Nära döden-upplevelser

En olycka kommer sällan ensam

July 27, 2011 /

På ett sätt kan jag tycka att det är skönt att all skit händer samtidigt, istället för utspritt över en längre tid. Samtidigt vet jag inte riktigt hur mycket mer jag orkar ta just nu. Igår var lite droppen som fick bägaren att rinna över. Jag var och red, och mitt i galoppen tappade Gidget fotfästet och liksom försvann under mig. Nästa sekund låg jag på marken i manegen och kunde inte andas eller röra min vänstra arm, höft eller fot. Nu sitter jag här med armen i en mitella och höften så mörbultad att jag knappt kan varken gå, stå eller ligga ner.

Jag har inte ramlat av en häst sen jag i 10-årsåldern blev avslängd av en bockande ponny med svanskotan före rakt in i ridhusväggen. Kunde inte gå på typ en vecka. Den här gången anar jag att det är snäppet värre, eftersom läkaren på vårdcentralen jag just kom hem från hintade om att det förmodligen kommer göra ännu mer ont under de kommande veckorna. Hon skrev i alla fall ut Vicodin åt mig, det vill säga narkotikaklassade värktabletter så starka att jag räknar med att bli i det närmaste medvetslös av dem. Vilket jag kan behöva eftersom jag inte sov en blund inatt.

Nu håller vi tummarna för att det här har gått över om två veckor. Har nämligen ingen som helst lust att sitta på ett flygplan i 16 timmar med vänstra halvan av kroppen helt immobiliserad.

0 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *