Läste ut Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar igår kväll, och det var en sån enorm upplevelse. Hela boken var så sorglig och vacker och poetisk, och sen kom slutet som ett jäkla crescendo och gjorde mig helt andfådd.

Den handlar, lite förenklat, om en dystopisk framtid i Sverige där muslimer utmålas som svenska statens fiender efter ett islamistiskt terrorattentat i Göteborg, berättat genom två personers perspektiv: en ung tjej som var en av terroristerna och som har en mycket märklig historia, och ett författarjag som jag uppfattar som en fiktiv version av Johannes Anyuru själv.

Det är läskigt att läsa den här boken just nu, speciellt precis innan valår, eftersom det inte alls känns orimligt att det här verkligen kan hända i Sverige. Om SD får en majoritet i valet så känns steget liksom inte så långt till ett apartheidsamhälle byggt på “svenska värderingar”. Det är lite samma känsla som att läsa The Handmaid’s Tale i Trumps USA. Läskigt. Men viktigt.  

Min första tanke när jag slog ihop boken var i alla fall att bli ledsen över att Paul inte kan svenska eftersom det betyder att jag inte kan ge honom den här boken och säga LÄS DEN. Gav den 5/5 på Goodreads. (Har läst ovanligt många 5-poängare i år. Antingen har jag haft himla tur med bokval eller så har jag blivit en betydligt mer okritisk läsare på sistone.)