Här kommer ett inlägg som eventuellt är extremt tråkigt för de som inte är intresserade av bilar. Men jag vill skriva detta ändå. 

Idag sålde jag Beyoncé, min bil. Den här bilen var en big deal för mig. Jag har ägt över 10 bilar de senaste decenniet, alla billiga (på gränsen till vrak) från privata säljare. Detta var den första bilen jag köpte från ett dealership. Visserligen bättre begagnad, men ändå. Har aldrig tidigare betalat så mycket för en bil.

I ganska många år har min drömbil varit en Nissan 350Z. En dag insåg jag att jag numera är vuxen och tjänar hyfsat med pengar, så det finns ingen anledning för mig att köra runt i gamla skrotbilar. Jag började kolla på 350Z:s till salu, men insåg ganska snabbt att de inte har ett baksäte, vilket verkade opraktiskt. Efter lite research hittade jag Infinitis G37-modell, som är i princip exakt samma bil som 350Z fast med baksäte. Alltså en liten, snabb, japansk sportbil. (Infiniti är alltså Nissans lyxmärke, typ som Lexus vs Toyota.)

Manuellt växlade G37:s är skitsvåra att få tag på, men jag lyckades efter ett par veckors letande hitta min hos en dealer norr om LA. Paul och jag tog en road trip i min dåvarande bil för att köpa den nya. Lämnade den gamla bilen som handpenning och körde hem i min sprillans (nä ok, bättre begagnade) G37. Det var två och ett halvt år sen. 

Sen dess har jag börjat jobba hemifrån och kör nästan inte bil över huvud taget. Kör till mataffären och om jag behöver ta med Steve eller katterna någonstans, typ veterinären eller en hundvakt. Annars tar jag hojen. Det finns alltså ingen anledning för mig att ha en dyr bil som bara sitter och kostar en massa pengar. 

Sen jag la upp annonsen har många personer hört av sig och varit intresserade. Det här är en specialbil som är svår att få tag på, som sagt. Och idag kom den första personen och provkörde. Han köpte bilen på direkten. 

Det var sorgligt att säga hej då. Queen G är den bästa bil jag någonsin ägt, och den roligaste att köra. Men nu är jag ganska många tusen dollar rikare och det är ju trevligt. Tänkte försöka klara mig utan bil ett tag, vi får se om det går. I bästa fall går de här pengarna direkt in på Pauls och mitt husköparkonto. Så förhoppningsvis blir det som att byta en bil mot ett hus. Känns värt ändå. 

CC:
Hur går det med letandet av muskelbil? Är det mc för hela slanten, eller kommer ni cruisa runt nåt mer i Shoeboxen?

Jag berättade för Paul att jag hade fått den här frågan på bloggen och han fick lite panik över att folk tror att han har glömt bort sin Shoebox (dvs hans -51 Ford). Vi har inte kört den på ett tag eftersom Paul håller på att slipa ner lacken på hela bilen för att lacka om den. Han har hållit på i flera månader och är kanske… halvfärdig? Allt vi äger som är ens i närheten av garaget är i alla fall täckt i slipdamm, så det är ju kul. Men kanske att han kan köra bilen igen någon gång nästa år? 

Sen var det det här med muskelbil, ja. Jag hade en del pengar sparade för att köpa en Nova eller liknande för ett knappt år sen, men sen la jag de pengarna på att köpa min Infiniti istället. Jag kollar fortfarande Craigslist för muskelbilar till salu med jämna mellanrum, men det har inte dykt upp något intressant där på ganska länge. Och just nu känner jag mest att jag kanske inte behöver ett till fordon? Jag funderar dock på att sälja en av mina motorcyklar (min chopper, som ändå bara står i garaget och samlar damm) och köpa något annat istället. Men det blir nog i så fall en annan hoj. Vi har liksom fem motorcyklar och tre bilar som det är och det är bara hojarna som får plats i garaget.

I-LANDSPROBLEM!

Jag gjorde något så himla vuxet den här helgen, nämligen detta: jag gick till banken och ansökte om ett lån för att kunna köpa en ny bil. Eller ja, inte sprillans ny alltså, men bättre begagnad, till skillnad från alla de billiga skrothögar jag har ägt de senaste 8 åren.

Min senaste bil, en 17 år gammal automatväxlad Acura TL, kunde jag knappt förmå mig till att köra för att jag dog stora tristessdöden så fort jag satte mig i den. Det är en av mina sämre egenskaper, att jag har så himla svårt att göra saker jag tycker är tråkiga, men när man nu bor i en stad där det är närmast omöjligt att ta sig runt utan bil känner jag att bilkörandet behöver vara åtminstone lite roligt. Speciellt så här års när det är kallt och regnigt och jag inte kan ta hojen istället.

Det visade sig i alla fall att jag numera har ett helt strålande credit score (för bara 3 år sen hade jag inget credit score alls och kunde inte ens få ett litet motorcykellån på egen hand, så det är ju fint att det har gått framåt, även om det amerikanska credit-systemet fortfarande är helt åt helvete) och jag blev godkänd för ett lån med den lägsta räntesatsen. Vuxenpoäng på detta!

I alla fall. Sen i lördags är jag nu mycket stolt ägare till den här skönheten. En 6-växlad Infiniti G37 på 330 hästkrafter, som jag har döpt till Beyoncé. Hon är sjukt snabb och sjukt rolig att köra, och jag får en liten adrenalinkick typ varje gång jag lägger i treans växel. Kan knappt fatta att hon är min. Välkommen till familjen, Beyoncé. ♥

Sent igår kväll sålde jag min 1956 Lincoln till en kille som kom ner ända från Orange County (och sen körde hem den, 16 mil i mörker och ösregn utan vindrutetorkare eller hastighetsmätare, i en 60 år gammal bil, GAH!). Jag köpte den här bilen för ungefär 8 månader sen och sålde den nu för mer än dubbelt så mycket som jag betalade för den, utan att göra något mer än att slänga ett par filtar över sätena.

Det här är en av mina mer oanade talanger, att jag är bra på att hustla. Jag har ägt ganska många fordon de senaste 8 åren – 11 bilar och 5 motorcyklar sist jag räknade – och flera av dem har jag köpt för väldigt lite pengar och sen sålt för betydligt mer, och på det viset haft råd att köpa något nyare och bättre nästa gång. Lite som att göra bostadskarriär i Stockholm, med andra ord.

Och även om jag kommer sakna min Emmylou Lincoln så innebär detta att jag numera har råd med en muskelbil, förhoppningsvis en som jag inte kommer göra mig av med i första taget. Så nu gäller det bara att hitta en! Det vore kanske den bästa julklappen till mig själv någonsin.