Jag tänker skriva om dels några kulturkrockar som jag upplevde medan vi var i Sverige, och dels om vad Paul tyckte om resan, men först känner jag att vi måste prata lite om hur mycket dyrare det är att bo i San Diego än i Stockholm.

Bostadsmarknaden är en sån grej man automatiskt pratar om ganska mycket när man bor i Kalifornien. Det är nämligen svindyrt att bo här. Att köpa hus är nästan omöjligt om man inte är rik eftersom man dels behöver lägga 20% i handpenning, och dels behöver amortera hela lånet inklusive ränta inom en viss tidsram (15-30 år beroende på vilken typ av lån man har). Och med helt orimliga bostadspriser (i vårt område kostar ett litet hus med två sovrum ofta närmare 7 miljoner kronor, och då ska man alltså lägga en handpenning på över en miljon) innebär det ofta en månadskostnad på över 30 000 kr i månaden.

Att hyra bostad är bara marginellt bättre. Nu är det visserligen lätt att få ett hyreskontrakt här, till skillnad från i Stockholm, så länge man har råd att betala hyran. Paul och jag betalar ca 12 000 kr i månaden för vårt lilla hus, vilket betraktas som väldigt billigt här. Vi har bara tur att vår hyresvärd inte verkar ha någon koll på marknaden, för de flesta av våra kompisar betalar ungefär dubbelt så mycket för hus eller lägenheter i ungefär samma storlek. Enligt den här sidan ligger medelhyran för en lägenhet i San Diego numera på drygt 17 000 kronor i månaden. 18 000 för en trea.

Som jag har uppfattat det skulle det vara helt orimligt att betala 18 000 kr i månaden i hyra med ett förstahandskontrakt i Stockholm. Jag kan förstås ha fel om detta? Men sånt här funderar jag i alla fall ganska mycket på. Att Paul och jag, som båda är över 30 och har stabila jobb med bra inkomster, antagligen aldrig kommer ha råd att köpa hus. Om vi inte flyttar från San Diego alltså.