Om ni undrar varför det är så tyst här just nu så är det för att min hjärna går på högvarv genom att tänka denna enda tanke på repeat:

Om några decennier, när allt det som händer i USA just nu förhoppningsvis har förpassats till historieböckerna som skräckexempel i stil med Förintelsen, kommer jag då att kunna säga att jag var en av de som gjorde något för att stoppa det? Kommer jag att ha varit en av hjälparna?

Jag vill inte vakna upp en dag om 30 år och behöva erkänna att det var delvis mitt fel att flyktingbarn togs ifrån sina föräldrar och spärrades in under fängelseliknande förhållanden, eftersom jag inte gjorde tillräckligt mycket för att stoppa det. Jag vill inte titta tillbaka på mig själv under den här tiden som en person som bloggade om vardagligheter medan det otänkbara skedde precis utanför (bokstavligen: jag bor 15 minuter från den mexikanska gränsen).

Jag vill tro att om jag hade levt i Europa på 30-talet hade jag brutit lagen genom att gömma Anne Frank i mitt hus, inte följt lagen och rapporterat henne till nazisterna. Men nu händer det här, och är jag verkligen den personen? Vad gör jag? Skänker pengar till organisationer som kan hjälpa och delar inlägg på sociala medier, men är det tillräckligt?

Jag inser såklart att det inte är så här verkligheten fungerar, man kan ha flera tankar i huvudet samtidigt, och ingen ensam person kan lösa problemen på egen hand. Det går också att leva ett normalt liv samtidigt som man håller på att gå sönder inombords över världens orättvisor.

Det här blev ju ett väldigt navelskådande och dramatiskt inlägg. Jag vet inte om vi är på väg mot en ny förintelse. Men jag vet att det kommer att bli betydligt sämre innan det blir bättre igen. Och jag vill inte vara en i den tysta massan som bara låter det pågå.