Archive for the ‘Amerika’ Category

Bank of America

Nyss loggade jag in på mitt Bank of America-konto för att kolla mitt kontoutdrag och upptäckte följande:

bank

Precis nedanför min senaste gymkortsbetalning finns ett erbjudande – få 15% tillbaka om du handlar med kort på Body Shop. Det här är märkligt dels för att jag inte har köpt någonting från Body Shop på kanske 10 år, och dels för att det här alltså är mitt personliga kontoutdrag. Det är visserligen en extremt vanlig företeelse att amerikanska företag försöker uppsälja allt möjligt, men det här är liksom min bank. Deras uppgift är att förvalta mina pengar, inte att försöka få mig att spendera dem. Eller är jag naiv som tycker så?

PS. Nu vill jag gå och shoppa på Body Shop.

PPS. Mitt gymkort kostar mig $9.99 i månaden, det är typ 70 spänn. Då har man liksom råd att inte gå dit så ofta.

Publicerat den 3/4-2013 11:20 av i Amerika, Sverige vs. USA
Inga kommentarer »

Tack ska ni ha

Idag är det Thanksgiving i USA. Det känns ju lagom fräscht att fira en religiös högtid med kolonialistiska rötter, som i modern tappning går ut på att vräka i sig så mycket mat det går under så kort tid som möjligt. Och som dessutom följs av Black Friday, den största konsumtionsdagen på hela året. Det här med att folk på torsdagen är tacksamma för vad de har, och på fredagen går ut och fullkomligt vältrar sig i materiella inköp – jag vet inte, det äcklar mig lite.

Men å andra sidan har jag 5 dagars ledigt den här veckan, och det får man ju lov att vara tacksam över.

Publicerat den 22/11-2012 11:55 av i Amerika, Vardagsfilosoferande
4 Kommentarer »

America, fuck yeah

Ja, nej, vad ska man säga? Jag är glad över att hela den här valcirkusen äntligen är över, och jag är ännu mer glad över att slippa flytta till Kanada – vilket jag i ett svagt ögonblick på Facebook hotade med att göra om Romney vann. Sen tror jag också att det är naivt att förvänta sig att något kommer att förändras till det bättre, men det är i alla fall att föredra över att allt går käpprätt åt helvete, vilket nog hade varit fallet vid en annan valutgång.

För övrigt läser jag med fasa vad Linnéas amerikanska vänner (?) skriver på Facebook angående valet, och känner mig enormt tacksam över att jag ganska uteslutande verkar ha hyfsat vettiga personer i mitt feed. Inte en republikan så långt ögat kan nå. Vilket nog bevisas av att jag kan posta såna här kommentarer och inte förlora en enda person på min kompislista:

Publicerat den 7/11-2012 8:44 av i Amerika, Nära döden-upplevelser, Vardagsfilosoferande
2 Kommentarer »

Allt jag har att säga om valet

Jag borde väl egentligen säga något om nästa veckas amerikanska val, men allt jag har att säga känns så himla överflödigt. Det är på samma gång skrattretande och fullkomligt skräckinjagande att USA inom en mycket snar framtid kan komma att styras av en mormon. Jag skulle vilja påstå att mormonismen är en av de mest konservativa grenarna inom kristendomen – och att den dessutom är historierevisionistisk, sexistisk, homofobisk, rasistisk och allmänt verklighetsfrånvänd. Och om ni frågar mig så lyser allt detta tydligt igenom i hela Romneys politiska agenda.

Det verkar dock inte riktigt som att folk i allmänhet inser detta – att Romney till stor del går till val på rent förakt mot stora delar av befolkningen (kvinnor och homosexuella, till exempel). Istället domineras debatten som vanligt av pajkastning. Och det är ju tragiskt men inte förvånande. Därmed inte sagt att jag håller med Obama om allt, eller ens speciellt mycket. Men i valet mellan dåligt och sämre är det ändå inte speciellt svårt att välja sida. Om jag hade haft rösträtt, det vill säga.

Publicerat den 31/10-2012 21:54 av i Amerika, Vardagsfilosoferande
12 Kommentarer »

De automatiserade myndigheternas högborg

Ibland känner jag att jag saknar svensk byråkrati. Den är – tro det eller ej – så himla mycket mer personlig och okomplicerad än amerikansk dito. Igår till exempel fick jag ett brev från Skatteverket med föreläggande att lämna inkomstdeklaration, vilket är lite märkligt med tanke på att jag inte har jobbat i Sverige sen 2008. Jag blev lite skrämd av hot om ganska ordentliga förseningsavgifter och ringde Skatteupplysningen, där en mycket trevlig karl meddelade att jag bara behövde skriva ett brev, “på vanligt papper”, och förklara hur det ligger till, så skulle allting lösa sig.

När det kommer till amerikansk byråkrati ligger nästan allt på en ganska frustrerande Kafka-inspirerad nivå. Här hade jag för det första aldrig fått prata med en riktig människa. Ringer man IRS (alltså det amerikanska skatteverket) i något ärende över huvud taget slussas man i regel runt bland automatiska val och förinspelade röster via knapptryckningar i evigheter, innan den automatiska rösten beklagar att den inte kunde hjälpa till och avslutar samtalet. För att inte tala om handläggningstider. Jag är just nu mitt uppe i en immigrationsprocess där det enligt uppgift kan ta allt mellan 6 månader och 2 år innan jag får någon sorts besked.

När jag öppnade brevet från Skatteverket igår råkade jag sitta i bilen med en kompis, som sneglade på pappret i min hand och undrade: “Is that a real signature?” – för ja, föreläggandet var undertecknat av en riktig person. Och det är kanske en liten och obetydlig detalj, men sånt kan jag verkligen sakna här i de automatiserade myndigheternas högborg.

Publicerat den 30/8-2012 23:41 av i Amerika, Irritationsmoment
9 Kommentarer »

American healthcare

Min dag i sammanfattning:

Publicerat den 2/7-2012 21:01 av i Amerika, Irritationsmoment
10 Kommentarer »

Roadtrip till de krossade drömmarnas sjö

I söndags packade vi in oss elva personer i tre bilar och styrde kosan mot Salton Sea, som är Kaliforniens största sjö. Det blev en två dagars roadtrip fylld av kontraster, och varken ord eller bilder kommer nog ens i närheten av att beskriva upplevelsen. Men jag gör ett försök i alla fall.




Första dagen var nyårsdagen och alla var lite småtrötta från gårdagens festligheter, så vi kom inte iväg förrän på eftermiddagen. Vi körde i flera timmar genom milsvid öken och genom bergen för att komma till Slab City – en halvt övergiven squatter town dit folk åker för att campa och ta droger. När vi kom dit var det redan för mörkt för att se någonting, så vi bestämde oss lite spontant för att åka till Palm Springs över natten. Det innebar ytterligare ett par timmar i bilen, men det var helt klart värt det när vårt hotell visade sig vara rena lyxhotellet med utomhusjacuzzi och uppvärmd pool. Där satt vi i ångorna och drack champagne ungefär halva natten, innan vi gick upp till rummen och somnade.




Eftersom det nästa dag var högsommarvärme ute tog vi tillfället i akt och hängde vid poolen i ett par timmar innan vi orkade börja dagen på riktigt. Palm Springs ligger i öknen omgivet av höga berg och är ungefär raka motsatsen till Slab City. Hit åker de rika och berömda för att komma iväg från storstaden och relaxa. Ett ordentligt gruppfoto fick vi till i alla fall.






Med ytterligare ganska många mil bakom oss kom vi fram till Salton Sea. Ingen av oss hade varit där innan, men alla hade hört rykten om att det skulle lukta illa. Det var dock en underdrift. Hela kustlinjen var full av tusentals döda fiskar, och istället för sand upptäckte vi ganska snart att vi knallade runt på pulveriserade fiskskelett. Och stanken var därefter. Det är något så djupt sorgligt i att ha en fin villa med strandtomt, och så består hela stranden av djurkadaver.





Vi åkte vidare till Salton Sea Beach Marina, som en i sällskapet snabbt definierade som “one of the biggest physical manifestations of broken dreams in America”. Om strandvillorna med fisktomt på stället innan var sorgliga var det ändå ingenting jämfört med det här. Vi körde genom en trailerpark av nedgångna ruckel som mest påminde om en spökstad. En och annan hund sprang runt mellan husen, men vi såg knappt till en enda människa. Det finns många fattiga områden i Kalifornien, men jag har aldrig sett något som ens påminner om detta förut. Jag undrar fortfarande vad invånarna där har gjort för att förtjäna att bo i vad som bäst beskrivs som ett hellhole – i fallfärdiga trailers omgivna av öken och en sjö kantad av kilometervis med död, ruttnande fisk. Kontrasten från morgonen i Palm Springs kändes närmast surrealistisk.

När solen började gå ner åkte vi till närmaste casino en stund, och sen började den långa färden hemåt. Under de timmar det tog att komma tillbaka till San Diego igen körde vi uppför slingriga bergsvägar i beckmörker utan en enda annan bil i sikte på flera mil och drack öl och lyssnade på bluegrass. Om jag fick välja en enda sak att göra resten av livet ligger såna här roadtrips ganska bra till.

Publicerat den 3/1-2012 22:14 av i Amerika, Nattliga bravader, Resor
20 Kommentarer »

Länkkärlek

Det här inlägget av Nina Åkestam kan vara något av det roligaste jag har läst. Mest för att det verkligen är EXAKT så saker fungerar i USA. Eller icke-fungerar snarare. Det finns så många brister i det amerikanska systemet att folk helt enkelt får lov att hitta på egna lösningar och genvägar, och har man tur resulterar det ibland i såna här hejdlöst roliga blogginlägg.

Publicerat den 23/11-2011 12:43 av i Amerika, Länkkärlek
Inga kommentarer »

Och så San Francisco-bilderna

Det var kärlek vid första ögonkastet mellan mig och San Francisco, och jag vet inte hur många gånger under helgen jag seriöst har övervägt att faktiskt flytta dit. Om det inte vore för vädret, som för övrigt visade sig från sin allra bästa sida de två första dagarna, och från sin sämsta den sista dagen. Men två dagar med strålande solsken och en dag med regn känns ändå som ganska bra proportioner i en stad som inte direkt är känd för sitt behagliga klimat.

Som av en händelse råkade det vara fullt av svenskar i stan den här helgen, och det var trevligt att få bruka sitt modersmål för ovanlighetens skull.


Första natten sov vi i gästrummet i en kompis lyxvilla i Noe Valley. Där var backarna helt surrealistiskt branta. Träningsvärken efter att ha knallat upp och ner för ett par av dessa var inte nådig.


Vi gick runt i Dolores Park i morgonsolen och tittade på den fina utsikten över downtown.


Cable car! Fast en sån lyckades vi aldrig åka.


Sen mötte vi upp med Daniel och Emily som bor i SF, och Christian som precis som vi var på besök från San Diego den här helgen. Ner i tunnelbanan bar det. En rolig grej är att Isaiah aldrig hade åkt tunnelbana förut, alltså aldrig i hela sitt liv. Spännande värre.


Vi tog oss till Haight, som påminner väldigt mycket om Camden i London. Jag kände mig som hemma, med andra ord.


Vi gick hela Haight Street från början till slut, och eftersom det är en ganska lång gata tog det typ hela dagen och vi passerade en massa fina hus.


…och en massa fin gatukonst.


Nere på Market Street sprang vi in i San Francisco-filialen av Occupy Wall Street. De var dessvärre inte speciellt många, kanske runt 30 pers.


Nästa dag gjorde vi lite klassiska turistgrejer, som att åka över Golden Gate-bron, och köra nerför Lombard Street, samt sitta fast i trafiken i typ 4 timmar. San Francisco är verkligen inte byggt för biltrafik.


Av en händelse visade det sig att Daniel och Emil var på besök från Sverige just den här helgen. Vi hade egentligen planerat att ses i LA och San Diego någon vecka senare, men eftersom vi nu råkade vara i samma stad gick vi ut och blev kalasfulla på Lucky 13-baren.


Sista dagen regnade det exakt hela dagen. Det kändes liksom passande på något sätt med tanke på att jag var så bakfull att jag knappt kunde stå när jag vaknade, och sinnesstämningen matchade vädret. Men sen lyckades vi i alla fall knalla från pir 1 till pir 39 och ta färjan ut till Alcatraz. Sen åt vi italienskt i turisttäta Fisherman’s Wharf, och ett par timmar senare var det dags att åka hem till San Diego igen.

Vill ni se fler bilder än så får ni bli vän med mig på Facebook, för jag orkar inte lägga upp fler i bloggen. Jag hoppas i alla fall att det framgår att jag hade VÄRLDENS bästa helg och att jag lär åka tillbaka till San Francisco igen så snart jag bara kan.

Publicerat den 11/10-2011 23:04 av i Amerika, Livet är en fest, Nattliga bravader, Resande
21 Kommentarer »

I ♥ SF

Om ni undrar varför det har varit tyst här i ett par dagar så är det för att jag har varit i San Francisco sen i fredags och haft bättre saker för mig än att blogga. Vi kom hem sent igår kväll, och idag är jag helt överjordiskt sliten. Men det brukar bli så efter en helt överjordiskt bra helg. I väntan på att jag orkar gå igenom och redigera alla foton kan jag bjussa på en bild från Dolores Park i lördags. Den sammanfattar resan ganska bra.

Publicerat den 11/10-2011 9:33 av i Amerika, Livet är en fest, Resor
2 Kommentarer »

Havets nyckfullhet

Innan jag hade varit i Kalifornien för första gången hade jag en bild i huvudet av långa stränder, palmer och klarblå himmel. Och det finns det som bekant i överflöd här. Men jag var inte beredd på den svindlande vackra naturen även innanför kusten, och hur överväldigande det skulle vara att ta sig runt bland vingårdar och apelsinodlingar så högt uppe i bergen att man blir andfådd av luftomställningen. Att köra på små slingriga bergsstigar precis på kanten till ett sluttande stup, med enorma klippväggar som reser sig omkring en, och känna sig alldeles liten och ödmjuk inför naturens storslagenhet. Åh, för att inte tala om solnedgångarna.

Men nu svävar jag ut igen. Vad jag egentligen vill säga är att ibland dyker det upp ett tillfälligt naturfenomen som är så mäktigt att till och med bergsupplevelsen ligger i lä i jämförelse. Just nu pågår ett sådant, nämligen Red Tide. Det är en algblomning som gör att vågorna på stranden blir självlysande och neonblåa på kvällen, och står man på stranden efter solnedgången är det som att vara mitt i en science fiction-film, i ögonblicket innan hela jorden går under av ett radioaktivt virus. Det är Så. Himla. Ballt.


Bild från Surfer Magazine (och kolla filmen längst ner i den länkade artikeln!)

Publicerat den 7/10-2011 10:33 av i Amerika, Nära döden-upplevelser, Nattliga bravader
11 Kommentarer »

En liten fråga bara

Ni som inte bor i USA – vet ni vad som händer i New York just nu? Känner ni till att tusentals demonstranter sedan mitten av september har ockuperat Wall Street under mottot “The one thing we all have in common is that we are the 99% that will no longer tolerate the greed and corruption of the 1%”? Och att över sjuhundra personer har arresterats hittills?

Om ni gör det så blir jag glad. Här tigs det på ett högst oroväckande sätt nämligen ihjäl av massmedia.

Vilket inte helt osökt får mig att tänka på Gil Scott Herons gamla klassiker, The Revolution Will Not Be Televised:

Publicerat den 5/10-2011 11:45 av i Amerika
24 Kommentarer »

Nu tänkte jag dela med mig av en liten anekdot

I ganska många år har jag haft en kamera med mig var jag än gått, och dokumenterat precis allt jag gjort. Alla dessa foton finns sparade i pedantiskt märkta mappar på min hårddisk, och ibland kollar jag igenom arkiven för att till exempel komma ihåg vad jag gjorde på dagens datum under de senaste åren. Idag satt jag och bläddrade igenom gamla bilder och blev påmind om 26 september 2009, alltså idag för exakt två år sen.

Det var en lördag och jag hade satt mig på en Greyhound-buss för att åka på födelsedagsfest i Hollywood. Det här var innan jag träffade Isaiah – vi träffades ju genom att jag köpte en bil av honom, och innan dess körde jag runt i en riktig skrothög. Alltså – fick ta bussen. Bredvid mig satte sig ganska snart en man i 40-årsåldern, helt täckt i tatueringar, och det råkade bli så att vi satt och samtalade under hela den drygt 2 timmar långa bussresan.

Det visade sig att mannen, som kallade sig Cyko (uttalas som “psycho”), hade suttit i fängelse i 6 år och just blivit utsläppt samma morgon. Han hade kommit direkt från fängelset till Greyhound-bussen, och jag var den första person av kvinnligt kön han pratat med på flera år.

Efter en stund plockade Cyko fram en liten tygpåse han hade hängande runt halsen, och ur den lyfte han upp tre små ödlor. Han kallade dem Mommy, Daddy och Baby Lizard, men det är osäkert om de verkligen var släkt. Ödlorna var i alla fall tama och hur sociala som helst, och hade varit hans bästa vänner i fängelsecellen. Två av dem kröp upp i min hand och somnade genast. Det var en så himla märklig grej, att sitta på en skabbig buss till LA och småprata med en äkta gangster med gängtatueringar och tre tama ödlor runt halsen.

När han skulle kliva av bussen insisterade han på att få ge mig en kyss. Normalt sett brukar jag inte kyssa främlingar på bussar, men i Cykos fall gjorde jag ett undantag. Han hade trots allt inte träffat en kvinna på 6 år.

Publicerat den 26/9-2011 20:31 av i Amerika, Vardagsanekdoter
18 Kommentarer »

Med skrattet i halsgropen

USA är ett fascinerande land att bo i, på gott och ont. Jag förvånas ofta av den generella världsfrånvändheten hos många amerikaner – att folk på fullaste allvar ser USA som en föredömlig demokrati, och ett land i främsta utvecklingsledet både ekonomiskt, tekniskt och intellektuellt. Amerikaners obevekliga tro på sig själva som världens ledande stormakt – trots så uppenbara brister som ett sjukvårdssystem helt åt helvete, en rad krigstokiga presidenter i bagaget, och en ekonomi helt körd i botten – skulle kunna uppfattas som ett skämt. Men skrattet fastnar i halsgropen.

Igår avrättades dödsdömde Troy Davis, trots att majoriteten av vittnena har dragit tillbaka sina vittnesmål, och trots att den tekniska bevisföringen är minst sagt bristfällig.

Den här veckan upphävs dessutom den 18 år gamla “Don’t ask, don’t tell”-policyn, som förbjuder homosexuella militärer att vara öppna med sin läggning.

Ett steg framåt, och ett steg tillbaka. Det som gör mig mest illa till mods är hur enkelt det är i det här landet att frånta människor deras fundamentala rättigheter. Burgschki skriver vettigt om det förnuftsvidriga i att döma folk till döden. Och Linnéa i USA sätter fingret på hur absurd “Don’t ask, don’t tell”-policyn verkligen är. Läs!

Publicerat den 22/9-2011 9:18 av i Amerika, Länkkärlek
10 Kommentarer »

Garage sale

Något av det mest amerikanska jag vet är fenomenet med garage sales och yard sales. Varje lördag- och söndagmorgon fylls precis alla villaområden i suburbia med skyltar och pilar som pekar ut vilka hus som säljer sina gamla prylar just den här helgen. Det är som en geografiskt utspridd jätteloppis, och ofta koordinerar grannhus sina försäljningar med varandra för att dra mer folk. Vi stannar vid garage sales ibland och oftast är det mest skräp till salu, men det går att fynda. Vi hittade till exempel vårt kromkantade diner table med tillhörande stolar i röd vinyl från 50-talet på en garage sale av en ren slump.

Den här helgen var det vår tur att göra oss av med gammalt skräp. Vi drog alltså ihop en yard sale i Isaiahs mammas trädgård, som redan var full av dammiga prylar i överflöd. Och folk kom i horder, fyllde bilen, åkte hem och tömde den – och kom tillbaka och fyllde upp den igen. Vi sålde grejer för över 800 dollar sammanlagt. Inte så illa, med tanke på att det mest var sånt vi annars hade skänkt bort eller slängt, och med tanke på att det mesta gick för runt 5 dollar styck.

Publicerat den 7/8-2011 17:39 av i Amerika, Vardagsanekdoter
5 Kommentarer »

Carmageddon

En av många anledningar till att jag flyttade till San Diego istället för det kanske mer självklara Los Angeles är trafiksituationen. Det GÅR liksom inte att köra bil i LA, det är så sjukt mycket trafik exakt överallt och exakt varje tid på dygnet, och jag har noll tålamod för bilköer. Funderar man på att ge sig ut på de största motorvägarna under rusningstrafik kan man lika gärna parkera bilen och promenera istället.

En av de mest vältrafikerade vägarna är I-405 som går parallellt med kusten i västra LA, där enligt uppgift 281 000 bilar färdas varje dag. Nu på lördag kommer en sträcka av 405:an att stängas ner under drygt två dygn, vilket garanterat kommer att innebära katastrof för den redan domedagsliknande trafiksituationen i LA. Nyhetsmedierna har tagit vara på tabloidaspekten och döpt det beräknade kaoset till Carmageddon. (“The mother of all traffic jams” är ett annat fint citat från den länkade artikeln.)

Man kan ju göra som flygbolaget JetBlue och erbjuda en 4 dollars flygresa över 405:an till kusten från mer centrala delar av Los Angeles. Eller så kan man helt enkelt stanna hemma i en helg. Själv har jag nog aldrig varit nöjdare med att inte bo i LA.

Publicerat den 14/7-2011 21:37 av i Amerika
6 Kommentarer »

Fjärde juli

Igår var det 4th of July, även känt som ‘Merica Day (bör uttalas med sydstatsaccent). Jag är våldsamt ointresserad av högtiden som sådan, men att vi var lediga på en måndag fick vi ju i alla fall lov att fira. Det blev BBQ med ett par vänner hemma hos oss, och sen vidare till Del Mar Fair för att titta på fyrverkerierna. Lite så här såg det ut:


Vi upptäckte till vår förvåning att vårt limeträd inte alls är ett limeträd, utan ett citronträd. Vi har alltså i ett par månaders tid ätit omogna citroner under föreställningen att de var limefrukter. Känns ju lagom intelligent.


I centrum för grillfesten var förstås maten. Vi var fem personer, men åt för åtminstone tio. Vegogrillspett, hamburgare, färska jordgubbar, potatissallad, bröd, ost, fruktsallad, majskolvar… Ni hör ju!


Fyrverkerierna var fina, men jag kan inte låta bli att tycka synd om alla stackars hundar och katter som ligger hemma med dödsångest när hela himlen plötsligt exloderar. Och jag förstår dem.


Vi avslutade kvällen med att titta på Cash’d Out som av en händelse spelade på Del Mar Fair den här kvällen. De är ett rätt välkänt Johnny Cash-coverband med en sångare som låter EXAKT som Mr Cash himself. Alltså, EXAKT.

Publicerat den 5/7-2011 10:26 av i Amerika, Livet är en fest
4 Kommentarer »

Up in smoke…

Som ni kanske vet var det häromdagen Election Day i USA. Här i Kalifornien var Proposition 19 en av de mest omtalade frågorna på tapeten – det vill säga folkomröstning om legalisering av marijuana. Gräs är stort här, kanske större än någon annanstans i världen. Alla jag har pratat med om Prop 19 (och i min eklektiska bekantskapskrets finns det både demokrater och republikaner, kristna, satanister, potheads, straight edgare, marinsoldater, träskpunkare och okategoriserbara) har varit för en legalisering. Alla, utan undantag. Vare sig de röker på eller inte. Jag tillhör den senare kategorin – icke-användare för legalisering. Som jag ser det finns det bara fördelar: avkriminalisering av typ halva Kaliforniens befolkning och omfördelning av polisresurser, välbehövlig ökning i statlig inkomst från taxering av marijuana-försäljningen, vissa käppar i hjulet för mexikanska drogkarteller och så vidare. Jag tror dessutom inte på Prop 19-motståndarnas svartmålning av weed som en gateway drug till heroin – det är i så fall snarare det faktum att det är olagligt som leder lättpåverkade dumskallar in på fel bana.

Men i alla fall. Nu gick Prop 19 inte igenom (på sifforna 54% emot och 46% för). Och jag kan inte låta bli att tänka att hade det varit folkomröstning om legalisering av vilken annan olaglig substans eller aktivitet som helst så hade förespråkarna gjort allt i sin makt för att få det att gå igenom. Det stora problemet med stoners är ju dock det här med mañana-mentaliteten. Vem vill gå och rösta när man kan sitta hemma och röka en till joint?   

Publicerat den 6/11-2010 12:51 av i Amerika
5 Kommentarer »

Värmechock

Nu, hörrni, är det sommar på riktigt. Jag hade tänkt skriva något vettigt, men med 35 grader i skuggan och ingen AC funkar inte hjärnan riktigt som den ska. Återkommer möjligen efter solnedgången. 

Publicerat den 26/9-2010 15:51 av i Amerika, sommar
Inga kommentarer »

För min personliga säkerhet

Jag jobbar på ett stort, ljust kontor två kvarter från stranden. En hel vägg täcks av panoramafönster från golv till tak med utsikt över en park och en liten sjö, eller, lagun är kanske en mer korrekt term. Fint, i vilket fall som helst. Problemet är bara att den här parken allt som oftast är full av väldigt märkliga typer. Min kollega berättade att det var en prostituerad kvinna som höll till där för något år sen – hon drog tydligen in sina kunder i vassen. Annars sitter det ofta ungdomsgäng och uteliggare och super eller röker på i parken. Slagsmål är inte heller ovanliga.

Eftersom jag just nu är den enda som jobbar heltid här är jag ensam på kontoret från ungefär strax efter lunchtid till stängningsdags. Och av ovan nämnda anledningar ser jag till att låsa ytterdörren ner till gatan när de andra går hem. Ett par gånger i veckan kommer Fed-Ex och lämnar av paket, och vi har haft lite problem med att få deras leveranser just eftersom ytterdörren är låst. Men nu har jag och Fed-Ex-killen – som totalt respekterar mitt behov av personlig säkerhet – kommit på en lösning: en kod.

Han knackar helt enkelt ett visst antal gånger med en nyckel på dörren, som är en glasdörr, så nyckelknack låter helt annorlunda än handknack. Och då vet jag att jag kan gå ner och öppna utan att bli rånmördad på kuppen. Lite väl dramatiskt, kan man möjligen tycka. Men det är ett farligt land det här!

Publicerat den 16/9-2010 16:27 av i Amerika, Vardagsanekdoter
5 Kommentarer »

« Older Entries