• Sverige vs. USA

    Att vara 100% väderstyrd

    Jag har känt mig rätt nere de senaste dagarna, har varit så trött att jag har sovit 10 timmar om nätterna och bara allmänt känt att livet är lite väl hårt just nu.

    Men idag är det inte lika mycket brandrök i luften och jag såg faktiskt en skymt av både solen och en blå himmel när jag släppte ut Steve i morse. Kände mig som en ny människa plötsligt.

    Jag har ju funderat en del på om det kanske inte skulle vara dags att lämna USA och flytta hem till trygga, stabila Sverige istället. Men här någonstans insåg jag vad jag väl egentligen redan visste: Jag kan inte ens gå två dagar utan klarblå himmel och solsken utan att vara på gränsen till att bli deprimerad.

    Att flytta till Sverige med de förutsättningarna känns ju som en utomordentligt dålig idé.

    Det är mycket nu. Bränder, värmerekord, pandemi, politiskt kaos, rasism, polisvåld, presidentval, osv osv osv… Men, eh, det är i alla fall inte kallt och regnigt?

  • Sverige vs. USA

    En svensk stad i Kalifornien

    Förra helgen var vi på väg till Yosemite, längs världens tråkigaste motorväg (U.S. 99 mellan Bakersfield och Fresno), när jag fick syn på en skylt vid sidan av vägen. “Swedish Village, next exit” stod det.

    Som ni förstår hade jag inte mycket annat val än att genast ta nästa avfart, och plötsligt befann vi oss i en liten stad full av dalahästar och blågula Välkommen-skyltar.

    Jag såg ut så här:

    och var tvungen att kolla upp var i hela friden vi befann oss. Det visade sig vara en liten stad som heter Kingsburg. Under tidigt 1920-tal var 94 procent av befolkningen här svensk-amerikaner och området kallades för “Little Sweden” (enligt Wikipedia). De har en årlig svensk festival och stadens vattentorn är format som en stor kurbitsmålad kaffekanna.

    Hur är det möjligt att jag har bott i Kalifornien i 12 år och aldrig ens hört talas om detta?

    Vi parkerade precis utanför en svensk butik (som passande nog hette Svensk Butik) och promenerade runt lite. Det var tidigt på morgonen på en söndag (det skulle bli 43 grader varmt den här dagen så vi påbörjade dagens resa innan soluppgången för att inte svettas ihjäl) så allt var dessvärre stängt.

    Gratis trådlöst nätverk!

    Precis som varje gång jag ser något svenskt ute i det vilda blev jag eld och lågor över allt detta.

    Jag: Andy! Kolla! Dalahästar! Andy! Kolla! Välkommen betyder welcome!
    Andy: ¯\_(ツ)_/¯

    Min dalahästpatch och min dalahästtatuering (är 100% patriot som ni förstår) fick i alla fall träffa sina amerikanska syskon. Sen sa vi hej då till Kingsburg och åkte vidare mot Yosemite.

  • Sverige vs. USA

    Fjärde juli och hemlängtan

    I lördags var det 4th of July, ett ypperligt tillfälle att reflektera över vilket skitland USA är på många sätt och vis. Jag har fått svårare och svårare på senare år att förlika mig med (aka försöka ignorera) USA:s historia, de ofantliga brott som begicks mot framför allt landets ursprungsbefolkning och under slaveritiden, och som ligger till grund för hur dessa delar av befolkningen behandlas även idag.

    Tänker mycket på detta i mitt jobb som redaktör för en resetidskrift, att nästan alla platser vi skriver om egentligen har haft ett annat namn och en annan historia som har utraderats tillsammans med det folk som en gång bodde där.

    Tänker också på det när jag besöker nationalparker och nationalmonument, eftersom många av dessa platser fortfarande betraktas som heliga av Native Americans.

    Fattar att det inte funkar för alla oss som har problem med de mörka delarna av USA:s historia att liksom gå runt och bära detta på våra axlar hela dagarna, man måste ju kunna leva sitt liv i samhället som det ser ut idag också. Problemet är bara att det just nu plötsligt verkar ha blivit socialt accepterat att försvara slaveriet och brotten mot ursprungsbefolkningen. Se till exempel: Trumps fjärde juli-tal vid Mount Rushmore (ett monument som Lakota Sioux-stammen kallade för Tȟuŋkášila Šákpe, eller the Six Grandfathers).

    Äh, men det var inte alls detta jag egentligen tänkte skriva om (men these days har jag svårt att sluta ranta när jag väl börjar), utan om att fjärde juli-helgen i år har fått mig att sakna Sverige så mycket att det gör ont. Så här i pandemitider lever jag mycket på gamla minnen, och enligt Timehop var jag i Sverige så här års för både ett och tre år sen.

    I söndags satt jag vid havet och tittade på folk som åkte båt och vindsurfade och kände en så djup saknad för sommar-Sverige att jag började gråta. Bara sådär.

    Vad jag inte skulle ge just nu för att få hänga på klipporna i skärgården med min familj eller titta på solnedgången från vårt sommarhus eller promenera genom Visby med Ida och Vilda eller hänga på en takterass med utsikt över hela Stockholm med kompisar.

    Nu vet jag i och för sig inte om jag faktiskt skulle vilja vara i Sverige just nu med tanke på att det inte verkar göras speciellt mycket åt pandemin där heller. Och vill verkligen inte flyga. Men i en perfekt värld utan virus. Då skulle jag helst av allt vara i Sverige hela den här sommaren också.

    Kanske nästa år.

  • Sverige vs. USA,  Vardagsfilosoferande

    Man får njuta medan det varar

    Tänker mycket just nu på att Sverige verkar ha förvandlats till Kalifornien den här sommaren. Här kallas sommaren även för “fire season” eftersom det brinner överallt så här års. Det är torrt och hett och det regnar oftast inte på flera månader, så det är perfekta förhållanden för skogsbränder. Det är för övrigt inte bara på sommaren — senast i december hade vi massiva bränder som härjade här i San Diego och andra delar av Kalifornien, framför allt i Ventura och Santa Barbara. Så himla läskigt.

    Det verkar även bli värre och värre för varje år som går, och min gissning är att det har med den globala uppvärmningen att göra. Jag har bott här i 10 år och kan intyga att vädret har blivit mer och mer extremt i princip varje år sen jag flyttade hit. 

    Den stora skillnaden mellan Kalifornien och Sverige är dock att här finns det beredskap för bränder, eftersom det brinner varje år. Och det finns AC överallt för att svalka sig med. Jag lider med alla, både människor och djur, som drabbas hårt av hettan just nu. 

    MEN SAMTIDIGT (hata mig inte för att jag säger detta) så är jag så himla avundsjuk på alla som får uppleva en rejäl högsommar i Sverige i år. Vill också bada varje dag och skrota runt i skärgården och ligga på klipporna och svalka sig med en båttur under en hel semestermånad. Det är möjligt att jag romantiserar en smula, men svensk sommar kommer alltid vara överdrivet idyllisk i mitt hjärta. Speciellt när det är varmt. 

    Jag älskar sommaren i San Diego också, men jag känner ofta att jag är så himla dålig på att ta vara på att bo i ett semesterparadis. Kan inte minnas sist jag var på stranden, till exempel. Igår bestämde jag och Paul oss dock för att försöka vara bättre San Diego-bor för en liten stund och åkte ner till havet. Vi googlade och hittade en liten ö som hette Vacation Isle där det ligger ett par restauranger precis vid vattnet, sen tog vi med oss Lola och drack en kall öl i hettan bland alla semesterfirare. Det var fint. Men sen fick vi sitta i bilköer för att komma tillbaka till stan igen och vi insåg att det nog är därför vi aldrig åker till stranden. För mycket folk, och för mycket sand. 

    Med det sagt hoppas jag att både Sverige och Kalifornien får lite välbehövligt regn snart.

  • Sverige vs. USA

    Svensk Valborg i San Diego

    Igår hade Paul och jag inget speciellt för oss, så vi tog med oss Lola och åkte ner till Mission Beach. 

    Swedish American Chamber of Commerce i San Diego ställde nämligen till med svenskt Valborgsfirande på stranden. Det var kanske 50 personer där, varav jag kände exakt noll. Inte så oväntat eftersom jag inte känner några svenskar här (med undantag för Jenny), men det blev väldigt påtagligt i en så här liten grupp.

    Jag vet inte om det framgår från den här bloggen, men jag är ganska asocial och får ofta ångest i sociala sammanhang. Så när vi närmade oss gruppen på stranden ville jag helst vända om och åka hem igen. Men Paul övertygade mig om att det var värt att stanna ändå. Så det gjorde vi.

    Det fanns en liten eld, men ingenting i stil med de stora majbrasorna i Sverige. Men svenska kören i San Diego var i alla fall där och sjöng några visor – körledaren började varje låt med att berätta för icke-svenskarna i publiken vad den handlade om. “This is a song about spring… and drinking!” sa hon om exakt varje låt. Ha! Ganska typiskt svenskt ändå.

    Det var molnigt och lite kyligt ute (May Gray började tidigt i år), men vi befann oss ändå på stranden. Så den perfekta mixen av Sverige och San Diego. Lola hade en tröja med en älg på sig, men det syns inte här.

    När jag tröttnade på att bara stå helt awkward och inte prata med någon så åkte vi hem igen. Jag kan inte minnas sist jag firade Valborg, men det är minst 10 år sen sist. Vet inte om jag är så sugen på att fira det igen, men är nog ändå glad att vi åkte hit. Nu vet jag i alla fall vad jag missar.

  • Sverige vs. USA

    Äta kakan och ha den kvar

    En grej jag har hört från massor av utlandssvenskar genom åren är hur mycket de saknar Sverige. Inte nödvändigtvis så pass mycket att de är redo att flytta hem igen, men tillräckligt för att det ska skapa en tomhet i dem. Jag har inte alls kunnat relatera till detta—när jag flyttade till USA var jag så himla less på att bo i Sverige att den där saknaden liksom aldrig infann sig.

    Jag integrerade mig själv i det amerikanska samhället så pass väl att jag har flera bekanta här som nog inte ens vet att jag inte är amerikan. Min svenskhet är såklart ingenting jag håller hemligt, men inte direkt något jag påannonserar heller.

    Men nu, nästan 10 år senare, har den börjat krypa sig på, den där tomheten. Jag kan komma på mig själv med att sakna framförallt Stockholm så mycket att det gör ont. Inte så att jag vill flytta tillbaka, för jag älskar Kalifornien och kan inte tänka mig att bo någon annanstans. Men jag förstår plötsligt den där expat-paradoxen där man trivs alldeles strålande i sitt nya land men ändå känner en djup saknad för sitt hemland. Det där med att vilja äta kakan och ha den kvar.

    Det går kanske över igen, jag vet inte. Men jag har bara varit i Sverige tre gånger på 10 år och det är inte ens i närheten av tillräckligt. Helst skulle jag åka till Stockholm minst en gång om året, men jag vet inte hur jag skulle lyckas få ihop det med mitt nuvarande jobb.

    Under tiden ägnar jag mig åt att göra hypersvenska saker där jag befinner mig. För några veckor sen bakade jag till exempel semlor, vilket jag bara kan minnas att jag har gjort en gång tidigare i hela mitt liv. Och nu i helgen funderar jag på att gå på ett stort svenskt Valborgsfirande här i San Diego. Fram tills ganska nyligen hade jag nog aldrig kommit på tanken att frivilligt vilja fira en svensk högtid tillsammans med en massa främlingar, men nu låter det plötsligt ganska lockande.

    Om jag var rik skulle jag köpa en lägenhet i Stockholm och ett hus i San Diego och säsongspendla mellan båda.

    Brb, ska bara vinna på lotto.

  • Amerika,  Sverige vs. USA,  Vardagsfilosoferande

    ”Men varför bor du i USA då?”

    Att bo i USA är ganska ofta en emotionell bergochdalbana. För varje grej jag älskar med det här landet finns det (minst) en grej jag hatar. Jag klagar ganska ofta och ganska högljutt på allt som är fel med USA, och folk frågar ibland ”Men varför bor du här då? Flytta tillbaka till Sverige igen om det är så fantastiskt där”. Och det vore kanske det mest logiska att göra, speciellt i dessa tider.

    Men jag älskar ju USA. Trots masskjutningar, empatilösa politiker, brist på sjukvård och rimliga arbetsvillkor, kristna fundamentalister, konspirationsteoretiker, vapengalningar, strukturell rasism, restriktiva abortlagar, monstertruckar, extrema klasskillnader och Donald Trump finns det ingenstans jag hellre skulle vilja bo.

    För USA är samtidigt ett helt fantastiskt land. De flesta amerikaner är öppna och trevliga och kan få vem som helst att känna sig välkommen. Det går att få tag på precis vad som helst oavsett vilken tid på dygnet det är. Här finns mer storslagen natur än jag har upplevt någon annanstans, med allt från mäktiga nationalparker till öken till berg till hav och sjöar. Det USA möjligen saknar i finkulturellt kapital kompenserar man för med så mycket popkultur och knäppa roadside attractions att det skulle ta en hel livstid att utforska allt. Den stora majoriteten av mina favoritband, -filmer, -serier och -författare kommer från USA. Plus att klimatet i södra Kalifornien gör det svårt att någonsin vilja bo någon annanstans. Och så älskar jag amerikanska, språket alltså. 

    Och just nu, efter skolskjutningen i Florida förra veckan, känner jag mig för första gången sen valet 2016 enormt hoppfull inför framtiden, tack vare de smarta, roliga, starka, empatiska och välformulerade tonåringar som överlevde och nu kämpar för nya vapenlagar.

    John Oliver gjorde ett bra inslag om USA:s båda sidor på Last Week Tonight förra veckan (spola fram till 16:33 om du inte hinner kolla på hela). Han säger bland annat:

    “Donald Trump does not reflect America. To be completely honest, he does reflect it a bit. But the point is that America is not one thing, it’s a beautiful mess of contradictions where good and bad are mixed together.”

    Amen på detta.

  • Sverige vs. USA

    Om det jobbigaste med att bo i USA

    Fia:
    Kommer du och Paul någonsin testa att bo i Sverige (eller Europa)? Vad tycker du är jobbigast med att bo i USA?

    Ni frågar ju inga lätta saker direkt! Haha. Men okej. Som det ser ut just nu kan jag inte tänka mig att bo i Sverige, och jag tvivlar på att det kommer att ändras inom en överskådlig framtid. Sverige är ett fantastiskt land, mycket bättre än USA på väldigt många sätt, men bara tanken på att behöva genomlida en enda svensk vinter till ger mig avgrundsångest. Jag tror att Paul känner ungefär likadant, trots att han är uppväxt i södra Kalifornien och inte har frusit en dag i sitt liv.

    Jag älskar Stockholm och saknar ofta både staden och alla mina personer i den. Det ultimata vore ju om vi kunde bo i Europa några månader varje sommar och resten av året i San Diego. Men det känns inte helt realistiskt, i alla fall inte just nu.

    Hade vi velat ha barn hade jag eventuellt övervägt en Sverigeflytt på heltid, men nu vill vi ju inte det. Så då bor vi hellre kvar här där det är (någorlunda) varmt året runt och man inte behöver oroa sig för snöstormar, fallande istappar, horisontellt regn, hala vägar eller snöslask. 

    Därmed inte sagt att USA är något paradis, det är det verkligen inte och jag vet inte om jag skulle kunna bo någon annanstans i det här landet än i Kalifornien (ja, möjligen Hawaii då). Några saker jag tycker är jobbiga med att bo här:

    1. Sjukvård räknas inte som en mänsklig rättighet, och tillgången till vård är en klassfråga. Det nuvarande sjukförsäkringssystemet är åt helvete, och republikanerna vid makten jobbar aktivt på att göra det ännu värre. Det är verkligen ett mysterium för mig hur i princip alla andra i-länder kan erbjuda sina medborgare tillgång till vård, men i USA börjar folk skrika “socialism” så fort man nämner universal healthcare. Som om det vore en dålig sak. 

    2. Den jäkla besattheten vid vapen. Ingenting är så heligt i USA som rätten att bära vapen, inte ens oskyldiga människors rätt till att inte bli ihjälskjutna av dårar med automatkarbiner. 

    3. Donald Trump är president. Idag är det exakt ett år sen valet och jag befinner mig fortfarande i någon sorts chocktillstånd. Donald Trump är president. Nä, det går fan fortfarande inte att förstå. Från och med idag är USA dessutom det enda landet i världen som inte är med i Parisavtalet. Det säger egentligen ganska mycket om vilken sorts land detta är år 2017. 

    Jag började skriva fler grejer men det blev så himla långt och negativt, så nu begränsar jag detta till bara tre punkter. Men tro mig, det finns många grejer som är jobbiga med att bo i USA. Får väl väga upp detta med ett inlägg om varför jag ändå älskar att bo här. 

  • Sverige vs. USA

    Om amerikaners miljötänk

    Karin:
    Hej! Kan du skriva om amerikaners miljötänk i förhållande till ditt egna? Tack för en jättebra blogg!

    Hej och tack snälla! ♥ Jag ska vara ärlig här, jag har bävat lite inför att svara på den här frågan, mest för att jag inte riktigt vet svaret? Men jag kan generalisera lite utifrån mina egna erfarenheter.

    Jag upplever det som att amerikaner är ganska… ointresserade av miljötänk. Alltså, jag tror att de flesta bryr sig om miljön och vill att deras barnbarn ska ha en planet att växa upp på osv. Men det logiska steget därifrån till att ta personligt ansvar och faktiskt förändra sitt eget beteende, det saknas ganska ofta (#inteallaamerikaner osv).

    Jag kommer osökt att tänka på ett inslag i The Daily Show med John Stewart för några år sen, när de gjorde en ”Cribs”-parodi hemma hos Robyn i hennes lägenhet i Stockholm. Programledaren Wyatt Cenac går runt och förfäras över att Robyn (”Sveriges största popstjärna!”) bara har en TV och att hon har hela köket fullt av källsortering. SOCIALISM! Källsortering är ett ganska främmande koncept för amerikaner, jag fick förklara det i detalj för Paul när vi var i Sverige.

     Alltså, vi återvinner ju också, men vi har en soptunna för all återvinning. Glas, plast, allt hamnar i samma soptunna. Jag tror på allvar inte att det skulle gå att förvänta sig att vanliga amerikaner skulle sortera sin egen återvinning, det är tillräckligt svårt att få folk att inte slänga typ batterier och glasflaskor i vanliga soporna.

    För att inte tala om hur vanligt det är framförallt bland amerikanska män (fler generaliseringar, jag vet) att äta kött till varje måltid och köra gigantiska lifted trucks som ens dagliga fordon. 

    USA är så sjukt långt efter Sverige på så många plan, och miljötänket är definitivt ett av dem. Jag försöker dra mitt strå till stacken genom att inte äta kött, återvinna så mycket jag bara kan, köpa kläder på second hand och ekologisk/närodlad mat, köra hoj istället för bil, inte ha barn, skänka pengar till organisationer som kämpar för miljön, och så vidare. Men detta är ju verkligen en piss i Mississippifloden jämfört med den skada som redan görs, och som bara kommer bli värre så länge Trump är president och fortsätter att förneka klimatförändringarna och sätta sina egna intressen framför resten av världens.

    Ha, jag vet inte. Var det svar nog på frågan?

  • Drömhuset,  Sverige vs. USA

    Det är svindyrt att bo i Kalifornien

    Jag tänker skriva om dels några kulturkrockar som jag upplevde medan vi var i Sverige, och dels om vad Paul tyckte om resan, men först känner jag att vi måste prata lite om hur mycket dyrare det är att bo i San Diego än i Stockholm.

    Bostadsmarknaden är en sån grej man automatiskt pratar om ganska mycket när man bor i Kalifornien. Det är nämligen svindyrt att bo här. Att köpa hus är nästan omöjligt om man inte är rik eftersom man dels behöver lägga 20% i handpenning, och dels behöver amortera hela lånet inklusive ränta inom en viss tidsram (15-30 år beroende på vilken typ av lån man har). Och med helt orimliga bostadspriser (i vårt område kostar ett litet hus med två sovrum ofta närmare 7 miljoner kronor, och då ska man alltså lägga en handpenning på över en miljon) innebär det ofta en månadskostnad på över 30 000 kr i månaden.

    Att hyra bostad är bara marginellt bättre. Nu är det visserligen lätt att få ett hyreskontrakt här, till skillnad från i Stockholm, så länge man har råd att betala hyran. Paul och jag betalar ca 12 000 kr i månaden för vårt lilla hus, vilket betraktas som väldigt billigt här. Vi har bara tur att vår hyresvärd inte verkar ha någon koll på marknaden, för de flesta av våra kompisar betalar ungefär dubbelt så mycket för hus eller lägenheter i ungefär samma storlek. Enligt den här sidan ligger medelhyran för en lägenhet i San Diego numera på drygt 17 000 kronor i månaden. 18 000 för en trea.

    Som jag har uppfattat det skulle det vara helt orimligt att betala 18 000 kr i månaden i hyra med ett förstahandskontrakt i Stockholm. Jag kan förstås ha fel om detta? Men sånt här funderar jag i alla fall ganska mycket på. Att Paul och jag, som båda är över 30 och har stabila jobb med bra inkomster, antagligen aldrig kommer ha råd att köpa hus. Om vi inte flyttar från San Diego alltså.