• Äventyr,  Motorcyklar,  Resor

    En magisk roadtrip genom Utah, dag 4-6

    Dag 4 på den här resan vaknade vi i Moab, en av de kanske vackraste platserna på jorden. Vi skulle egentligen åka vidare mot nordväst men kände oss tvungna att ta en omväg åt fel håll först. Precis nordost om Moab går nämligen väg 128, som officiellt heter Upper Colorado River Scenic Byway. Dagen innan hade en man kommit fram till oss på en bensinmack och frågat om vi hade kört “the river road” ännu. När vi sa att den stod på schemat för morgondagen blev mannen glad och berättade att den här vägen är den näst vackraste i USA (vet ej hur man objektivt mäter detta eller vad han hade för källor) efter Pacific Coast Highway i Kalifornien.

    Jag säger allt detta för att verkligen understryka hur jävla fantastiskt vacker den här vägen faktiskt visade sig vara. Det är en 7 mil lång kurvig landsväg som går längs med Coloradofloden och är omgiven av höga, dramatiska röda klippor på båda sidor. Vi stannade inte så mycket eftersom det var meningslöst att försöka fånga storslagenheten på bild. Men ungefär så här såg det ut precis i början.

    Det enda andra stoppet vi gjorde var vid den här hängbron som hade förstörts i en brand. “The river road” är i alla fall lätt på min topplista över vackraste vägar jag har kört hoj på, antagligen bara strax efter Going-to-the-Sun Road genom Glacier National Park i Montana (rekommenderar att googla bilder på den). Och definitivt i samma klass som PCH.

    Vårt mål för dagen var Capitol Reef National Park. På vägen dit började det blåsa upp till storm. Det var extremt varmt ute, så jag kände mig nästan lite peppad på regn. Men vi stannade i alla fall och satte på oss regnkläder. Det blåste så hårt att min hoj nästan föll omkull när jag stannade på sidan av vägen. Och sen körde vi rakt in i stormen…

    Fast sen regnade det kanske två droppar och så var det slutregnat. Väldig antiklimax. Vi tog i alla fall ytterligare en omväg, till detta märkliga ställe som heter Goblin Valley State Park. Den här parken består av hundratals såna här svampformade bergsformationer. Det är som att befinna sig på en annan planet. Eftersom det fortfarande låg regn i luften lämnade jag kameran på hojen och tog bara med mobilen, så har inga foton som gör detta rättvisa (fast who am I kidding, det skulle jag inte ha med riktiga kameran heller).

    Hej hej.

    Vi var näääästan framme vid Capitol Reef när vi körde förbi Swingarm City, ett märkligt ökenlandskap öppet för att köra offroad i. Vi har kommunikationssystem i hjälmarna så att vi kan prata med varandra medan vi kör, och så fort vi åkte förbi detta klickade sig Andy in i min hjälm och frågade om vi inte kunde vända om så han fick ha lite kul här en stund. Såklart kunde vi göra det.

    Sen! Var vi framme! I Capitol Reef National Park! Jag visste i princip ingenting om den här parken i förväg, hade inte gjort någon research eller sett några bilder. Och blev helt GOLVAD av hur vackert det var. De här klipporna var inte bara röda, utan även lila, gula, vita, gröna och alla andra tänkbara färger.

    Hur många gånger får man skriva att bilderna inte gör verkligheten rättvisa i samma inlägg egentligen? Denna plats vill jag väldigt gärna återvända till. En bonus: För att få köra in i de allra flesta amerikanska nationalparker måste man betala en avgift på omkring 20-30 dollar. Men en stor del av Capitol Reef är inte avgiftsbelagd, så man kan få se denna storslagna natur helt gratis! (Jag och Andy har dock varsitt årspass så vi får komma in gratis på alla nationalparker. Tur, annars skulle detta bli en väldigt dyr resa.)

    Sen var det plötsligt nästa dag. Vi körde söderut från Torrey, en liten by precis i utkanten av Capitol Reef, längs med väg 12. Ytterligare en sanslöst vacker väg som delvis går genom Grand Staircase Escalante National Monument. Den här delen av vägen ligger i närheten av något som heter Hell’s Backbone. Det var lite svårt att fånga på bild, men detta är alltså en smal, tvåfilig väg omgiven på båda sidor av extremt branta sluttningar utan någon som helst sorts skyddsräcke. Pga omständigheter körde vi den här delen av vägen tre gånger fram och tillbaka och jag fick lika mycket svindel alla tre gångerna. Det påminde verkligen om en krokig ryggrad.

    Väl nere på andra sidan ryggradsvägen parkerade vi hojarna och bytte om till vandringskläder. Det var 33 grader varmt, så PERFEKT väder för att ge sig ut och hajka en dryg mil mitt på dagen. Inte. Men det gjorde vi i alla fall.

    Och det var det värt! För på slutet av hajken fanns detta magiska vattenfall. Vattnet var ISKALLT och extremt svalkande, och själva vattenfallet helt otroligt. Gigantiskt och våldsamt. Vattenfall är en av mina favoritgrejer i hela världen. Det är ganska lätt att lura med mig på exakt vilken sort äventyr som helst så länge det är vattenfall involverade. Inklusive en 11 kilometer lång promenad genom ökensand mitt i sommaren.

    Två glada (och svettiga) hajkare.

    Vi hade varit lite väl tidsoptimistiska med den här hajken, som tog runt 3 timmar. För klockan var ganska mycket när vi var klara och vi hade fortfarande en nationalpark att se den här dagen tio mil bort, och sen ytterligare ca 12 mil att köra till vår destination för kvällen. Vi lyckades i alla fall ta oss hit, till Bryce Canyon National Park.

    Ja, vad ska man säga? Overkligt vackert, dramatiska klippor, underbar utsikt åt alla håll. Ni vet, det gamla vanliga.

    Sen hade jag bara en sak kvar på min “måste se”-lista för den här resan, och det var den här bågen över vägen, strax utanför Bryce Canyon. Eller, det är egentligen två bågar precis bredvid varandra. Jag var lite stressad över att vi inte skulle hinna hit innan solnedgången, men istället lyckades vi tajma det mest perfekta ljuset som gjorde bågarna ännu mer intensiva.

    Jag fick mitt Instagram-foto (viktigt!) och sen körde vi vidare på småvägar medan det mörknade ute och höll alla tummar för att inga rådjur eller rävar skulle springa ut på vägen framför oss. Var framme på vårt hotell strax efter klockan 23, helt utmattade efter Världens Längsta Dag.

    Det här blev visst ett megalångt inlägg, men avslutar med denna bild för sen var det bara den tråkiga hemresan kvar. Vi hade egentligen tänkt ta en omväg hem genom att köra söderut till Grand Canyon National Park i Arizona, men pga en massa stora skogsbränder var alla vägar dit avstängda så vi körde hem samma väg vi kom, genom Zion National Park. Sammanlagt gjorde vi 7 besök på 5 olika nationalparker den här resan, inte så illa ändå.

    Tajmingen för den här resan kunde såklart ha varit bättre. Det var surrealistiskt att roadtrippa mitt under en pandemi i en delstat (Utah) där folk inte verkade bry sig så mycket om viruset. Men tänkte eventuellt skriva mer om detta i ett eget inlägg. Avslutar detta innan det blir rekordlångt. Dag 1-3 finns här

  • Äventyr,  Motorcyklar,  Resor

    En magisk roadtrip genom Utah, dag 1-3

    Utah är en märklig delstat. Över 60% av befolkningen är Mormoner, bara en sån sak. Typ allt är stängt på söndagar, det är svårt att hitta öl med högre alkoholhalt än folköl och en majoritet av invånarna röstar Republikanskt.

    Men södra Utah är också en av de absolut vackraste platser jag har varit på. I princip var man än vänder sig är man omgiven av dramatiska röda klippor och bergsformationer, djupa dalar fyllda med knallblått vatten och hela FEM nationalparker.

    Vi började vår Utah-roadtrip med att köra genom Zion National Park, en av de mest hisnande vackra platser jag har varit på.

    Det här var min tredje gång i Zion, men första gången jag faktiskt parkerade hojen och hajkade en av parkens många trails. Det var omkring 37 grader varmt ute, så det blev ingen lång hajk. Men fick i alla fall se den här fantastiska utsikten.

    Är glad över att den här killen drar med mig på friluftsäventyr trots att det är en miljon grader ute.

    Puss!

    Vi utforskade även några lite mindre välbefolkade vägar precis utanför nationalparken. Andy har en adventure bike (vet ej vad det heter på svenska) som kan köra både offroad och på landsvägar, så han tar alla tillfällen i akt att köra lite grus.

    Det är inte lika kul på en Harley, men vad gör man inte för lite fin utsikt.

    Nästa dag började vi med att köra till Horseshoe Bend som ligger i norra Arizona, precis söder om gränsen till Utah. Har varit även här tidigare, men det GÅR inte att köra förbi här utan att stanna. Ytterligare en enormt vacker plats.

    Tog detta fotot med mobilen eftersom jag inte fick plats med hela i mitt kameraobjektiv. Men det är enormt mycket mer mäktigt i verkligheten när man står uppe på toppen och tittar på Coloradofloden som slingrar sig runt berget 300 meter nedanför.

    Det var så SJUKT varmt hela den här resan, mellan 33 och 43 grader ute varje dag. Det här var en av de varmare dagarna, så vi tog oss till Lake Powell för att bada. Det var perfekt svalkande men så fort vi klev upp och drog på oss hjälmar och motorcykelkläder blev vi genast genomsvettiga igen. Oh well.

    Dag 3 var vi tillbaka i Utah igen. Det här var tänkt att bli vår kortaste kördag med bara omkring 11 mil på schemat. Vi stannade för att kolla in Hole N The Rock, ett märkligt museum som består av ett helt hem någon har byggt inne i ett berg.

    Sen! Var vi plötsligt i Arches National Park, en plats som jag har haft på min bucket list i många år nu. Jag försökte ta mig hit för drygt ett år sen, på en annan roadtrip tillsammans med 7 kompisar, men då snöade det (!) så mycket att vi fick vända om och köra söderut genom New Mexico istället. Svårt att ens föreställa sig att det snöade här i juni förra året med tanke på hur överjävligt varmt det var nu. Väldigt, väldigt vackert dock.

    Älskar! Röda! Klippor!

    Bara omkring en halvtimmes körväg från Arches ligger Canyonlands National Park, så vi tog en sväng dit också. Det påminde mycket om Grand Canyon, fast mindre och rödare. Vi gjorde en liten hajk genom denna park också, innan vi åkte vidare…

    Hit! Till Dead Horse Point State Park som ligger precis bredvid Canyonlands men är om möjligt ännu vackrare. Mest pga att Coloradofloden går rakt igenom parken. Foton gör det inte rättvisa, vilket jag nog kommer behöva upprepa ganska många gånger i de här inläggen.

    Det var två dagar efter sommarsolståndet och alltså en av årets längsta dagar. När det började bli kväll tyckte Andy att vi skulle åka tillbaka till Arches för att kolla på solnedgången. Jag som älskar både solnedgångar, nationalparker, varma sommarkvällar och motorcyklar mer än livet självt var inte så svårövertalad. Det blev en väldigt lång dag med betydligt mer än 11 mil körda (snarare runt 40). Men värt det.

    Okej, det var de första dagarna. Tar en paus här och återkommer med fler bilder på olika berg och klippor snart.

  • Äventyr,  Resor

    En annan sorts Corona…

    Tack för alla peppande och stöttande kommentarer på förra inlägget, de hjälper. Steve verkar må lite bättre den här veckan? Vi ska tillbaka till veterinären på torsdag, så vi får se hur det ser ut då. 

    Nu till något helt annat.

    För lite över en vecka sen befann jag mig på en strand i Mexico med en kall Corona i handen. Nu sitter jag hemma med en mild förkylning och försöker undvika att gå ut så att folk inte ska tro att jag har coronaviruset. Skulle absolut inte få för mig att resa någonstans pga risken, och vill egentligen helst inte vistas bland folk alls. Så snabbt saker och ting kan förändras ändå? 

    Så här såg det i alla fall ut för en dryg vecka sen.

    Vi var 10 personer som reste från San Diego till Sayulita (ungefär halvvägs ner på Mexicos västkust) för att hälsa på våra kompisar Zeb och Fafay som äger ett hotell där. Pacific Nomads heter hotellet, och det ligger precis vid stranden. Här en gruppbild i hotellpoolen (tillsammans med hunden Falkor som dricker skvättande poolvatten på den här bilden, han försöker inte mörda någon, jag lovar). 

    En av dagarna åkte vi in till Sayulita (vi bodde precis utanför) och turistade oss. Titta vilken fin liten buss.

    Det hängde fortfarande Mardi Gras-dekorationer överallt. 

    Och vi åt lunch på en restaurang precis vid havet. Jag beställde en burrata-pizza som var så. himla. god. Har som personlig regel att om det finns en köttfri rätt med burrata på en meny måste jag beställa den. Slår aldrig fel.

    En annan dag bokade vi in oss på en 7 timmar lång kryssning på en tvåvånings-partybåt med öppen bar och rutschkanor på sidorna. 

    Båten la till vid Islas Marietas, en nationalpark som består av ett par öar fulla med stränder och grottor som vi fick utforska. Många gruppbilder blev det!

    Tillbaka på båten fick vi hoppa i vattnet. Det var kul! Och skönt. Så himla fint väder, runt 28 grader i luften och svalkande men inte kallt i vattnet. 

    Jag var så lycklig över att få vara i havet. Trots att man var tvungen att ha flytväst på sig i vattnet kring nationalparken. 

    En annan dag tog vi en promenad längs stranden precis nedanför hotellet. 

    Jag hade bränt mig rätt rejält i solen på båten dagen innan, trots att jag är helt paranoid när det kommer till solskydd och typ aldrig går utanför dörren utan minst SPF 50 på hela kroppen. Och trots att jag hela tiden smörjde in mig på nytt efter att ha badat. Trodde solen var min vän, men icke. 

    På kvällen åt vi tacos. Eftersom halva vår grupp är veganer eller vegetarianer och nästan alla restauranger på kusten mest serverar fisk och skaldjur fick vi improvisera med en del grönsakstacos. Det blev gott dock. 

    Jag har rest så mycket med den här kompisgruppen att vi alla kan varandras rutiner. Jag tillhör det gänget som alltid vaknar tidigast på morgonen, och vi satt tillsammans på takterrassen och tittade på soluppgången varje morgon medan vi var här. Så också den sista morgonen.

    De flesta skulle stanna ett par dagar till, men jag och Paul, Lexy och Alexis skulle flyga hem på måndagkvällen. Så medan alla andra hajkade till ett vattenfall tog vi hyrbilen till Puerto Vallarta, staden där flygplatsen ligger, och turistade oss. Drack några öl och åt glass på boardwalken, såna grejer.

    Jag hade för övrigt varit lite orolig för att det skulle vara konstigt att resa tillsammans med Paul. Vi bokade ju den här resan innan vi gjorde slut. Men det gick hur bra som helst. Vi fick ett rum med separata sängar och pratade en massa och jag är så glad att vi kan vara kompisar och fortfarande ha en så bra relation. Det har verkligen den enklaste separationen någonsin?

    Drack Corona för att stödja en öl som plötsligt har fått en massa dålig PR, men som jag trots allt har tatuerad på kroppen.

    Nu är jag hemma igen och har väl aldrig känt mig så glad över att jobba hemifrån som i dessa virustider. Skriver mer om detta senare.

  • Resor,  Sverige

    Några bra personer jag hängde med i Sverige

    Jag hade egentligen tänkt göra ett ordentligt inlägg om mina två veckor i Sverige i december, men så insåg jag att jag knappt tog några bilder när jag var där och då blir det ju inte så kul. Plus att jag var sjuk hela den första veckan, så det blev egentligen bara en riktig vecka. Men jag lyckades i alla fall ta några selfies tillsammans med ett gäng bra personer jag tack och lov hann hänga med. Här kommer de.

    Min första dag i frihet (alltså efter att ha blivit frisk och efter att julen var slut) drog jag till Söder och hängde med Sakke som är en av mina bästa personer. Vi körde barrunda och hamnade på något sätt på sunkhaket Carmen till stängning. Det var fint ändå, påminde om gamla tider. 

    Bonusbild på mig och Sakke för 13 år sen (!) när vi drack punkdunk på Augustibuller. Nu är vi äldre men tydligen inte så mycket klokare. 

    Kvällen efter var jag lite bakis men lyckades ändå pallra mig ut på ytterligare en barrunda på Söder. Puh! Började med middag på Elefantpojken med Matte och Johan, sen mötte vi upp Robban och tog några öl på Bleckan. Sunkhak for the win.

    Sen var det lördag, två dagar innan jag skulle åka hem, och jag hälsade på Diana på Lidingö. Vi träffades när hon bodde i LA, men nu är hon tillbaka i Stockholm sen ett par år tillbaka. Vi pratade i alla fall Kalifornien-minnen, kulturkrockar och annat sånt som utlandssvenskar pratar om. 

    Söndagen var min sista dag i Stockholm. Åt lunch på Söder med min syster Frida, sen tog vi en drink på Blique by Nobis vid Torsplan där vår brorsa jobbar (och där jag bodde i fyra nätter, kan rekommendera!). Mamma kom också förbi!

    En sista selfie som bevis på att jag faktiskt klädde mig lämpligt för vädret för en gångs skull (hade till och med dubbla jackor på mig). Det gjorde jag aldrig när jag bodde här. 

  • Äventyr,  Motorcyklar,  Resor

    Motorcykelroadtrip genom Kalifornien, dag 1-2

    Förra lördagen lämnade Katie och jag San Diego och körde norrut. Den första (och sista) dagen på våra roadtrips är alltid den sämsta eftersom vi försöker ta oss så långt hemifrån som möjligt så själva roadtrippen kan börja “på riktigt”. Det här innebär oftast många timmar och mil på trist motorväg. Men vi brukar i alla fall försöka pricka in något fint att se på vägen så dagen inte känns helt bortslösad. Den här dagen fick det bli Red Rock State Park som ligger ca 40 mil norr om San Diego. Titta vilka fina klippor!

    Efter Red Rock körde vi av motorvägen och fortsatte norrut på slingriga småvägar. Vi hamnade vid en fin liten affär mitt ute i ingenstans där hela verandan var full av katter, inklusive en sprillans ny kull kattungar. ÅH.

    Vår destination för dagen var Kernville, en liten stad precis vid Kern River. Vi planerade den här resan för flera månader sen, innan vi insåg att detta var samma helg som Kernville Kampout, ett stort motorcykelevent som anordnas här varje oktober. Så eftersom vi ändå var i krokarna knallade vi ner till camingplatsen och sa hej till lite folk vi kände, drack lite gratisöl, och kollade på dragkamp. 

    Nästa dag var det dags att börja roadtrippa PÅ RIKTIGT. Vi körde norrut från Kernville på några av de slingrigaste vägar jag någonsin kört. Det var helt tomt ute, inga bilar någonstans, bara en miljon ekorrar som sprang fram och tillbaka över vägarna. 

    Vår första destination för dagen var Sequoia National Park. Nu är jag lite skadad eftersom jag har besökt flera av USA:s vackraste nationalparker det här året, så denna kändes inte riktigt lika spektakulär som vissa andra. Men fortfarande extremt fint såklart. 

    Många gigantiska träd, sånt gillar man ju. 

    Vi hann även med en liten sväng genom Kings Canyon National Park. När vi landade på vårt hotell utanför Fresno den kvällen var både Katie och jag helt utmattade. Vi räknade ut att vi hade kört hårnålskurvor nonstop i nästan 40 mil, omkring 7 timmar i sträck, vilket är extremt fysiskt påfrestande. När vi gick och la oss hoppades vi på färre kurvor och fler raka vägar nästa dag, det har verkligen aldrig hänt förut. 

  • Resor

    Man måste vara hemma ibland

    Jag har alltid velat ha ett jobb där jag får resa mycket. Och nu har jag det. Så jag borde verkligen inte klaga. Men just nu känner jag mig bara så enormt TRÖTT av allt flängande. Är mentalt och fysiskt utmattad. 

    Först var det en månad i Sverige. Den var självvald och välbehövlig, men sen blev jag sjuk när jag kom hem, precis i tid för att åka till South Dakota i några dagar. Igår kom jag hem från fyra dagar i Kentucky (bild ovan på en solnedgång jag såg där). Och nästa vecka ska jag till Oregon och Washington. Kombinerar jobb med en mini-roadtrip och en baby shower. 

    Sen har jag inga andra resor planerade förrän oktober och tänkte försöka hålla fast vid det. Ibland måste man ju vara hemma också.

    Vi har långhelg den här helgen pga Labor Day och i vanliga fall brukar jag ha panik över att inte ha något inplanerat när jag har tre dagars ledigt bara sådär, men den här gången känns det skönt. Ska bara ligga ner och läsa böcker i tre dagar tänkte jag. Om jag känner mig själv rätt kommer jag vara rastlös redan dag 2, men det är värt ett försök i alla fall. 

  • Amerika,  Äventyr,  Resor

    En emotionell bergochdalbana i South Dakota

    Är hemma från South Dakota igen och känner mig allmänt utmattad. 

    Sturgis var… en upplevelse. För de som inte känner till Sturgis Motorcycle Rally är det alltså en av världens största motorcykelträffar. Den har ägt rum varje år de senaste 79 åren (!) i South Dakota. Jag har länge haft på min bucket list att åka dit, så när jag fick ett erbjudande om att åka dit i jobbet, och dessutom ta med mig Paul, gick det liksom inte att tacka nej. 

    Nu har vi varit där. Och jag vet inte om jag skulle vilja åka tillbaka igen. 

    Jag brukar tänka att det finns två stora subkulturer inom bikerscenen i USA. Dels finns det den yngre generationen, som jag tillhör, där kvinnor är den störst växande demografin och där många är mer liberala och öppensinnade. Och dels finns det den äldre generationen, där kvinnor kallas “old ladies” och främst sitter bakpå sina snubbars hojar. I den här svängen är det väldigt mycket machomän på stora Harleys, mycket läder och amerikanska flaggor och bara allmänt väldigt mycket USA-patriotism.  

    Det är den senare generationen som i huvudsak åker på Sturgis. Och idag, år 2019, handlar mycket av deras “kultur” om att vara extrema Trump-anhängare. 

    Folk åker runt med Trump-flaggor på sina hojar, och MAGA-kepsar och Trump-tischor. Paul och jag har pratat mycket om det här de senaste dagarna, eftersom det har varit så svårt att värja sig. Vi som är ett par progressiva vegetarianer från Kalifornien passar liksom inte alls in, och vill för den delen inte passa in heller. Paul brukar påpeka att när hans pappa var ung biker på 70-talet var motorcykelscenen en subversiv anti-kultur. Det handlade om att “stick it to the man”, lite på samma sätt som punken. 

    Dagens bikers har tydligen glömt detta, för Trump ÄR “the man” (och dessutom en rik New Yorker som bor i en våning av guld) och de dyrkar honom som en gud. Det är bara så jävla… konstigt. Och läskigt, och deprimerande. Det blir så tydligt för oss varje gång vi lämnar San Diego att vi bor i en liberal bubbla, medan stora delar av landet är hjärntvättat av Fox News hatpropaganda. Kolla bara på den här vederstyggelsen som körde runt och spred sin MAGA-rasism hela eventet:

    Men om man bortser från alla Trump-anhängare (vilket jag måste göra för att ens kunna bo i det här landet och inte helt förlora förståndet) så var South Dakota otroligt vackert. 

    Vi fick låna hojar av Indian Motorcycles. Jag valde en liten blå Scout eftersom jag hade hört att den skulle vara trevlig att köra på slingriga vägar med tighta kurvor. Och det var den! Paul tog en lite sportigare variant. Den första dagen körde vi genom South Dakotas Black Hills där det finns extremt fina vägar. Vi åkte även genom Custer State Park där vi hittade den här fina sjön.

    Vi lyckades också ta oss till Mount Rushmore (som man ser i bakgrunden på första bilden ovan), så jag fick checka av ytterligare en grej från min bucket list. 

    Det var varmt som tusan och fullt av gamla gubbar på enorma Harleys som körde jättelångsamt genom kurvorna. Men ändå så himla fint. Tog Needles Highway och körde alla hårnålskurvorna så snabbt det gick bland all trafik. Min lilla hoj var perfekt för detta ändamål, precis som utlovat.

    På kvällen såg vi Snoop Dogg spela inne på festivalområdet. Sån märklig bokning för den här publiken, men det var skitbra och till och med alla rednecks verkade älska det. Paul och jag åkte zipline över publiken medan Snoop spelade (en till grej som kanske hade varit med på min bucket list om jag hade vetat att det ens var en möjlighet). 

    Nästa dag tog vi oss nästan 20 mil söderut, via en motorväg där hastighetsgränsen var 130 km/h. Det tyckte min lilla hoj INTE om. Vi kom i alla fall fram till vår destination för dagen: Badlands National Park. 

    Jag har ju som nyårslöfte att besöka 10 nationalparker i år, så vi passade på när vi var i närheten av en vi annars aldrig skulle ha vägarna förbi. Och Badlands var så. sjukt. vackert. Som att befinna sig på en annan planet. Och det låg bergsgetter och vilade sig uppe på klipporna med jämna mellanrum.

    De här dagarna i South Dakota var lite som en bergochdalbana. Blandade överdoserna av högljudda Trump-anhängare med storslagen natur och fantastisk motorcykelåkning. 

    Nu ska jag sätta mig och skriva ett reportage om detta. Men kände att jag behövde ventilera lite på bloggen först. Det är skönt att vara hemma i bubblan igen.

  • Resor,  Sverige

    Den svenskaste sommaren i skärgården

    Om en vecka åker jag hem till San Diego igen. Tills dess passar jag på att carpa skiten ur sommar-Sverige. Det är 30 grader varmt och jag är med familjen på vårt landställe i Öregrund.

    Det här har jag nog sagt förut, men nu säger jag det igen. Min familj har flyttat ganska många gånger under min uppväxt och jag bor som bekant väldigt långt från min hemstad. Vårt hus i Öregrund är den enda konstanta bostaden som har funnits med i hela mitt liv. Här tillbringade jag alla somrar som barn, och när jag sitter i Kalifornien och dagdrömmer om svensk sommar så är det till Öregrund tankarna går. Att ta båten ut och bada från någon klippa, köpa mjukglass på stan och titta på solnedgången från altanen = SOMMAR. 

    Allt detta har jag dessutom fått göra idag. Plus lite till. 

    Vi kan börja med igår kväll. Då såg solnedgången ut exakt såhär från vårt hus. Det här fotot är helt oredigerat. Som min far brukar säga är Öregrund det enda stället på östkusten där solen går ned i havet. Det tackar vi för.

    Idag fick jag ta båten ut i skärgården tillsammans med min pappa och lillebror. När jag tittar på det här fotot tycker jag verkligen att man ser att vi är släkt. 

    Vi hittade en tom klippa där vi la till och åt lunch och doppade oss. 

    Det är egentligen algblomning i Östersjön just nu OCH jag har en sprillans ny tatuering (mer om detta senare). Men vafan. Är det 30 grader varmt och man är ute på havet så måste man ju bada. 20 grader varmt var det i vattnet, inte så tokigt ändå.

    Petter fick åka wakeboard ett tag. Jag vill egentligen också prova att åka men 1. nya tatueringen och 2. jag tror inte att mina kassa axlar skulle palla detta? Får träna upp mig lite till nästa gång. 

    Sen åkte vi hem igen för att jag behövde jobba. Men först fick jag ta en tur på den här lilla hojen som min brorsa hade lånat av en kompis. Petter sms:ade sin kompis och frågade om det var lugnt att hans syster körde en liten tur på den och kompisen svarade “Om det är din amerikanska syster så litar jag mer på henne än på dig”. HA! Snällt. 

    Jag hittade den här fina gamla macken och eftersom hojen jag hade fått låna var en Yamaha stannade jag och tog lite foton. Kändes ändå väldigt amerikanskt detta? 

    Väl hemma igen åt vi middag utomhus och sen hände detta. Som det gör varje kväll. Men man tröttnar liksom aldrig? 

  • Resor,  sommar,  Sverige

    I rosornas och ruinernas stad

    Hej bloggen! Jag har haft ett så fullbokat schema ända sen jag kom till Sverige att jag knappt hinner blogga. Hinner bara jobba, sova och hänga med vänner. Det är fint ändå. Har så himla kul. Just nu är jag på Gotland och hälsar på min gamla bästis Ida. Vi har inte setts på 8 år (!) men det är ändå som att vi knappt har varit ifrån varandra? Så konstigt och fantastiskt på samma gång. 

    Igår låg vi på en filt i Idas jättefina trädgård och kollade på gamla foton från när vi var punktonåringar och spelade i band tillsammans. Sen gick vi på långpromenad med hennes hund Vilda på Södra Hällarna. Det var perfekt väder och perfekt utsikt. Förstår knappt att man liksom får bo på den här ön? Sånt paradis. 

    Lite senare på dagen åkte jag med Ida, hennes syster Elin, plus två andra kompisar till Ihre norr om Visby. Vi badade i havet (mitt första bad i Sverige den här sommaren!) och sen åkte vi på grillbuffé och bluesspelning precis vid vattnet. Satt här och åt god mat och drack öl och snackade skit ända tills solen gick ner. Då gick vi en promenad längs vattnet och kastade macka och sen åkte vi hem till Visby igen. 

    Det är ju hög risk för att alla mina inlägg från Sverige blir väldigt sentimentala, men jag är bara så himla glad över att få vara här. Har saknat alla dessa människor så mycket. 

  • Resor,  Sverige

    Stockhoooolm here I come

    Om bara några få veckor åker jag till Sverige för att vara där i en månad eller så. Har fortfarande inte bokat returbiljett, så vi får se exakt hur länge jag stannar. Jag är i alla fall SÅ himla peppad på detta. Stockholm på sommaren är en av mina favoritplatser i världen. Jag kommer visserligen att jobba i princip hela tiden jag är där, men ser ändå fram emot parkhäng, att bada mitt i stan, att äta färskpotatis och svenska jordgubbar, och långa ljusa sommarnätter. 

    Det är så skönt att få åka till Sverige utan att behöva stressa för en gångs skull. Jag har bara varit hemma tre gånger (!!!) under de nästan 11 år jag har bott i USA (om man inte räknar att Paul och jag var i Mora i några timmar i vintras så att jag kunde förnya mitt pass). Och det känns inte alls tillräckligt att bara tillbringa två veckor vart tredje år i Stockholm. Jag är så glad att jag har ett flexibelt jobb nu som inte bryr sig så mycket om var eller när jag jobbar, så länge jobbet blir gjort. 

    Andra grejer jag tänkte försöka hinna med: åka till Visby och hänga med mina gamla bästisar, ta båten ut till någon ö i skärgården, kanske ta en sväng till Malmö och köra hoj med Mirijam, promenera överallt hela tiden, hänga med min familj och läsa högvis med böcker på svenska.