• Vardagsfilosoferande

    All makt åt Stacey Abrams, vår befriare

    Hörrni, det ser ljust ut? Det verkar som att Biden kommer vinna detta. Helt sjukt att han leder i GEORGIA just nu. Vet inte om folk utanför USA har koll på Stacey Abrams (googla henne!), men om Biden vinner Georgia har vi 100% henne att tacka för det.

    Det här valet är så emotionellt påfrestande inte bara för att resultaten dröjer utan för att det har blivit så extremt tydligt hur polariserat USA är. Alltså, det visste vi ju redan innan, det har legat en påtaglig spänning i luften de senaste fyra åren. Men det är ändå deppigt att se exakt hur många miljoner människor som villigt röstar på en inkompetent narcissistisk rasist som bara ljuger och sprider hatpropaganda. Och som dessutom är direkt ansvarig för att 235 000 (!!!) amerikaner har dött hittills i den här pandemin.

    Jag läser en bok just nu som heter Caste: The Origins of Our Discontents. Författaren Isabel Wilkerson undersöker raspolitik i USA genom att se på det som ett kastsystem. Hon jämför USA:s kastsystem (där vita är den högsta kasten och svarta den lägsta) med det i Indien och det i nazi-Tyskland under Hitler. Det är en sjukt intressant skildring av hur slaveritiden har format dagens USA. Det är så mycket som fortfarande lever kvar i det amerikanska samhället som har djupt rasistiska rötter, inklusive electoral college-systemet (vilket ju fortfarande ger oproportionerligt mycket makt till “vita” delstater). En annan intressant grej Wilkerson tar upp är att till och med nazisterna tyckte att USA var för extremt i många av sina raslagar. Otroligt fascinerande (och deprimerande) bok om man är intresserad av varför USA ser ut som det gör.

    Men ja, nu babblar jag bara på här, har svårt att fokusera tankarna. Har ni några frågor angående USA:s valsystem eller hur det var att rösta för första gången eller vad som helst egentligen får ni gärna fråga!

  • Vardagsfilosoferande

    En annorlunda födelsedag

    Igår fyllde jag år. Det var en annorlunda födelsedag. Av någon anledning fyller nästan alla mina vänner år under samma vecka i april, och när allt stängde ner pga corona i mars, precis innan april-födelsedagarna, var det nog ingen som kunde tänka sig att vi med födelsedagar i slutet av oktober inte skulle kunna fira ordentligt vi heller.

    Men nu är det som det är. Rekordmånga nya fall i USA den senaste veckan, och en ny våg i Europa.

    Det här var den första födelsedagen i mitt liv som jag har firat på egen hand, men jag bestämde mig i alla fall för att göra det bästa av situationen. Hade inga möten inbokade så jag tog en halvdag på jobbet och gav mig ut i naturen. Hajkade till toppen av ett berg med en ljudbok i öronen och såg knappt till en enda annan människa på hela timmen det tog.

    Sen gick jag till mataffären bredvid mitt hus med målet att köpa allt som är gott. Kom hem med hallon, torkade kantareller (det GÅR inte att få tag på färska här??), burrata, pappardelle, färsk basilika och en liten flaska prosecco. Allt utom hallonen fick bli en födelsedagsmiddag, som åtnjöts tillsammans med boken jag läser just nu (The 7 1/2 Deaths of Evelyn Hardcastle av Stuart Turton, rekommenderas!).

    Tog även en promenad med Steve förbi min kompis Jennys jobb där jag fick en kaka och en öl. Så helt ensam var jag faktiskt inte hela dagen.

    Jag gick och la mig klockan 21:30 och kände mig utvilad när jag vaknade i morse.

    Det är tydligen så här det känns att vara 34.

  • Vardagsfilosoferande

    Äntligen ensam

    Förra veckan var det exakt ett år sen jag och P gjorde slut, efter nästan sex år tillsammans. Det förhållandet jag trodde skulle vara för evigt, den personen jag trodde att jag skulle bli gammal tillsammans med. Nu blev det inte så, och vi tog helt klart rätt beslut när vi bestämde oss för att bryta.

    P är fortfarande en av de viktigaste personerna i mitt liv, numera som vän och som den som känner mig kanske bättre än någon annan. Vi pratar nästan varje dag och umgås ganska ofta.

    Han har en ny flickvän och jag hade fram tills för ett par veckor sen en ny pojkvän.

    Jag och A träffades bara ett par veckor efter att jag och P gjorde slut, vi hade vår första dejt samma dag som jag flyttade ut. Jag träffade både P och A på Tinder. När P och jag träffades var Tinder fortfarande nytt. Jag satt hemma och läkte från en motorcykelolycka och kunde inte ta mig någonstans, så jag tänkte att jag lika gärna kunde ladda ner appen och se vad allt snack handlade om. Träffade P nästan genast, och tog bort appen igen.

    Flera år senare laddade jag alltså ner den igen. Var absolut inte på jakt efter ett nytt förhållande, tvärtom, jag ville mest bara gå på nån dejt och kanske hångla lite. Var helt inställd på att vara singel så länge som möjligt, jag behövde verkligen tid för mig själv.

    Men så blev det alltså inte. Började prata med A och sen var det kört igen, gick direkt från ett förhållande till ett annat.

    Nu, ett år senare, har jag äntligen fått min välbehövliga ensamtid. Kan inte dejta även om jag skulle vilja det eftersom vi befinner oss mitt i en dödlig pandemi och jag är inte så sugen på att riskera livet och hälsan för nån snubbe. Är dessutom så trött på män i allmänhet. Jag funderade ändå häromdagen på om jag inte borde ladda ner Tinder igen bara för att hitta någon att prata/flörta lite med, men kom genast på bättre tankar. Det är så skönt att bli lämnad ifred.

  • Vardagsfilosoferande

    Tillbaka i havet

    Jag har börjat känna att jag behöver ägna mig mer åt “self care” på sistone, för att inte helt falla ner i ett djupt mörkt hål av ångest. Det är så jävla mycket som händer på en gång i USA just nu (pandemi med 200 000 döda, ekonomisk kris, out of control konspirationsteorier, valår, bränder, klimatförändringar, polisvåld, slutet på demokratin osv osv osv), plus att jag dessutom gjorde slut med A förra veckan.

    I alla fall. Self care ser ju olika ut för alla, jag är inte direkt lagt åt hållet att jag kan göra avslappnande grejer (typ meditera) utan att bli mer stressad av det, så jag behöver hitta andra aktiviteter. Så i sista sekunden anmälde jag mig till “sunrise wakeboarding” varje onsdag framöver. Idag var första tillfället.

    Klockan 06:45 börjar det, så jag klev upp strax innan 6 imorse, drog på mig en wetsuit och åkte ner till stranden. Var egentligen bara halvpeppad på detta eftersom jag hade föreställt mig att det skulle vara kallt och jävligt, plus att jag helst inte kliver upp ur sängen medan det fortfarande är mörkt ute.

    Men det var så himla fint! Vattnet var varmare än luften, och jag älskar verkligen att börja morgonen med att åka båt. Och för all del att bli släpad på en bräda efter båten. Ramlade en gång eftersom jag var väldigt rostig, men det var så varmt i vattnet att jag liksom bara låg där och njöt medan båten vände om?

    Sån bra self care, detta. Även om det var molnigt så det inte blev mycket till soluppgång.

  • Amerika,  Vardagsfilosoferande

    Hur orkar man bo i USA

    Jag fick följande kommentar av Tea:

    “Jag är nyfiken på hur du ‘rättfärdigar’ att bo i USA när du verkar ha svårt för dess historia och styre. Oavsett vem som styr så är ju USA ett av världens mest kapitalistiska samhällen där orättvisorna är så många och stora att de inte kan listas. Jag vet att du nämnt tidigare att området du bor i är mer liberalt, men jag tänker att som helhet så har jag fått uppfattningen att landet inte representerar dina värderingar. Det finns ju otroligt många positiva saker med landet också, och det var väl lite dessa som jag var intresserad av att veta mer om. Kort och gott, vad det är som gör att du vill bo kvar.

    Det här är en så intressant fråga som jag själv funderar mycket på. Jag har börjat känna att om Trump blir omvald i november så vet jag inte om jag vill bo kvar i USA. Det är för kämpigt att leva i ett samhälle tillsammans med så många människor vars värderingar går emot allt jag står för.

    Men samtidigt bor jag i Kalifornien, vilket ibland nästan känns som ett eget land, med betydligt vettigare värderingar än majoriteten av USA. Förutom möjligen Hawaii finns det nog inte en enda annan delstat jag kan tänka mig att bo i i det här landet.

    Men här är några anledningar till varför jag fortfarande bor här:

    Vädret. Detta är kanske 90% av anledningen till att jag flyttade till Kalifornien för knappt 12 år sen, och det är en av huvudanledningarna till att jag har blivit kvar. Hade Stockholm haft samma klimat som San Diego hade jag eventuellt aldrig flyttat därifrån. Här är det nästan alltid soligt och varmt och det går att köra motorcykel året runt. Det gör under för min mentala hälsa.

    Naturen. Jag ÄLSKAR att bo nära både hav, öken och berg. Det är även ganska oslagbart att bo bara några timmars resväg från flera av världens mäktigaste naturfenomen (t.ex. Grand Canyon eller Yosemite), sådär så att man kan åka dit över en långhelg. Kalifornienbor brukar skryta om att det går att surfa på morgonen och åka snowboard på eftermiddagen på samma dag, eftersom det bara är två timmars bilväg mellan stranden och skidbackarna. Jag vet nog ingen som faktiskt gör det. Men det är fint att veta att det går.

    Livet. Om jag bara utgår från mig själv och ignorerar allt utanför min egen lilla bubbla så lever jag ett ganska fantastiskt liv här. Har ett kreativt och välbetalt drömjobb som jag känner mig tacksam för varje dag. Jag har ett stort kompisgäng med likasinnade personer som jag pratar med dagligen. Har ett litet hus som jag älskar i ett område jag verkligen trivs i. Har motorcyklar och husdjur och pojkvän. Jag har rutiner och vardagsliv och har levt i princip hela mitt vuxenliv i det här landet. Det skulle krävas mycket för att ge upp allt detta.

    ***

    Med detta sagt så är läget så pass illa i USA just nu att jag för första gången sen jag flyttade hit faktiskt överväger mina alternativ. Fyra år till med Trump som president hade varit så katastrofalt för USA:s framtid som demokrati. Jag har dessutom börjat bli mer och mer övertygad om att om han blir omvald så kommer vi aldrig bli av med coronaviruset, det kommer fortsätta härja vilt och antagligen döda flera miljoner människor.

    Inte för att jag är speciellt peppad på Biden heller, men han är helt klart ett bättre alternativ.

    Så, ja. Väntar helt enkelt till efter valet i november innan jag fattar några livsavgörande beslut. Och passar på att njuta av sommarvärmen i San Diego under tiden.

  • Vardagsfilosoferande

    Överjobbad och oanvändbar

    Jag är trött. Fysiskt och mentalt utmattad. Trött på världen och USA och alla empatilösa människor. Är ledsen och rastlös. Men mest av allt är jag nog ändå trött på att jobba. I början av pandemin varslade mitt jobb en stor del av mina kollegor. Alla på min avdelning förutom jag förlorade sina jobb. Jag är såklart tacksam över att få vara kvar, men jag har samtidigt gjort tre personers arbete nu i ett par månader och det börjar sätta sina spår.

    Förra helgen tog jag ledigt på fredagen för att åka ut i öknen. Det var redan långhelg och jag kände att jag behövde en extra dag för att bara sitta i tystnaden i naturen utan internetuppkoppling. Bara att ta en dag ledigt gjorde att jag hade så mycket jobb att ta igen att jag fortfarande, en dryg vecka senare, ligger efter med allt. Det är inte hållbart. Min chef vet detta. Hennes chef vet detta. Men jobbet måste ändå göras.

    Nu har jag dock meddelat min chef att jag tänker ta en veckas semester i slutet av månaden. Jag behöver det för att inte förlora förståndet och/eller gå in i väggen. Tänkte sätta mig på hojen och köra långt bort från civilisationen. Behöver undvika människor ett tag. Tänker mig typ… Idaho? Utah? Det får gå på något sätt. Även om jag måste ta med mig datorn och smygjobba lite på vägen.

    (Förresten: Om jag som lever ett oerhört privilegierat liv på många sätt känner mig så här utmattad kan jag bara föreställa mig hur de som står på barrikaderna i Minneapolis och andra städer och kämpar för liv och död känner sig. Men jag måste ändå ta hand om min egen mentala hälsa först, annars kommer jag vara helt oanvändbar för revolutionen.)

    Hur mår ni?

  • Vardagsfilosoferande

    Tillbaka till naturen

    Min mamma tycker att jag bloggar för lite, och det har hon säkert rätt i. Det är bara svårt att komma på något att skriva om när det liksom inte händer någonting. Jag bläddrade igenom mina foton på mobilen för lite inspiration, men det enda jag har tagit kort på de senaste veckorna är mat jag har lagat, bröd jag har bakat, och djur som bor hemma hos mig.

    Det här är liksom det enda jag gör just nu: jobbar, läser böcker, lagar mat, bakar, springer, sover. Har över huvud taget inte satt på min TV på flera veckor. Har knappt träffat andra människor. Går ut på gatan ibland för att kolla så att min bil fortfarande står där. Minns inte när jag körde den sist.

    Men ja. Imorgon tänkte jag i alla fall ge mig ut och hajka lite på dagen. San Diego County har börjat öppna vandringsstigar och vissa campingplatser och jag har på sistone känt ett enormt sug efter att vara ute i naturen. Jag är verkligen ingen friluftsmänniska egentligen, men jag saknar träd så himla mycket. Träd och bäckar och berg och vilda djur. Ser fram emot att sitta på en sten och äta lunch imorgon. Och förhoppningsvis har jag lite foton jag kan dela med mig av efteråt.

  • Vardagsfilosoferande

    Vad är det ens för veckodag idag?

    Några av mina kompisar på Facebook håller på med den där utmaningen där man under 10 dagar lägger upp 10 album som har påverkat ens musiksmak, vilket fick mig att börja fundera på vilka album jag skulle välja… och nu sitter jag här flera timmar senare och lyssnar fortfarande på gamla band på YouTube eftersom ingenting jag lyssnade på som tonåring finns på Spotify.

    För exakt tre år sen körde Katie och jag motorcykel till Grand Canyon. För ett år sen tog vi hojarna till Mexiko. Det är en sån kontrast jämfört med idag. Katie och jag hade en lång konversation tidigare idag om att det nog ändå är rätt bra att tvingas ta det lugnt och inte åka någonstans på ett tag. Eller, hon tyckte det, jag försökte hålla med så gott det gick. Men egentligen saknar jag att åka långt på motorcykel så mycket att det gör ont. Vill inte alls vara hemma när det är varmt ute.

    Men jag försöker göra det bästa av situationen. Sparar helt klart en massa pengar på att inte åka någonstans eller göra någonting. Får en massa gjort hemma. Springer. Läser oerhörda mängder böcker. Och idag bakade jag kanelbullar. Har varit så himla sugen på svenska kanel- eller kardemummabullar i flera veckor, men misslyckades stenhårt sist jag försökte mig på detta. Nu ansträngde jag mig lite mer och det blev betydligt bättre.

    Dock var det en dålig idé att baka idag eftersom det är närmare 30 grader varmt ute och jag har ingen AC. Så det här med att ha ugnen igång var kanske inte min smartaste plan.

    Nu har vi i alla fall börjat planera att köra cross-country på hoj nästa år, eller när det nu är säkert att resa igen. Det känns som att vi måste göra något riktigt episkt, och jag kan inte tänka mig något mer episkt än att köra rakt över hela USA på en Harley-Davidson.

    Jaha ja. Sånt här funderar jag på just nu. Vad tänker ni på?

  • Vardagsfilosoferande

    The American Dream och varför jag tror att Trump kommer bli omvald

    Igår röstade jag i ett amerikanskt val för första gången. Det kändes bra, även om min röst på Elizabeth Warren ser ut att ha varit ganska bortkastad. Men jag tycker att skillnaden mellan att rösta i ett primärval och i det riktiga valet är just att man kan rösta på den kandidaten man verkligen tror på, inte bara taktikrösta. Och det gjorde jag. 

    Nog om detta. Nu tänkte jag försöka sätta ord på varför jag tror att Trump kommer att bli omvald i höst, trots att han är enormt hatad av stora delar av befolkningen.

    Det finns såklart många anledningar. Ett axplock: att Fox News har hjärntvättat en hel generation äldre vita amerikaner, att the electoral college ger mindre delstater med mer republikansk befolkning oproportionerligt mycket makt, att amerikaner är mer rädda för “socialism” än något annat, att Trump har haft fyra år på sig att kampanja, att USA är ett land byggt på rasism, osv.

    Men en grej jag har tänkt mycket på som jag tror ligger till grund för nästan alla problem det här landet har, och som jag tror kommer göra stor skillnad i årets val, är detta: USA älskar de rika och hatar de fattiga.

    Låt mig förklara. 

    The American Dream (dvs att alla kan lyckas i USA om de jobbar hårt) är så djupt rotad i det amerikanska samhället att många verkar gå runt och tro att de kommer bli miljonärer en dag om de bara jobbar tillräckligt hårt. Det här är ju såklart en myt som mest hjälper till att hålla arbetarklassen i schack, men det är en effektiv myt. Om alla går runt och tror att de är temporärt fattiga miljonärer kommer folk inte att rösta för sina egna, reella intressen. De kommer att rösta som om de vore the 1%. 

    Det finns ett så djupt rotat förakt för all sorts statlig hjälp här. Är du fattig är det ditt eget fel. Ta dig i kragen (pull yourself up by the bootstraps) och skaffa ett bättre jobb bara. Jag har lyckats i livet, så varför skulle inte du kunna göra detsamma? En CEO jobbar hårdare än en singelmamma som måste ha tre jobb för att ha råd med hyran, så måste det ju vara eftersom han är rik. Ingen som helst förståelse för strukturer, och ingen vilja att dela med sig eller hjälpa någon annan. Individen kommer först. 

    Med en kandidat som Bernie Sanders som president skulle så mycket gott kunna göras för de som har det allra sämst i samhället: universell sjukvård, höjd minimilön, lagstiftad föräldraledighet, gratis college och så vidare. Men istället ropar folk om hur farligt det är med “socialism” (Bernie är ju snarare socialdemokrat) och att de som röstar på honom bara vill ha saker gratis. Ingen verkar fatta att det är så här mer fungerande samhällen ser ut, man betalar skatt och så får man något för det (inte bara en extrem militärmakt). 

    Trump är rik. Rik är bra. Det spelar ingen roll om ditt eget liv blir sämre under en president som helt skiter i medel- och arbetarklassen eftersom du vilken dag som helst själv kommer att tillhöra överklassen. Och då hade det ju varit jävligt jobbigt om dina hårt intjänade skattepengar gick till gratis sjukvård och utbildning för alla lata personer som inte har jobbat lika hårt som du.  

    Det här är ju en ganska cynisk generalisering av läget, men jag tror inte att jag har fel. Vad tror ni? 

  • Vardagsfilosoferande

    Tankar om att vara singel, och att inte vara det

    Jag efterfrågade ju ämnen att blogga om för ett tag sen och fick så många bra (men svåra!) förslag. Nu tänkte jag gå igenom era kommentarer och svara på dem i egna inlägg, vi börjar med denna.

    Jenny från Göteborg:
    Berätta gärna mer om tidigare pojkvänner, tankar om att vara singel, hur det påverkar dig, vad du önskar dig för framtiden osv!💜

    Ni som har hängt med ett tag på den här bloggen har väl hört mig tjata om hur mycket jag gillar att vara singel vid det här laget. Det är en grej som inte nödvändigtvis förändras när jag råkar vara i ett förhållande. Jag och P hade ett väldigt bra förhållande och jag saknade inte att vara singel… förrän jag gjorde det. 

    Jag har inte haft speciellt många förhållanden. Förutom 5,5 år med P ser min lista ut såhär:

    – När jag var 17 träffade jag F, vi var tillsammans i 2,5 år (och bodde tillsammans i Stockholm).
    – När jag var 23 (och mitt amerikanska visum höll på att gå ut) gifte jag mig med I. Vi var gifta i 1,5 år och jag ansökte om skilsmässa på alla hjärtans dag som den anti-romantiker jag är. 
    – När jag var 25 träffade jag M, vi dejtade i 9 månader och jag var kär men väldigt olycklig. 

    Tror att det var alla? Räknar inte med snubbar jag hängt med sporadiskt eller dejtat i någon månad här eller där. Jag har aldrig känt mig speciellt bra på förhållanden. Har ett extremt behov av egentid och att göra saker på egen hand, och gillar inte när folk är svartsjuka eller ska ha koll på vad man gör hela tiden. Jag vill inte ha barn och jag känner mig sjukt osugen på att vara sambo eller gift igen. Men en bra grej med att bo tillsammans med P i ett halvt decennium är i alla fall att jag känner att jag har blivit betydligt bättre på att vara någons flickvän. 

    En av mina första känslor efter att vi gjorde slut (åtminstone efter att den första sorgen hade lagt sig) var dock att jag verkligen såg fram emot att vara singel igen. Kanske dejta lite men inte binda upp sig. Jag är inte rädd för att vara ensam, snarare tycker jag om att vara ensam. Till en viss gräns såklart, men jag behöver mina vänner mer än jag behöver en karl. P har dessutom lagt ribban så pass högt genom att vara en sjukt bra pojkvän (och ett prima exemplar av manssläktet i stort) att jag länge har varit övertygad om att jag aldrig skulle kunna träffa någon bättre. 

    Men lyssna på detta sjuka: Samma dag som jag och P flyttade isär träffade jag en annan snubbe, och vi har hängt nu i ett par månader. Jag vill inte skriva för mycket om det här eftersom det är nytt och casual och jag verkligen inte är redo för ett nytt förhållande. Jag skulle ju vara singel! Så jag tar en dag i taget och ser vad som händer just nu, försöker att inte övertänka. Men det är fint ändå att få ha en liten crush igen. Känna att man lever.