• Vardagsanekdoter

    Lite blandat som har hänt på sistone

    Imorgon sticker jag iväg på en liten roadtrip med två av mina bästisar, men jag tänkte att jag skulle klämma in ett inlägg här först eftersom jag har varit så dålig på att blogga på sistone. Så här kommer några grejer som har hänt på sistone.

    Jag har börjat bygga om min chopper. Den ska få ett ordentligt ansiktslyft och förvandlas till min drömhoj, eller det är tanken i alla fall. Paul hjälper mig med allt eftersom jag inte vet vad jag sysslar med. Fler uppdateringar om detta kommer säkert för den som är intresserad.

    Förra onsdagen hade jag min sista wakeboardlektion för säsongen. Saknar det redan. Fick i alla fall se den här fina soluppgången lagom till avslutningen. En fin påminnelse om allt jag älskar med Kalifornien.

    Eftersom jag kände mig lite deppig över att inte ha någon anledning åka till havet varje onsdagsmorgon längre så köpte jag en uppblåsbar kajak som jag tog ut på vattnet i lördags morse. Det var lite svårt att få den ordentligt uppblåst, men jag får väl öva några gånger till. Ni får ursäkta all sand jag har på benen, det är svårt att undvika när man lägger i från stranden.

    En annan grej jag har köpt: EN NY KAMERA. Jag fick en stor löneförhöjning för ett par veckor sen, plus att jag fyller år nästa vecka, så jag tänkte att jag skulle unna mig något dyrt som jag verkligen ville ha. En Sony a6400 blev det, en liten uppgradering från min gamla a5000.

    Det känns förresten konstigt att skriva om löneförhöjningar och befordringar mitt i en arbetslöshetskris när jag känner massor av folk som har förlorat jobbet. Men, eh. Man kan väl hålla två saker i huvudet samtidigt tänker jag.

    På kamerabilden ovan ser ni förresten min nya duk. Jag behövde lite färg i köket så jag skaffade en sån här fin mexikansk variant. Den blev DIREKT en kattsäng åt Ninja, så nu får jag blockera duken genom att ställa en massa grejer över hela bordet, och sen flytta undan dem när jag sätter mig ner och äter, annars blir det päls överallt. Så typiskt katter.

    I lördags kväll gick jag på min första livespelning sen pandemin började. Eller ja, gick och gick, satt hemma på soffan med Steve och kollade på när Laura Jane Grace spelade sitt nya album i en tom lokal via streaming. Började gråta över hur mycket jag saknar livemusik. Allt är så konstigt nu.

    I söndags gjorde jag detta välbehövliga: körde hoj till öknen. Jag insåg för ett par veckor sen att min svenska kompis Done har flyttat till Los Angeles och skaffat en sprillans ny hoj, så han fick följa med på alla mina favoritvägar. Det var trevligt att få prata svenska en hel dag, det blir så sällan jag får öva på mitt modersmål nu för tiden.

    Den här turen var dock bara uppvärmning inför den kommande veckan. Tidigt imorgon bitti bär det av till vår första anhalt: Phoenix, Arizona. Häng gärna med på Instagram (@cylinderella).

  • Vardagsanekdoter

    Livet och klimatångesten

    Det gör inte direkt under för klimatångesten att bo i en delstat som bokstavligen står i brand, medan motsatt kust i samma land genomgår en extrem orkansäsong och mitten av landet har rekordhetta en dag och snö dagen efter.

    Detta samtidigt som presidenten förnekar att det finns någon koppling mellan detta extrema väder och globala klimatförändringar, vägrar att hjälpa västkusten eftersom vi inte röstar på honom och dessutom påstår att det brinner eftersom att Kalifornien inte krattar sina skogar (?).

    Här i San Diego är det fortfarande ganska mycket rök i luften, men det har blivit lättare att andas. I helgen låg det fortfarande ett tjockt röklager över hela staden, sådär så att man inte såg solen. Jag behövde skingra tankarna och tog en sväng på hojen ner till Cabrillo National Monument som ligger längst ute på en udde med utsikt över Stilla havet åt ena hållet och downtown åt andra. Man såg inte ens skyskraporna i downtown för all rök, och det var så grått att det var svårt att avgöra var havet slutade och himlen började.

    Jag har förresten anmält intresse för att jobba som poll worker (röstmottagare?) på valdagen i november. Det är oftast mest äldre personer som jobbar i vallokalerna här, och eftersom de är extra utsatta nu pga covid behövs det fler unga, friska personer som ställer upp. Tänker att jag måste göra något, om Trump blir omvald vore det katastrof för klimatet (och för demokratin och för ungefär en miljon andra saker). Det FÅR inte hända.

  • Vardagsanekdoter

    Five Peak Challenge avklarad

    Om det var någon som väntade på en uppdatering om hur det har gått med vår Five Peak Challenge (utgår från att ni har suttit som på nålar), så kan jag meddela att den härmed är avklarad!

    I söndags tog Andy och jag oss upp till den femte och sista toppen, Pyles Peak. För att komma dit behöver man gå via toppen av Cowles Mountain, så vi fick lov att göra den hajken igen.

    Här kommer fotobevis:

    Topp 1: Cowles Mountain. 485 meter över havet och en hajk på 4,8 km.

    Topp 2: Kwaay Paay. 363 meter över havet och en hajk på 3,7 km. Här glömde jag dock att ta ett foto med toppmarkören, så denna selfie får duga.

    Topp 3: North Fortuna. 393 meter över havet och en hajk på 7,4 km.

    Topp 4: South Fortuna. 333 meter över havet och en extremt brant hajk på 8 km.

    Sist men inte minst, topp 5: Pyles Peak. 420 meter över havet och en hajk på 9,6 km (via Cowles Mountain).

    Vi gjorde alla dessa på vardagseftermiddagar (förutom Pyles Peak, den var för lång för att hinna med innan solnedgången så vi gjorde den en tidig söndagsmorgon istället) och det har känns så himla skönt att få komma ut ur huset och röra lite på sig efter jobbet.

    Nästa steg får bli att hitta någon annan aktivitet att ägna oss åt, eller i alla fall andra vandringsstigar.

  • Vardagsanekdoter

    Dagarna som pågår

    Trots att det känns som att världen står i brand så pågår ändå vardagen. Här är några glimtar från de senaste dagarna.

    Det är sommar! Idag var det 33 grader varmt, bara en sån sak. Jag älskar det här vädret. Jag och A försöker ta tillvara på årets längsta dagar genom att tillbringa kvällarna utomhus. Förra veckan åt vi picknick-middag flera gånger, till exempel i en park eller vid havet. Här försökte vi pricka in solnedgången men det var lite för molnigt (maj och juni är alltid molniga här). Vi fick i alla fall sitta på en kulle och äta middag medan vi tittade på havet, och det är inte fy skam det heller.

    Jag har en granne som brukar komma förbi och lämna av en påse frukt ungefär en gång i veckan. Oftast plommon, persikor och nektariner. I början sms:ade hon för att fråga om jag ville ha frukt, men eftersom jag alltid svarade ja har hon slutat fråga och kommer bara förbi med den istället. Så ibland öppnar jag ytterdörren och så ligger det en påse frukt där. Det är en lika trevlig överraskning varje gång. Detta är gårdagens skörd.

    Häromdagen köpte jag en sprillans ny mountainbike. Ja, jag vet att jag precis köpte en annan cykel, men den visade sig vara för liten och det går inte att lämna tillbaka något nu pga corona, så jag gav bort den till en kompis istället. Och nu har jag den här fina röda istället. I helgen tog jag och A en cykeltur genom Mission Trails, en enorm park full av vandrings- och cykelstigar som ligger mitt i San Diego. Det var fint. Tänkte försöka bli en cyklist nu.

    Annars ser mina kvällar oftast ut så här, med hund, bok och eventuellt en kall öl på soffan. Även om jag inte har haft så mycket läsro de senaste två veckorna. Det slutar ofta med att jag sitter och scrollar på Twitter istället. Men försöker låta bli.

    Sist men inte minst så hände detta: Jag är citerad i gårdagens Wall Street Journal i egenskap av “reseexpert”. Ändå en ganska stor grej? Här kan man läsa om man är sugen.

  • Vardagsanekdoter

    Att plötsligt vara en person som springer

    Jag brukar inte skriva om träning här eftersom träning är kanske det tråkigaste jag vet, både att syssla med och att prata om. Men nu har det ändå hänt något som känns tillräckligt viktigt för att bryta mot den regeln.

    För kanske ett år sen fick jag för mig att jag ville börja springa. Eller, det har jag fått för mig ganska många gånger under ganska lång tid, men sen inser jag alltid rätt snabbt att jag inte gillar att springa samt att jag har sämst kondition.

    Men för något år sen laddade jag ned en app som heter C25K, vilket står för Couch to 5K. Fick denna rekommenderad till mig av en ultramaratonlöpare jag intervjuade för ett reportage. Tanken är att även en soffpotatis kan börja från noll och vara redo att springa 5 km bara 8 veckor senare. För mig krävdes det att jag skulle vara fast hemma utan något bättre för mig för att jag skulle göra klart appen. Men de senaste veckorna har jag sprungit så mycket att det har blivit en del av min rutin. När jag känner mig stressad eller uttråkad eller bara behöver frisk luft är numera min första impuls att snöra på mig springskorna och springa en halvmil med en ljudbok i öronen.

    Jag gjorde klart hela programmet för två dagar sen och har vid det här laget hunnit vänja mig vid att springa nästan två mil i veckan. Det kanske inte låter som så mycket för rutinerade löpare, men för mig är det enormt. För bara en dryg månad sen kunde jag inte springa mer än ett par minuter i taget utan att vilja lägga mig ned och dö. Nu tycker jag att det är ganska KUL att springa? VEM ÄR JAG?

    Som belöning gav jag mig själv ett par nya springbyxor i present. Hatar annars att investera pengar i saker jag egentligen inte vill göra (se: städprylar, träningskläder, etc) och brukar se ut som en säck potatis när jag tränar.

    Sen gjorde jag även följande: 1. Laddade ner en 10K-app så jag kan börja träna för att springa en hel mil, och 2. Köpte en cykel. En bättre begagnad mountain bike. Har inte ägt en cykel sen jag var barn. Men det är något med den här karantänen som gör att jag bara vill vara ute och röra på mig hela dagarna. Förstår inte vad som har hänt med mig, men tänker att jag liksom bara fortsätter med detta så länge det känns kul?

    Ok, det var mitt årliga träningsinlägg. Ber om ursäkt, det kommer inte hända igen.

  • Vardagsanekdoter

    Högar av tvätt, hundar och RuPaul’s Drag Race

    Är nu inne på vecka… fyra tror jag (?) av att bara vara hemma ensam och inte träffa någon. Den första veckan var ganska jobbig. Jag saknade mina vänner och fysisk närhet och behövde verkligen en kram. Men de senaste veckorna har det blivit mycket enklare. Jag har till och med börjat gilla det. Alltså, jag har ett väldigt stort behov av ensamtid i vanliga fall, och nu har jag totalt gett mig hän åt den sidan av mig själv.

    Innan igår hade jag inte träffat en människa eller pratat med någon (annat än via videosamtal) på två veckor. Jag är ganska säker på att jag aldrig tidigare har gått två veckor utan att umgås med en enda person. Om jag inte regelbundet läste nyheter eller gick ut med hunden och såg folk i mask överallt skulle jag inte ha en aning om vad som pågick i världen. Här hemma i karantänen känns det mesta ganska… trevligt?

    Det har gått så pass långt att jag har börjat oroa mig en smula över hur det kommer gå för mig att återvända till samhället när detta är över. Kommer jag vara så pass folkskygg vid det laget att jag hellre bara fortsätter att sitta hemma ensam? Jag har uppenbarligen inte ett så pass stort socialt behov som jag trodde.

    Igår tillbringade jag dock hela dagen hemma hos min bästis Katie och hennes man Jordan. Jag hade slut på rena handdukar, lakan och strumpor och behövde verkligen tvätta, och det finns ingen tvättstuga där jag bor. Så alternativen var att antingen gå till en laundromat eller hem till Katie. Katie och Jordan har precis som jag isolerat sig och inte träffat någon de senaste veckorna, så det kändes som ett betydligt mer säkert alternativ. Plus att det var Katies födelsedag. Så vi tillbringade exakt hela dagen på soffan tillsammans med fyra hundar och maratonkollade på den senaste säsongen av RuPaul’s Drag Race.

    Vi har en stor kompisgrupp som brukar samlas hemma hos K och J varje vecka och titta på det senaste RPDR-avsnittet när en ny säsong pågår, men det har vi av förklarliga skäl inte kunnat göra med den nuvarande säsongen. Det var i alla fall fint att få känna sig lite normal för en dag.

    Nu är det tillbaka till ensamheten som gäller för mig. Klagar dock inte.

  • Vardagsanekdoter

    Om hur det gick till när jag hade jury duty

    Jag skulle kunna skriva en miljon inlägg till om hur coronaviruset påverkar det dagliga livet här—till exempel genom att alla barer och restauranger numera är stängda i San Diego (fast man kan fortfarande beställa takeout)—men har en känsla av att många är rätt trötta på att bara läsa om detta nu.

    Vi kan ta en paus och titta tillbaka på en torsdag för en knapp månad sen, då jag hade jury duty för första gången. Det var en intressant erfarenhet, både precis som jag hade tänkt mig och inte alls som jag hade tänkt mig.

    Dagen började med att några hundra personer fick infinna sig i en “jury lounge” (dvs ett stort rum med en massa stolar) i San Diegos domstolsbyggnad. Många av mina vänner och bekanta hade ifrågasatt varför jag ens planerade att dyka upp, det verkar som att de flesta bara ignorerar sina kallelser och låtsas som att de inte har fått dem (ganska säker på att detta är olagligt dock). Men eftersom jag fortfarande är en ganska nybliven amerikansk medborgare ville jag uppleva denna ultraamerikanska tradition i alla fall en gång i livet.

    Efter ett par timmar i juryrummet (jag hade med mig min laptop och passade på att få lite jobb gjort) började de ropa upp namn i högtalare på de som hade blivit slumpmässigt utvalda till juryutval och behövde infinna sig i en rättssal. Mitt namn ropades upp i den andra gruppen, tillsammans med 50 andra personer. Jag tog hissen upp till femte våningen i byggnaden och blev tilldelad ett nummer (46) som domaren och advokaterna skulle använda istället för mitt namn.

    Sen fick vi gå in och sätta oss i rättssalen. Därinne befann sig redan en domare, en åklagare och en försvarsadvokat tillsammans med den misstänkte, en man som stod åtalad för vapenbrott.

    Nu började själva urvalsprocessen. Vi var 51 stycken och bara 12 skulle bli valda till att sitta i juryn. Vi fick räcka upp handen och svara på frågor som handlade om hur vi kände inför vapeninnehav (bara jag och en tjej till svarade att vi tyckte att det borde vara olagligt att äga vapen), vad vi jobbade med (jag och samma tjej som innan var båda journalister och fick följdfrågor på detta), våran tillit till poliser (jag sa att jag inte känner någon tilltro till polisväsendet i det här landet, vilket är sant), och så vidare. Nästan alla män i rummet ägde vapen själva och flera var medlemmar i NRA.

    Efter många, många timmar av detta var det dags för advokaterna för att skicka hem en första grupp de inte tyckte var lämpliga för den här juryn. Jag och den andra *radikalvänstertjejen* blev hemskickade först, tillsammans med alla NRA-männen. Det var en lite obekväm stämning i hissen på vägen ner kan jag meddela. Hon och jag bytte i alla fall nummer efter att vi insåg att hon jobbar med flera av mina gamla kollegor.

    Hade jag velat sitta i juryn så hade jag nog helt låtit bli att räcka upp handen och vara så ärlig. Men nu ville jag inte det. Man får $15 om dagen i jurylön och bara att parkera i närheten av domstolsbyggnaden kostar minst $20 om dagen. Plus att jag hade en massa jobb att göra och dessutom skulle åka till Mexico några dagar senare. Men jag hade läst innan att det bästa sättet att hamna i en jury är att hålla käften, så jag gjorde motsatsen.

    Det var i alla fall en intressant upplevelse. Det blev uppenbart på ett sätt jag inte är van vid hur pass extrema mina åsikter om det mesta är jämfört med “vanliga” människor i det här landet. Standardvärdet i USA ligger så himla mycket längre till höger än i Sverige.

    Det var väl det. Frågor på detta?

  • Vardagsanekdoter

    Finer Things Club

    Jag nämnde lite i förbifarten i ett annat inlägg att jag har två nya kompisar, L och M. Vi träffades på ett knäppt sätt. Jag var på en tinderdejt med en kille som visade sig vara… eh, inte min typ kan vi väl säga. Det kom fram att han röstade på Trump, till exempel. Men vi hängde på en bar tillsammans med ett gäng av hans kompisar (och några av mina, som han också kände – San Diego är så himla litet ibland) och jag började prata med två av dem. Vi kom genast överens och höll kontakten även efter den ganska misslyckade dejten. Eller, egentligen var den väl ganska lyckad eftersom jag fick två nya kompisar som ett resultat av den.

    I alla fall, L och M är båda veganer och älskar ramen, så vi bestämde oss för att starta en ramenklubb. Vi går alltså ut på restaurang typ en gång i månaden för att äta oss igenom San Diegos utbud av vegansk ramen. Igår var vårt andra klubbmöte. Vi gick till Hachi, som har flera veganska ramenvarianter på menyn. Både L och M beställde en med vegansk ost (!) i, men det tyckte jag lät väldigt suspekt så jag tog en lite vanligare variant med tofu och grönsaker. Det var gott!

    Nu funderar vi på att utvidga klubben till att innefatta annan mat än bara ramen, men vi får se. Vi har döpt den till Finer Things Club (den som vet, vet), vilket ju kan innefatta lite allt möjligt. 

    L bor dessutom tre kvarter från mig, så efter middagen gick vi och tog en öl på vår lokala pub och promenerade hem tillsammans. Fint!

    Sen idag gick jag och gjorde manikyr med Mich och Nicole. Sist jag fick naglarna fixade var nog för 10 år sen, inför mitt bröllop (lol), så det var väl kanske på tiden. Jag brukar aldrig ens orka måla naglarna, men nu har jag dessa fina i guld så jag får kanske anstränga mig lite. Om inte annat är detta eventuellt en ny tradition det med. Ramenklubb på måndagar och manikyrklubb på tisdagar, värre kan man ju ha det. 

  • Vardagsanekdoter

    500 dagar på spanska

    Idag har jag nått en viktig milstolpe här i livet, jag har nämligen pluggat spanska varje dag i 500 dagar på raken. Det är nästan ett och ett halvt år.

    Ett av mina nyårslöften för 2018 var ju att ta tag att lära mig spanska igen, och det gjorde jag. Med gratisappen Duolingo. Vet ärligt talat inte om jag skulle rekommendera den här appen till någon som verkligen vill lära sig ett språk. Man får liksom inga lektioner, utan formatet är mer som ett pop quiz. Men nu har jag i alla fall gjort dessa pop quizzes varje dag i 500 dagar och jag förstår definitivt betydligt mer spanska än när jag började. Jag märker det när jag hör eller läser saker på spanska, vilket händer i princip dagligen. San Diego ligger ju precis på mexikanska gränsen och är till stor del en tvåspråkig stad.

    Mitt problem är att jag aldrig pratar spanska med någon, känner mig alldeles för nervös för det. I den mexikanska mataffären som ligger precis bredvid mitt hus pratar alla spanska med varandra. Kassörskorna byter alltid till engelska när jag ska betala för något eftersom jag är en gringa, men jag funderar på att insistera på att de pratar spanska med mig också.

    Om en dryg månad sticker jag i alla fall till Mexico med ett gäng kompisar, varav ingen pratar spanska. Så då hoppas jag på att få öva lite i riktiga situationer. Vi får se hur det går. 

  • Vardagsanekdoter

    Merry impeachmas

    Hej från Stockholm! Här har inget gått som planerat.

    Jag landade på Arlanda måndag kväll. Tisdag morgon vaknade jag upp med en rejäl förkylning som bara har blivit sämre och sämre. Idag skulle jag åkt till Visby för att hälsa på min bästis Ida, men istället fick jag gå till vårdcentralen med en misstänkt halsfluss. Det visade sig inte vara halsfluss, men däremot något influensaliknande. Så nu ligger jag här på soffan hemma hos pappa, för tredje dagen i rad, och tycker synd om mig själv. Har feber och ont i halsen och hostar så att det känns som knivar i strupen.

    Plus att jag är jetlaggad. Svårt att veta vad som är influensatrötthet och vad som är jetlag. Och så är det kallt och mörkt, men det var mindre oväntat.

    Jag tröstar mig i alla fall med detta: