Sa jag att jag gick och såg Gräns på bio här förra veckan? Den visades på en liten indie-biograf jag aldrig varit på tidigare, med  rum för omkring 40 personer. Filmen visades klockan 17 på en fredag och jag hittade ingen att gå med, så jag gick själv. Det var kanske fem andra personer där. 

Jag tyckte mycket om den här filmen, men såhär i efterhand är jag nog ändå rätt glad att jag gick dit själv. Tänker mig att amerikaner i allmänhet inte är vana vid så här råa, nakna, liksom “fula” filmer. Den där väldigt explicita, och märkliga, sexscenen till exempel. Undrar verkligen hur folk hade reagerat på den. 

Gräns kändes sådär ultrasvensk, på ett bra sätt, med massor av full frontal nudity (händer aldrig i amerikanska filmer) som liksom inte är sexuell utan bara… är.  Och jag älskar att det fula bara får existera och vara fult, utan att någon ska försöka korrigera det. Det är på många sätt raka motsatsen till det mesta som produceras i Hollywood.  

Det här är väl inte direkt några nya eller revolutionerande insikter. Men det var så längesen jag såg en nyproducerad svensk film, och då är det lätt att glömma såna här nyanser.