En grej jag har hört från massor av utlandssvenskar genom åren är hur mycket de saknar Sverige. Inte nödvändigtvis så pass mycket att de är redo att flytta hem igen, men tillräckligt för att det ska skapa en tomhet i dem. Jag har inte alls kunnat relatera till detta—när jag flyttade till USA var jag så himla less på att bo i Sverige att den där saknaden liksom aldrig infann sig.

Jag integrerade mig själv i det amerikanska samhället så pass väl att jag har flera bekanta här som nog inte ens vet att jag inte är amerikan. Min svenskhet är såklart ingenting jag håller hemligt, men inte direkt något jag påannonserar heller.

Men nu, nästan 10 år senare, har den börjat krypa sig på, den där tomheten. Jag kan komma på mig själv med att sakna framförallt Stockholm så mycket att det gör ont. Inte så att jag vill flytta tillbaka, för jag älskar Kalifornien och kan inte tänka mig att bo någon annanstans. Men jag förstår plötsligt den där expat-paradoxen där man trivs alldeles strålande i sitt nya land men ändå känner en djup saknad för sitt hemland. Det där med att vilja äta kakan och ha den kvar.

Det går kanske över igen, jag vet inte. Men jag har bara varit i Sverige tre gånger på 10 år och det är inte ens i närheten av tillräckligt. Helst skulle jag åka till Stockholm minst en gång om året, men jag vet inte hur jag skulle lyckas få ihop det med mitt nuvarande jobb.

Under tiden ägnar jag mig åt att göra hypersvenska saker där jag befinner mig. För några veckor sen bakade jag till exempel semlor, vilket jag bara kan minnas att jag har gjort en gång tidigare i hela mitt liv. Och nu i helgen funderar jag på att gå på ett stort svenskt Valborgsfirande här i San Diego. Fram tills ganska nyligen hade jag nog aldrig kommit på tanken att frivilligt vilja fira en svensk högtid tillsammans med en massa främlingar, men nu låter det plötsligt ganska lockande.

Om jag var rik skulle jag köpa en lägenhet i Stockholm och ett hus i San Diego och säsongspendla mellan båda.

Brb, ska bara vinna på lotto.