-
Ung och punk
Förra veckan kom P, alltså mitt ex som jag bodde tillsammans med i flera år, förbi med en stor flyttlåda full av saker jag tydligen hade lämnat hemma hos honom när jag flyttade ut.
När jag gick igenom lådan var den full av väldigt nostalgiska saker, till exempel alla mina gamla blandband som jag inte kan förmå mig att göra mig av med. Inte för att jag har en kassettbandspelare eller något sätt att lyssna på dem. Men själva grejen med att personer från mitt förflutna har spelat in de här banden åt mig? Valt låtar med någon sorts betydelse, och placerat dem i en särskild ordning?
Jag är kanske för sentimental för mitt eget bästa, men får liksom ont i hjärtat av tanken på att bara slänga de här banden. Trots att jag under de tre år de har legat i någon garderob hemma hos P inte har ägnat dem en enda tanke.
Men i alla fall, i den här lådan låg även ett par skokartonger fulla av gamla foton, och dessa har jag faktiskt både saknat och letat efter. Jag släpade runt på en kamera och fotade allt jag gjorde och framkallade bilderna långt innan jag hade en blogg eller sociala medier.
De här fotona är ungefär från högstadiet till mitten på gymnasiet, skulle jag tippa. Från 1999 till 2004, något sånt. Mina mest extrema punkår, då jag inte såg riktigt klok ut. Hade nitjacka och tuppkam och hängde på Plattan och gick i demonstrationer och spelade i punkband och åkte på festivaler och träffade några av de bästa vänner jag någonsin haft. Och som fortfarande finns kvar i mitt liv, så här mer än 20 år senare.
Någon gång kanske jag scannar in alla de här bilderna, men här är i alla fall några favoriter. Tänk att vara ung och punk igen.
-
Lite drygt 10 år sen, första halvan
Eftersom alla kör den där 10 year challenge-grejen just nu blev jag nostalgisk (händer hyfsat ofta) och började bläddra i mina fotomappar från 2008. Det var mitt sista år i Sverige, innan jag flyttade till USA i början på september det året. Så jag tänkte att vi tar en titt på mina sista månader som Stockholmsbo. Januari till augusti 2008 kommer här.
Typ alla mina mappar från januari 2008 heter något i still med “Fest hos Hanna och Fredde”. Här är jag och Fredde på Bröderna Olssons, antagligen efter en hemmafest. Ett återkommande tema under den här tiden i mitt liv. Fattar inte hur jag orkade festa så mycket. (Eller jo, antagligen för att jag var 21 år gammal.)
Ett annat återkommande tema det här året är The Crack Babies, punkbandet jag spelade bas i då. I februari 2008 spelade vi på Stampen. Fint skare va.
Vi spelade även in en musikvideo. Här finns den (och lite mer info om alla mina gamla punkband) om någon är nyfiken.
2008 var gruppbildernas förlovade år. Här på en tunnelbanestation nära dig.
I mars hade vi en av våra infamous Tequila Girlsnights, där en massa tjejer samlades hemma hos Ida och drack enorma mängder tequilashots (med apelsin och kanel, obs!). En av huvudanledningarna till att jag inte dricker sprit längre över huvud taget.
Vi hade en massa spelningar, bland annat på en punkfestival i Norrtälje. Den här månaden gjorde jag dessutom ett par nya tatueringar på överarmen.
I april tog vi en roadtrip till Strängnäs med en massa bra personer för att spela där också. Kul att jag klippte av mig håret i januari och redan hade tröttnat på det i april. Story of my life. Detta är alltså extensions.
I april var jag även i London på punkfestival med det här gänget. Älskar att mitt liv på den här tiden kretsade kring att åka runt på olika punkspelningar med alla mina kompisar. Johan längst till höger på den här bilden var förresten i USA och hälsade på förra året. Vad gjorde vi då? Jo, åkte på punkfestival.
Sen var det första maj och vi gick i syndikalisternas tåg som vanligt. Jag och Sakke skulle spela med The Crack Babies senare samma kväll, vi var förband till Mimikry (ni vet, Hjalle och Heavys band) på Pub Anchor, och av någon anledning tyckte vi att det var lämpligt att börja dricka redan klockan 9 på morgonen. Här är en video från den spelningen. Stackars Serkan, vår nyktra trummis. Vi andra var verkligen inte nyktra någonstans.
Bilden ovan är på ett pit stop i Björns trädgård på väg till första maj-firande på Kafé 44 tidigare under dagen. Jag vet förresten inte hur jag minns allt detta, jag har världen sämsta minne och kommer knappt ihåg vad jag gjorde förra veckan. Oh well. Moving on.
I juni var parkhängsäsongen i full gång. Och gruppfotosäsongen, fortfarande. Och jag hade klippt Brody-frilla.
Samma månad roadtrippade vi även ner till Göteborg för att… you guessed it, gå på punkspelning.
I juli var jag suddig i Kungsträdgården med Sakke och Matte.
I augusti, exakt en vecka innan jag flyttade till USA, stack jag och Sakke till Berlin för att se vårt gemensamma favoritband Leftöver Crack. Den dåvarande trummisen försökte ragga på mig så jag och Sakke fick åka med bandet i deras van till efterfesten på Köpi. Sen fimpade sångaren sin cigg i Sakkes Leftöver Crack-tatuering. PUNK.
När vi kom hem spelade vi vår allra sista spelning med The Crack Babies, på Fullersta. Det var sorgligt. Som jag älskade det här bandet (och personerna i det).
Två dagar innan jag flyttade hade jag en gigantisk kaosfest hemma hos min mamma på Kungsholmen. ALLA jag kände var där, från en massa kompisar från hela Sverige till klasskompisar från universitetet till klasskompisar från grundskolan till mina syskon. Hela lägenheten på sex rum och kök plus balkongen var packad med folk. Det var ett fint sätt att få säga hej då till alla jag tyckte om och inte skulle komma att träffa igen på flera år.
Den första september 2008 flyttade jag till USA och blev kvar där. Lyckades inte ta mig tillbaka till Sverige igen förrän 2011.
Det här blev ju ett extremlångt inlägg, så jag sparar resten av 2008, mina första månader i Kalifornien, till en annan gång. (Och om någon är sugen på fler nostalgi-inlägg finns ett här om sommaren 2007.)
-
10 år i USA
Idag är det exakt 10 år sen jag lämnade Stockholm och flyttade till USA. Det känns som en hel livstid sen. Så mycket har hänt under de här 10 åren, det går liksom inte att sammanfatta.
När jag flyttade hit, 1 september 2008, var George Bush fortfarande president. Jag var 21 år gammal, hade precis tagit körkort, var nyutexaminerad från universitetet, och hade aldrig haft ett heltidsjobb. Jag kom hit på ett studentvisum och skulle egentligen bara stanna i ett år. Men jag förälskade mig i San Diego redan den där första veckan i september, och sen blev jag liksom kvar här.
Jag firade min 30-årsdag på ett bröllop i Oregon. Så det känns väl passande att jag firar mitt 10-årsjubileum på ett annat bröllop, den här gången i Utah. Men mer om detta senare.
-
9 stycken septembermånader i Kalifornien
I fredags, den 1 september, var det exakt 9 år sen jag flyttade till Kalifornien. Det tänkte jag fira med att göra en Sandra Beijer och lägga upp en bild tagen i september från varje år jag har bott här.
September 2008:
När det här fotot togs hade jag bara bott i San Diego i ett par veckor, och var fortfarande upptagen med att utforska min nya stad. Det här är i Belmont Park, ett mininöjesfält som ligger precis på stranden i Mission Beach. Jag var 21 år och hade jättekort hår.
September 2009:
Ett år senare hade jag plötsligt långt hår (misstänker löshår) och hängde på Tower Bar med min dåvarande roomie. Han visade sig senare den här kvällen vara ett totalt creep, och jag flyttade ut ganska snart efter detta. Men det visste jag inte när fotot togs.
September 2010:
Oj, här var jag tydligen blond och skulle ut på fest. Jag var även nygift och bodde i ett stort hus i norra San Diego County. 2010 var ett så himla konstigt år, när jag tänker tillbaka på det känns det mest som en parentes, eller en transportsträcka mellan olika perioder i mitt liv.
September 2011:
Back to black och löshår, och jag var på bilträff i Del Mar. Har ingen aning om vem den andra tjejen på bilden är. Det här var i alla fall i samma veva som jag ledsnade på allt och bestämde mig för att börja om från början. Lämnade min man och flyttade tillbaka till North Park (där jag fortfarande bor) bara några veckor senare. Ångrar inget.
September 2012:
En annan bilträff, den här gången med Nina i Old Town. En rolig grej när jag kollar igenom gamla bilder så här är att det går att se så himla tydligt precis när jag började bli insnöad på motorcyklar, innan det helt tog över mitt liv. Det här var precis i början, hade bara haft motorcykelkörkort i något år.
September 2013:
Ett år senare på samma bilträff, fast med Diana som var på besök från LA. Så himla *biker* här alltså.
September 2014:
Jag får ett ryck med några års mellanrum då jag bestämmer mig för att bli blond. Vet inte varför, jag borde verkligen hålla mig till svart/mörkbrunt, om inte annat för att slippa klippa av mig allt hår eftersom det blir för slitet av att blekas. Det här är i alla fall den enda bilden jag hittade på mig själv från september 2014. Jag har i många år varit extremt noga med att lägga in alla foton jag tar i datorn i datummärkta mappar, men jag har nästan ingenting från 2014 och 2015. Tror att jag har fotat för mycket med mobilen och varit för lat för att göra backups. Aja.
September 2015:
Samma problem nästa år alltså, har knappt några foton. I september 2015 köpte jag dock min nuvarande hoj. Då var den helt sprillans ny och hade 6 kilometer på motorn. Så här nästan två år senare har den nästan 30 000, så det är ju lite skillnad. Mitt bästa impulsköp någonsin. Och så hade jag färgat håret svart igen, det var ju otippat.
September 2016:
För ett år sen var min lillebror och hälsade på i San Diego, det var så himla fint. Och alltså, jag blir verkligen mindre och mindre intresserad av att vara piffig (typ fixa hår och smink) för varje år som går. Function over fashion är det som gäller nu. Betyder det att jag är vuxen?
September 2017:
Vi kan väl avsluta detta med en bild från i måndags då det var Labor Day och jag var i Big Bear med alla mina bästisar. Känns ändå lämpligt att det här är den enda bilden i det här inlägget där jag är 30+, men att jag har på mig ett par Doc Martens som jag har haft sen jag var 15. Ibland känns det som att livet går i cirklar.
-
Vi är i Sverige!
Nu är vi här. Vi landade på Arlanda igår morse, efter en hyfsat smärtfri flygresa. Dock hade vi antagligen missat vårt flyg om vi hade lämnat San Diego en timme senare än vi gjorde, eftersom ett litet flygplan störtade på motorväg 405, samma väg vi tog till LAX en timme innan flygkraschen! Så galet. Så här såg i alla fall vår första dag i Sverige ut:
Mamma kom och hämtade oss på Arlanda och sen åkte vi hem till hennes hus i Hässelby. Och mina syskon kom och hälsade på! Det här var första gången på 6 år (!) vi alla 4 var på samma ställe samtidigt. SÅ fint. Har saknat dessa personer så mycket.
Min syster Frida hade med sig sin man och två döttrar. Hennes minsta, Alicia, var 8 månader sist vi sågs. Nu är hon nästan 3 år!
Familjen <3 <3 <3
Paul blev genast bästis med mammas hund Tassa. Större hundälskare än den här killen får man leta efter.
Vi satt uppe och drack rosé och pratade hela kvällen, och vid 22-tiden tog Paul och jag med oss hunden och följde min syster ner till tunnelbanan. Vi gick förbi Hässelbygårdsskolan där jag gick i låg-, mellan- och högstadiet. Vilket blast from the past alltså.
Vi tog en omväg hemåt igen genom ett folktomt Hässelby. Så SJUKT att det fortfarande är ljust ute när klockan är nästan 23.
Och det var dag 1 i Stockholm! Nu ska jag väcka Paul som fortfarande sover fast klockan är 11 och så ska vi åka till Mariatorget där vi ska bo de närmaste två veckorna.
-
Parkhääääng
Jag är sjuk igen. Eller, fortfarande heter det kanske. Det här med att campa i en snustorr öken en hel helg gjorde tydligen inga underverk för mina luftvägar. Igår natt hostade jag så mycket att jag knappt fick någon sömn, så idag jobbar jag hemifrån.
En före detta kollega som sa upp sig för att resa jorden runt är i Stockholm just nu, så jag skrev ihop en massa förslag till henne på grejer att göra och se. Men jag fick ta bort typ hälften av förslagen när jag kom på att det är mars och kanske inte direkt läge för parkhäng och andra utomhusaktiviteter. Här i San Diego är det dock 27 grader varmt och vad jag inte skulle ge för lite parkhäng nu alltså. Är det något jag saknar från Sverige, speciellt så här års när det börjar bli varmt ute igen, så är det att sitta i en park en ljus sommarkväll tillsammans med alla personer man gillar och en bandare och en systemetkasse med ljummen starköl.
Nä nu blev jag nostalgisk igen. Men fasen vad det ska parkhängas i sommar när vi kommer till Stockholm. Inspirationsbilder:
-
Throwback Thursday: Sommaren 2007
Är hemma och sjuk för tredje dagen i rad och har verkligen inget nytt eller intressant att blogga om. Däremot har jag känt mig ganska nostalgisk på sistone (tror att det har att göra med att jag och Paul åker till Sverige i sommar), och eftersom jag har fotat nästan allt jag har gjort de senaste 15 åren eller så har jag en hel hårddisk full med gamla minnen att gräva ner mig i.
Så jag tänkte att vi helt enkelt kan ta en titt på hur mitt liv såg ut för 10 år sen. År 2007 var jag 20, bodde i Stockholm, var nybliven singel, spelade i punkband, pluggade medie- och kommunikationsvetenskap på JMK, drack jättemycket öl, och hade ännu inte tagit beslutet att flytta till Kalifornien. Här kommer den våren och sommaren i bilder.
I mars 2007 var jag i Malaga i Spanien och hälsade på min syster som bodde där då.
I april såg jag ut så här på tunnelbanan.
Och samma månad tog vi en massa bandfoton med The Crack Babies. Jag gillar denna även om det inte blev den officiella bandbilden.
I maj (tror jag, har nästan inga fotomappar från maj 2007 av någon anledning) spelade vi live på Kafé 44. På den tiden var väggarna fortfarande täckta i bandklotter.
I juni var det tydligen varmt! Då körde vi runt i Crackmobilen och åt glass.
Och så sjöng vi karaoke på fyllan på någon kvarterskrog i Ängby.
Jag har så många gruppbilder från den här tiden att det egentligen borde bli ett eget inlägg. Vi gjorde knappt annat än att dricka öl och ta gruppbilder.
I juni var det även midsommar, som firades på någons landställe.
Och väl hemma i stan igen grillades det och dracks öl. Saknar att ha sommarlov, vilken himla lyxig grej.
I juli körde vi en av våra bästa traditioner: Tequila Girlsnight hemma hos Ida. Vilket även är anledningen till att jag inte dricker sprit över huvud taget längre. Tequila = djävulen.
I juli var alla mina kompisar dessutom sjukt snygga. (Hej Amanda!) Och så hade min kamera en konstig mörk fläck som alltid hamnade mitt på någons ansikte. Här fick Jocke mörka fläcken.
Annars hängde vi på bryggan i Kristineberg och badade nästan varje dag. Den här bilden låg i en mapp med namnet “Bakisbad” vilket jag ändå tycker syns ganska tydligt i stämningen på bilden.
Här någonstans färgade jag håret svart igen (har typ 10 olika hårfärger/frisyrer bara den här sommaren, inte så konstigt att mitt hår fortfarande är slitet) och så hängde vi jämt på Bröderna Olssons.
Det helsvarta håret varade inte så länge, för sen blev det augusti och Augustibuller. Jag bytte ölen mot punkdunk.
Bra festivalgäng!
Vi hade akustisk Crack Babies-spelning på Crackmobilen.
Och sen var det bara parkhäng som gällde. Åh, jag saknar parkhäng!
Vi åkte på någon sorts punkfestival i Södertälje.
Och sen färgade jag håret rött och så var den sommaren slut.
-
Hur och varför jag började spela i punkband
Nu när jag spelar i band igen för första gången på ganska många år fick jag följande fråga i en kommentar på bloggen:
Du kan väl skriva lite om ditt band som du gått med i och din historia med musiken i allmänhet (i Sverige och här)? Du har ju nämnt det men inte så mycket detalj.
Såklart att jag kan skriva om det! Vi tar det från början.
Mitt allra första band hette Ausländer. Jag och min bästis Ida startade bandet en dag när vi var i 14-15-årsåldern och satt i en lägenhet i Visby och var extremt bakfulla. Bandnamnet fick vi från ett avsnitt av Arkiv X där en *svår* tonåring hade en affisch på väggen med texten AUSLÄNDER och Mulder berättade att det betydde OUTSIDER. Vi värvade genast Evelina och Aurora till bandet och eftersom ingen egentligen spelade något (utom Evelina som spelade gitarr) fick resten av oss välja ett instrument och lära sig det. Det blev trummor för mig eftersom jag hade scenskräck och ville gömma mig bakom cymbalerna. Vi repade i Idas föräldrars källare i Bromma tills vi hade skaffat riktig replokal.
Jag ÄLSKADE det här bandet. Trots att vi var ett gäng småtjejer som inte kunde spela (eller kanske just därför) blev vi bokade på en massa spelningar i hela Sverige och fick öppna för en del ganska coola band. När vi började i gymnasiet flyttade hela bandet (utom jag) till Visby vilket innebar att vi inte kunde repa så ofta. Mot slutet kom jag på att jag var ganska dålig på att spela trummor så jag fick spela bas istället. The Progress Epitaph, den enda låten vi spelade in officiellt i studio, går fortfarande att lyssna på på Ausländers Myspace-sida.
Parallellt med Ausländer spelade jag trummor i ett plojband som hette Jag är ett freonbaserat ollon. Det har jag skrivit ett inlägg om tidigare, här.
Efter att ha bytt instrument från trummor till bas var jag med och startade bandet Våld tillsammans med ett par crusttjejer i Stockholm. Vi spelade någon sorts black metal-influerad punk. En av de coolaste spelningarna jag har gjort var när vi fick spela förband till From Ashes Rise (fortfarande ett av mina favoritband) i Göteborg 2004, när jag var 17.
Någonstans runt samma tid (tror jag, är lite osäker på exakt när jag var med i vilket band) startade jag också Arcatera tillsammans med Sakke och Serkan. Jag var inte med i Arcatera så länge, minns faktiskt inte varför och tror inte att jag ens spelade live med dem? Det har lite varit min grej, att hoppa av band precis innan de åker på turné. Inte ens när jag var som mest punk tyckte jag att det lät kul att sova i någon skitig källare i en squat i Östeuropa och inte duscha på två veckor. Kan mycket väl ha gått miste om en del spännande upplevelser pga detta.
Nästa band, The Crack Babies, var mitt allra bästa. Det här bandet var nog egentligen den enda grejen jag var genuint ledsen över att behöva lämna när jag flyttade till Kalifornien. Jag startade även detta band tillsammans med Sakke, som sjöng och spelade gitarr. Jag spelade bas, och så värvade vi Matte på gitarr och Charlie på trummor (senare utbytt mot Serkan på trummor).
The Crack Babies var som en extrafamilj för mig. Vi hängde jämt, även när vi inte repade eller hade spelningar. Vi hade till och med en egen bil, The Crackmobile. Vi spelade på typ varenda punkklubb i Stockholm och i ett gäng andra städer i Sverige, och vi spelade dessutom in ett helt gäng demos i studio. Och så gjorde vi en musikvideo som jag vet att jag har lagt upp här förut, men här kommer den igen:
Vi hade vår sista spelning med The Crack Babies bara några veckor innan jag flyttade till USA 2008. Sen dess har jag lite halvhjärtat startat några band som det aldrig blev mer än några enstaka repningar med. Jag saknar verkligen att spela live, det är en sån himla adrenalinkick. Men nu när jag är med i Poontang Clam blir det förhoppningsvis av snart.
Det var nog allt just nu. Frågor på det?
-
2006-2016: 10 år senare
När vi ändå håller på och gräver i arkiven tänkte jag köra den här “utmaningen” som alla gör nu där man lägger upp en bild från 2006 och en från 2016. Jag har en hel hårddisk full med foton på nästan allt jag har gjort sen typ 2004, så jag borde väl egentligen göra fler såna här tillbakablickar.
I alla fall. År 2006 bodde jag i Stockholm och hade inga tatueringar ännu (jag skaffade mina första 2007). Fotot till vänster är taget på någon punkklubb.
År 2016 bor jag i San Diego sen åtta år tillbaka. Fotot är taget i våras på punkfestivalen Punk Rock Bowling i Las Vegas.
Så himla mycket tycker jag inte har ändrats på 10 år ändå? Har lite mer rynkor och en bättre kamera nu bara. Och så tatueringarna då. Men annars har jag fortfarande lugg, färgat hår och rött läppstift och dricker gärna öl på punkspelningar.
-
Mooneyes genom åren
Vi var ju på Mooneyes i helgen, och jag insåg att det var mitt sjunde år på raken på den bilträffen. Så jag letade igenom mina arkiv och hittade ett foto från varje år jag har varit på Mooneyes. Älskar såna här tidsdokument, men märker också att min stil bara blivit latare och latare genom åren. Men jag orkar inte hålla på och fixa hår och grejer längre. Är väl gammal nu.
2010: Jag hade svartblont hår och var där med Lisa, Ilse och Nikki. Det var tydligen varmt och skönt ute också?
2011: Med Michele, Ilse och Lisa. Och jag var svarthårig igen.
2012: Med Dennis och Lisa. Jag och Dennis tappade kontakten efter detta, och nu lever han inte längre. Livet, så sorgligt ibland.
2013: Med min doppelganger Jess och så Lisa. Det här året var det svinkallt och regnigt och jag hade långt rött hår.
2014: Med Lisa och Nina, och Paul som tog fotot. Och jag hade visst svartblont hår igen. Inte konstigt att mitt hår jämt är så slitet.
2015: Förra året var mitt första år på Mooneyes utan Lisa. Jag var där med Paul, samt hans bror Adam och vår kompis Colin, men de hamnade visst inte på bild.
2016: Och så i år. Ingen Lisa det här året heller, hon fick förhinder i sista sekunden. Men med Jess och Paul! Inte så tokigt det heller.