Idag. Strax efter klockan 17 ser jag rök komma in genom taket i mitt badrum, och när jag öppnar ytterdörren skriker mina grannar åt mig att ta mig ut, att lägenheten ovanför brinner. Jag springer tillbaka in i lägenheten, inte en chans att jag lämnar mina katter, och hittar bara en av transportburarna och blir tvungen att stoppa den andra katten i en resväska, vad ska jag göra? mitt hus brinner, och kastar ett par andra saker i en ryggsäck – mobil, kamera, necessär, det finns ingen logik, bara instinkt – och springer ut.

Det kommer lågor ur lägenheten rakt ovanför min, och rök och det är brandmän och poliser och Röda Korset är där och vi får filtar och nyheterna kommer och filmar och försöker intervjua oss, men min grannes djur är fortfarande i lägenheten som brinner och ett par av killarna klättrar upp på balkongen och lyckas rädda tre hundar. En hund (världens finaste, snällaste, lugnaste pitbull) och en katt klarar sig inte och vi sitter minst sju personer tätt intill varandra på trottoaren och gråter, under Röda Korsets filtar.

Jag är fortfarande i chock, pendlar mellan skratt och gråt och vet inte när (eller om) jag kan flytta in i min lägenhet igen. Läser nyhetsartiklar om branden i mitt (mitt!) hus och trots att jag suttit på gatan utanför i flera timmar och sett det på plats är det ett hårt slag i magen.

Jag kan inte samla mina tankar, skriver mer senare. Jag och mina katter mår bra, och försöker uppskatta att det under omständigheterna kunde ha varit så himla mycket värre.