• Musik,  Nostalgi

    Hur och varför jag började spela i punkband

    Nu när jag spelar i band igen för första gången på ganska många år fick jag följande fråga i en kommentar på bloggen:

    Du kan väl skriva lite om ditt band som du gått med i och din historia med musiken i allmänhet (i Sverige och här)? Du har ju nämnt det men inte så mycket detalj.

    Såklart att jag kan skriva om det! Vi tar det från början.

    auslander

    Mitt allra första band hette Ausländer. Jag och min bästis Ida startade bandet en dag när vi var i 14-15-årsåldern och satt i en lägenhet i Visby och var extremt bakfulla. Bandnamnet fick vi från ett avsnitt av Arkiv X där en *svår* tonåring hade en affisch på väggen med texten AUSLÄNDER och Mulder berättade att det betydde OUTSIDER. Vi värvade genast Evelina och Aurora till bandet och eftersom ingen egentligen spelade något (utom Evelina som spelade gitarr) fick resten av oss välja ett instrument och lära sig det. Det blev trummor för mig eftersom jag hade scenskräck och ville gömma mig bakom cymbalerna. Vi repade i Idas föräldrars källare i Bromma tills vi hade skaffat riktig replokal.

    Jag ÄLSKADE det här bandet. Trots att vi var ett gäng småtjejer som inte kunde spela (eller kanske just därför) blev vi bokade på en massa spelningar i hela Sverige och fick öppna för en del ganska coola band. När vi började i gymnasiet flyttade hela bandet (utom jag) till Visby vilket innebar att vi inte kunde repa så ofta. Mot slutet kom jag på att jag var ganska dålig på att spela trummor så jag fick spela bas istället. The Progress Epitaph, den enda låten vi spelade in officiellt i studio, går fortfarande att lyssna på på Ausländers Myspace-sida.

    freon

    Parallellt med Ausländer spelade jag trummor i ett plojband som hette Jag är ett freonbaserat ollon. Det har jag skrivit ett inlägg om tidigare, här.

    Efter att ha bytt instrument från trummor till bas var jag med och startade bandet Våld tillsammans med ett par crusttjejer i Stockholm. Vi spelade någon sorts black metal-influerad punk. En av de coolaste spelningarna jag har gjort var när vi fick spela förband till From Ashes Rise (fortfarande ett av mina favoritband) i Göteborg 2004, när jag var 17.

    arcatera

    Någonstans runt samma tid (tror jag, är lite osäker på exakt när jag var med i vilket band) startade jag också Arcatera tillsammans med Sakke och Serkan. Jag var inte med i Arcatera så länge, minns faktiskt inte varför och tror inte att jag ens spelade live med dem? Det har lite varit min grej, att hoppa av band precis innan de åker på turné. Inte ens när jag var som mest punk tyckte jag att det lät kul att sova i någon skitig källare i en squat i Östeuropa och inte duscha på två veckor. Kan mycket väl ha gått miste om en del spännande upplevelser pga detta.

    tcb

    Nästa band, The Crack Babies, var mitt allra bästa. Det här bandet var nog egentligen den enda grejen jag var genuint ledsen över att behöva lämna när jag flyttade till Kalifornien. Jag startade även detta band tillsammans med Sakke, som sjöng och spelade gitarr. Jag spelade bas, och så värvade vi Matte på gitarr och Charlie på trummor (senare utbytt mot Serkan på trummor).

    crackmobile

    The Crack Babies var som en extrafamilj för mig. Vi hängde jämt, även när vi inte repade eller hade spelningar. Vi hade till och med en egen bil, The Crackmobile. Vi spelade på typ varenda punkklubb i Stockholm och i ett gäng andra städer i Sverige, och vi spelade dessutom in ett helt gäng demos i studio. Och så gjorde vi en musikvideo som jag vet att jag har lagt upp här förut, men här kommer den igen:

    Vi hade vår sista spelning med The Crack Babies bara några veckor innan jag flyttade till USA 2008. Sen dess har jag lite halvhjärtat startat några band som det aldrig blev mer än några enstaka repningar med. Jag saknar verkligen att spela live, det är en sån himla adrenalinkick. Men nu när jag är med i Poontang Clam blir det förhoppningsvis av snart.

    Det var nog allt just nu. Frågor på det?

  • Musik,  Vardagsfilosoferande

    Make punk great again

    Om det är något positivt som kommer ur de närmsta fyra årens politiska situation så tror jag att det är riktigt bra punk. Det är svårt att göra bra punk under en sympatisk president, det är sen gammalt. Men med den nya vit makt-regeringen vid rodret skriver materialet liksom sig självt. Jag har i alla fall inte varit så här sugen på att starta punkband igen på länge.

    Som inspration satte jag ihop en liten spellista på Spotify med några lagom arga, politiska punklåtar. Om någon är sugen går den att lyssna på här eller nedan.

    Jag hittade dessutom några livebilder på mitt gamla band The Crack Babies som bonusinspiration. Hoppas jag kommer ihåg hur man spelar bas, för jag behöver få ut min frustration på något sätt och att spela punk är det bästa sättet jag kan komma på.

    thecrackbabies

    thecrackbabies2

    thecrackbabies3

    thecrackbabies4

  • Musik,  Vardagsanekdoter

    Dolly

    dolly
    Vi var och såg Dolly Parton live igår kväll. Jag hade egentligen inte tänkt gå – älskar Dolly men är liksom inget superfan, jag kan typ 5 av hennes låtar. Men så tog Paul upp det faktum att vi kanske aldrig kommer få chansen att se henne igen. Bara det senaste året har vi ju förlorat Prince, Bowie och Lemmy, och Dolly Parton är ändå 70 år gammal. Så jag lyckades fixa gratisbiljetter genom jobbet och så gick vi på konserten.

    Och det var så himla bra!? Dolly var klädd i glitter och paljetter från topp till tå, inklusive bedazzlade instrument, och pratade antagligen mer än hon faktiskt sjöng. Hon berättade små historier och drog skämt och var så himla gullig och rolig. Och så sjöng hon helt fantastiskt. Jag kan eventuellt ha gråtit en skvätt under några av balladerna? Plus att vi nu kan säga att vi har sett Dolly Parton sjunga “I will always love you” live, det känns som en ganska stor grej ändå.

  • Musik

    Svensk hardcore i San Diego

    refused

    Vi var och såg Refused spela här i San Diego igår kväll, och det var så himla bra. En grej jag älskar med det här bandet är att de verkligen inte är rädda för att vara politiska på scen. Dennis Lyxzén stod på barrikaderna i en röd kostym igår och deklarerade att männen måste gå samman för att krossa patriarkatet, och så spottade han ganska rejält på Donald Trump och slog fast att resten av världen skrattar åt USA just nu. Det är ganska ofta en öm tå att säga något negativt om USA inför amerikaner, men gårdagens publik var helt klart med på noterna. Men det är väl kanske så att de som går och kollar på ett kommunist-straightedge-hardcoreband från Umeå på en måndagkväll redan är någorlunda politiskt medvetna. Kan man ju hoppas.

    Sen pratades det visserligen även en del om “the Skellefteå disease”, dvs inavel. Så helt PK var det kanske inte.

    För övrigt var vi ju på Punk Rock Bowling i helgen. Rapport därifrån kommer snarast!

  • Bra saker,  Musik

    STARSTRUCK

    sannachuck

    Det bästa som har hänt mig hittills i år hände i lördags: jag fick träffa Chuck Ragan!!! Se bildbevis ovan. Jag och Paul var i Fullerton i Orange County för att se honom spela för andra gången på tre dagar. Det var en mitt-på-dagen-spelning (vilket kanske är den bästa grejen någonsin om man är en morgonmänniska och inte orkar vara uppe halva natten för att kolla på band) och innan det började stod Chuck och drack en öl vid baren helt ensam. Så jag tog chansen och gick fram och presenterade mig. Minns inte exakt vad jag sa eftersom jag alltid får en total blackout när jag är väldigt nervös och gör något utanför min comfort zone. Att prata med min största celebrity crush, som också råkar vara min favoritartist, är definitivt utanför min comfort zone.

    Han var i vilket fall som helst den trevligaste personen någonsin. Och sen spelade han och jag grät lite för att det var så bra och sen åkte vi hem till San Diego igen. BÄSTA DAGEN.

  • Musik

    Don’t mind me, tjatar lite mer om Chuck Ragan bara

    chuck

    Jag lyckades bli frisk precis lagom till igår, vilket innebar att jag fick gå och se Chuck Ragan på kvällen. Det blev en väldigt sen spelning, vi kom inte hem förrän klockan ett på natten och då var jag så trött att jag mådde illa. Men värt det. Alltså, Chucks röst är inte av denna världen. Jag stod längst fram och grät lite i vanlig ordning när han spelade en akustisk version av min favoritlåt.

    Imorgon är det jag som kör upp till Orange County och ser honom igen.

  • Musik

    Chuck

    Jag gjorde mitt sånadär “Year in Review” på Spotify, där man alltså får en sammanfattning av sitt musiklyssnande under året. Det här är kanske inte speciellt intressant för någon annan än mig, men jag vill ändå lägga upp det här bara för att det är så himla lustigt. Alltså, ser ni något mönster nedan? Kanske någon artist som jag tydligen är helt besatt av utan att jag insåg det själv? Inte?

    Detta kanske hjälper: min mest spelade låt det här året är Drag my Body med Hot Water Music, min kanske absoluta favoritlåt. Vem sjunger i Hot Water Music? Chuck Ragan.

    spotify1

    spotify2

    spotify3

    spotify4

    spotify5

    spotify6

    spotify7

    spotify8

    spotify9

    (Vill dock slänga in en brasklapp här för att jag lyssnar på musik 8 timmar om dagen på jobbet, men då är det genom min kollegas Spotify eftersom vi delar kontor och alltid har musik på i högtalare, så det registreras inte i min Spotify. På hans sammanfattning är det ganska mycket Deafheaven.)

  • Äventyr,  Mexico,  Musik

    Spontan punkutflykt till Tijuana

    Igår fick jag via Facebook reda på att ett av mina absoluta favoritband, Leftöver Crack, skulle spela samma kväll i Tijuana, Mexico, och att några av mina gamla punkkompisar hade tänkt dra dit. Så jag bestämde mig lite i sista sekunden för att haka på. Lite spontana äventyr på en torsdagkväll kan man ju inte tacka nej till.

    tj1

    Så vi packade in oss ett helt gäng peppade personer i en minivan och körde ner till gränsen. Där parkerade vi på den amerikanska sidan och promenerade över till Tijuana, för att slippa sitta i timlånga bilköer. Det regnade i San Diego, men i Tijuana tittade solen fram, märkligt nog.

    tj2

    Vi stannade för tacos y cervezas sådär som man gör när man är i Mexiko. Restaurangen hade en katt som ville smaka. Sen gick vi och tog en öl på ett annat ställe och där satt Leftöver Crack som tydligen hade samma idé. Min kompis Freddie känner dem så han och jag fick komma in på gästlistan, score!

    Sen började spelningen och det var sjukt bra i vanlig ordning. Nu har jag sett Leftöver Crack spela i 4 olika länder (USA, Mexico, Tyskland och Storbritannien) i 6 olika städer (San Diego, Las Vegas, Santa Ana, Tijuana, Berlin och London), inte så himla illa ändå!

    tj3

    Sen ville jag åka hem eftersom jag skulle upp och jobba nästa morgon, men det ville ingen annan. Så vi gick till en helt tom dansklubb på Avenida Revolución och hade efterfest och kom inte hem förrän klockan 2 på natten. Det var lite jobbigt att kliva upp i morse, kan man kanske säga. Tur att det är fredag.

  • Motorcyklar,  Musik

    Musikrelaterat motorcykeltips

    Eftersom ni verkar vara en del som läser här som kör hoj eller är intresserade av att börja tänkte jag tipsa om något av det bästa jag har köpt i utrustningsväg, nämligen en bluetoothspelare för motorcykelhjälm. Hamnar möjligen i kategorin “onödig lyx” men sånt tycker jag att man får unna sig ibland.

    De här små apparaterna kommer med högtalare som man fäster på insidan av hjälmen, och sen är det bara att hooka up mobilen och lyssna på Spotify medan man cruisar. Det är så himla mycket bekvämare än att köra med hörlurar, plus att man samtidigt hör trafikljud och sånt som händer omkring en så det är hyfsat säkert också. De där slingriga bergsvägarna blir så himla mycket trevligare med en bra playlist i öronen.

    helmet

  • Jobbrelaterat,  Musik

    Deafheaven Friday

    Jag delar kontor med min närmaste chef, och eftersom vi har ungefär samma musiksmak brukar vi ha musik på medan vi jobbar. Detta har fört med sig en del traditioner, till exempel denna: varje fredag exakt klockan 14:00 sätter vi på bandet Deafheaven och lyssnar på alla låtar som finns på Spotify med dem. Vi kallar detta för Deafheaven Friday, eller DHF om man känner sig lat.

    Jag vet inte riktigt hur det började, eller varför, men det här har i alla fall pågått i ganska många månader nu. Och det har fört med sig att jag numera, på ett fysiskt plan, förknippar Deafheaven med fredag eftermiddag och den där fantastiska snart-helg-känslan. Det finns nog alltså inget annat band vars musik gör mig gladare, trots att jag egentligen inte lyssnar på dem utanför kontoret, och trots att de spelar en i övrigt ganska deprimerande shoegaze-black metal.

    Pavlov och hans hundar kan ju slänga sig i väggen. Deafheaven Friday, där kan vi snacka klassisk betingning.