Igår var vi på Pauls 20-åriga high school-reunion. Han tog studenten 1998 i Palmdale norr om LA, men av någon anledning hade alla röstat på att ha återföreningen i San Diego. Passade oss perfekt!

Kvällen började dock med lite drama: Vår närmsta granne, Anne, är en väldigt skröplig dam i 90-årsåldern som bor ensam med sin hund. Igår när vi var på väg att åka hemifrån hörde vi hunden skälla oavbrutet, vilket är ovanligt, så vi gick över till Annes hus för att kolla så att allt var ok. Eftersom Anne älskar Paul fick han uppdraget att knacka på. Han ropade hennes namn utan att få något svar. Så han öppnade dörren, som var olåst, och klev in. Ropade hennes namn igen utan att få svar.

Vid det här laget började vi bli lite oroliga. Det är inte likt Anne att gå iväg någonstans och lämna dörren olåst, och dessutom inte ta med sig hunden. 

Hennes sovrumsdörr var stängd och varken Paul eller jag vågade öppna den. Så vi gick hem till Shelly, en annan av våra grannar, som är lite som kvarterets mamma. Hon känner alla och har koll på allt som händer. Shelly följde med oss tillbaka till Annes hus, och sen stod vi alla tre i hennes vardagsrum och andades i fyrkant. Shelly berättade att hon bara hade hittat en död person tidigare, och det var hennes pojkvän. Hon bad en liten bön om att inte behöva hitta en till. 

Och precis när vi var på väg att öppna dörren hörde vi en annan granne utanför. Hon klev in med en bebis på höften och berättade att hennes man hade sett Anne gå förbi deras hus bara en kvart tidigare. Så vi öppnade sovrumsdörren bara för att dubbelkolla, och rummet var tomt. Anne var inte hemma. Hon hade bara gått iväg någonstans och glömt att låsa dörren.

Det var en sån sjuk lättnad, ni fattar inte. Paul och jag är Annes närmaste grannar, och hon är verkligen gammal och inte i så himla bra skick, så vi hade redan börjat förbereda oss mentalt på att något sånt här skulle kunna hända. Tack och lov att det var falskt alarm den här gången. 

Ja, och sen åkte vi alltså till Pauls high school-reunion. Det var strandtema, så vi hade våra bästa Hawaiiskjortor på oss. En rolig grej var att typ 7 olika personer som jag aldrig hade träffat tidigare kom fram till mig och sa att de följer mina och Pauls äventyr på Facebook och Instagram. Vi var eventuellt även det enda paret där utan barn. Jag glömmer ibland att vi inte lever ett “traditionellt” vuxenliv. 

Sen var det en kvinna som gick runt och skällde ut alla som hade varit elaka mot henne i high school, innan hon stormade ut och försvann. You go girl!