Uncategorized

It’s friendship, friendship, just the perfect blendship

Jag har ganska ofta hört sägas att det är svårt att skaffa nya vänner i vuxen ålder, att det är i skolåldern (och framförallt i skolan) man träffar de som senare kommer bli ens vänner för livet. Det må vara sant för vissa, men för mig gäller nog det motsatta. Jag gick på distansgymnasium och var bara i skolan två dagar i veckan. De dagar jag var i skolan fokuserade jag helhjärtat på lektionerna och att skaffa bra betyg, och idag har jag således inte kontakt med någon från min gymnasieklass. På universitetet körde jag ganska mycket mitt eget race också, och även om jag fortfarande pratar med några enstaka kurskamrater från JMK och Poppius så är det nog inte tal om speciellt många vänner för livet. 

Istället har jag hittat nästan alla mina vänner genom gemensamma intressen och subkulturer. Genom webbforum som Skunk och Myspace, och genom att gå på spelningar och åka på festivaler, och genom att tillhöra en relativt liten scen där alla förr eller senare har en relation till alla.

När jag flyttade från Stockholm till Kalifornien var det svåraste att lämna mina vänner, och att försöka skaffa nya. Att hitta folk att hänga med är inte så svårt. Eftersom punkscenen i San Diego är relativt liten kan man gå på spelningar och fester och räkna med att träffa ungefär samma grupp av människor överallt. Men när det gäller att hitta riktiga vänner – såna som man kan ta en fika med efter jobbet, eller ringa när som helst på dygnet, eller åka på semester tillsammans med – så är möjligheterna begränsade. Det är som sagt svårt att lita på amerikaner, eftersom de väldigt ofta är totalt opålitliga. Jag vet inte hur ofta jag ser folk som beter sig som svin även mot sina bästa vänner, och så länge man inte är med i en sorority tror jag att livslång vänskap a la Sex and the City är ganska sällsynt. 

Inte förrän ganska nyligen har jag träffat ett gäng amerikanska tjejer som är på precis samma våglängd som jag. Vi träffades på en fest i höstas, och ingen av oss kände egentligen varandra speciellt bra innan dess, och sen sa det bara klick. Vi är alla i ungefär samma ålder (20-30) och gifta eller förlovade, men utan planer på att skaffa barn. Vi lyssnar på samma musik, klär oss i samma sorts kläder, bor i närheten av varandra, och har en mängd gemensamma intressen. Anda sen den där festen i höstas är vi totalt oskiljaktiga och tillbringar flera dagar eller kvällar i veckan tillsammans. Vi går på spelningar och krogen, har roliga temafester, lagar mat, går på restaurang, shoppar, åker på roadtrips, fikar, spelar spel, går ut och dansar, skrattar hejdlöst och planerar resor och äventyr tillsammans. Dessutom kommer våra män så bra överens att när vi har tjejkväll styr de upp en killkväll och spelar poker tillsammans. 

Det är fint när ens vänner säger “I want us to grow old together”, och man vet att de verkligen menar det. Det är också fint när man sätter den vänskapen på pränt genom att skaffa matchande gängtatueringar. Så det gjorde vi häromdagen.   

0 Comments

  • Mirijam

    Åh fy fan vad fint!

    Jag har precis träffat ganska många nya tjejer genom roller derbyn, och efter att ha varit med ett tag så märker man vilka som faktiskt kommer bli riktiga vänner, som man träffar utanför träningen eller i andra derbysammanhang.

    Hur kom ni på motivet till gaddningarna, och var det svårt att komma överrens?

  • CINDERALLEY

    Mirijam: Ja, visst ar det fint med nya vanner?!

    Motivet var latt som en platt att komma pa faktiskt. Vi har ett gangsign som vi gor ibland mest pa skamt, och som ska forestalla ett exploderande hjarta. Sa vi sa "exploderande hjarta" till tatueraren, och han ritade upp detta. Sa himla nojd!

Leave a Reply to CINDERALLEY Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *