Jag tänker ganska ofta på var jag hade varit idag om jag inte hade upptäckt feminismen. När jag var i 15-årsåldern var jag med och startade Pirata, ett feministiskt punkkollektiv i Stockholm. Vi satte upp punkspelningar med band med bara tjejer i, vilket var välbehövligt i en väldigt mansdominerad scen. Det var solidaritet och systerskap och revolutionsromantik och allmän pepp, och mina tonår hade varit så mycket svårare utan den här insikten: vi klarar oss utmärkt utan män.

Jag har feminismen att tacka för så mycket. Att jag sällan har tvivlat på att min åsikt räknas eller känt att mitt värde har suttit i min kropp eller mitt utseende, att jag förtjänar respekt och lika lön för lika arbete, att jag kan ta för mig och säga ifrån även i mansdominerade sammanhang, att jag har rätt att bestämma över min egen kropp. Även om det inte alltid är helt lätt i ett samhälle som aktivt arbetar för att trycka ner kvinnor och vända oss mot varandra.

Den här helgen var en bra påminnelse om varför vi fortsätter kämpa. Att marschera tillsammans med miljoner kvinnor över hela världen gav mig en sån himla kärleks- och energiboost. Vi är starkare tillsammans och vi behöver fortsätta stå på barrikaderna och göra våra röster hörda.

Igår skaffade jag mig en liten permanent påminnelse om att alltid ta striden. Att vara en nagel i ögat på patriarkatet. Den här helgen var bara början.

venustattoo