Jag fick en fråga:
Det hade varit superskoj med ett musikinlägg på bloggen typ, om vad du lyssnar på för band och så. Tack vare din blogg började jag lyssna på Against Me! för några år sedan, som nu är mitt bästa band i typ hela världen! 

Ja! Nu kör vi musikinlägg. Against Me! kommer eventuellt alltid att vara mitt favoritband, men det är verkligen inte det enda jag lyssnar på. Är dock väldigt dålig på att leta upp ny musik. Jag har en ganska snäv musiksmak och det krävs mycket för att jag ska hitta band jag verkligen gillar och sen sätta mig in i hela deras katalog. Därför lyssnar jag ungefär på samma band nu som 30-nånting som jag gjorde som 20-nånting eller som tonåring.

Mina bästa genrer är punk (alltid) och olika former av samtida amerikansk folkmusik, till exempel bluegrass och något som Spotify kallar för New Americana (det här vet jag eftersom den genren dyker upp som en av mina mest lyssnade varje år i min Spotify Wrapped).

Men i alla fall, här är några nya och gamla band jag lyssnar extra mycket på för tillfället:

The White Buffalo 

Det var under pandemiåret 2020 som jag totalt snöade in på The White Buffalo, och sen har det bara fortsatt. Det här är nog definitionen av new americana, och det är så himla bra. Såg honom senast live i december och lyssnar sönder både nya och gamla album nästan dagligen. Min mest lyssnade artist förra året.

Favoritlåt just nu: Många, men vi kan säga Problem Solution

Sarah Shook and the Disarmers

Jag är egentligen inget stort fan av country, men gör ett undantag för Sarah Shook eftersom hon är cool och bra och queer och skriver grymma låtar. En rolig grej är att vi följer varandra på Instagram. Hon spelade i San Diego för ett par månader sen och när jag skulle åka hem från spelningen fick min Uber punktering och släppte av mig på en random gata flera kilometer hemifrån mitt i natten. Jag la upp något i mina Instagram-stories om detta och Sarah Shook messade och erbjöd mig skjuts hem i deras band-van. Då hade jag dock redan tagit mig hem, men ändå. Så himla snällt!

Favoritlåt just nu: Good As Gold

Bad Cop/Bad Cop

Ett gäng otroligt coola kvinnor som spelar snabb, politisk skatepunk? Sign me up. Bad Cop/Bad Cop kommer från Södra Kalifornien och ligger på Fat Wreck Chords, alltså Fat Mike från NOFXs skivbolag. Har alla möjliga åsikter om just Fat Mike, men har man koll på skivbolaget vet man ungefär vilken sorts sound man kan förvänta sig. Har inte lyckats se Bad Cop/Bad Cop live ännu, men det står högt på listan. Under tiden kollar jag på den här videon där de spelar några av sina bästa låtar (med start på 1:15). Och blir väldigt sugen på att spela punk själv igen.

Favoritlåt just nu: Originators

Dead to Me

Det här är visserligen inget nytt band för mig, jag såg dem live första gången på Debaser Slussen när jag fortfarande bodde i Stockholm, någon gång runt 2007. Men sen glömde jag bort dem i något decennium, tills de seglade upp på listan över mina favoritband igen för något år sen. Poppig punk med spännande melodier. Älskar detta så mycket.

Favoritlåt just nu: Little Brother

The Baboon Show

Måste ju ha med i alla fall ett band från Sverige på den här listan, och i så fall får det bli Baboon Show. Punkig rock’n’roll med mycket ös och politiska texter, sånt gillar man ju. Min hemliga önskan är dock att de skulle sjunga på svenska istället för den nuvarande ganska knaggliga engelskan. Då hade de eventuellt varit det perfekt bandet.

Favoritlåt just nu: Lost You in a Second

Det verkar finnas två läger kring de här årssammanfattningarna från Spotify – de som älskar dem och de som tycker att de är skittråkiga. Jag tillhör det första lägret. Så här kommer mitt år i musik.

På mitt gamla jobb lyssnade jag och min kontorskollega på musik åtta timmar om dagen, men alltid på hans Spotify. Sen jag började jobba hemifrån lyssnar jag dock nästan aldrig på musik, det blir bara inte av. Och när jag kör bil lyssnar jag mest på poddar. Nästan den enda gången jag lyssnar på musik numera är när jag kör hoj. Och det har jag tydligen gjort i sjutton tusen minuter det här året. 

Det här var ju inte helt oväntat. Nästan varje år sen Spotify började göra de här listorna har Chuck Ragan varit den mest lyssnade artisten på mina. Och han sjunger i Hot Water Music, så det får väl räknas som nästan samma sak.

Mina fem mest lyssnade låtar det här året:

Hot Water Music – Show your face
Against Me! – Stabitha Christie
Gatans Lag – Livet är för kort för sorgliga sånger
Hot Water Music – Sympathizer
Elle King – Where the devil don’t go

Jag lyssnar tydligen på *alternativ* musik 137% mer än genomsnittet på Spotify. Oj.

Och så var det poddarna då, det jag använder Spotify till mest nuförtiden. Pod Save America hamnade högst på den listan, inte helt oväntat.

Tänkte skriva om helgen som gick, men vi tar detta först lite snabbt. Igår var jag hemma från jobbet för att jag mådde illa hela dagen (vet ej varför, verkar vara något mensrelaterat som har börjat på sistone – är det såhär det är att vara över 30?). The Distillers skulle spela i San Diego samma kväll, deras första spelning på 12 år, men jag hade inte lyckats köpa biljetter eftersom de sålde slut 20 sekunder efter att de hade släppts. (Om någon inte känner till Distillers är de alltså ett ganska legendariskt punkband från LA som jag aldrig lyckades se live när det begav sig, men som precis har återförenats. BIG DEAL.)

Men jag har som ni kanske vet ett tight kompisgäng på 10 personer – samma gäng jag var i Guatemala med i julas, och gör allt annat tillsammans med också för den delen – och en av de personerna råkar spela bas i Distillers. Det är en sån där grej vi skämtar om ibland, att Ryan är en rockstar, men nu när bandet har återförenats finns det onekligen vissa fördelar med att känna en musiker. Så igår fick hela vårt gäng komma in på gästlistan. 

Jag mådde illa men tog några ibuprofen och pallrade mig ut i alla fall. Distillers första återföreningsspelning är ändå en ganska stor grej som jag inte ville missa. Det var extremt fullpackat, och SÅ BRA. Brody både såg ut och lät precis som hon gjorde för 12 år sen. På den tiden hade jag förresten Brody-frilla. Alltså, jag hade tagit med ett foto på Brody till frisören och bett om exakt samma frisyr. Efter gårdagens spelning blev jag lite nostalgisk (händer rätt ofta med mig) och letade upp ett foto på detta. WHO IS WHO? Svårt att säga ?

Paul och jag har en väldigt romantisk kväll som pågår just nu. Jag sitter i soffan i mjukisbyxor med ett glas vin i handen och skriver detta, han ligger och sover. Klockan är 20:30 och om en dryg timme ska vi ta oss ut på stan och gå på spelning. Minns inte riktigt sist jag gick ut på en vardag (eller på en icke-vardag för den delen) men Chuck Ragan spelar ikväll och han är en av väldigt få artister som kan få mig att stanna ute till efter läggdags. Eller snarare: gå ut efter läggdags, eftersom vi inte lär åka hemifrån förrän vid 22-tiden. 

Paul går upp så himla tidigt (klockan tre på morgonen) så han tyckte att det var en bra idé att gå och lägga sig vid 17:30 för att få lite sömn innan spelningen. Ska gå och väcka honom om en stund, så vi får se om han fortfarande tycker att det var en bra idé.

Om jag inte visste bättre skulle jag kanske tro att vi är för gamla för att gå ut på en onsdag. 

Ovan: bonusbild på när jag träffade Chuck Ragan för ett par år sen. Åh, Chuck. Paul brukar skämta om att han är min andra pojkvän. Så det känns ju på något sätt ändå passande att det är alla hjärtans dag idag. 

Sist jag spelade live med ett band var i Stockholm i augusti 2008, fem dagar innan jag flyttade till USA. Fram tills igår då, när vi spelade på Tower Bar med mitt nya band Poontang Clam.

Ursäkta att jag tjatar om den här spelningen, men det här var en ganska stor grej för mig. Det jag var absolut mest ledsen över att lämna när jag flyttade från Stockholm var The Crack Babies, mitt dåvarande band, och under de senaste nio åren har jag lite halvhjärtat försökt starta nya band med ett gäng olika personer, men det har inte riktigt blivit något av det.

Och jag älskar ju att spela punk. Jag är kanske inte världens bästa basist, men det gör liksom inte så mycket. Huvudsaken är att man har kul. Och det hade vi igår!

Min favoritgrej på hela kvällen var att titta ut över publikhavet på Tower och se omkring 10 av mina bästa vänner stå allra längst fram och supporta. Så fint!

Jag hade hela min livsfilosofi sammanfattad i ett klistermärke på basen dagen till ära. Och här är ett kort litet videoklipp från vår cover på Partisans “I don’t give a fuck”:

Det enda trista med detta var att det var både min första och bandets allra sista spelning eftersom Tera som sjunger flyttar till England om två veckor. Men det var kul så länge det varade!

Jag brukar inte blogga på lördagar eftersom mina helger ofta är så packade med aktiviteter (pga FOMO) att jag inte hinner. Men just idag hade jag tänkt försöka njuta av att inte ha något alls inplanerat förrän ikväll. Då har jag dock min första spelning med mitt nya band, och jag är en smula nervös över detta.

Det är vår gitarrists födelsedag och vår trummis man, som äger baren vi ska spela på, hade bokat en “hemlig gäst” och hintat om att vi måste repa en massa (det har vi inte) så vi är supertighta (det är vi inte) eftersom det kommer en massa folk för att se den hemliga gästen. Så, no pressure! Ha.

Och nu fick jag precis veta att gästen är Lower Class Brats, ett punkband jag lyssnade på som tonåring och som helt klart är det största band jag någonsin har spelat förband för. Såatteh. Jag var inte så nervös innan, men nu sitter jag här mitt på dagen och dricker en öl för att lugna mina nerver.

Vi får väl se hur det här går.