Jag och min kille har som gemensamt helgintresse att gå på husvisningar, trots att vi inte har några direkta planer på att flytta eller köpa hus. Jag ÄLSKAR att titta på hus och se hur folk bor, och se hur hus man har sett utifrån ser ut på insidan, och på helgerna brukar det vara öppna hus lite överallt. Så vi brukar helt enkelt promenera runt i North Park, där vi bor, och kliva in på alla öppna hus vi hittar.

Igår upptäckte vi att ett av våra favorithus i hela North Park plötsligt var till salu, så vi kunde såklart inte låta bli att gå in och titta.

Och alltså. Det var kanske det finaste någonsin. Ganska mycket över vår prisklass om vi nu hade varit i köptagen, men ändå. Det perfekta huset.

Jag har egentligen aldrig sett mig själv som husägare—bara en sån sak som att jag har flyttat 9 gånger på 6 år talar liksom emot det rimliga i att köpa en bostad som man sen förväntas bo i typ för alltid. Men på senaste tiden har jag börjat tänka om. Om inte annat är det en vettig investering, och om jag köper inom de närmaste 7 åren eller så bör jag ha ett lån som är avbetalat lagom till att jag pensionerar mig, vilket innebär gratis hyra på äldre dagar. (Liten instickare här: jag fick nyligen veta att man inte behöver ammortera bostadslån i Sverige!? Är fortfarande i lite chock över detta.) Dessutom känns det så himla dumt att betala en massa hyra varje månad som antagligen går till att betala av hyresvärdens bostadslån, när jag kunde lägga de pengarna på att betala av mitt eget.

Det är väl inte riktigt aktuellt att gå och köpa hus just nu. Men om några år, kanske. Varken jag eller min kille vill ha barn, så vi tänker lite att den här DINK-livsstilen (Dual income, no kids) borde löna sig i framtiden. Fram tills dess fortsätter vi att gå på visningar och drömma om att en dag ha råd med något som det vi var och tittade på igår:

cooperst

cooperst2

cooperst3

cooperst4

Bilder lånade från Zillow.