Jag känner mig rastlös. 

En grej som hände när jag var i Sverige hela juli var att jag gick så himla mycket. Snittade på nästan en mil om dagen. Här i San Diego går jag ingenstans. Förutom en daglig promenad runt kvarteret med lillhunden, men den är så kort och långsam så den räknas knappt. 

Jag saknar att promenera, men jag vet inte riktigt vart jag skulle gå. Vi bor djupt inne i ett villaområde med få saker inom gångavstånd (och dessutom är det en miljon grader varmt just nu, vilket gör det ännu knepigare att vara ute och röra på sig). I Stockholm bodde jag mitt på söder och promenerade överallt. Tog knappt tunnelbanan, om jag inte skulle utanför tullarna. En gång tog jag en Uber för att det spöregnade och jag hade packning. Men annars: fötter. 

Det är märkligt hur lätt det var för mig att liksom falla in i mitt gamla liv. Här har jag aldrig hörlurar eller böcker med mig, och måste ta bilen (eller ja, motorcykeln då eftersom jag precis sålde min bil) för att ta mig någonstans. I Stockholm promenerade jag runt och lyssnade på musik och poddar, och hade alltid en bok i väskan om jag skulle hamna på en buss eller ett tåg. 

Det finns så många grejer jag saknar med Sverige. Inte tillräckligt för att vilja bo där, men ändå så att det liksom ligger och skaver. Maten är en grej, all mat är godare i Sverige, det är ett 100% sant påstående. Och så då att man (i alla fall i storstaden) kan ta sig runt utan att behöva köra. 

Jag älskar att jobba hemifrån, men när arbetstagen är slut behöver jag ta mig ut ur huset för att inte helt förlora förståndet. Igår jobbade jag halva dagen från ett café, det hjälpte lite. Annars sitter jag här klockan 16:30 och försöker komma på något att göra. Vad gör folk efter jobbet egentligen? Antar att de som jobbar på kontor har motsatt problem och bara vill hem, men typ frilansare då? Vad gör man?