• Äventyr,  Bilar och sånt

    Ett par dagar i Moab

    Nu har jag varit ute på äventyr igen, den här gången i Utah. Var där i jobbet förra veckan för att hänga på Easter Jeep Safari, ett gigantiskt Jeep-event i Moab, som lätt är en av de vackraste platserna på jorden.

    Jag skulle egentligen ha landat i Moab på måndagen, men efter ett inställt flyg fick jag och en av publicisterna som hade bjudit in mig hyra en bil och köra fyra timmar från Salt Lake City på tisdagen istället. Det gjorde inte mig något, jag roadtrippar mycket hellre än att flyga (och hade antagligen tagit hojen hela vägen om det inte vore snöstorm i SLC). Och i princip hela södra Utah ser ut såhär, med röda klippor och ökenlandskap i alla riktningar. Overkligt vackert.

    Det var SVINKALLT, minusgrader och snålblåst. Jag hade tredubbla jackor på mig. Men inne i Jeeparna var det varmt i alla fall. Här är jag och Anna, en annan av publicisterna, som även råkar vara världsmästare i jet ski.

    Jag höll på riktigt på att blåsa av den här väldigt branta klippan, men vad gör man inte för ett foto.

    Den vägen som går där nere körde jag förresten på hoj för två år sen, och det är en av de vackraste vägar jag någonsin kört. Highway 128, rekommenderas starkt om du någonsin är i Moab! Den här utkiksplatsen kan man dock bara ta sig till med ett ordentligt offroad-fordon (till exempel en Jeep).

    Dag två var det dags för nya stigar. Jag skulle hänga med på ett “trail cleanup”-projekt med organisationen Tread Lightly och Bureau of Land Management för att ta hand om och bevara utsatta områden. Massor av frivilliga dök up.

    Vi byggde staket runt tusenåriga hällristningar för att skydda dem och den ömtåliga marken runt omkring dem från skadegörelse. Jag ska skriva ett reportage om detta, så jag gick mest runt och intervjuade folk.

    Sen fick jag köra Jeep.

    Tog tillfället i akt och körde rakt igenom en liten sjö. Det var kul!

    Sista dagen (trodde vi, men istället blev vi kvar en extra dag pga ytterligare ett inställt flyg) hade vi några timmar över och passade på att köra in i Arches National Park. Kan inte ens minnas sist jag besökte en nationalpark i BIL och inte på motorcykel, men det var fint ändå. Jag tog det här fotot genom att stå upp med halva kroppen utanför takluckan i hyrbilen medan den var i rörelse, lite sketchy men det gick bra ändå.

    Så här glad var jag över att vara tillbaka i södra Utah. Jag är så otroligt sugen på att hyra släp och ta med mig alla hojar och min mountainbike hit igen i höst och stanna i minst en vecka. Moab är som en stor lekpark för alla som gillar vackra platser. Och vem gör inte det?

  • Bilar och sånt,  Motorcyklar

    Ranger danger och motocross

    Jag nämnde ju häromdagen att jag funderade på att köpa en pickup. Efter en del research kom jag fram till att det var en Ford Ranger jag skulle ha. De är små (typ lika långa som en vanlig sedan) och bensinsnåla, plus går att hitta hyfsat billigt. Så den här veckan testkörde jag ett helt gäng Rangers innan jag i fredags äntligen slog till på denna. Sasha Velour heter hon numera (ni som vet, vet).

    På lördagsmorgonen, bara runt 15 timmar efter att jag hade köpt min Ranger, lastade jag upp min lilla Yamaha på flaket ALLDELES SJÄLV. Nu väger denna hojen inte speciellt mycket, men ändå. Kände mig stolt. 

    Sen körde jag norrut till Fox Raceway för att vara med på en “women’s track day” som anordnades av Fox Womens, Babes in the Dirt och Husqvarna Motorcycles. 

    Husqvarna hade en massa hojar som man fick låna om man ville, och det ville jag såklart. Min Yamaha har börjat kännas alldeles för liten redan så det var kul att testa något lite större.

    Fox Raceway har alltså ett gäng såna här motocrossbanor, och denna var reserverad för tjejer hela dagen. Jag hade aldrig kört motocrossbana innan så det här var ju ganska läskigt. Men jag känner mig 100 gånger mer bekväm när jag kör med bara tjejer än när man måste trängas med en massa testosteronstinna snubbar som ska visa sig tuffa. 

    Så många av de här tjejerna var SJUKT duktiga och FLÖG över hoppen. Jag kan väl inte påstå att jag direkt flög, men lite luft under däcken fick jag i alla fall (även om det mest var ofrivilligt). 

    Det var väldigt varmt ute så jag fick svalka mig i Babes in the Dirt-tältet med mina kompisar Anya och Ashmore som turades om att jobba och att ge sig ut och köra på banan. Bra jobb ändå.

    Det kanske bästa med att köra offroad hittills har för mig varit allt nytt folk jag har träffat genom detta. Bra exempel: Så fort jag hade parkerat kom det fram ett gäng tjejer som jag aldrig hade träffat tidigare och hjälpte mig att lasta av min hoj. Sen erbjöd de mig mat och sittplats i skuggan under deras tält. Så himla snälla och peppiga människor! 

    Fick även en Babes Ride Out-öl när det var färdigåkt på banan för dagen. 

    Hängde kvar med mina nya kompisar ett tag, och sen tog jag mina två nyaste fordon och åkte hem till San Diego igen. Sån himla rolig (men utmattande) dag. 

  • Bilar och sånt

    Hej då Beyoncé

    Här kommer ett inlägg som eventuellt är extremt tråkigt för de som inte är intresserade av bilar. Men jag vill skriva detta ändå. 

    Idag sålde jag Beyoncé, min bil. Den här bilen var en big deal för mig. Jag har ägt över 10 bilar de senaste decenniet, alla billiga (på gränsen till vrak) från privata säljare. Detta var den första bilen jag köpte från ett dealership. Visserligen bättre begagnad, men ändå. Har aldrig tidigare betalat så mycket för en bil.

    I ganska många år har min drömbil varit en Nissan 350Z. En dag insåg jag att jag numera är vuxen och tjänar hyfsat med pengar, så det finns ingen anledning för mig att köra runt i gamla skrotbilar. Jag började kolla på 350Z:s till salu, men insåg ganska snabbt att de inte har ett baksäte, vilket verkade opraktiskt. Efter lite research hittade jag Infinitis G37-modell, som är i princip exakt samma bil som 350Z fast med baksäte. Alltså en liten, snabb, japansk sportbil. (Infiniti är alltså Nissans lyxmärke, typ som Lexus vs Toyota.)

    Manuellt växlade G37:s är skitsvåra att få tag på, men jag lyckades efter ett par veckors letande hitta min hos en dealer norr om LA. Paul och jag tog en road trip i min dåvarande bil för att köpa den nya. Lämnade den gamla bilen som handpenning och körde hem i min sprillans (nä ok, bättre begagnade) G37. Det var två och ett halvt år sen

    Sen dess har jag börjat jobba hemifrån och kör nästan inte bil över huvud taget. Kör till mataffären och om jag behöver ta med Steve eller katterna någonstans, typ veterinären eller en hundvakt. Annars tar jag hojen. Det finns alltså ingen anledning för mig att ha en dyr bil som bara sitter och kostar en massa pengar. 

    Sen jag la upp annonsen har många personer hört av sig och varit intresserade. Det här är en specialbil som är svår att få tag på, som sagt. Och idag kom den första personen och provkörde. Han köpte bilen på direkten. 

    Det var sorgligt att säga hej då. Queen G är den bästa bil jag någonsin ägt, och den roligaste att köra. Men nu är jag ganska många tusen dollar rikare och det är ju trevligt. Tänkte försöka klara mig utan bil ett tag, vi får se om det går. I bästa fall går de här pengarna direkt in på Pauls och mitt husköparkonto. Så förhoppningsvis blir det som att byta en bil mot ett hus. Känns värt ändå. 

  • Bilar och sånt,  Vardagsfilosoferande

    Midterms och rostiga gamla bilar

    På tisdag är det val i USA. Inte presidentval, utan midterms. Vilket just nu känns ännu viktigare. Jag är så stressad över det här valet att jag tror att jag håller på att få magsår. Om inte Demokraterna tar över representanthuset eller senaten (det senare känns inte så sannolikt) så vet jag inte om det här landet kommer gå att bo i längre. Det kan verkligen innebära en skillnad mellan liv och död för alla som inte är friska, vita, rika, kristna, heterosexuella cis-män. 

    Jag är extra stressad över att jag inte ens får rösta. Jag måste verkligen ta tag i att ansöka om amerikanskt medborgarskap. MÅSTE få rösta i nästa presidentval, år 2020. 

    Helst skulle jag vilja stänga in mig i en bubbla och bara läsa romaner och inte kolla Twitter eller nyheterna förrän på onsdag när den här skiten är över. Men det går ju tyvärr inte riktigt. Så idag gjorde jag det näst bästa: åkte på långtur på hojen tillsammans med Katie, Jordan och Lexy.

    Vi hamnade bland annat här, på ett Motor Transport Museum längs med väg 94 i Campo. Vi kör 94:an ganska ofta och har kört förbi här hur många gånger som helst. Det ser ut som en enorm bilskrot från vägen, full av rostiga gamla bilar och truckar. Men idag var det stora flaggor hissade vid ingången där det stod “We’re open!” så vi körde in för att kolla vad det var för något. Och det visade sig alltså vara ett museum i och kring en nedlagd porslinsfabrik. 

    Vi fick en guidad tour av en äldre herre som jobbade här, han hade så många historier på lager att vi knappt kom därifrån. Han sa att hans barnbarn kallar det här stället för “the rusty truck museum”, vilket kändes väldigt passande. Och det växte vilda pumpor på marken. 

    Den här bussen till vänster är en Mack från 1940 som var i bruk under andra världskriget. Dessa byggdes tydligen med en semi-automatisk växellåda med tre växlar och ingen kopplingspedal. Detta för att kvinnor (!) skulle kunna köra dem medan männen var ute i krig. Katie sa något sarkastiskt om att det bara var män på 40-talet som hade två fötter, kvinnor hade bara en fot och kunde alltså inte använda koppling. Men skrattet fastnade lite i halsen med tanke på att det känns som USA är på väg tillbaka till 40-talet på många sätt. 

    Men jaja, det här gjorde oss glada igen. Osäkert exakt vad ett “federal clown prison” är för något, men det fick bli ett gruppfoto i alla fall. Sen åkte vi hemåt igen. 

  • Bilar och sånt,  Helgen som gick

    Mooneyes Xmas Party 2017

    I ganska många år nu har jag haft samma tradition den andra helgen i December: att åka upp till Los Angeles på lördagen för att gå på bilträffen Mooneyes och sen köra direkt därifrån till Ventura för att gå på motorcykelträffen Chopperfest på söndagen. Nu blev Chopperfest inställt pga bränderna i Ventura, men vi bestämde oss för att i alla fall ta oss till Mooneyes.

    Det här gänget hade vi fått ihop: Jordan, Katie, Ace, jag, Paul och Jess. Här på läktarna för att kolla på drag races.

    Vi gjorde det man gör mest på Mooneyes: gick runt och tittade på fina bilar.

    Jess och jag hade identiska solglasögon (och identiska magväskor) på oss dagen till ära. Ej med flit! Men jag fick de här solglasögonen i födelsedagspresent av Jess eftersom hon visste att jag gillade hennes så mycket, så vi skulle nog ha råkat matcha förr eller senare oavsett.

    Så typiskt vårt gäng att hitta de få hojarna som var på plats och hänga vid dem istället för att kolla in fler bilar.

    Devil’s in the detail.

    Efter ett par timmar fick jag akut blodsockerfall och var tvungen att hitta något att äta, så det fick bli det enda veganska de hade på hela festivalen, en majskolv utan smör.

    Det är svårt att undvika politiska statements i dessa tider. Uppskattade i alla fall denna.

    Om några år kan vi titta tillbaka på den här bilden och minnas det exakta ögonblicket då min kille förvandlades till The Dude i Big Lebowski.  

    Obligatorisk pose framför dagens bästa lowriders.

    Efter ganska många timmar på Mooneyes var vi trötta och svettiga och hade ont i fötterna från allt promenerande, så då åkte vi hemåt igen. 

  • Bilar och sånt

    Om (icke-)jakten på muskelbil

    CC:
    Hur går det med letandet av muskelbil? Är det mc för hela slanten, eller kommer ni cruisa runt nåt mer i Shoeboxen?

    Jag berättade för Paul att jag hade fått den här frågan på bloggen och han fick lite panik över att folk tror att han har glömt bort sin Shoebox (dvs hans -51 Ford). Vi har inte kört den på ett tag eftersom Paul håller på att slipa ner lacken på hela bilen för att lacka om den. Han har hållit på i flera månader och är kanske… halvfärdig? Allt vi äger som är ens i närheten av garaget är i alla fall täckt i slipdamm, så det är ju kul. Men kanske att han kan köra bilen igen någon gång nästa år? 

    Sen var det det här med muskelbil, ja. Jag hade en del pengar sparade för att köpa en Nova eller liknande för ett knappt år sen, men sen la jag de pengarna på att köpa min Infiniti istället. Jag kollar fortfarande Craigslist för muskelbilar till salu med jämna mellanrum, men det har inte dykt upp något intressant där på ganska länge. Och just nu känner jag mest att jag kanske inte behöver ett till fordon? Jag funderar dock på att sälja en av mina motorcyklar (min chopper, som ändå bara står i garaget och samlar damm) och köpa något annat istället. Men det blir nog i så fall en annan hoj. Vi har liksom fem motorcyklar och tre bilar som det är och det är bara hojarna som får plats i garaget.

    I-LANDSPROBLEM!

  • Bilar och sånt,  Sverige vs. USA

    Malmö FF i San Diego

    malmoff

    Jag var på väg hem från jobbet idag när jag plötsligt såg detta på bilen framför mig: en registreringsskylt med “MALMÖ FF” på. Nu har jag så många frågor. Till exempel denna: VEM är denna person som bor i Kalifornien men älskar ett sydsvenskt fotbollslag tillräckligt mycket för att betala för personliga regplåtar med deras namn på?

    In other news försöker jag att ta vara på de sista dagarna med Obama som president. På fredag svärs Trump in och efter det är det väl bara en tidsfråga innan jorden går under. ¯\_(ツ)_/¯

  • Bilar och sånt

    Queen G

    Jag gjorde något så himla vuxet den här helgen, nämligen detta: jag gick till banken och ansökte om ett lån för att kunna köpa en ny bil. Eller ja, inte sprillans ny alltså, men bättre begagnad, till skillnad från alla de billiga skrothögar jag har ägt de senaste 8 åren.

    Min senaste bil, en 17 år gammal automatväxlad Acura TL, kunde jag knappt förmå mig till att köra för att jag dog stora tristessdöden så fort jag satte mig i den. Det är en av mina sämre egenskaper, att jag har så himla svårt att göra saker jag tycker är tråkiga, men när man nu bor i en stad där det är närmast omöjligt att ta sig runt utan bil känner jag att bilkörandet behöver vara åtminstone lite roligt. Speciellt så här års när det är kallt och regnigt och jag inte kan ta hojen istället.

    Det visade sig i alla fall att jag numera har ett helt strålande credit score (för bara 3 år sen hade jag inget credit score alls och kunde inte ens få ett litet motorcykellån på egen hand, så det är ju fint att det har gått framåt, även om det amerikanska credit-systemet fortfarande är helt åt helvete) och jag blev godkänd för ett lån med den lägsta räntesatsen. Vuxenpoäng på detta!

    I alla fall. Sen i lördags är jag nu mycket stolt ägare till den här skönheten. En 6-växlad Infiniti G37 på 330 hästkrafter, som jag har döpt till Beyoncé. Hon är sjukt snabb och sjukt rolig att köra, och jag får en liten adrenalinkick typ varje gång jag lägger i treans växel. Kan knappt fatta att hon är min. Välkommen till familjen, Beyoncé. ♥

    beyonce

    beyonce2

    beyonce3

  • Bilar och sånt

    Hej då Emmylou, hej muskelbil

    emmylou2

    Sent igår kväll sålde jag min 1956 Lincoln till en kille som kom ner ända från Orange County (och sen körde hem den, 16 mil i mörker och ösregn utan vindrutetorkare eller hastighetsmätare, i en 60 år gammal bil, GAH!). Jag köpte den här bilen för ungefär 8 månader sen och sålde den nu för mer än dubbelt så mycket som jag betalade för den, utan att göra något mer än att slänga ett par filtar över sätena.

    Det här är en av mina mer oanade talanger, att jag är bra på att hustla. Jag har ägt ganska många fordon de senaste 8 åren – 11 bilar och 5 motorcyklar sist jag räknade – och flera av dem har jag köpt för väldigt lite pengar och sen sålt för betydligt mer, och på det viset haft råd att köpa något nyare och bättre nästa gång. Lite som att göra bostadskarriär i Stockholm, med andra ord.

    Och även om jag kommer sakna min Emmylou Lincoln så innebär detta att jag numera har råd med en muskelbil, förhoppningsvis en som jag inte kommer göra mig av med i första taget. Så nu gäller det bara att hitta en! Det vore kanske den bästa julklappen till mig själv någonsin.

  • Bilar och sånt,  Nostalgi

    Mooneyes genom åren

    Vi var ju på Mooneyes i helgen, och jag insåg att det var mitt sjunde år på raken på den bilträffen. Så jag letade igenom mina arkiv och hittade ett foto från varje år jag har varit på Mooneyes. Älskar såna här tidsdokument, men märker också att min stil bara blivit latare och latare genom åren. Men jag orkar inte hålla på och fixa hår och grejer längre. Är väl gammal nu.

    moooneyes2010
    2010: Jag hade svartblont hår och var där med Lisa, Ilse och Nikki. Det var tydligen varmt och skönt ute också?

    mooneyes2011
    2011: Med Michele, Ilse och Lisa. Och jag var svarthårig igen.

    mooneyes2012
    2012: Med Dennis och Lisa. Jag och Dennis tappade kontakten efter detta, och nu lever han inte längre. Livet, så sorgligt ibland.

    mooneyes2013
    2013: Med min doppelganger Jess och så Lisa. Det här året var det svinkallt och regnigt och jag hade långt rött hår.

    mooneyes2014
    2014: Med Lisa och Nina, och Paul som tog fotot. Och jag hade visst svartblont hår igen. Inte konstigt att mitt hår jämt är så slitet.

    mooneyes2015
    2015: Förra året var mitt första år på Mooneyes utan Lisa. Jag var där med Paul, samt hans bror Adam och vår kompis Colin, men de hamnade visst inte på bild.

    20161210_152608
    2016: Och så i år. Ingen Lisa det här året heller, hon fick förhinder i sista sekunden. Men med Jess och Paul! Inte så tokigt det heller.