• Amerika,  Vardagsfilosoferande

    Hur orkar man bo i USA

    Jag fick följande kommentar av Tea:

    “Jag är nyfiken på hur du ‘rättfärdigar’ att bo i USA när du verkar ha svårt för dess historia och styre. Oavsett vem som styr så är ju USA ett av världens mest kapitalistiska samhällen där orättvisorna är så många och stora att de inte kan listas. Jag vet att du nämnt tidigare att området du bor i är mer liberalt, men jag tänker att som helhet så har jag fått uppfattningen att landet inte representerar dina värderingar. Det finns ju otroligt många positiva saker med landet också, och det var väl lite dessa som jag var intresserad av att veta mer om. Kort och gott, vad det är som gör att du vill bo kvar.

    Det här är en så intressant fråga som jag själv funderar mycket på. Jag har börjat känna att om Trump blir omvald i november så vet jag inte om jag vill bo kvar i USA. Det är för kämpigt att leva i ett samhälle tillsammans med så många människor vars värderingar går emot allt jag står för.

    Men samtidigt bor jag i Kalifornien, vilket ibland nästan känns som ett eget land, med betydligt vettigare värderingar än majoriteten av USA. Förutom möjligen Hawaii finns det nog inte en enda annan delstat jag kan tänka mig att bo i i det här landet.

    Men här är några anledningar till varför jag fortfarande bor här:

    Vädret. Detta är kanske 90% av anledningen till att jag flyttade till Kalifornien för knappt 12 år sen, och det är en av huvudanledningarna till att jag har blivit kvar. Hade Stockholm haft samma klimat som San Diego hade jag eventuellt aldrig flyttat därifrån. Här är det nästan alltid soligt och varmt och det går att köra motorcykel året runt. Det gör under för min mentala hälsa.

    Naturen. Jag ÄLSKAR att bo nära både hav, öken och berg. Det är även ganska oslagbart att bo bara några timmars resväg från flera av världens mäktigaste naturfenomen (t.ex. Grand Canyon eller Yosemite), sådär så att man kan åka dit över en långhelg. Kalifornienbor brukar skryta om att det går att surfa på morgonen och åka snowboard på eftermiddagen på samma dag, eftersom det bara är två timmars bilväg mellan stranden och skidbackarna. Jag vet nog ingen som faktiskt gör det. Men det är fint att veta att det går.

    Livet. Om jag bara utgår från mig själv och ignorerar allt utanför min egen lilla bubbla så lever jag ett ganska fantastiskt liv här. Har ett kreativt och välbetalt drömjobb som jag känner mig tacksam för varje dag. Jag har ett stort kompisgäng med likasinnade personer som jag pratar med dagligen. Har ett litet hus som jag älskar i ett område jag verkligen trivs i. Har motorcyklar och husdjur och pojkvän. Jag har rutiner och vardagsliv och har levt i princip hela mitt vuxenliv i det här landet. Det skulle krävas mycket för att ge upp allt detta.

    ***

    Med detta sagt så är läget så pass illa i USA just nu att jag för första gången sen jag flyttade hit faktiskt överväger mina alternativ. Fyra år till med Trump som president hade varit så katastrofalt för USA:s framtid som demokrati. Jag har dessutom börjat bli mer och mer övertygad om att om han blir omvald så kommer vi aldrig bli av med coronaviruset, det kommer fortsätta härja vilt och antagligen döda flera miljoner människor.

    Inte för att jag är speciellt peppad på Biden heller, men han är helt klart ett bättre alternativ.

    Så, ja. Väntar helt enkelt till efter valet i november innan jag fattar några livsavgörande beslut. Och passar på att njuta av sommarvärmen i San Diego under tiden.

  • Vardagsfilosoferande

    Överjobbad och oanvändbar

    Jag är trött. Fysiskt och mentalt utmattad. Trött på världen och USA och alla empatilösa människor. Är ledsen och rastlös. Men mest av allt är jag nog ändå trött på att jobba. I början av pandemin varslade mitt jobb en stor del av mina kollegor. Alla på min avdelning förutom jag förlorade sina jobb. Jag är såklart tacksam över att få vara kvar, men jag har samtidigt gjort tre personers arbete nu i ett par månader och det börjar sätta sina spår.

    Förra helgen tog jag ledigt på fredagen för att åka ut i öknen. Det var redan långhelg och jag kände att jag behövde en extra dag för att bara sitta i tystnaden i naturen utan internetuppkoppling. Bara att ta en dag ledigt gjorde att jag hade så mycket jobb att ta igen att jag fortfarande, en dryg vecka senare, ligger efter med allt. Det är inte hållbart. Min chef vet detta. Hennes chef vet detta. Men jobbet måste ändå göras.

    Nu har jag dock meddelat min chef att jag tänker ta en veckas semester i slutet av månaden. Jag behöver det för att inte förlora förståndet och/eller gå in i väggen. Tänkte sätta mig på hojen och köra långt bort från civilisationen. Behöver undvika människor ett tag. Tänker mig typ… Idaho? Utah? Det får gå på något sätt. Även om jag måste ta med mig datorn och smygjobba lite på vägen.

    (Förresten: Om jag som lever ett oerhört privilegierat liv på många sätt känner mig så här utmattad kan jag bara föreställa mig hur de som står på barrikaderna i Minneapolis och andra städer och kämpar för liv och död känner sig. Men jag måste ändå ta hand om min egen mentala hälsa först, annars kommer jag vara helt oanvändbar för revolutionen.)

    Hur mår ni?

  • Vardagsfilosoferande

    Tillbaka till naturen

    Min mamma tycker att jag bloggar för lite, och det har hon säkert rätt i. Det är bara svårt att komma på något att skriva om när det liksom inte händer någonting. Jag bläddrade igenom mina foton på mobilen för lite inspiration, men det enda jag har tagit kort på de senaste veckorna är mat jag har lagat, bröd jag har bakat, och djur som bor hemma hos mig.

    Det här är liksom det enda jag gör just nu: jobbar, läser böcker, lagar mat, bakar, springer, sover. Har över huvud taget inte satt på min TV på flera veckor. Har knappt träffat andra människor. Går ut på gatan ibland för att kolla så att min bil fortfarande står där. Minns inte när jag körde den sist.

    Men ja. Imorgon tänkte jag i alla fall ge mig ut och hajka lite på dagen. San Diego County har börjat öppna vandringsstigar och vissa campingplatser och jag har på sistone känt ett enormt sug efter att vara ute i naturen. Jag är verkligen ingen friluftsmänniska egentligen, men jag saknar träd så himla mycket. Träd och bäckar och berg och vilda djur. Ser fram emot att sitta på en sten och äta lunch imorgon. Och förhoppningsvis har jag lite foton jag kan dela med mig av efteråt.

  • Vardagsfilosoferande

    Vad är det ens för veckodag idag?

    Några av mina kompisar på Facebook håller på med den där utmaningen där man under 10 dagar lägger upp 10 album som har påverkat ens musiksmak, vilket fick mig att börja fundera på vilka album jag skulle välja… och nu sitter jag här flera timmar senare och lyssnar fortfarande på gamla band på YouTube eftersom ingenting jag lyssnade på som tonåring finns på Spotify.

    För exakt tre år sen körde Katie och jag motorcykel till Grand Canyon. För ett år sen tog vi hojarna till Mexiko. Det är en sån kontrast jämfört med idag. Katie och jag hade en lång konversation tidigare idag om att det nog ändå är rätt bra att tvingas ta det lugnt och inte åka någonstans på ett tag. Eller, hon tyckte det, jag försökte hålla med så gott det gick. Men egentligen saknar jag att åka långt på motorcykel så mycket att det gör ont. Vill inte alls vara hemma när det är varmt ute.

    Men jag försöker göra det bästa av situationen. Sparar helt klart en massa pengar på att inte åka någonstans eller göra någonting. Får en massa gjort hemma. Springer. Läser oerhörda mängder böcker. Och idag bakade jag kanelbullar. Har varit så himla sugen på svenska kanel- eller kardemummabullar i flera veckor, men misslyckades stenhårt sist jag försökte mig på detta. Nu ansträngde jag mig lite mer och det blev betydligt bättre.

    Dock var det en dålig idé att baka idag eftersom det är närmare 30 grader varmt ute och jag har ingen AC. Så det här med att ha ugnen igång var kanske inte min smartaste plan.

    Nu har vi i alla fall börjat planera att köra cross-country på hoj nästa år, eller när det nu är säkert att resa igen. Det känns som att vi måste göra något riktigt episkt, och jag kan inte tänka mig något mer episkt än att köra rakt över hela USA på en Harley-Davidson.

    Jaha ja. Sånt här funderar jag på just nu. Vad tänker ni på?

  • Vardagsfilosoferande

    The American Dream och varför jag tror att Trump kommer bli omvald

    Igår röstade jag i ett amerikanskt val för första gången. Det kändes bra, även om min röst på Elizabeth Warren ser ut att ha varit ganska bortkastad. Men jag tycker att skillnaden mellan att rösta i ett primärval och i det riktiga valet är just att man kan rösta på den kandidaten man verkligen tror på, inte bara taktikrösta. Och det gjorde jag. 

    Nog om detta. Nu tänkte jag försöka sätta ord på varför jag tror att Trump kommer att bli omvald i höst, trots att han är enormt hatad av stora delar av befolkningen.

    Det finns såklart många anledningar. Ett axplock: att Fox News har hjärntvättat en hel generation äldre vita amerikaner, att the electoral college ger mindre delstater med mer republikansk befolkning oproportionerligt mycket makt, att amerikaner är mer rädda för “socialism” än något annat, att Trump har haft fyra år på sig att kampanja, att USA är ett land byggt på rasism, osv.

    Men en grej jag har tänkt mycket på som jag tror ligger till grund för nästan alla problem det här landet har, och som jag tror kommer göra stor skillnad i årets val, är detta: USA älskar de rika och hatar de fattiga.

    Låt mig förklara. 

    The American Dream (dvs att alla kan lyckas i USA om de jobbar hårt) är så djupt rotad i det amerikanska samhället att många verkar gå runt och tro att de kommer bli miljonärer en dag om de bara jobbar tillräckligt hårt. Det här är ju såklart en myt som mest hjälper till att hålla arbetarklassen i schack, men det är en effektiv myt. Om alla går runt och tror att de är temporärt fattiga miljonärer kommer folk inte att rösta för sina egna, reella intressen. De kommer att rösta som om de vore the 1%. 

    Det finns ett så djupt rotat förakt för all sorts statlig hjälp här. Är du fattig är det ditt eget fel. Ta dig i kragen (pull yourself up by the bootstraps) och skaffa ett bättre jobb bara. Jag har lyckats i livet, så varför skulle inte du kunna göra detsamma? En CEO jobbar hårdare än en singelmamma som måste ha tre jobb för att ha råd med hyran, så måste det ju vara eftersom han är rik. Ingen som helst förståelse för strukturer, och ingen vilja att dela med sig eller hjälpa någon annan. Individen kommer först. 

    Med en kandidat som Bernie Sanders som president skulle så mycket gott kunna göras för de som har det allra sämst i samhället: universell sjukvård, höjd minimilön, lagstiftad föräldraledighet, gratis college och så vidare. Men istället ropar folk om hur farligt det är med “socialism” (Bernie är ju snarare socialdemokrat) och att de som röstar på honom bara vill ha saker gratis. Ingen verkar fatta att det är så här mer fungerande samhällen ser ut, man betalar skatt och så får man något för det (inte bara en extrem militärmakt). 

    Trump är rik. Rik är bra. Det spelar ingen roll om ditt eget liv blir sämre under en president som helt skiter i medel- och arbetarklassen eftersom du vilken dag som helst själv kommer att tillhöra överklassen. Och då hade det ju varit jävligt jobbigt om dina hårt intjänade skattepengar gick till gratis sjukvård och utbildning för alla lata personer som inte har jobbat lika hårt som du.  

    Det här är ju en ganska cynisk generalisering av läget, men jag tror inte att jag har fel. Vad tror ni? 

  • Vardagsfilosoferande

    Tankar om att vara singel, och att inte vara det

    Jag efterfrågade ju ämnen att blogga om för ett tag sen och fick så många bra (men svåra!) förslag. Nu tänkte jag gå igenom era kommentarer och svara på dem i egna inlägg, vi börjar med denna.

    Jenny från Göteborg:
    Berätta gärna mer om tidigare pojkvänner, tankar om att vara singel, hur det påverkar dig, vad du önskar dig för framtiden osv!💜

    Ni som har hängt med ett tag på den här bloggen har väl hört mig tjata om hur mycket jag gillar att vara singel vid det här laget. Det är en grej som inte nödvändigtvis förändras när jag råkar vara i ett förhållande. Jag och P hade ett väldigt bra förhållande och jag saknade inte att vara singel… förrän jag gjorde det. 

    Jag har inte haft speciellt många förhållanden. Förutom 5,5 år med P ser min lista ut såhär:

    – När jag var 17 träffade jag F, vi var tillsammans i 2,5 år (och bodde tillsammans i Stockholm).
    – När jag var 23 (och mitt amerikanska visum höll på att gå ut) gifte jag mig med I. Vi var gifta i 1,5 år och jag ansökte om skilsmässa på alla hjärtans dag som den anti-romantiker jag är. 
    – När jag var 25 träffade jag M, vi dejtade i 9 månader och jag var kär men väldigt olycklig. 

    Tror att det var alla? Räknar inte med snubbar jag hängt med sporadiskt eller dejtat i någon månad här eller där. Jag har aldrig känt mig speciellt bra på förhållanden. Har ett extremt behov av egentid och att göra saker på egen hand, och gillar inte när folk är svartsjuka eller ska ha koll på vad man gör hela tiden. Jag vill inte ha barn och jag känner mig sjukt osugen på att vara sambo eller gift igen. Men en bra grej med att bo tillsammans med P i ett halvt decennium är i alla fall att jag känner att jag har blivit betydligt bättre på att vara någons flickvän. 

    En av mina första känslor efter att vi gjorde slut (åtminstone efter att den första sorgen hade lagt sig) var dock att jag verkligen såg fram emot att vara singel igen. Kanske dejta lite men inte binda upp sig. Jag är inte rädd för att vara ensam, snarare tycker jag om att vara ensam. Till en viss gräns såklart, men jag behöver mina vänner mer än jag behöver en karl. P har dessutom lagt ribban så pass högt genom att vara en sjukt bra pojkvän (och ett prima exemplar av manssläktet i stort) att jag länge har varit övertygad om att jag aldrig skulle kunna träffa någon bättre. 

    Men lyssna på detta sjuka: Samma dag som jag och P flyttade isär träffade jag en annan snubbe, och vi har hängt nu i ett par månader. Jag vill inte skriva för mycket om det här eftersom det är nytt och casual och jag verkligen inte är redo för ett nytt förhållande. Jag skulle ju vara singel! Så jag tar en dag i taget och ser vad som händer just nu, försöker att inte övertänka. Men det är fint ändå att få ha en liten crush igen. Känna att man lever.

  • Vardagsfilosoferande

    Årets sista inlägg! (Eller nä?)

    Hörrni, tack för alla förslag på vad ni vill höra mer om här. Har storslagna planer på att blogga mer regelbundet nästa år, men fram tills dess fortsätter det nog att vara lite tyst här. Den senaste veckan har jag varit i Cincinnati och jobbat. Kom hem igår och är hemma i 24 timmar innan det bär av igen. Om bara några timmar flyger jag nämligen till Sverige! Så mycket flängande och knappt någon tid att göra annat än att packa, resa, packa upp, packa igen, resa igen och försöka hinna få lite jobb gjort mellan varven. Allt medan jag försöker anpassa mig till nya tidszoner utan att bli för jetlaggad. 

    Det var kallt i Cincinnati, runt nollgradigt och snöblandat regn, så jag fick en försmak på hur jag antar att det kommer vara i Stockholm de närmsta veckorna. Det blir min första jul i Sverige sen 2007! Sjukt ju. Har till och med köpt en vinterjacka. Jaja, nu ska jag ut på en snabb motorcykelsväng (min sista det här decenniet?) innan det är dags att bege sig till ytterligare en flygplats. Vi ses på andra sidan!

  • Bra saker,  Vardagsfilosoferande

    Nya leksaker lagom till vintern

    Vi ställde om till vintertid här i söndags och det är fan den värsta tiden på året. Jag flyttade över halva jordklotet för att komma undan kyla och mörker, och även om det för all del fortfarande är hyfsat varmt och skönt här så blir det precis lika mörkt som i Sverige. 

    Nu när jag bor själv och jobbar hemifrån försöker jag hitta på grejer att göra så jag kommer ut ur huset och inte sitter ensam hemma i mörkret varje kväll. Den här veckan är dock så packad med kompishäng att jag nog kommer längta efter att sitta ensam i mörkret snart. Så här:

    Måndag: Middag och filmkväll med A.
    Tisdag: Gick ut och tog ett par öl med Jenny.
    Onsdag: Middag och spelkväll hos Katie och Jordan.
    Torsdag: Lunch med Pauls syster Erin. 
    Fredag: Girls night med Sarah.
    Lördag: Ska ut och köra offroad med A. 
    Söndag: Lunch och häng med Claudia. 

    Det börjar även bli lite för kallt för att åka wakeboard (eller i alla fall för att jag ska tycka att det är KUL att åka wakeboard) så nu måste jag hitta en vinterhobby. Häromdagen gjorde jag därför detta: köpte en dirtbike! Alltså en liten motorcykel som man kör offroad med. Min kompis sålde den billigt så jag slog till. Vet inte riktigt varför jag inte har gjort detta tidigare, men det har nog mest att göra med att jag är rädd för att göra mig illa. Typ alla jag känner som kör dirt skadar sig jämt. Undrar ibland varför alla mina intressen måste vara ~*ACTION SPORTS*~, men nu är det så. 

    Samma dag som jag köpte hojen hörde min kompis Ryan av sig och undrade om jag ville ha en ny bas. Han spelar bas i Distillers och har alldeles för många instrument som ligger och skräpar hemma. JA TACK sa jag, trots att jag inte har spelat i band på flera år nu. Men jag tänker att en bas som har tillhört Distillers-basisten kanske kan få mig motiverad att försöka dra ihop ett nytt band. Så Steve och jag åkte och hämtade upp basen, och nu har jag plötsligt en massa nya leksaker.

    Så här tänker jag mig alltså vintern 2019/2020: kompisar och hobbies!

  • Vardagsfilosoferande

    Det kommer bli bra

    Idag fyller jag 33. Jag brukar älska födelsedagar (mina egna och andras), men mitt i flyttkaos och separation hade jag nästan glömt bort den här födelsedagen. Plus att det är måndag, så världens sämsta dag att fira. Om en liten stund är jag dock bjuden på födelsedagsmiddag hemma hos Katie och Jordan, det får räcka så med firande i år. 

    Jag tänkte i alla fall använda den här födelsedagen som en milstolpe. Nu börjar mitt nya liv på riktigt. Ny lägenhet, ny frisyr och ny ålder. Äldre men kanske inte så himla mycket klokare? Jag känner mig dock lyckligare än jag har gjort på länge.

    Liksom, det är klart att uppbrott alltid är svåra, men mitt och Ps har ändå varit så himla enkelt. Vi har inte bråkat en enda gång, och egentligen har inte så mycket förändrats mellan oss. Vi bryr oss fortfarande om varandra och kan umgås som vänner utan problem. I lördags var vi till exempel på Ikea tillsammans och sen gick vi hem till honom och målade om en vägg. Jag har insett att vi har varit mer som vänner än som ett par ganska länge, och det är en av anledningarna till att det tog slut.

    Så vi fortsätter väl med det helt enkelt. Det kommer bli bra det här. 

  • Vardagsfilosoferande

    Tillbaka i verkligheten

    Igår kom jag hem från en 9 dagar lång motorcykelroadtrip tillsammans med Katie. Det var en så fin resa, och så otroligt välbehövlig just nu. Jag behövde verkligen få komma hemifrån och vara ledig och inte behöva tänka på annat än fina vyer och var nästa måltid skulle intas i en dryg vecka. 

    Nu är jag dock tillbaka i verkligheten igen och måste hitta någonstans att bo. Har hela mitt kontor fullt av flyttkartonger, men ingenstans att flytta. Det råder ingen direkt bostadsbrist i San Diego och brukar vara hyfsat lätt att hitta något (så länge man har råd att betala för det 💀). Men jag har just nu ett par väldigt specifika kriterier som gör det mycket svårare än det brukar vara:

    1. Jag behöver ett garage för mina motorcyklar. Det är sällsynt. 
    2. Jag har TRE husdjur. Många ställen är ok med en (liten) hund eller en katt, men det är svårt att hitta hus eller lägenheter där man får ha både hund och katt. 

    Jag finkammar alla annonser på nätet och kör runt på måfå i kvarter jag gillar för att leta efter “For Rent”-skyltar. Har kollat på ett par ställen men inget har känns rätt hittills. Eller jo, ett hus och en lägenhet, men i huset fick man inte ha hund och någon annan hann före på lägenheten. 

    Paul har sagt att jag får bo kvar i vårt gemensamma hem så länge jag vill/behöver, vilket såklart underlättar, jag kommer liksom inte att bli hemlös. Men jag är verkligen redo att flytta till ett eget ställe och börja mitt nya liv. Det liksom kliar i hela kroppen av otålighet just nu, hatar den här limbokänslan. 

    Men med det sagt så har jag en miljon fina bilder från min roadtrip att visa er (sneak peek från Yosemite ovan). Ska bara hinna gå igenom och redigera lite foton först. Återkommer.