Musik,  Nostalgi

Hur och varför jag började spela i punkband

Nu när jag spelar i band igen för första gången på ganska många år fick jag följande fråga i en kommentar på bloggen:

Du kan väl skriva lite om ditt band som du gått med i och din historia med musiken i allmänhet (i Sverige och här)? Du har ju nämnt det men inte så mycket detalj.

Såklart att jag kan skriva om det! Vi tar det från början.

auslander

Mitt allra första band hette Ausländer. Jag och min bästis Ida startade bandet en dag när vi var i 14-15-årsåldern och satt i en lägenhet i Visby och var extremt bakfulla. Bandnamnet fick vi från ett avsnitt av Arkiv X där en *svår* tonåring hade en affisch på väggen med texten AUSLÄNDER och Mulder berättade att det betydde OUTSIDER. Vi värvade genast Evelina och Aurora till bandet och eftersom ingen egentligen spelade något (utom Evelina som spelade gitarr) fick resten av oss välja ett instrument och lära sig det. Det blev trummor för mig eftersom jag hade scenskräck och ville gömma mig bakom cymbalerna. Vi repade i Idas föräldrars källare i Bromma tills vi hade skaffat riktig replokal.

Jag ÄLSKADE det här bandet. Trots att vi var ett gäng småtjejer som inte kunde spela (eller kanske just därför) blev vi bokade på en massa spelningar i hela Sverige och fick öppna för en del ganska coola band. När vi började i gymnasiet flyttade hela bandet (utom jag) till Visby vilket innebar att vi inte kunde repa så ofta. Mot slutet kom jag på att jag var ganska dålig på att spela trummor så jag fick spela bas istället. The Progress Epitaph, den enda låten vi spelade in officiellt i studio, går fortfarande att lyssna på på Ausländers Myspace-sida.

freon

Parallellt med Ausländer spelade jag trummor i ett plojband som hette Jag är ett freonbaserat ollon. Det har jag skrivit ett inlägg om tidigare, här.

Efter att ha bytt instrument från trummor till bas var jag med och startade bandet Våld tillsammans med ett par crusttjejer i Stockholm. Vi spelade någon sorts black metal-influerad punk. En av de coolaste spelningarna jag har gjort var när vi fick spela förband till From Ashes Rise (fortfarande ett av mina favoritband) i Göteborg 2004, när jag var 17.

arcatera

Någonstans runt samma tid (tror jag, är lite osäker på exakt när jag var med i vilket band) startade jag också Arcatera tillsammans med Sakke och Serkan. Jag var inte med i Arcatera så länge, minns faktiskt inte varför och tror inte att jag ens spelade live med dem? Det har lite varit min grej, att hoppa av band precis innan de åker på turné. Inte ens när jag var som mest punk tyckte jag att det lät kul att sova i någon skitig källare i en squat i Östeuropa och inte duscha på två veckor. Kan mycket väl ha gått miste om en del spännande upplevelser pga detta.

tcb

Nästa band, The Crack Babies, var mitt allra bästa. Det här bandet var nog egentligen den enda grejen jag var genuint ledsen över att behöva lämna när jag flyttade till Kalifornien. Jag startade även detta band tillsammans med Sakke, som sjöng och spelade gitarr. Jag spelade bas, och så värvade vi Matte på gitarr och Charlie på trummor (senare utbytt mot Serkan på trummor).

crackmobile

The Crack Babies var som en extrafamilj för mig. Vi hängde jämt, även när vi inte repade eller hade spelningar. Vi hade till och med en egen bil, The Crackmobile. Vi spelade på typ varenda punkklubb i Stockholm och i ett gäng andra städer i Sverige, och vi spelade dessutom in ett helt gäng demos i studio. Och så gjorde vi en musikvideo som jag vet att jag har lagt upp här förut, men här kommer den igen:

Vi hade vår sista spelning med The Crack Babies bara några veckor innan jag flyttade till USA 2008. Sen dess har jag lite halvhjärtat startat några band som det aldrig blev mer än några enstaka repningar med. Jag saknar verkligen att spela live, det är en sån himla adrenalinkick. Men nu när jag är med i Poontang Clam blir det förhoppningsvis av snart.

Det var nog allt just nu. Frågor på det?

6 Comments

  • Annika

    Inga frågor – men kul att höra om! Det jag reagerar på är att det verkade så LÄTT för er att starta ett band. Jag – och mina kompisar jag hade omkring mig då – hade nog knappt ens kommit på tanken när vi var 15-16. För mycket jante, för dåligt självförtroende, för blyga. Kanske nåt att göra med att växa upp i en riktigt liten sömnig stad också, vad vet jag. Eller att inte vara tillräckligt cool (men även de som var populärast i mina skolor gjorde inget sånt). Hursomhelst, det låter verkligen lite som i Moodysson-filmen 🙂

    • Cinderalley

      Jag tror att det har mycket att göra med hela DIY-grejen inom punkscenen. Vi var redan så vana vid att ville man att något skulle hända var det bara att göra det själv, så det gjorde vi. Hur BRA vi var går ju att diskutera. Men vi hade kul i alla fall 🙂

  • Micha

    Åh minns Ausländer så himla väl! Ni var mina idoler i gymnasiet och såg upp till er (+ pirata-gänget) så himla mycket pga kände mig rätt ensam som crust/punk/something-tjej i den lilla norrländska hålan jag bodde i.

  • Jennie

    Så himla nice att du spelar igen!! Jag valde inte estet utan media på gymnaiset, men ville byta program varrrrrje gång estetarna hade spelningar. Det fanns ingen punkvåg under min ungdomstid. Och sen är det ju för fan KÖRT när man är vuxen – hur bildar man band då? Om man aldrig spelat tidigare? Därför är jag helt jävla överlycklig över att jag raggades upp av en annan derbytjej på en fest som ba “AHA! Du kan plocka Winnerbäcklåtar på akustisk gitarr alltså! Då kan du spela punk med oss.” Så helvetiskt fett. Det bästa som hände mig 2016!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *