Hej då Emmylou, hej muskelbil

Sent igår kväll sålde jag min 1956 Lincoln till en kille som kom ner ända från Orange County (och sen körde hem den, 16 mil i mörker och ösregn utan vindrutetorkare eller hastighetsmätare, i en 60 år gammal bil, GAH!). Jag köpte den här bilen för ungefär 8 månader sen och sålde den nu för mer än dubbelt så mycket som jag betalade för den, utan att göra något mer än att slänga ett par filtar över sätena.

Det här är en av mina mer oanade talanger, att jag är bra på att hustla. Jag har ägt ganska många fordon de senaste 8 åren – 11 bilar och 5 motorcyklar sist jag räknade – och flera av dem har jag köpt för väldigt lite pengar och sen sålt för betydligt mer, och på det viset haft råd att köpa något nyare och bättre nästa gång. Lite som att göra bostadskarriär i Stockholm, med andra ord.

Och även om jag kommer sakna min Emmylou Lincoln så innebär detta att jag numera har råd med en muskelbil, förhoppningsvis en som jag inte kommer göra mig av med i första taget. Så nu gäller det bara att hitta en! Det vore kanske den bästa julklappen till mig själv någonsin.