Jag har känt så många tjejer genom åren som har en liksom ständigt pågående monolog om huruvida de borde klippa lugg eller inte. Ofta slutar det med att de klipper lugg, men sen låter den växa ut — och så börjar hela “borde jag klippa lugg?”-processen om igen.

För mig är det lite annorlunda. Jag har haft lugg så länge jag kan minnas. Minst 20 år. Jag har försökt låta den växa ut några gånger, men det funkar aldrig. Jag får spel på när luggen blir för lång och klipper av den igen. 

Luggen är även den enda delen av mitt hår jag aldrig skulle låta en frisör röra med sax. Klipper den själv hemma framför badrumsspegeln. 

Så om någon av mina kompisar frågar mig om de borde klippa lugg är mitt svar alltid, utan tvekan, JA. Lugg är den bästa frisyren.

För att illustrera mitt livslånga commitment till luggen kommer här en bild på mig från varje år sen 2000. 

2000: 13 år och högst upp i Empire State Building i New York med min syster Frida. Den här luggen var kanske inte så imponerande, men den är där i alla fall.

2001: Mitt första år på Hultsfredsfestivalen, med Anna och Daniella. (Eller var detta också 2000? Jag minns faktiskt inte.) Här hade jag dessutom fått tona håret svart, men det blev snarare grönt. Var extremt nöjd med detta. 

2002: Rosa hår och minilugg och jättepunk. Med min lillebror på landet.

2003: Vi hade precis startat Ausländer och skaffat replokal på ungdomsgården i Vällingby. Mellan förra fotot och detta hade jag även en kortlivad tuppkam.

2004: På punkfestivalen Wasted som det året hölls i Blackpool i England. Luggen going strong.

2005: Hittade knappt några bilder från det här året, men här är en selfie i alla fall. Gjorde en stiluppdatering från punkare till något Bettie Page-liknande det här året (var dock och kommer nog alltid vara punkare *i hjärtat*). 

2006: Bettie Page-looken togs till sin spets det här året när jag var med i en Bettie Page-look-alike-tävling (i en klänning jag hade sytt själv) på någon klubb i Stockholm. Hootchy Kootchy kanske? 

2007: Med Bella på Augustibuller. Den där blonda slingan i luggen blev lite av min signaturlook, även om jag bytte frisyr/hårfärg typ en gång i månaden på den här tiden. 

2008: TVÅ blonda slingor i luggen. Både den där halsduken och skinnjackan använder jag för övrigt fortfarande.

2009: Jag hade en VÄDLIGT kortlivad v-lugg det här året, några månader efter att jag hade flyttat till USA. Här i Tijuana med Sarah, vars frisyr var en ganska mycket mer avancerad version av mina luggslingor. 

2010: I Hollywood med Sakke som var och hälsade på från Sverige. Svart hår och lugg, inga konstigheter. 

2011: På Bröderna Olssons i Stockholm med Ida. Fortfarande svart hår och lugg.

2012: På motorcykelfestivalen Chopperfest i Kalifornien. Obs att på alla bilder med långt hår efter 2001 har jag löshår. Har inte haft långt hår på riktigt sen jag var 13.

2013: Brunhårig! På Punk Rock Bowling i Las Vegas.

2014: Här var jag blond och Paul skägglös. Så konstigt att se oss så här. Obs att detta också är anledningen till att mitt hår aldrig blir långt, jag envisas med att bleka det mellan varven och måste klippa av det.

2015: På Hawaii med Diana. Här var vi tillbaka till min mest bekväma look: Svart page och lugg.

2016: Brunhårig igen, och utan löshår den här gången. I min gamla Lincoln. 

2017: Fortfarande brunhårig! Fast i Köpenhamn.

2018: Förra året saknade jag att ha svart hår så pass mycket att jag färgade det igen. Och klippte av det. Igen. Här på bröllop i Utah, där Pauls hår var längre än mitt. 

2019: Och så nu då. Kort mörk page och lugg. Min bästa frisyr. 

Känner att jag egentligen borde be om ursäkt för det här ofantligt egocentriska inlägget, men det här är min blogg och jag gör som jag vill. Här kommer en bonus-luggbild från någon gång på slutet av 80-talet:

Lugg 4-ever!