• Det ofattbara,  Nära döden-upplevelser

    Apokalypsen är nära

    Jag är nyfiken på situationen i Sverige just nu. Känns det som att coronaviruset påverkar det dagliga livet? Här har det helt klart blivit mycket värre bara de senaste dagarna. Man vet att det är en allvarlig situation när Disneyland stänger ner och NBA ställer in hela sin säsong. 

    Jag känner mig tacksam över att jag redan jobbar hemifrån och inte har behövt ändra speciellt mycket i mina egna rutiner. Jag är dessutom förkyld och det har regnat i flera dagar (det känns alltid som att apokalypsen är nära när det regnar så här mycket i San Diego), så “social distancing” är väldigt lätt för mig personligen just nu. Jag bor ensam och går ändå ingenstans. Men läser om restauranger och butiker som måste stänga pga inga kunder, och tänker mycket på hur hårt detta drabbar de som redan har det allra sämst. De som inte har möjlighet att jobba eller plugga hemifrån, inte har sjukförsäkring och/eller inte har råd att ta ledigt från jobbet när de är sjuka.

    Det har ju blivit jävligt tydligt de senaste dagarna vilket skitland USA är på många sätt. I andra länder går det i alla fall att testa sig för viruset, men det finns inga tester här. Och skulle det finnas har jag läst om folk som har fått betala flera tusen kronor bara för själva testet. Det finns inte heller någon lagstadgad betalt sjukledighet, så folk riskerar att förlora sin inkomst om de blir sjuka.

    Det som gör mig mer rädd än något annat just nu är att den person som är ytterst ansvarig för att situationen inte förvärras här är Donald fucking Trump, den absolut sämsta möjliga personen att ha något som helst sorts ansvar för liv och död. Anna-Lena kommenterade så här på mitt förra inlägg:

    “Vad som är lite oroande tycker jag är ju USA. Hur kan den endast vara typ 1400 smittade i ett land med 365 miljoner människor? Och dessutom där en stor del av befolkningen kommer från Kina? Tror att Trump vill säkra sin plats som president och gå därför inte ut med alla siffror… mörkertalet måste vara enormt!”

    Och så är det ju, Trump har sagt offentligt att han inte vill ha “dåliga siffror”, och eftersom det knappt går att testa sig är det helt omöjligt att veta exakt hur många som egentligen är smittade. Kul även att vi har en president som bara ljuger hela tiden och inte har någon koll på något.

    Aja, nu babblar jag bara på, men jag känner att jag måste skriva av mig. Har ett ångestfladder innanför bröstet som jag aktivt försöker trycka tillbaka genom att tänka rationella tankar. Jag brukar inte vara en sån som faller offer för masshysteri, men det är svårt just nu. Gick precis och köpte hostmedicin på Target och alla hyllor för toapapper, handsprit och desinfektionsmedel var helt tomma. Jag har allt jag behöver för att klara mig i minst två veckor utan att behöva lämna huset, men lider verkligen med de som behöver saker de inte kan få tag på just nu. 

    Hur har ni det i Sverige? 

  • Äventyr,  Nära döden-upplevelser

    Nära döden-upplevelser och solnedgångar i öknen

    Nu blir det mycket offroadande på bloggen, ni får ursäkta. Är bara så glad att jag har hittat en hobby som kombinerar två av mina favoritgrejer: köra motorcykel och att vara i öknen. Gjorde båda två den här helgen, och fick dessutom uppleva något av det läskigaste jag någonsin varit med om. Vi tar det från början.

    I lördags var vi ett gäng som åkte till Ocotillo Wells (mitt ute i ingenstans, typ två timmar rakt ut i öknen från San Diego) för att campa. Alla hade med sig sina minsta hojar.

    Här är till exempel Tasha på sin pyttelilla Honda Trail 70. Och kolla solnedgången? Anledning #18792 till att jag älskar öknen.

    Så här såg det ut åt andra hållet, som att himlen stod i brand. Och här är för övrigt mitt nya tält som jag köpte speciellt för detta tillfälle. P fick mitt gamla i separationen. Hade även skaffat mig en stor uppblåsbar madrass som verkligen var en game changer. Jag brukar inte gilla att campa eftersom jag alltid sover kasst i tält. Det beror nog dock mest på att jag mest brukar köra motorcykelcamping och då kan man inte ta med så mycket grejer, bara vad som får plats på hojen. Nu körde vi truck ut och jag hade med kudde, madrass och en extra filt. Sov PRIMA. 

    Nästa morgon dök det upp mer folk med fler fordon, och det här finfina gänget turades om att köra runt och testa på det som fanns tillgängligt. 

    Efter lunch tog vi ut alla fyrhjulsdrivna fordon på en ökentur. Ocotillo Wells är ett så kallat OHV-område. OHV står för off-highway vehicle, så såna här områden är alltså till för folk som vill ut och köra offroad. Ocotillo Wells är runt 350 kvadratkilometer stort, och fullt av kullar och sand och hopp och annat roligt.

    Nu till det läskiga som hände. Efter att den här bilden togs började vi köra tillbaka till vår campingplats. Hela gänget var uppdelade på fyra olika fyrhjulsdrivna fordon, förutom en snubbes 12-åriga son som körde sin dirtbike. Ingen såg vad som hände, men på något sätt lyckades 12-åringen krascha sin hoj. Jag och A var först på plats, vi såg honom ligga orörlig vid sidan av vägen och sprang fram för att kolla så att han andades. Jag trodde på riktigt att han hade dött, att vi skulle komma fram till någons döda barn. Det var så sjukt. jävla. läskigt. Killen var medvetslös men när vi vände på honom för att kolla hans puls hörde vi att han andades. 

    Vi ringde 911 och under tiden började killen vakna till. Han blödde från näsan och hade svårt att prata, men visade att han ville att vi skulle ta av honom hjälmen. De flesta som kör motorcykel vet att om någon har varit med om en olycka ska man aldrig ta av dem hjälmen, det kan göra mycket större skada, speciellt om de har skadat ryggraden eller nacken. Men killen kunde röra på nacken så vi tog av hjälmen så försiktigt vi kunde. Sen satt jag bredvid honom och höll honom i handen och pratade med honom, han förstod inte alls vad som pågick.  

    Eftersom vi var mitt ute i öknen gick det inte att få dit en vanlig ambulans, så de kom och hämtade upp honom i ambulanshelikopter. Jag ville gråta hela tiden för att det var så hemskt, men höll mig lugn för killens skull. Vi fick veta nästa dag att han hade klarat sig undan med en hjärnskakning TACK OCH FUCKING LOV. All hans säkerhetsutrustning hade spruckit i kraschen, inklusive hjälmen och stövlarna, men den räddade garanterat hans liv och ben. 

    Jag hatar att känna mig hjälplös, så nu tänkte jag försöka hitta någon sorts kurs att gå i första hjälpen och allmän krisberedskap. Hoppas såklart att detta aldrig händer igen, men eftersom typ alla mina hobbies är farliga kan det verkligen inte skada att vara bättre förberedd i fall att. 

    En sjuk grej: om man inte har speciell ambulanshelikopterförsäkring så kan en sån här resa kosta flera hundra tusen kronor (!) i USA. Så inte nog med att man behöver oroa sig över sina skador, man får dessutom en räkning som de flesta aldrig kommer ha råd att betala. Det här landet alltså. 

    Det här var i alla fall en väldigt traumatisk upplevelse för alla inblandade, inte minst för killens pappa som inte heller verkade fatta vad som hände. När vi andra hade lugnat ner oss en smula åkte vi hemåt igen. Precis i lagom tid för en till ökensolnedgång. 

  • Nära döden-upplevelser,  Vardagsanekdoter

    Ett dödsfall, två möten, en ridlektion och en massa rök

    Har haft en väldigt… intensiv dag. På gott och ont. Men mest ont. Detta hände, i kronologisk ordning:

    Det började i morse med att jag fick veta att min tandläkare har dött. Det här är kanske inte en sån grej som de flesta blir speciellt påverkade av, men jag har tandställning och är på ortodontin flera gånger i månaden. Och jag tyckte mycket om min tandläkare. Han var ung dessutom, skulle gissa på 45-årsåldern. Jag blev väldigt ledsen av den här nyheten och vill bara gråta medan jag skriver detta. 

    Samma morgon hade jag två viktiga möten på jobbet, varav det första var en presentation inför halva företaget som jag och min chef höll i och som vi hade jobbat på den senaste veckan. Jag hatar att prata inför folk och var ganska nervös. Men det hjälper när det är videosamtal och man kan sitta hemma i pyjamasbyxor med en hund i knät medan man pratar.

    Efter det andra mötet hann jag precis slänga i mig en snabblunch innan det var dags för den här veckans ridlektion. Tog hojen ner till stallet som ligger precis norr om gränsen till Mexiko. Att köra motorcykel är det bästa sättet jag vet att skingra tankarna, vilket jag behövde efter den här morgonen. Att få umgås med hästar hjälper också.

    Sen hann jag precis hem och sätta mig vid datorn igen innan Paul och jag kände lukten av rök och hörde ett tjutande brandlarm utifrån någonstans. Så vi sprang ut och såg en massa rök komma från vår närmaste grannes hus. Det här är samma granne som vi trodde hade dött för bara någon vecka sen, dvs den väldigt gamla damen som bor ensam med sin hund i huset bredvid vårt. En kvinna som var ute och joggade hade redan ringt 911, så Paul och jag fick ta hand om grannen och hennes hund medan vi väntade på brandkåren. 

    Några av er kanske minns att lägenheten ovanför min brann ner för 6 år sen, vilket är något av det mest traumatiska jag har varit med om. Nu fick jag flashbacks till hur jävla läskigt det var att sitta på trottoaren utanför och se ens hus stå i lågor och känna sig helt hjälplös.

    Som tur var var det bara rök och ingen eld den här gången. Grannen hade försökt stänga av sin ugn utan att lyckas, och sen kunde hon inte öppna den. Det kunde inte brandkåren heller, så de fick ha sönder ugnen och slänga hela spisen efteråt. Det gick i alla fall att gå tillbaka in efter att brandmännen hade fått ut all rök, även om röklukten nog kommer sitta i ett bra tag framöver. Vet av egen erfarenhet hur svårt det är att bli av med röklukt. 

    Ja. Det var den väldigt intensiva onsdagen det. Jag behöver en drink.

  • Nära döden-upplevelser,  Uncategorized

    Den sjukaste grejen som hände idag

    Sitter i vår stuga i Big Bear just nu. Det snöar ute men vi har en utomhusjacuzzi på uppvärmning så snart bär det nog av ut i kylan.

    Måste ändå skriva något om en grej som hände idag när vi stod i kö till en lift uppe på berget. En liten flicka, kanske 4-5 år gammal, föll ur en sittlift. Skidläraren som satt i liften med henne lyckades hålla fast i henne i flera minuter tills en massa personer sprang dit och ställde sig under liften. Till slut kom de med ett nät som flickan släpptes ned i, med skidor och allt. Vet inte om det framgår från bilderna, men det var ett ganska långt fall.

    Det var så läskigt, jag har aldrig sett något liknande. Den lilla flickan grät när de bar bort henne och jag kan tänka mig att det är en skidlärares värsta mardröm. Den ungen lär aldrig vilja åka skidor igen.

  • Äventyr,  Nära döden-upplevelser,  Resor

    Fångad av en stormvind

    Jag är hemma från Mexiko igen, en dag senare än planerat. Åh herregud vilket äventyr det var att försöka ta sig hem. Vi hann köra ca fyra mil igår (av de planerade 40) innan vi hamnade mitt i en fullskalig ökenstorm. Jag har kört hoj genom snö, hagel, ösregn, you name it, men vind är det helt klart värsta väderfenomenet när man bara har två hjul. Och det här var den kraftigaste vinden jag någonsin kört i.

    Det blåste så hårt från sidan att våra motorcyklar nästan var parallella med marken. När vi kom fram till en militär kontrollstation och var tvungna att stanna så var min hoj nära på att blåsa omkull flera gånger, det tog hela min benstyrka för att hålla den upprätt. Det blåste stora grenar och gamla däck över hela vägen. Och eftersom vi var mitt i öknen gick det knappt att se något pga all sand som vinden piskade runt. Det gick liksom inte att fortsätta köra, det hade varit helt livsfarligt. Plus att det enligt uppgift snöade (!) i Kalifornien precis på andra sidan gränsen. Så vi vände om och åkte de fyra milen tillbaka till San Felipe där det var soligt och vindstilla. Tog in på ett hotell och tillbringade resten av dagen på stranden. Jag antar att det hade kunnat vara värre.

    Det här är för övrigt andra gången på mindre än två månader som Katie och jag har blivit ofrivilligt strandade i Mexiko en natt. Samma sak hände när vi skulle flyga hem från Guatemala i december och Tijuanas flygplats var stängd pga dimma. 

    Nu måste jag gå och lägga mig, men ett ordentligt inlägg med bilder från Mexiko kommer snart!

  • Irritationsmoment,  Nära döden-upplevelser

    Aghhggkknrhshh folk som kör som idioter

    På väg hem från jobbet idag var jag och min bil extremt nära på att bli påkörda av en annan bil (long story short: jag körde i filen längst till vänster på en trefilig enkelriktad gata när en bil i mittfilen försökte svänga vänster över två filer. Hade jag inte tvärbromsat och lagt mig på tutan hade bilen kört rakt in i mig. Nu stannade den istället med ca 1 centimeters marginal).

    Vid det här laget var jag dock fortfarande osäker på om jag hade blivit påkörd eller inte – det lät som en mindre kollision, men det kunde lika gärna ha varit något annat, typ ljudet från den andra bilens bromsar eller alla mina grejer som flög ner på golvet från passagerarsätet när jag tvärnitade.

    Så jag följde helt enkelt efter bilen som nästan hade krockat med mig tills den körde in på en parkeringsplats och parkerade. Alltså, jag vill påpeka att jag är ganska konflikträdd och helst undviker konfrontationer, men den här situationen gjorde mig så jäkla arg. Det finns få saker som gör mig så förbannad som folk som är ouppmärksamma i trafiken. Kanske framför allt för att jag och så många jag bryr mig om kör hoj, och då kan det ganska lätt handla om liv och död när bilförare inte är uppmärksamma.

    Så jag gick helt enkelt fram till damen som körde bilen och skällde ut henne, sen tog jag för säkerhets skull ett foto på hennes registreringsskylt och gick tillbaka till min bil. Damen var ganska ursäktande, men hennes dotter som var i 20-årsåldern och var med i bilen blev skitsur när jag fotade regplåten, så det hela urartade till ett ganska ordentligt bråk. Damen hotade med att ringa polisen (oklart varför, med tanke på att hon hade gjort en olaglig vänstersväng och nästan orsakat en krock, medan jag inte gjort något olagligt alls), medan jag skrek något jag inte minns tillbaka och sen körde därifrån.

    Sen var jag så arg att jag skakade hela vägen hem. Vad är det för FEL på folk? Hur tänker man om man först kör som en idiot och nästan orsakar en krock, och sen börjar hota personen man nästan har kört på? Vill verkligen veta.

    Aja. Nu när jag har fått ventilera kan jag kanske släppa detta. Tack för att ni lyssnade.

    beyonce2

    Tacksam att jag och Beyoncé klarade oss helskinnade ur detta.

  • Nära döden-upplevelser

    Århundradets storm

    Den där stormen jag nämnde i förra inlägget? Den heter Lucifer och ska tydligen bli den största stormen på 20 år. Både Paul och jag blev hemskickade från jobbet tidigt pga stormen – det väntas bli massiva översvämningar och strömavbrott, och det är helt klart en dålig idé att ge sig ut på motorvägarna i det vädret.

    Redan på väg hem vid 14-tiden blåste det så mycket att jag var rädd att min nya bil skulle repas av allt skräp som flög omkring på gatorna (ni vet, prioriteringar), och på nyheterna varnar de för att parkera under träd eftersom de kan blåsa omkull. Nu sitter vi i vardagsrummet och funderar på om vi borde gå ut och spänna fast saker som kan blåsa iväg eller göra skada på huset, typ våra utemöbler. Men vi går helst inte utanför dörren just nu. 

    Det blåser redan så att hela vårt hus skakar, och det har liksom inte ens börjat storma på riktigt ännu? Det känns som det kommer bli en lång natt.

  • Irritationsmoment,  Nära döden-upplevelser

    Varför jag inte kan bo i Sverige

    rain

    En av de stora anledningarna till att jag flyttade till södra Kalifornien för åttaochetthalvt år sen (och aldrig flyttade hem igen) var att jag var så trött på att behöva anpassa hela mitt liv efter dåligt väder. I San Diego kan man planera ett utomhusbröllop i slutet av oktober och veta att det med 99% sannolikhet kommer vara varmt och soligt. Inte för att jag personligen planerar några utomhusbröllop, men själva principen, att kunna göra upp planer utan att behöva oroa sig för att vädret ska förstöra allt, det är fint.

    Men nu. Nu bara regnar och regnar det. I flera veckor har det hållit på, nästan utan uppehåll. Jag får panik av detta, vill liksom bara ställa mig på gatan och skrika att jag har flyttat över halva jorden för att slippa regn och att jag betalar asmycket i “sunshine tax” för att bo här och nu får vädret faktiskt ta och skärpa sig. Men jag fattar att det är bortskämt och inte så konstruktivt. Och jag fattar också att regn i San Diego bara är en försmak av vad som komma skall med ett gäng klimatförnekare vid rodret i världens största ekonomiska stormakt.

    Antar att det är dags att köpa ett paraply.

    rain2

  • Äventyr,  Nära döden-upplevelser,  Resor

    Överleva bungee jump i Costa Rica – check!

    Hemma från Costa Rica igen och lite småstressad eftersom jag åker till Joshua Tree om två dagar. Det var en helt fantastisk resa, men jag har inte riktigt tid att redigera några bilder innan jag sticker iväg igen. Så jag tänkte att vi under tiden kunde ta en titt på det absolut bästa på hela resan, nämligen när jag hoppade Centralamerikas högsta bungee jump!

    Jag hade tid för hoppet klockan 8 på morgonen och det var ganska kallt och regnigt (det regnade varje dag medan vi var där, men det var ganska väntat eftersom oktober är den värsta regnmånaden i Costa Rica). Det här stället låg i Monteverde som är känt för sina “cloud forests” – så det är tydligen alltid mer eller mindre molnigt där.

    Jag fick ta på mig ett sele, och sen åkte jag och två instruktörer ut på en linbana som bestod av en öppen plattform på vajrar 143 meter ovanför en dal med regnskog och åker. Det var sjukt vackert men ganska skakigt och läskigt.

    Så här såg det ut. Om ni orkar ta er ända till slutet på videon så får ni se en regnbåge.

    Det här var kanske det coolaste jag någonsin gjort. Direkt när de hissade upp mig igen ville jag hoppa en gång till, och jag kunde liksom inte sluta le på flera timmar eftersom jag var så hög på adrenalin. Nu planerar jag redan nästa semester till något ställe där det går att hoppa bungee jump!

    Stacey kollade på från en utsiktsplats från sidan och filmade hela grejen på min mobil. Det är ganska molnigt men går ändå att se ungefär hur högt det var?

  • Nära döden-upplevelser

    Then the earth shook and quaked

    destroythefuture

    Små jordbävningar är vardagsmat i Kalifornien. Jag brukar aldrig ens känna av dem, utan får oftast reda på att det har varit jordbävning genom folks facebookuppdateringar. Det enda större skalvet jag har känt var för ungefär 6 år sen. Jag låg vid poolen och halvsov när min stol plötsligt började skaka. Det bildades vågor i poolen och jag förstod först inte vad det var som hände. Skakandet pågick i alla fall i ett par minuter. Sån knäpp känsla.

    Inatt hade vi tydligen en liknande jordbävning här i södra Kalifornien, 5.2 på Richterskalan. Jag sov mig igenom all action, men många av mina vänner och kollegor vaknade av att deras hus skakade mitt i natten.

    Ändå lite läskigt att tänka att jag inte vaknade av en stor jordbävning? Börjar tvivla på min förmåga att överleva zombieapokalypsen med den självbevarelsedriften.

    (Tror att jag ska börja med obehagliga bibelcitat som bloggrubriker oftare, känns tungt och domedagsaktigt.)