• Äventyr,  Resor

    Några roadtrips jag vill göra i år

    Så här års, när det börjar bli vår och varmare nästan överallt, börjar det alltid klia i min roadtrip-nerv. En bieffekt av mitt jobb är att jag pratar om och tänker på roadtrips hela dagarna, och jag vaknar ibland mitt i natten med någon idé som jag genast måste planera ut.

    Som ni vet har jag dessutom som mål att besöka alla nationalparker i USA, så mina planer handlar ofta om att pricka in parker jag inte har varit i ännu.

    Här är fyra USA-roadtrips som jag redan har planerat en lös rutt för, och som jag hoppas på att kunna göra i år. Obs att jag inte tror att jag hinner med alla fyra, men kanske i alla fall två? Tre? Vi får se.

    1. Colorado

    Mitt nyårslöfte för i år är att besöka Colorado, en delstat som jag på något vänster aldrig har varit i. Av de 7 delstater som omger och delar gräns med Colorado (Utah, Wyoming, Nebraska, Kansas, Oklahoma, New Mexico och Arizona) har jag varit i alla utom Nebraska, så det är faktiskt väldigt konstigt att jag inte har lyckats ta mig till Colorado ännu. Har försökt flera gånger, men det är alltid något som ställer till det.

    Men ja, med det sagt så SKA jag ta mig dit i år. Har lösa planer på att hyra en motorcykel i Denver och sen köra den här loopen, som går via hela fyra nationalparker. Skulle även kunna tänka mig att köra min egen hoj ända från Kalifornien, men det skulle ta betydligt längre tid.

    Nu ska jag bara hitta en bra tid på året. Väldigt knepigt väder i den här delstaten.

    2. Southwest

    Den här rutten har jag haft planerad i flera år men aldrig gjort i just den här ordningen. Har kört delar av den tidigare, men själva syftet med den här roadtrippen är att ta mig till två nationalparker jag inte har varit i tidigare: Big Bend och Guadalupe Mountains, båda i västra Texas.

    Det här är egentligen en ganska lågprioriterad rutt jämfört med de andra på den här listan eftersom jag redan har varit på många av de här ställena, men OM jag köper en ny hoj i år skulle det vara ett perfekt sätt att köra in den. Om jag inte köper en ny hoj sparar jag nog denna till ett annat år.

    3. Blue Ridge Parkway

    Blue Ridge Parkway går genom Virginia och North Carolina och binder samman Shenandoah National Park med Great Smoky Mountains National Park. Det här är en sån där riktig amerikansk bucket list-roadtrip (på samma nivå som Pacific Coast Highway och Route 66) och jag har tänkt göra den länge. Den avslutas dessutom precis i närheten av Tail of the Dragon, en väldigt kringelikrokig väg som är känd som en av de bästa motorcykelvägarna i USA.

    Min internetkompis som var här och hälsade på förra helgen bor i D.C., som ligger precis norr om starten på Blue Ridge Parkway. Hon har dessutom en extra hoj som hon gärna lånar ut till mig, så vi pratar om att köra den här roadtrippen någon gång i höst. Den här vägen är känd som en höstdestination eftersom Blue Ridge-bergen är fulla av skog som ändrar färg då. Jag fyller år i oktober, så det blir kanske en liten födelsedagsresa?

    4. New England

    Sist men inte minst har jag inte varit i någon av delstaterna som utgör New England, och så kan vi ju inte ha det. Tyvärr ligger det bara en ynka nationalpark här (Acadia i Maine) men det finns såklart annat fint att se också. Det här är en sån där rutt som jag planerade på mobilen i sängen när jag inte kunde sova en natt. Eftersom detta är USA:s nordöstra hörn och jag bor i det sydvästra så är detta även bokstavligen på andra sidan landet för mig. Om jag inte hinner dit i år, vilket känns osäkert, blir det kanske av nästa år.

    +++

    Ni då, har ni några dröm-roadtrips? Eller kanske rentav något redan planerat?

  • Äventyr,  Motorcyklar,  Resor

    Nya Zeeland, dag 1 + 2

    Vi lämnade San Diego torsdag kväll och landade i Christchurch lördag eftermiddag efter en väldigt lång resa med två mellanlandningar. Nästa dag, söndag morgon, hämtade vi upp våra hojar. Jag hade hyrt en BMW 850GS och Andy en Yamaha Tenere 700. Egentligen ville vi båda ha Teneres men allt var fullbokat så det här var vårt enda alternativ. Det gick bra ändå!

    Vi körde genast till ett pajställe (matpajer är väldigt populärt här) och mötte upp med Kate, en kvinna som jag hade träffat på Instagram och som regelbundet kör hoj över hela Sydön. Hon tog med oss på en finfin åktur västerut.

    Vi tog Arthur’s Pass, en OTROLIG väg som går genom Sydalperna, omgiven av enorma berg täckta i grönska, samt broar, vattenfall och annat fint.

    Sen sa Kate hej då och körde tillbaka österut medan A och jag fortsatte mot västkusten.

    Vi stannade i en avlägsen liten by som heter Blackball för att äta en sen lunch. Det blev dagens andra paj, och eftersom ingen av oss äter kött blev vi glatt överraskade när det här stället hade en vegetarisk currypaj på menyn. Jag tog en alkoholfri öl till och så satt vi i solen och mådde bra.

    Vi fortsatte de sista milen till Westport, vår destination för kvällen, längs med fler otroligt fina vägar. Det var mörka regnmoln åt alla håll, men på något vänster lyckades vi helt undvika regnet.

    När vi kom fram upptäckte jag att min vattenflaska hade gått sönder och spillt vatten över halva min packning. Allt klarade sig, som sagt, förutom min Kindle vilket resulterade i resans första smärre sammanbrott. A gick till närmsta mataffär och köpte ris att lägga plattan i, men det gjorde ingen skillnad. RIP.

    Nästa dag var vår längsta planerade dag. Vi behövde ta oss knappt 50 mil söderut längs nästan hela västkusten. Den här delen av NZ är otroligt avlägsen, med få städer och invånare, så vi hade inte så många destinationer att välja mellan. Naturen längs hela sträckan är dock helt otrolig. Vi körde över en bro och råkade se den här vyn åt ena hållet (med havet åt andra) och jag var genast tvungen att stanna och fota.

    Vi åkte vidare söderut en bit och stannade igen för en liten promenad till detta ställe, Punakaiki, aka Pancake Rocks. Väldigt vackert, med spännande klippformationer.

    Det tog verkligen hela dagen att köra de här 50 milen. Vägarna var små och extremt slingriga och hastighetsgränsen på hela ön är låg (max 100 km/h). Efter många, många timmar började vi i alla fall närma oss Haast, där vi hade bokat rum för kvällen. Gjorde ett sista stopp på den här fina stranden.

    Avslutade kvällen med pasta, bröd och ytterligare en alkoholfri öl i solnedgången.

  • Resor

    Vad jag planerar att se och göra i Nya Zeeland

    Ni vill höra om min Nya Zeeland-resa? Okej, vi kör.

    För flera månader sen frågade A om jag skulle vara intresserad av att åka till Nya Zealand och köra motorcykel med honom. A är alltså mitt ex, men vi är fortfarande vänner och hänger ganska mycket. Han frågade mig eftersom han vet att jag aldrig säger nej till ett äventyr. Och just NZ råkade redan ligga väldigt högt på min bucket-lista över ställen jag vill besöka och köra hoj i, så jag sa såklart genast ja. 

    Det första jag gör när jag planerar en roadtrip är att öppna Roadtrippers-appen och skapa en ny resa. (Disclaimer för att jag ju jobbar på Roadtrippers, men jag använde appen redan innan jag fick jobbet och tycker genuint att den är skitbra. Den funkar dock bara i Nordamerika, Nya Zeeland och Australien. Slut på disclaimer.) Sen börjar jag zooma in på olika områden och lägga till stopp som ser spännande ut tills jag har en rutt mer eller mindre planerad. Jag älskar roadtrips så himla mycket, och får alltid fjärilar i magen varje gång det är dags att börja planera en ny resa. 

    Ungefär så här ser NZ-planerna ut hittills, men de kommer antagligen ändras något under själva resan. Att resa via motorcykel kan vara opålitligt och svårplanerat eftersom man är utsatt för vädret på ett annat sätt än i en bil.     

    Vi flyger i alla fall in till Christchurch på Sydön där vi kommer att hämta upp två hojar som vi har hyrt, och sen kommer vi att tillbringa 8 dagar med att köra runt ön. Det är knepigt att ta sig till NZ även härifrån, vi har två mellanlandningar och hela resan tar runt 24 timmar. Med den 20 timmars tidsskillnaden mellan Kalifornien och Nya Zeeland förlorar vi i princip ett helt dygn på vägen dit. 

    Det är sommar i NZ just nu och verkar varmt på vissa ställen och kallt på andra, så många olika mikroklimat i det här landet. Samt mycket regn. En tjej jag följer på Instagram är där och kör hoj just nu, och hon hamnade i ett extremt regnväder på västkusten bara för ett par dagar sen, det var så pass illa att flera vägar fick stängas av för trafik och hela hennes grupp fick vända om och köra tillbaka samma väg de kommit från. Dagen innan hade det varit 30 grader varmt och soligt. Så vi är mentalt förberedda på extremt väder, men det är väldigt svårt att veta vad man kan vänta sig. 

    Vill förresten inte stjäla bilder från internet så det får gå bra med skärmdumpar från Google i det här inlägget. Utlovar dock desto fler bilder från själva resan.

    Här är några saker och platser jag verkligen vill se: 

    • Milford Sound – en fjord som är en del av Fiordland National Park, fylld av vattenfall och episka vyer (se ovan). Vägen in och ut ur Milford ska enligt många ska vara en av världens vackraste vägar.
    • Västkusten – Sydöns västra kust består av regnskog och glaciärer och enorm havsutsikt.
    • Queenstown – känd som världens äventyrshuvudstad, och jag planerar att få till ett bungee jump medan jag är där. 
    • Sjöar – hela ön är full av turkosblåa sjöar som ser helt fantastiskt vackra ut på bild. 
    • Vattenfall – älskar vattenfall och NZ kryllar av dem. 
    • Motorcykelmuseum – om vi lyckas ta oss ända ned till Invercargill på landets södra spets så finns det mycket motorcykelhistoria där. Burt Munro, legendarisk motorcykelracerförare känd från filmen The World’s Fastest Indian, kom till exempel därifrån. 

    Ja, plus en massa annat, men det här är några av höjdpunkterna. Ser även fram emot att äta god mat och dricka gott lokalodlat vin. Men allra mest ser jag fram emot att få köra motorcykel mitt bland höga berg och fjordar och sjöar och hav. Vi har hyrt äventyrshojar som man kan köra både på asfalt och grusvägar med, så förhoppningsvis blir det lite off-road-äventyr också. Kanske kan man till och med få se en liten pingvin.

    Vi har bokat exakt noll ställen att bo på, vi får se lite var vi hamnar. Det är så jag brukar resa, bokar aldrig boende i förväg. När man roadtrippar och bara sover en natt på varje ställe tycker jag inte att det är så noga med var man bor. Så länge det finns en säng och en dusch brukar jag vara ganska nöjd.  

    Det svåraste när man reser via motorcykel är att packa, speciellt när det är hojar man inte är bekant med sen tidigare. Allt vi behöver under 8 dagar i olika klimat måste få plats på hojarna. Jag som ändå reser mycket via motorcykel brukar dock bli ganska bra på detta. Tycker till och med att det är en rolig utmaning. Som att spela tetris.

    En grej jag är lite nervös över är dock att köra på “fel” sida av vägen. Men antar (hoppas) att man vänjer sig ganska snabbt.

    Jamen det var väl det just nu. Några frågor på detta? Har ni varit i Nya Zeeland?

  • Äventyr,  Resor

    Alla nationalparker jag besökte 2022, från värst till bäst

    TACK för alla förslag på förra inlägget, känner mig helt klart redo att tackla ett nytt bloggår nu. Vi börjar lite ambitiöst här med en resesammanfattning av förra året, men planerar absolut att fokusera på mer vardagsgrejer också.

    Som ni vet är mitt långsiktiga mål att besöka alla USA:s 63 nationalparker. Jag har hittills kommit lite längre än halvvägs. Det här är ett roligt projekt eftersom nationalparkerna är så pass utspridda att det tvingar mig att åka till ställen jag annars antagligen inte hade prioriterat att besöka (till exempel West Virginia).

    Förra året hann jag med 11 nationalparker, och 8 av dem hade jag aldrig varit i tidigare. Jag gjorde en video på Instagram där jag rankade årets alla parker från sämst till bäst (obs att alla är värda att besöka, det finns inga dåliga nationalparker), och här kommer den listan i bloggform.

    11. Biscayne National Park

    Biscayne ligger längs kusten i södra Florida och jag var där i januari förra året. Anledningen till att den hamnar sist på den här listan är för att 95% av parken består av vatten, så det är lite svårt att utforska på hoj. Hade vi planerat lite bättre hade vi kanske bokat en båttur, annars är snorkling tydligen ett bra sätt att se Biscayne på.

    Betyg: 5/10

    10. Redwood National Park

    Det här var mitt mest kontroversiella val, eftersom jag vet många som älskar Redwood. Alltså det är ju fint här såklart, men parken består mest av riktigt stora träd. Hata mig inte nu, men jag tycker inte att det är så himla intressant med stora träd. Hade samma problem i Sequoia National Park. Det finns såklart även annan fin natur här men den ligger väldigt avlägset till på skruttiga grusvägar som jag inte kunde ta mig till eftersom den här hojen inte är så bra på annat underlag än asfalt. Men gillar man stora träd är det en perfekt plats att besöka.

    Betyg: 6/10

    9. Channel Islands National Park

    Det här var den nionde och sista nationalparken jag hade kvar att besöka i Kalifornien och består av fem öar mitt ute i Stilla Havet. Det var ganska knöligt att ta sig hit eftersom båtresorna säljer slut flera månader i förväg, och det finns inte så mycket att göra förutom att hajka eller paddla runt ön. Så vi gjorde båda. Det var väldigt vackert, men jag kände mig också väldigt klar med den här parken framåt eftermiddagen.

    Betyg: 6,5/10

    8. Everglades National Park

    Den här nationalparken i Florida är spännande. Fullt av typisk Florida-natur, alltså typ träskmark och djungel. Mitt mål med det här besöket var att se minst en alligator, vilket jag hade hört skulle finnas överallt. Men vid det här laget hade jag varit i Florida i nästan två veckor och inte sett en enda! Vi traskade runt bland kärren och hyrde till och med kajaker och paddlade runt, men de enda djuren vi såg var en massa fåglar. Sen till slut fick vi syn på den här bjässen, som nog visserligen är en krokodil, men ändå.

    Betyg: 7/10

    7. New River Gorge National Park

    New River Gorge i West Virginia är den nyaste nationalparken i USA, den blev uppgraderad från en “national river” för två år sen. Jag behövde åka till Ohio i jobbet i somras och eftersom Ohio ligger nära West Virginia passade jag då på att hyra en hoj i Cincinnati och köra genom Ohio, Kentucky och WV för att se den här platsen. Man kan säga mycket om Appalachia, och det var lärorikt för mig att köra igenom de små extremt fattiga byarna i området, det förklarar en hel del om varför USA är som det är. (Kan eventuellt utveckla detta resonemang i ett eget inlägg.) Mittpunkten i parken är den här enorma bron som jag har velat se hur länge som helst eftersom jag älskar dramatiska broar.

    Hade lite otur med vädret eftersom det regnade en massa medan jag var här, men det var i alla fall väldigt vackert. Pallar inte med West Virginia rent politiskt, men naturen här är verkligen storslagen.

    Betyg: 7,5/10

    6. Lassen Volcanic National Park

    Den här parken ligger långt norrut i norra Kalifornien, nära gränsen till Oregon. I september åkte jag på en lång solo-roadtrip genom hela Kalifornien för att äntligen få besöka Lassen Volcanic – och så höll jag på att misslyckas med detta. Det snöade en massa i bergen bara några dagar innan mitt planerade besök så parken var stängd i flera dagar. Den öppnade igen bara några timmar innan jag kom tid, så jag hade otrolig tur med timingen.

    Själva parken består av flera vulkaner, den största är Lassen Peak. Här finns även klarblåa sjöar, bubblande lerpölar och slingriga bergsvägar. Det är som en mindre version av Yellowstone. Helt klart värt ett besök.

    Betyg: 7,5/10

    5. Arches National Park

    Södra Utah är svårslaget när det gäller naturupplevelser, det är så dramatiskt och storslaget överallt med röda klippor och naturliga bågar och öken. Det finns hela fem nationalparker i det här området, och alla är otroliga på sitt eget sätt. Jag hann med en snabbvisit till Arches när jag var i Moab på jobb i april, och trots att jag har varit här tidigare tröttnar man liksom inte. Så vackert.

    Betyg: 8/10

    4. Dry Tortugas National Park

    I likhet med Channel Islands är det både dyrt och krångligt att ta sig till Dry Tortugas, som ligger extremt avlägset, på en liten ö mitt ute i havet, 11 mil öster om Key West i Florida. Det finns egentligen ingenting här förutom ett enormt militärfort från 1800-talet, men det är så sjukt mäktigt att se kontrasten av det stora röda fortet mot det turkosa, helt klara vattnet. Den här parken låg högt på min bucket list, och det var helt klart värt mödan att ta sig hit. (Skrev mer om det här.)

    Betyg: 8/10

    3. Joshua Tree National Park

    Joshua Tree är min närmsta nationalpark och förra året besökte jag den två gånger, en gång med Genevieve i mars och en gång själv i oktober. Det är svårt att förklara vad som är så magiskt med det här stället, men det är en av mina favoritplatser i hela världen. Det är någonting med öknen, klippformationerna och de konstiga träden som gör att det känns som att man befinner sig på en annan planet, och jag blir alltid helt lugn i själen när jag är här.

    Betyg: 9/10

    2. Haleakala National Park

    Bara några dagar innan nyår seglade Haleakala oväntat in på plats nummer två på den här listan. Jag hade verkligen inte förväntat mig att den här parken, som ligger på Hawaii, skulle drabba mig så ordentligt som den faktiskt gjorde. Parken består främst av vulkanen med samma namn och en enormt slingrig väg som leder upp till själva kratern. Utsikten hela vägen upp var helt enorm, man såg hela västra Maui, och kratern var något av det mest spektakulära jag någonsin sett. Kunde inte sluta stirra på den, trots att det var svinkallt och blåsigt uppe på toppen. Så mäktigt.

    Betyg: 9/10

    1. Yosemite National Park

    Högst upp på listan har vi Yosemite, som nog är den vackraste platsen jag någonsin har besökt, och som jag alltid längtar efter att få återvända till. Det här var mitt tredje besök och det var lika överväldigande som det första. Jag förstod det inte själv förrän jag tog mig hit första gången, men det är helt omöjligt att göra de här vyerna rättvisa på bild. En perfekt plats, no notes.

    Betyg: 10/10

  • Äventyr,  Resor

    När jag besökte Dry Tortugas, en av de mest avlägset belägna nationalparkerna i USA

    Är hemma från Florida och har så mycket jag vill dela med mig av. Vi kan börja med en av de grejer jag mest hade sett fram emot att göra på den här resan, nämligen att besöka Dry Tortugas National Park.

    Dry Tortugas ligger mitt ute i havet, 11 mil väster om Key West. Och Key West i sin tur är den sydligaste punkten i det kontinentala USA och den västligaste av alla Florida Keys-öarna. För att ta sig dit kör man Highway 1 hela vägen från fastlandet. Här är en karta för lite perspektiv:

    I onsdags vaknade vi i Key West innan solen gick upp och promenerade till färjeterminalen för att ta en båt till Dry Tortugas. Resan tar ca 2,5 timmar och sen är man där hela dagen innan man tar samma båt hem igen. Båtbiljetter bör bokas flera månader i förväg eftersom det är begränsat med platser och de säljer slut snabbt. Det enda andra sättet att ta sig dit är via sjöflygplan.

    Nationalparken består av ett enormt militärfort byggt på 1800-talet, samt havet och några små öar runtomkring. Jag har velat åka hit ända sen första gången jag såg ett foto på den här helt osannolika platsen. Den känns ännu mer bisarr när man faktiskt står där, inne i fortet, och börjar fundera på hur i helsike de fick ut alla miljoners tegelstenar hit, mitt ute i ingenstans, för 150 år sen.

    Vi promenerade runt och utforskade i ett par timmar. Man kunde klättra upp hela vägen till ovansidan (taket? toppen? vet inte hur jag ska formulera det) av fortet och gå runt hela byggnaden. Utsikten var helt enorm. En vallgrav runt fortet, och sen bara turkost vatten så långt ögat kunde nå i alla riktningar.

    Och inuti var det gångar och tegel och fönster för kanoner.

    Vi fick lunch och sen var det dags att hoppa i vattnet. Jag badade medan M snorklade. Jag har en irrationell skräck för allt som lever (och inte lever ?) i havet, vilket är mitt livs stora tragedi eftersom jag samtidigt älskar att simma och bada. Men så länge jag inte behöver se vad som finns under ytan brukar det gå bra. Vattnet var alldeles ljummet.

    Ja och sen öppnade baren på båten, så då tog vi en ö-öl innan det var dags att åka tillbaka till Key West igen. Det var en magisk dag och jag kan verkligen varmt rekommendera den här utflykten till alla som råkar ha vägarna förbi södra Florida.

  • Resor

    Hej från Milwaukee

    Här är det inte en lugn stund. Jag kom hem från Alaska för två veckor sen, och nu befinner jag mig sen några dagar tillbaka i Milwaukee, Wisconsin. Är här och hälsar på en person, och vi försöker hinna med så mycket som möjligt den här veckan innan det är dags för äventyr framåt helgen.

    Av en olycklig (?) slump gick Milkwaukees basketlag till NBA-final den här veckan, för första gången på typ 50 år, så stämningen i staden har varit helt uppskruvad. Jag är HELT ointresserad av basket, men försökte att i alla fall heja på the Bucks lite grann av solidaritet. Och när de vann igår kväll firade vi på en balkong på tionde våningen medan staden fullkomligt exploderade nedanför. Det var fyrverkerier, tutande bilar och lyckligt skrikande människor överallt.

    Andra grejer vi har gjort? Ätit ost och druckit öl (Wisconsin är känt för båda), cyklat runt i staden, träffat kompisar, gått på block-party, promenerat på stranden längs Lake Michigan, samt det bästa av allt: besökt Harley-Davidson-museet.

    Harley-Davidson grundades i Milwaukee 1903 och har fortfarande sina högkvarter här. Jag som har två Harleys i garaget och har ägt många fler tycker att det är oerhört spännande att befinna mig där allt började.

    Personen jag hälsar på jobbar dessutom som ingenjör på H-D och gav mig en guidad tour av museet, så det var fint att få en massa insider-info om allt möjligt.

    Vi fick till exempel se världens äldsta Harley.

    Och hur motorerna har utvecklats genom åren.

    Ja det var väl bara det just nu. Jag har inte semester utan jobbar medan jag är här, så nu ska jag fortsätta jobba. Sen är det dags att packa, för imorgon kväll sticker vi iväg på en liten motorcykelroadtrip genom Wisconsin och Michigan. Det kommer fler bilder från både den här resan och Alaska så fort jag är hemma i San Diego igen.

  • Äventyr,  Motorcyklar,  Resor

    En magisk roadtrip genom Utah, dag 4-6

    Dag 4 på den här resan vaknade vi i Moab, en av de kanske vackraste platserna på jorden. Vi skulle egentligen åka vidare mot nordväst men kände oss tvungna att ta en omväg åt fel håll först. Precis nordost om Moab går nämligen väg 128, som officiellt heter Upper Colorado River Scenic Byway. Dagen innan hade en man kommit fram till oss på en bensinmack och frågat om vi hade kört “the river road” ännu. När vi sa att den stod på schemat för morgondagen blev mannen glad och berättade att den här vägen är den näst vackraste i USA (vet ej hur man objektivt mäter detta eller vad han hade för källor) efter Pacific Coast Highway i Kalifornien.

    Jag säger allt detta för att verkligen understryka hur jävla fantastiskt vacker den här vägen faktiskt visade sig vara. Det är en 7 mil lång kurvig landsväg som går längs med Coloradofloden och är omgiven av höga, dramatiska röda klippor på båda sidor. Vi stannade inte så mycket eftersom det var meningslöst att försöka fånga storslagenheten på bild. Men ungefär så här såg det ut precis i början.

    Det enda andra stoppet vi gjorde var vid den här hängbron som hade förstörts i en brand. “The river road” är i alla fall lätt på min topplista över vackraste vägar jag har kört hoj på, antagligen bara strax efter Going-to-the-Sun Road genom Glacier National Park i Montana (rekommenderar att googla bilder på den). Och definitivt i samma klass som PCH.

    Vårt mål för dagen var Capitol Reef National Park. På vägen dit började det blåsa upp till storm. Det var extremt varmt ute, så jag kände mig nästan lite peppad på regn. Men vi stannade i alla fall och satte på oss regnkläder. Det blåste så hårt att min hoj nästan föll omkull när jag stannade på sidan av vägen. Och sen körde vi rakt in i stormen…

    Fast sen regnade det kanske två droppar och så var det slutregnat. Väldig antiklimax. Vi tog i alla fall ytterligare en omväg, till detta märkliga ställe som heter Goblin Valley State Park. Den här parken består av hundratals såna här svampformade bergsformationer. Det är som att befinna sig på en annan planet. Eftersom det fortfarande låg regn i luften lämnade jag kameran på hojen och tog bara med mobilen, så har inga foton som gör detta rättvisa (fast who am I kidding, det skulle jag inte ha med riktiga kameran heller).

    Hej hej.

    Vi var näääästan framme vid Capitol Reef när vi körde förbi Swingarm City, ett märkligt ökenlandskap öppet för att köra offroad i. Vi har kommunikationssystem i hjälmarna så att vi kan prata med varandra medan vi kör, och så fort vi åkte förbi detta klickade sig Andy in i min hjälm och frågade om vi inte kunde vända om så han fick ha lite kul här en stund. Såklart kunde vi göra det.

    Sen! Var vi framme! I Capitol Reef National Park! Jag visste i princip ingenting om den här parken i förväg, hade inte gjort någon research eller sett några bilder. Och blev helt GOLVAD av hur vackert det var. De här klipporna var inte bara röda, utan även lila, gula, vita, gröna och alla andra tänkbara färger.

    Hur många gånger får man skriva att bilderna inte gör verkligheten rättvisa i samma inlägg egentligen? Denna plats vill jag väldigt gärna återvända till. En bonus: För att få köra in i de allra flesta amerikanska nationalparker måste man betala en avgift på omkring 20-30 dollar. Men en stor del av Capitol Reef är inte avgiftsbelagd, så man kan få se denna storslagna natur helt gratis! (Jag och Andy har dock varsitt årspass så vi får komma in gratis på alla nationalparker. Tur, annars skulle detta bli en väldigt dyr resa.)

    Sen var det plötsligt nästa dag. Vi körde söderut från Torrey, en liten by precis i utkanten av Capitol Reef, längs med väg 12. Ytterligare en sanslöst vacker väg som delvis går genom Grand Staircase Escalante National Monument. Den här delen av vägen ligger i närheten av något som heter Hell’s Backbone. Det var lite svårt att fånga på bild, men detta är alltså en smal, tvåfilig väg omgiven på båda sidor av extremt branta sluttningar utan någon som helst sorts skyddsräcke. Pga omständigheter körde vi den här delen av vägen tre gånger fram och tillbaka och jag fick lika mycket svindel alla tre gångerna. Det påminde verkligen om en krokig ryggrad.

    Väl nere på andra sidan ryggradsvägen parkerade vi hojarna och bytte om till vandringskläder. Det var 33 grader varmt, så PERFEKT väder för att ge sig ut och hajka en dryg mil mitt på dagen. Inte. Men det gjorde vi i alla fall.

    Och det var det värt! För på slutet av hajken fanns detta magiska vattenfall. Vattnet var ISKALLT och extremt svalkande, och själva vattenfallet helt otroligt. Gigantiskt och våldsamt. Vattenfall är en av mina favoritgrejer i hela världen. Det är ganska lätt att lura med mig på exakt vilken sort äventyr som helst så länge det är vattenfall involverade. Inklusive en 11 kilometer lång promenad genom ökensand mitt i sommaren.

    Två glada (och svettiga) hajkare.

    Vi hade varit lite väl tidsoptimistiska med den här hajken, som tog runt 3 timmar. För klockan var ganska mycket när vi var klara och vi hade fortfarande en nationalpark att se den här dagen tio mil bort, och sen ytterligare ca 12 mil att köra till vår destination för kvällen. Vi lyckades i alla fall ta oss hit, till Bryce Canyon National Park.

    Ja, vad ska man säga? Overkligt vackert, dramatiska klippor, underbar utsikt åt alla håll. Ni vet, det gamla vanliga.

    Sen hade jag bara en sak kvar på min “måste se”-lista för den här resan, och det var den här bågen över vägen, strax utanför Bryce Canyon. Eller, det är egentligen två bågar precis bredvid varandra. Jag var lite stressad över att vi inte skulle hinna hit innan solnedgången, men istället lyckades vi tajma det mest perfekta ljuset som gjorde bågarna ännu mer intensiva.

    Jag fick mitt Instagram-foto (viktigt!) och sen körde vi vidare på småvägar medan det mörknade ute och höll alla tummar för att inga rådjur eller rävar skulle springa ut på vägen framför oss. Var framme på vårt hotell strax efter klockan 23, helt utmattade efter Världens Längsta Dag.

    Det här blev visst ett megalångt inlägg, men avslutar med denna bild för sen var det bara den tråkiga hemresan kvar. Vi hade egentligen tänkt ta en omväg hem genom att köra söderut till Grand Canyon National Park i Arizona, men pga en massa stora skogsbränder var alla vägar dit avstängda så vi körde hem samma väg vi kom, genom Zion National Park. Sammanlagt gjorde vi 7 besök på 5 olika nationalparker den här resan, inte så illa ändå.

    Tajmingen för den här resan kunde såklart ha varit bättre. Det var surrealistiskt att roadtrippa mitt under en pandemi i en delstat (Utah) där folk inte verkade bry sig så mycket om viruset. Men tänkte eventuellt skriva mer om detta i ett eget inlägg. Avslutar detta innan det blir rekordlångt. Dag 1-3 finns här

  • Äventyr,  Motorcyklar,  Resor

    En magisk roadtrip genom Utah, dag 1-3

    Utah är en märklig delstat. Över 60% av befolkningen är Mormoner, bara en sån sak. Typ allt är stängt på söndagar, det är svårt att hitta öl med högre alkoholhalt än folköl och en majoritet av invånarna röstar Republikanskt.

    Men södra Utah är också en av de absolut vackraste platser jag har varit på. I princip var man än vänder sig är man omgiven av dramatiska röda klippor och bergsformationer, djupa dalar fyllda med knallblått vatten och hela FEM nationalparker.

    Vi började vår Utah-roadtrip med att köra genom Zion National Park, en av de mest hisnande vackra platser jag har varit på.

    Det här var min tredje gång i Zion, men första gången jag faktiskt parkerade hojen och hajkade en av parkens många trails. Det var omkring 37 grader varmt ute, så det blev ingen lång hajk. Men fick i alla fall se den här fantastiska utsikten.

    Är glad över att den här killen drar med mig på friluftsäventyr trots att det är en miljon grader ute.

    Puss!

    Vi utforskade även några lite mindre välbefolkade vägar precis utanför nationalparken. Andy har en adventure bike (vet ej vad det heter på svenska) som kan köra både offroad och på landsvägar, så han tar alla tillfällen i akt att köra lite grus.

    Det är inte lika kul på en Harley, men vad gör man inte för lite fin utsikt.

    Nästa dag började vi med att köra till Horseshoe Bend som ligger i norra Arizona, precis söder om gränsen till Utah. Har varit även här tidigare, men det GÅR inte att köra förbi här utan att stanna. Ytterligare en enormt vacker plats.

    Tog detta fotot med mobilen eftersom jag inte fick plats med hela i mitt kameraobjektiv. Men det är enormt mycket mer mäktigt i verkligheten när man står uppe på toppen och tittar på Coloradofloden som slingrar sig runt berget 300 meter nedanför.

    Det var så SJUKT varmt hela den här resan, mellan 33 och 43 grader ute varje dag. Det här var en av de varmare dagarna, så vi tog oss till Lake Powell för att bada. Det var perfekt svalkande men så fort vi klev upp och drog på oss hjälmar och motorcykelkläder blev vi genast genomsvettiga igen. Oh well.

    Dag 3 var vi tillbaka i Utah igen. Det här var tänkt att bli vår kortaste kördag med bara omkring 11 mil på schemat. Vi stannade för att kolla in Hole N The Rock, ett märkligt museum som består av ett helt hem någon har byggt inne i ett berg.

    Sen! Var vi plötsligt i Arches National Park, en plats som jag har haft på min bucket list i många år nu. Jag försökte ta mig hit för drygt ett år sen, på en annan roadtrip tillsammans med 7 kompisar, men då snöade det (!) så mycket att vi fick vända om och köra söderut genom New Mexico istället. Svårt att ens föreställa sig att det snöade här i juni förra året med tanke på hur överjävligt varmt det var nu. Väldigt, väldigt vackert dock.

    Älskar! Röda! Klippor!

    Bara omkring en halvtimmes körväg från Arches ligger Canyonlands National Park, så vi tog en sväng dit också. Det påminde mycket om Grand Canyon, fast mindre och rödare. Vi gjorde en liten hajk genom denna park också, innan vi åkte vidare…

    Hit! Till Dead Horse Point State Park som ligger precis bredvid Canyonlands men är om möjligt ännu vackrare. Mest pga att Coloradofloden går rakt igenom parken. Foton gör det inte rättvisa, vilket jag nog kommer behöva upprepa ganska många gånger i de här inläggen.

    Det var två dagar efter sommarsolståndet och alltså en av årets längsta dagar. När det började bli kväll tyckte Andy att vi skulle åka tillbaka till Arches för att kolla på solnedgången. Jag som älskar både solnedgångar, nationalparker, varma sommarkvällar och motorcyklar mer än livet självt var inte så svårövertalad. Det blev en väldigt lång dag med betydligt mer än 11 mil körda (snarare runt 40). Men värt det.

    Okej, det var de första dagarna. Tar en paus här och återkommer med fler bilder på olika berg och klippor snart.

  • Äventyr,  Resor

    En annan sorts Corona…

    Tack för alla peppande och stöttande kommentarer på förra inlägget, de hjälper. Steve verkar må lite bättre den här veckan? Vi ska tillbaka till veterinären på torsdag, så vi får se hur det ser ut då. 

    Nu till något helt annat.

    För lite över en vecka sen befann jag mig på en strand i Mexico med en kall Corona i handen. Nu sitter jag hemma med en mild förkylning och försöker undvika att gå ut så att folk inte ska tro att jag har coronaviruset. Skulle absolut inte få för mig att resa någonstans pga risken, och vill egentligen helst inte vistas bland folk alls. Så snabbt saker och ting kan förändras ändå? 

    Så här såg det i alla fall ut för en dryg vecka sen.

    Vi var 10 personer som reste från San Diego till Sayulita (ungefär halvvägs ner på Mexicos västkust) för att hälsa på våra kompisar Zeb och Fafay som äger ett hotell där. Pacific Nomads heter hotellet, och det ligger precis vid stranden. Här en gruppbild i hotellpoolen (tillsammans med hunden Falkor som dricker skvättande poolvatten på den här bilden, han försöker inte mörda någon, jag lovar). 

    En av dagarna åkte vi in till Sayulita (vi bodde precis utanför) och turistade oss. Titta vilken fin liten buss.

    Det hängde fortfarande Mardi Gras-dekorationer överallt. 

    Och vi åt lunch på en restaurang precis vid havet. Jag beställde en burrata-pizza som var så. himla. god. Har som personlig regel att om det finns en köttfri rätt med burrata på en meny måste jag beställa den. Slår aldrig fel.

    En annan dag bokade vi in oss på en 7 timmar lång kryssning på en tvåvånings-partybåt med öppen bar och rutschkanor på sidorna. 

    Båten la till vid Islas Marietas, en nationalpark som består av ett par öar fulla med stränder och grottor som vi fick utforska. Många gruppbilder blev det!

    Tillbaka på båten fick vi hoppa i vattnet. Det var kul! Och skönt. Så himla fint väder, runt 28 grader i luften och svalkande men inte kallt i vattnet. 

    Jag var så lycklig över att få vara i havet. Trots att man var tvungen att ha flytväst på sig i vattnet kring nationalparken. 

    En annan dag tog vi en promenad längs stranden precis nedanför hotellet. 

    Jag hade bränt mig rätt rejält i solen på båten dagen innan, trots att jag är helt paranoid när det kommer till solskydd och typ aldrig går utanför dörren utan minst SPF 50 på hela kroppen. Och trots att jag hela tiden smörjde in mig på nytt efter att ha badat. Trodde solen var min vän, men icke. 

    På kvällen åt vi tacos. Eftersom halva vår grupp är veganer eller vegetarianer och nästan alla restauranger på kusten mest serverar fisk och skaldjur fick vi improvisera med en del grönsakstacos. Det blev gott dock. 

    Jag har rest så mycket med den här kompisgruppen att vi alla kan varandras rutiner. Jag tillhör det gänget som alltid vaknar tidigast på morgonen, och vi satt tillsammans på takterrassen och tittade på soluppgången varje morgon medan vi var här. Så också den sista morgonen.

    De flesta skulle stanna ett par dagar till, men jag och Paul, Lexy och Alexis skulle flyga hem på måndagkvällen. Så medan alla andra hajkade till ett vattenfall tog vi hyrbilen till Puerto Vallarta, staden där flygplatsen ligger, och turistade oss. Drack några öl och åt glass på boardwalken, såna grejer.

    Jag hade för övrigt varit lite orolig för att det skulle vara konstigt att resa tillsammans med Paul. Vi bokade ju den här resan innan vi gjorde slut. Men det gick hur bra som helst. Vi fick ett rum med separata sängar och pratade en massa och jag är så glad att vi kan vara kompisar och fortfarande ha en så bra relation. Det har verkligen den enklaste separationen någonsin?

    Drack Corona för att stödja en öl som plötsligt har fått en massa dålig PR, men som jag trots allt har tatuerad på kroppen.

    Nu är jag hemma igen och har väl aldrig känt mig så glad över att jobba hemifrån som i dessa virustider. Skriver mer om detta senare.

  • Resor,  Sverige

    Några bra personer jag hängde med i Sverige

    Jag hade egentligen tänkt göra ett ordentligt inlägg om mina två veckor i Sverige i december, men så insåg jag att jag knappt tog några bilder när jag var där och då blir det ju inte så kul. Plus att jag var sjuk hela den första veckan, så det blev egentligen bara en riktig vecka. Men jag lyckades i alla fall ta några selfies tillsammans med ett gäng bra personer jag tack och lov hann hänga med. Här kommer de.

    Min första dag i frihet (alltså efter att ha blivit frisk och efter att julen var slut) drog jag till Söder och hängde med Sakke som är en av mina bästa personer. Vi körde barrunda och hamnade på något sätt på sunkhaket Carmen till stängning. Det var fint ändå, påminde om gamla tider. 

    Bonusbild på mig och Sakke för 13 år sen (!) när vi drack punkdunk på Augustibuller. Nu är vi äldre men tydligen inte så mycket klokare. 

    Kvällen efter var jag lite bakis men lyckades ändå pallra mig ut på ytterligare en barrunda på Söder. Puh! Började med middag på Elefantpojken med Matte och Johan, sen mötte vi upp Robban och tog några öl på Bleckan. Sunkhak for the win.

    Sen var det lördag, två dagar innan jag skulle åka hem, och jag hälsade på Diana på Lidingö. Vi träffades när hon bodde i LA, men nu är hon tillbaka i Stockholm sen ett par år tillbaka. Vi pratade i alla fall Kalifornien-minnen, kulturkrockar och annat sånt som utlandssvenskar pratar om. 

    Söndagen var min sista dag i Stockholm. Åt lunch på Söder med min syster Frida, sen tog vi en drink på Blique by Nobis vid Torsplan där vår brorsa jobbar (och där jag bodde i fyra nätter, kan rekommendera!). Mamma kom också förbi!

    En sista selfie som bevis på att jag faktiskt klädde mig lämpligt för vädret för en gångs skull (hade till och med dubbla jackor på mig). Det gjorde jag aldrig när jag bodde här.