• Bra saker,  Musik

    Chuck och jag, återförenade igen

    Förra helgen gjorde jag något stort: jag gick på min första inomhusspelning på två år. Har bara varit på en enda annan spelning sen pandemin började, och det var när The White Buffalo spelade på en utomhusscen för några månader sen.

    Men i lördags spelade Chuck Ragan på en liten divebar i San Diego och det GICK inte att missa. Chuck Ragan har (som ni säkert vet vid det här laget) varit en av mina topp 3 mest spelade artister på Spotify varje år sen åtminstone 2015. När jag under 2020 och 2021 fantiserade om att få gå och se livemusik igen var det Chuck jag helst av allt skulle riskera att få covid för.

    Och nu skulle han spela i San Diego, klockan 19 på en lördag, utan några förband. Jag kan verkligen inte tänka mig ett bättre upplägg än att gå och se sin favoritartist spela tidigt på kvällen och sen få gå hem och lägga sig i tid, som den tant man är. (Nu hamnade jag visserligen på efterfest med ett gäng kompisar jag sprang in i på spelningen, men det är en annan historia.)

    Och det var så bra. Jag gråter alltid när jag ser Chuck Ragan live, och så även denna gången. Sen fick jag ge honom en kram efteråt och gick runt och kände mig bara allmänt lycklig.

    Eh, har ni ens sett ett större leende någon gång? Slänger in en bonusbild på mig och Chuck från 2016. Vill ändå påstå att vi har åldrats med värdighet.

    Som om inte allt detta vore nog ska jag på en annan spelning ikväll. Goddamn Gallows och Bridge City Sinners spelar och jag står på gästlistan eftersom en av mina kompisar är tillsammans med sångaren i GG. Det var så länge sen jag stod på listan att jag helt enkelt måste gå, även om 1) det är totalt fyra band, 2) första går på kl 20:00, 3) det är mitt i veckan, och 4) jag är 35 år gammal.

    Jaja, får väl vara trött imorgon helt enkelt.

  • Musik

    Banjopunk

    Jag sa ju häromdagen att min musiksmak är ösig punkrock med allsångsrefränger. Men det är egentligen bara halva sanningen. Den andra halvan av min musiksmak kan sammanfattas av den här låten: “St James Infirmary” med Bridge City Sinners. Folkmusik med punkinslag, tatuerade tjejer som spelar banjo, och — you guessed it — allsångsrefränger. Jag brukar kalla den här genren för banjopunk. Och det här är så. himla. bra. (Kolla i alla fall till 01:01 om ni inte hinner med hela!) 

  • Musik

    Mitt år i musik

    Det verkar finnas två läger kring de här årssammanfattningarna från Spotify – de som älskar dem och de som tycker att de är skittråkiga. Jag tillhör det första lägret. Så här kommer mitt år i musik.

    På mitt gamla jobb lyssnade jag och min kontorskollega på musik åtta timmar om dagen, men alltid på hans Spotify. Sen jag började jobba hemifrån lyssnar jag dock nästan aldrig på musik, det blir bara inte av. Och när jag kör bil lyssnar jag mest på poddar. Nästan den enda gången jag lyssnar på musik numera är när jag kör hoj. Och det har jag tydligen gjort i sjutton tusen minuter det här året. 

    Det här var ju inte helt oväntat. Nästan varje år sen Spotify började göra de här listorna har Chuck Ragan varit den mest lyssnade artisten på mina. Och han sjunger i Hot Water Music, så det får väl räknas som nästan samma sak.

    Mina fem mest lyssnade låtar det här året:

    Hot Water Music – Show your face
    Against Me! – Stabitha Christie
    Gatans Lag – Livet är för kort för sorgliga sånger
    Hot Water Music – Sympathizer
    Elle King – Where the devil don’t go

    Jag lyssnar tydligen på *alternativ* musik 137% mer än genomsnittet på Spotify. Oj.

    Och så var det poddarna då, det jag använder Spotify till mest nuförtiden. Pod Save America hamnade högst på den listan, inte helt oväntat.

  • Musik

    Mest ett låttips bara

    Nu tänkte jag försöka blogga varje dag i december, med start idag då alltså. Det kan eventuellt gå sådär med detta, jag kommer vara i Palm Springs i helgen och i Cincinnati större delen av nästa vecka och det är alltid svårt att hinna med bloggen när jag inte är hemma. Men det är tanken som räknas, så nu kör vi ba. 

    För att detta inlägg inte ska bli helt poänglöst kommer här ett låttips. Jag har haft denna på hjärnan i typ två veckor. Liveversionen är så himla bra och videon så snygg. Ni kan tacka mig senare. 

  • Musik

    Brody i mitt hjärta

    Tänkte skriva om helgen som gick, men vi tar detta först lite snabbt. Igår var jag hemma från jobbet för att jag mådde illa hela dagen (vet ej varför, verkar vara något mensrelaterat som har börjat på sistone – är det såhär det är att vara över 30?). The Distillers skulle spela i San Diego samma kväll, deras första spelning på 12 år, men jag hade inte lyckats köpa biljetter eftersom de sålde slut 20 sekunder efter att de hade släppts. (Om någon inte känner till Distillers är de alltså ett ganska legendariskt punkband från LA som jag aldrig lyckades se live när det begav sig, men som precis har återförenats. BIG DEAL.)

    Men jag har som ni kanske vet ett tight kompisgäng på 10 personer – samma gäng jag var i Guatemala med i julas, och gör allt annat tillsammans med också för den delen – och en av de personerna råkar spela bas i Distillers. Det är en sån där grej vi skämtar om ibland, att Ryan är en rockstar, men nu när bandet har återförenats finns det onekligen vissa fördelar med att känna en musiker. Så igår fick hela vårt gäng komma in på gästlistan. 

    Jag mådde illa men tog några ibuprofen och pallrade mig ut i alla fall. Distillers första återföreningsspelning är ändå en ganska stor grej som jag inte ville missa. Det var extremt fullpackat, och SÅ BRA. Brody både såg ut och lät precis som hon gjorde för 12 år sen. På den tiden hade jag förresten Brody-frilla. Alltså, jag hade tagit med ett foto på Brody till frisören och bett om exakt samma frisyr. Efter gårdagens spelning blev jag lite nostalgisk (händer rätt ofta med mig) och letade upp ett foto på detta. WHO IS WHO? Svårt att säga 😎

  • Musik

    Min andra pojkvän

    Paul och jag har en väldigt romantisk kväll som pågår just nu. Jag sitter i soffan i mjukisbyxor med ett glas vin i handen och skriver detta, han ligger och sover. Klockan är 20:30 och om en dryg timme ska vi ta oss ut på stan och gå på spelning. Minns inte riktigt sist jag gick ut på en vardag (eller på en icke-vardag för den delen) men Chuck Ragan spelar ikväll och han är en av väldigt få artister som kan få mig att stanna ute till efter läggdags. Eller snarare: gå ut efter läggdags, eftersom vi inte lär åka hemifrån förrän vid 22-tiden. 

    Paul går upp så himla tidigt (klockan tre på morgonen) så han tyckte att det var en bra idé att gå och lägga sig vid 17:30 för att få lite sömn innan spelningen. Ska gå och väcka honom om en stund, så vi får se om han fortfarande tycker att det var en bra idé.

    Om jag inte visste bättre skulle jag kanske tro att vi är för gamla för att gå ut på en onsdag. 

    Ovan: bonusbild på när jag träffade Chuck Ragan för ett par år sen. Åh, Chuck. Paul brukar skämta om att han är min andra pojkvän. Så det känns ju på något sätt ändå passande att det är alla hjärtans dag idag. 

  • Livet är en fest,  Musik

    It’s Not Dead Fest 2017

    Igår åkte Paul och jag och vår kompis Jess norrut till San Bernardino för att gå på punkfestival – närmare bestämt It’s Not Dead Fest, en heldagsfestival med ca 40 bra punkband.

    Det var 40 grader varmt ute och inte ett moln på himlen, och för att komma till själva festivalområdet från parkeringen var man tvungen att promenera 2 kilometer i gassande hetta utan någon skugga. Så när vi väl var inne på festivalen var vi (läs: jag) tvungna att lägga oss ner på marken och återhämta oss i en timme eller så.

    Det första bandet jag ville se var The Unseen. De har gjort en av mina favoritlåtar och jag hoppades verkligen på att de skulle spela den. Men det gjorde de inte.

    Bästa festivalsällskapet.

    Inne i ett cirkustält hade de en fotoutställning med punkbilder. Och Paul bar runt på min Babes Ride Out-ryggsäck hela dagen, snällt!

    Vi tog ett gruppfoto. San Bernardino är egentligen inget vidare trevligt ställe och det är inte många grejer jag skulle åka hit frivilligt för. Men det är fint med bergen i bakgrunden i alla fall.

    Så himla festivaligt detta. När solen gick ner bakom bergen blev det betydligt behagligare temperatur, och vi kunde sitta ner och kolla på band utan att behöva dricka tre liter vatten i timmen.

    Vi avslutade kvällen med att se Rancid (som var skitbra, har inte sett dem på kanske 5 år och hade glömt hur bra de är live) och sen körde vi hem till San Diego igen. Kom hem vid 2-tiden på morgonen helt nyktra eftersom ingen av oss hade druckit en endaste öl på hela dagen. Det var för varmt! Jag tror att vi eventuellt är för gamla för sånt här.

  • Musik

    Min första livespelning på 9 år

    01

    Sist jag spelade live med ett band var i Stockholm i augusti 2008, fem dagar innan jag flyttade till USA. Fram tills igår då, när vi spelade på Tower Bar med mitt nya band Poontang Clam.

    Ursäkta att jag tjatar om den här spelningen, men det här var en ganska stor grej för mig. Det jag var absolut mest ledsen över att lämna när jag flyttade från Stockholm var The Crack Babies, mitt dåvarande band, och under de senaste nio åren har jag lite halvhjärtat försökt starta nya band med ett gäng olika personer, men det har inte riktigt blivit något av det.

    Och jag älskar ju att spela punk. Jag är kanske inte världens bästa basist, men det gör liksom inte så mycket. Huvudsaken är att man har kul. Och det hade vi igår!

    03

    Min favoritgrej på hela kvällen var att titta ut över publikhavet på Tower och se omkring 10 av mina bästa vänner stå allra längst fram och supporta. Så fint!

    04

    Jag hade hela min livsfilosofi sammanfattad i ett klistermärke på basen dagen till ära. Och här är ett kort litet videoklipp från vår cover på Partisans “I don’t give a fuck”:

    Det enda trista med detta var att det var både min första och bandets allra sista spelning eftersom Tera som sjunger flyttar till England om två veckor. Men det var kul så länge det varade!

  • Musik

    En lördag med Lower Class Brats

    Jag brukar inte blogga på lördagar eftersom mina helger ofta är så packade med aktiviteter (pga FOMO) att jag inte hinner. Men just idag hade jag tänkt försöka njuta av att inte ha något alls inplanerat förrän ikväll. Då har jag dock min första spelning med mitt nya band, och jag är en smula nervös över detta.

    Det är vår gitarrists födelsedag och vår trummis man, som äger baren vi ska spela på, hade bokat en “hemlig gäst” och hintat om att vi måste repa en massa (det har vi inte) så vi är supertighta (det är vi inte) eftersom det kommer en massa folk för att se den hemliga gästen. Så, no pressure! Ha.

    Och nu fick jag precis veta att gästen är Lower Class Brats, ett punkband jag lyssnade på som tonåring och som helt klart är det största band jag någonsin har spelat förband för. Såatteh. Jag var inte så nervös innan, men nu sitter jag här mitt på dagen och dricker en öl för att lugna mina nerver.

    Vi får väl se hur det här går.

    poontang

  • Musik

    Kom och se mig göra bort mig på scen

    tcb

    Rolig grej: Nästa lördag, den 20 maj, har jag min första spelning med bandet jag är med i, Poontang Clam. Det blir även vår sista spelning eftersom vår sångare flyttar till England om ett par veckor, men oh well. Ska bli så himla kul att få stå på scen och spela punk igen, det var ganska exakt nio år sen sist jag gjorde detta (bildbevis ovan).

    Mindre rolig grej: Vi har bara repat typ tre gånger totalt de senaste månaderna och jag kan inte riktigt alla låtarna ännu. Det är sjukt svårt att få till tider när vi alla fyra kan repa eftersom vi har helt olika scheman och vår trummis har dessutom tre barn och en man som jobbar hela tiden, så hon kan nästan aldrig komma ifrån.

    Så vi hinner kanske repa 1-2 gånger till innan spelningen. HA. Det här kommer eventuellt bli en shitshow. Men ja, skulle ni ha vägarna förbi San Diego och vill komma och se mig göra bort mig på scen så spelar vi alltså på Tower Bar nästa lördag.

    Save