genom denna park också, innan vi åkte vidare…

    Hit! Till Dead Horse Point State Park som ligger precis bredvid Canyonlands men är om möjligt ännu vackrare. Mest pga att Coloradofloden går rakt igenom parken. Foton gör det inte rättvisa, vilket jag nog kommer behöva upprepa ganska många gånger i de här inläggen.

    Det var två dagar efter sommarsolståndet och alltså en av årets längsta dagar. När det började bli kväll tyckte Andy att vi skulle åka tillbaka till Arches för att kolla på solnedgången. Jag som älskar både solnedgångar, nationalparker, varma sommarkvällar och motorcyklar mer än livet självt var inte så svårövertalad. Det blev en väldigt lång dag med betydligt mer än 11 mil körda (snarare runt 40). Men värt det.

    Okej, det var de första dagarna. Tar en paus här och återkommer med fler bilder på olika berg och klippor snart.