• Vardagsanekdoter

    Hur det blev

    Ponera att du börjar dejta någon. Ni bor i olika delstater och tidszoner, 350 mil ifrån varandra, men ni har ett system där ni träffas och åker på roliga äventyr tillsammans med jämna mellanrum.

    Det här funkar perfekt för dig eftersom du egentligen inte är så intresserad av ett traditionellt förhållande — allt som har att göra med att leva vardagsliv tillsammans vill du helst slippa.

    Ponera vidare att ni har ett nytt äventyr planerat. Ni ska leverera två motorcyklar från Las Vegas till Los Angeles och tänker göra detta via en flera dagar lång omväg där ni åker upp i bergen och campar med dina vänner.

    Det är bara ett problem: Samma morgon som ni ska lämna Vegas gör din äventyrspartner ett covidtest som visar sig vara positivt. Ni är båda vaccinerade, men delta-varianten är hänsynslös och tar sig igenom ändå. Ni tvingas nu att ställa in allt som är planerat för helgen och istället ta er hem till dig för att karantäna. Eftersom personen med covid bor i en annan delstat och inte kan flyga någonstans är han fast hemma hos dig. Han mår extremt dåligt och du förbereder dig på att själv börja känna covid-symptom vilken dag som helst.

    I det här scenariot går det närmare två veckor innan han börjar må bättre igen. Ni testar er båda två regelbundet under den här tiden: hans visar positivt och du fortsätter på något vänster att vara negativ.

    Du tar hand om honom så gott du kan, samtidigt som du även tar hand om dig själv, en gammal hund med särskilda behov, två galna katter och ett hushåll. Du gör allt som innebär kontakt med omvärlden, införskaffar nödvändigheter och ser till att alla äter på regelbundna tider, samtidigt som du dessutom jobbar heltid hemifrån.

    I det stora hela är det kanske ingen större uppoffring, och du hjälper såklart gärna till om du kan, men samtidigt sås ett litet frö av bitterhet, av att det inte var såhär det skulle vara. Ni skulle inte leva vardagsliv tillsammans, och absolut inte den värsta sortens vardagsliv, där en person är sjuk med ett extremt smittsamt och potentiellt farligt virus.

    När han äntligen börjar må bättre, vilket understryks av ett negativt covidtest, känner ni båda två ett extremt behov av att lämna huset. Ni åker till stranden, hajkar längs klipporna och äter glass på boardwalken. Ni dricker alldeles för många öl i San Diego Museum of Arts skulpturträdgård och nästa dag kommer ni knappt ihåg hur ni tog er tillbaka hem. Ni simmar i Stilla Havet och äter medhavda mackor i sanden medan solen går ner. Och sen går ni hem och tittar på fem säsonger av How I Met Your Mother, en serie ni båda har sett så många gånger att ni kan den utantill.

    Det är ett fint avslut på två långa veckor som tärde och slet i er båda. Men samtidigt så fortsätter det där lilla fröet att växa.

    Det var inte så här det skulle bli.

  • Vardagsanekdoter

    Två veckors semester börjar nu

    Det är fredag och klockan är 14. Sverige har vunnit mot Slovakien i herrfotbolls-EM och jag har gjort följande:

    ✔️ Jobbat klart
    ✔️ Satt på autosvar på mejlen
    ✔️ Stängt av min väckarklocka på mobilen

    Nu har jag nämligen semester! I 17 dagar! Det kanske inte är så mycket med svenska mått mätt, men jag tror inte att jag har tagit mer än en veckas semester i taget sen… 2018? Det här ska bli fint.

    Gick dock runt här hemma med semesterpirr i magen för en stund sen och råkade smälla armbågen så hårt rakt in i en dörr att jag höll på att svimma av smärtan. På riktigt. Det svartnade framför ögonen och jag var tvungen att lägga mig ner en stund. Så, ja. Det finns visst en gräns för hur bra humör man får vara på innan det kommer dörrar och tvingar tillbaka en till verkligheten igen.

    Ja, det var bara det. Tillbaka till packandet! Hoppas ni får en fin helg.

  • Helgen som gick,  Vardagsanekdoter

    Lite saker som har hänt sen sist

    Igår var det exakt ett år sen hela Kalifornien stängde ner för att stoppa spridningen av corona. Idag är det ett år sen jag flyttade (tillbaka) in i mitt lilla hus. Hörrni, vilket jävla år det har varit.

    Jag tänker ofta att jag vill blogga om saker men så sitter jag framför datorn hela dagen och jobbar och sen orkar jag inte stirra på en skärm mer, så det blir inte av. Och sen blir jag stressad av allt jag vill skriva om men inte hinner. Så nu kör vi bara en snabb genomgång av lite grejer som har hänt på sistone så att jag kommer ikapp lite.

    • Förra helgen ställde vi om till sommartid i USA, och idag är det officiellt “the first day of spring”. Känner mig alltid hoppfull om framtiden så här års, när det blir ljusare och varmare. Det känns som att hopp behövs extra mycket i just år.

    • Jag har jobbat så himla mycket på sistone eftersom jag hade deadline på ett stort projekt jag har lett på jobbet. Voices from the Road är en plattform där folk främst från underrepresenterade grupper får berätta sina historier från roadtrips de har varit på. Nu är de första berättelserna live och jag känner mig både nervös, stressad och peppad på vart vi kan ta det här projektet i framtiden.

    • För en vecka sen tog jag och en kompis hojarna till Palm Springs för att kolla på Desert X, en stor konstutställning med installationer utspridda över hela Coachella Valley. Det var min första riktiga utflykt efter operationen och även om jag fortfarande inte är helt läkt var det skönt att komma ut på äventyr i ett par dagar. Väldigt stark utställning dessutom.

    • Jag har börjat på sjukgymnastik för mitt knä. Saknar att hajka och springa och hoppas på att kunna göra båda igen inom en hyfsat snar framtid. Annars sysslar jag mest med “urban hiking”, dvs promenader. Älskar att promenera genom bostadsområden och se hur folk bor, speciellt finare områden med stora, dyra hus, och fundera på vad de som bor i husen jobbar med som gör att de har råd att bo där.

    • Idag skulle jag egentligen ha lastat upp min lilla Honda på flaket till min pickup och kört ut till öknen för att köra offroad med ett gäng kompisar. Men sen skulle det bli så blåsigt att det inte kändes kul längre, så jag drog mig ur. Och idag känner jag mig så himla lättad över att inte behöva åka någonstans eller göra någonting. Det är en ovanlig känsla för mig.

    • Sist men inte minst är min chopper klar nu. Den har bott hemma hos Paul i ca ett halvår medan vi har byggt om den och den har fått ny lack med mera. I torsdags fick jag äntligen köra hem den och herregud vad fint det var. Detta förtjänar nog dock ett eget inlägg så mer om detta senare.

    Ni då, vad har ni sysslat med sen sist?

  • Vardagsanekdoter,  Ytligheter

    6 dagar senare

    Nu har det gått 6 dagar sen operationen, så det är kanske på sin plats med en liten uppdatering. Det har varit både bättre och sämre än förväntat, på olika sätt.

    Bra:
    • Jag har inte haft ont, alls. Blev hemskickad med starka smärtstillande som jag tog de första två dagarna, sen bytte jag till vanliga huvudvärkstabletter i ett par dagar och nu tar jag ingenting. Eller jo, någon sorts naturläkemedel som ska hjälpa mot svullnad, men jag är skeptisk till om det gör någon skillnad. (Blev hemskickad med det också.)

    • Jag har såna fantastiska vänner? Det visste jag ju redan, men de har verkligen gått above and beyond för mig den här veckan. Sarah tog hand om mig det första dygnet, hon matade mig med soppa och bytte mina förband. Katie har skjutsat mig till flera läkarbesök, handlat mat åt mig och flyttat på min bil för att undvika böter. Paul har tagit hand om Steve hela veckan. Och säkert 10 andra personer hör av sig regelbundet för att se hur jag mår. Blir alldeles gråtmild av allt detta (och planerar att köpa flera flaskor champagne som tack).

    Mindre bra:

    • Har svårt att andas. Jag var förberedd på att genomleva motsvarigheten till livets jobbigaste förkylning, men det är svårt att understryka exakt hur otrevligt det är att inte kunna andas genom näsan, och att inte heller kunna snyta sig.

    • Nätterna är värst. Det här med att inte kunna andas genom näsan gör att jag knappt sover. Vaknar varannan timme eller så av att munnen är så torr att det gör ont. Jag saknar att sova flera timmar i sträck, är så himla trött.

    • Jag ser ut som något ur en skräckfilm. Har två enorma blåtiror som ändrar färg varje dag och skiftar mellan neongult och mörklila. Näsan, kinderna och pannan är täckt av vit kirurgtejp. Jag har inte lämnat hemmet på flera dagar av den här anledningen.

    • På grund av tejpen och nästäppan har jag även svårt att prata ordentligt.

    Allt det här är saker jag var förberedd på innan, och även om en vecka just nu känns som väldigt lång tid så rör det sig faktiskt bara om några dagar. Jag tror och hoppas att det kommer kännas värt det på andra sidan, men vill samtidigt vara ärlig med hur jobbigt detta är.

    Jag har ungefär samma inställning till lidande efter skönhetsingrepp som till baksmällor: Om jag är dum nog att jag dricker så mycket att jag blir bakis nästa dag så förtjänar jag att lida för det, eftersom det är mitt eget fel. Nu har jag betalat dyra pengar för något som i grunden handlar om fåfänga, så jag är beredd att stå mitt kast även här.

    Imorgon får jag ta av bandagen och stödskenan jag har på näsan, och min kirurg påstår att jag kommer att “breathe like you’ve never breathed before” vilket jag ser enormt mycket fram emot. Ser även fram emot att faktiskt få se hur min nya näsa ser ut för första gången. Nervöst!!!

  • Vardagsanekdoter

    En vanlig torsdag i pandemin… eller nej förresten

    Jag är så dålig på att blogga om personliga saker på mikronivå när det händer sjukt stora grejer på makronivå hela dagarna, ser liksom bara skogen och inga träd. Men eftersom de bloggar jag helst läser just nu (och alltid, för den delen) är de som handlar om livet på ett personligt plan så tänkte jag försöka bli lite bättre på det själv.

    Vi kanske kan börja med att titta på hur min dag har sett ut hittills, en helt vanlig torsdag i pandemin.

    Ja på tal om pandemin är det så illa här nu att VAR TREDJE PERSON i Los Angeles County beräknas ha blivit smittad. Nu bor jag inte i LA, men däremot har vi flera dokumenterade fall av den nya mer smittsamma varianten här i San Diego. Allt detta innebär att jag helst undviker offentliga platser helt och hållet. Beställer mat och annat jag behöver via “contactless pickup”, alltså att man lägger en beställning online och sen kommer någon från butiken ut och lägger varorna i ens baklucka (eller i mitt fall på flaket eftersom jag kör en pickup). Väldigt smidigt och betydligt mindre riskfylld för alla inblandade.

    Idag behövde jag lite grejer från Target och tog tillfället i akt att ta på mig riktiga KLÄDER. Lever i mjukisbyxor här hemma, och lämnar annars bara hemmet för aktiviteter som kräver sin egen utrustning, så jag har i princip helt slutat använda vanliga kläder, typ jeans. Nu fick jag i alla fall ha en *outfit* på mig under den halvtimmen det tog att köra till Target och hem igen.

    Jag köpte även insektsgift för att försöka bli av med en invasion av syrsor som bor under mitt kylskåp och för en massa oväsen hela nätterna. Har sprayat köket nu och håller tummarna för att det funkar. Men mer om detta senare, för nu måste jag ta en paus i skrivandet och gå ut med hunden.

    ………

    Okej, nu är det typ fyra timmar senare. På vägen hem under promenaden såg jag nämligen en hemlös kvinna som låg på marken precis utanför mitt garage. Jag frågade om hon behövde något och hon svarade nej, men hon verkade inte vara vid fullt medvetande.

    En så himla fucked up grej med USA är att en så stor del av poliskåren består av våldsamma vit makt-anhängare som gillar att skjuta folk (alltså säger inte det här för att vara *politisk* utan för att det är ganska väldokumenterat, kolla bara på vilka som deltog i stormningen av Kapitolium förra veckan; se även Black Lives Matter) så jag har som princip att inte ringa polisen. Speciellt inte när det handlar om att försöka hjälpa utsatta människor, polisen dyker ofta upp och förvärrar saker.

    Så istället ringde jag runt till lite olika hjälporganisationer som sysslar med att hjälpa hemlösa här i San Diego men lyckades inte komma fram till någon. Så jag gick ut och gav kvinnan en påse med vatten, snacks och våtservetter medan jag sms:ade med ett par kompisar om vad mer man kunde göra för att hjälpa henne. Hon låg liksom på marken i ett par pyttesmå shorts, och även om det var 26 grader varmt idag blir det kallt på nätterna. Ingen tyckte att det lät som en bra idé att ringa polisen, av ovan nämnda anledningar, men ingen hade heller några bättre förslag. Och jag lyckades inte få något vettigt ur kvinnan.

    Efter en stund gick jag ut för att titta till henne igen, och klev rätt ut i ett hav av blåljus. Tre polisbilar, en brandbil och en ambulans stod utanför mitt garage och några sjukvårdare bar in kvinnan i ambulansen på en bår. Jag frågade om hon var ok men de ryckte bara på axlarna.

    Mina grannar i huset bredvid var också där så jag frågade vad som hade hänt. De berättade att de hade hittat kvinnan medvetslös bakom sin bil och ringt 911. Under tiden jag var inne i mitt hus och försökte komma på ett bra sätt att hjälpa hade hon alltså ätit snacksen jag gav henne och sedan däckat igen en bit bort. Mina grannar hade inte lyckats väcka henne.

    Jag hoppas hoppas hoppas att hon får den hjälp hon behöver. Fy fan för att vara i en så utsatt position, speciellt mitt under en pandemi. Och fy fan för att inte kunna ringa efter hjälp utan att behöva oroa sig över att något värre ska hända.

    Jaha, det här skulle vara ett inlägg om en vanlig torsdag, men så blev det ju inte alls.

  • Vardagsanekdoter

    Svenska saffransbullar

    Blir glad av att läsa om era planer för julen (i kommentarerna på förra inlägget). Det verkar vara många som tycker att det är skönt att inte ha några egentliga måsten eller krav på sig den här julen. Antar att framför allt kvinnor (i smyg såklart) kan dra en lättnadens suck över att slippa styra upp så mycket.

    Jag vet att jag sa att jag inte skulle fira, och det ska jag inte heller, men jag gjorde i alla fall EN liten julgrej häromdagen.

    Det finns ett företag i LA som heter Pavalon som säljer svenskt godis och andra importerade svenska specialiteter. Jag la en beställning på lite godis där för någon vecka sen och passade på att köpa två små påsar saffran när jag ändå höll på.

    Sen gjorde jag det man gör med saffran i december, nämligen bakade lussebullar. Jag kan inte minnas att jag någonsin har bakat lussebullar själv tidigare, definitivt inte i vuxen ålder, och jag var ganska nervös över att slösa bort min dyrbara saffran på en misslyckad deg.

    Men så blev det så himla bra!? Bullarna blev jämna och saftiga och inte torra alls.

    Jag gjorde en stor sats och igår körde jag hem till flera kompisar och lämnade av påsar med “Swedish Christmas saffron buns” till dem. Träffar ju knappt mina vänner nuförtiden, men det var i alla fall fint att få säga hej lite snabbt genom munskydden.

    I övrigt har jag precis jobbat färdigt för i år (!) och ska gå och packa inför min lilla roadtrip. Det är omkring 13 grader i Joshua Tree just nu, så det blir inte världens varmaste tur. Men det blir nog fint ändå.

    Hoppas ni får en fin julhelg, oavsett om ni firar eller inte 🖤

  • Vardagsanekdoter

    Lite blandat som har hänt på sistone

    Imorgon sticker jag iväg på en liten roadtrip med två av mina bästisar, men jag tänkte att jag skulle klämma in ett inlägg här först eftersom jag har varit så dålig på att blogga på sistone. Så här kommer några grejer som har hänt på sistone.

    Jag har börjat bygga om min chopper. Den ska få ett ordentligt ansiktslyft och förvandlas till min drömhoj, eller det är tanken i alla fall. Paul hjälper mig med allt eftersom jag inte vet vad jag sysslar med. Fler uppdateringar om detta kommer säkert för den som är intresserad.

    Förra onsdagen hade jag min sista wakeboardlektion för säsongen. Saknar det redan. Fick i alla fall se den här fina soluppgången lagom till avslutningen. En fin påminnelse om allt jag älskar med Kalifornien.

    Eftersom jag kände mig lite deppig över att inte ha någon anledning åka till havet varje onsdagsmorgon längre så köpte jag en uppblåsbar kajak som jag tog ut på vattnet i lördags morse. Det var lite svårt att få den ordentligt uppblåst, men jag får väl öva några gånger till. Ni får ursäkta all sand jag har på benen, det är svårt att undvika när man lägger i från stranden.

    En annan grej jag har köpt: EN NY KAMERA. Jag fick en stor löneförhöjning för ett par veckor sen, plus att jag fyller år nästa vecka, så jag tänkte att jag skulle unna mig något dyrt som jag verkligen ville ha. En Sony a6400 blev det, en liten uppgradering från min gamla a5000.

    Det känns förresten konstigt att skriva om löneförhöjningar och befordringar mitt i en arbetslöshetskris när jag känner massor av folk som har förlorat jobbet. Men, eh. Man kan väl hålla två saker i huvudet samtidigt tänker jag.

    På kamerabilden ovan ser ni förresten min nya duk. Jag behövde lite färg i köket så jag skaffade en sån här fin mexikansk variant. Den blev DIREKT en kattsäng åt Ninja, så nu får jag blockera duken genom att ställa en massa grejer över hela bordet, och sen flytta undan dem när jag sätter mig ner och äter, annars blir det päls överallt. Så typiskt katter.

    I lördags kväll gick jag på min första livespelning sen pandemin började. Eller ja, gick och gick, satt hemma på soffan med Steve och kollade på när Laura Jane Grace spelade sitt nya album i en tom lokal via streaming. Började gråta över hur mycket jag saknar livemusik. Allt är så konstigt nu.

    I söndags gjorde jag detta välbehövliga: körde hoj till öknen. Jag insåg för ett par veckor sen att min svenska kompis Done har flyttat till Los Angeles och skaffat en sprillans ny hoj, så han fick följa med på alla mina favoritvägar. Det var trevligt att få prata svenska en hel dag, det blir så sällan jag får öva på mitt modersmål nu för tiden.

    Den här turen var dock bara uppvärmning inför den kommande veckan. Tidigt imorgon bitti bär det av till vår första anhalt: Phoenix, Arizona. Häng gärna med på Instagram (@cylinderella).

  • Vardagsanekdoter

    Livet och klimatångesten

    Det gör inte direkt under för klimatångesten att bo i en delstat som bokstavligen står i brand, medan motsatt kust i samma land genomgår en extrem orkansäsong och mitten av landet har rekordhetta en dag och snö dagen efter.

    Detta samtidigt som presidenten förnekar att det finns någon koppling mellan detta extrema väder och globala klimatförändringar, vägrar att hjälpa västkusten eftersom vi inte röstar på honom och dessutom påstår att det brinner eftersom att Kalifornien inte krattar sina skogar (?).

    Här i San Diego är det fortfarande ganska mycket rök i luften, men det har blivit lättare att andas. I helgen låg det fortfarande ett tjockt röklager över hela staden, sådär så att man inte såg solen. Jag behövde skingra tankarna och tog en sväng på hojen ner till Cabrillo National Monument som ligger längst ute på en udde med utsikt över Stilla havet åt ena hållet och downtown åt andra. Man såg inte ens skyskraporna i downtown för all rök, och det var så grått att det var svårt att avgöra var havet slutade och himlen började.

    Jag har förresten anmält intresse för att jobba som poll worker (röstmottagare?) på valdagen i november. Det är oftast mest äldre personer som jobbar i vallokalerna här, och eftersom de är extra utsatta nu pga covid behövs det fler unga, friska personer som ställer upp. Tänker att jag måste göra något, om Trump blir omvald vore det katastrof för klimatet (och för demokratin och för ungefär en miljon andra saker). Det FÅR inte hända.

  • Vardagsanekdoter

    Five Peak Challenge avklarad

    Om det var någon som väntade på en uppdatering om hur det har gått med vår Five Peak Challenge (utgår från att ni har suttit som på nålar), så kan jag meddela att den härmed är avklarad!

    I söndags tog Andy och jag oss upp till den femte och sista toppen, Pyles Peak. För att komma dit behöver man gå via toppen av Cowles Mountain, så vi fick lov att göra den hajken igen.

    Här kommer fotobevis:

    Topp 1: Cowles Mountain. 485 meter över havet och en hajk på 4,8 km.

    Topp 2: Kwaay Paay. 363 meter över havet och en hajk på 3,7 km. Här glömde jag dock att ta ett foto med toppmarkören, så denna selfie får duga.

    Topp 3: North Fortuna. 393 meter över havet och en hajk på 7,4 km.

    Topp 4: South Fortuna. 333 meter över havet och en extremt brant hajk på 8 km.

    Sist men inte minst, topp 5: Pyles Peak. 420 meter över havet och en hajk på 9,6 km (via Cowles Mountain).

    Vi gjorde alla dessa på vardagseftermiddagar (förutom Pyles Peak, den var för lång för att hinna med innan solnedgången så vi gjorde den en tidig söndagsmorgon istället) och det har känns så himla skönt att få komma ut ur huset och röra lite på sig efter jobbet.

    Nästa steg får bli att hitta någon annan aktivitet att ägna oss åt, eller i alla fall andra vandringsstigar.

  • Vardagsanekdoter

    Dagarna som pågår

    Trots att det känns som att världen står i brand så pågår ändå vardagen. Här är några glimtar från de senaste dagarna.

    Det är sommar! Idag var det 33 grader varmt, bara en sån sak. Jag älskar det här vädret. Jag och A försöker ta tillvara på årets längsta dagar genom att tillbringa kvällarna utomhus. Förra veckan åt vi picknick-middag flera gånger, till exempel i en park eller vid havet. Här försökte vi pricka in solnedgången men det var lite för molnigt (maj och juni är alltid molniga här). Vi fick i alla fall sitta på en kulle och äta middag medan vi tittade på havet, och det är inte fy skam det heller.

    Jag har en granne som brukar komma förbi och lämna av en påse frukt ungefär en gång i veckan. Oftast plommon, persikor och nektariner. I början sms:ade hon för att fråga om jag ville ha frukt, men eftersom jag alltid svarade ja har hon slutat fråga och kommer bara förbi med den istället. Så ibland öppnar jag ytterdörren och så ligger det en påse frukt där. Det är en lika trevlig överraskning varje gång. Detta är gårdagens skörd.

    Häromdagen köpte jag en sprillans ny mountainbike. Ja, jag vet att jag precis köpte en annan cykel, men den visade sig vara för liten och det går inte att lämna tillbaka något nu pga corona, så jag gav bort den till en kompis istället. Och nu har jag den här fina röda istället. I helgen tog jag och A en cykeltur genom Mission Trails, en enorm park full av vandrings- och cykelstigar som ligger mitt i San Diego. Det var fint. Tänkte försöka bli en cyklist nu.

    Annars ser mina kvällar oftast ut så här, med hund, bok och eventuellt en kall öl på soffan. Även om jag inte har haft så mycket läsro de senaste två veckorna. Det slutar ofta med att jag sitter och scrollar på Twitter istället. Men försöker låta bli.

    Sist men inte minst så hände detta: Jag är citerad i gårdagens Wall Street Journal i egenskap av “reseexpert”. Ändå en ganska stor grej? Här kan man läsa om man är sugen.