Day 01 – Introduce yourself
Okej, jag gör som alla de coola kidsen och hakar på den här bloggutmaningen. Jag försöker köra en-om-dan, men med mitt schema just nu vet man aldrig hur det går. Ni får ha överseende helt enkelt.
När jag var i 13-årsåldern blev jag punkare. Jag hade ganska länge gått runt med den där känslan av att inte passa in, och när jag väl tog mod till mig och klippte av mitt midjelånga ljusbruna hår och färgade det lila och rakade tuppkam var det den största befrielsen någonsin. Det gjorde liksom inte så mycket att alla kickers i Hässelbygårdsskolan där jag gick i högstadiet kallade mig hora i korridorerna. Jag köpte nitar på Punkt Shop för veckopengen och klippte sönder mina jeans och piercade läppen med en säkerhetsnål och tog tunnelbanan in till Plattan och Lava varje dag efter skolan, för det var där punkarna hängde.
Och punkarna blev som min andra familj. Vi var alla väldigt unga, och klädde oss helt galet och satt på marken även om det fanns bänkar, och målade anarkist-a:n på våra kläder och sjöng högt i tunnelbanan. Och vi älskade att vara hatade. Som en spark i röven på hela jävla etablissemanget, ni vet. Sen kom politik in i bilden, och jag blev först vegetarian och senare vegan. Jag spelade i band, och var aktiv i ett feministiskt nätverk som satte upp punkspelningar där tjejer fick stå på scen, och gick i syndikalisternas tåg på första maj.
Att jag berättar detta är för att ingenting har format mig och mina åsikter på det sätt som punkscenen har. Några av de människor jag träffade på Plattan i 13-årsåldern betraktar jag fortfarande som mina bästa vänner, så här 10 år senare. Jag har tonat ner både klädstil och attityd ganska avsevärt sen dess, och bytt ut alla piercingar mot tatueringar, och till och med flyttat till det stora kapitalistlandet i väst. Men nånstans inom mig har jag nog fortfarande en 15-årig anarkafeminist med nitväst och alldeles för mycket eyeliner, som bara vill dricka folköl och åka kundvagn ner för branta trappor och kasta ägg på porrbilarna vid Kungsträdgården. Livet var så mycket enklare när det var vi mot dom.
0 Comments
Anonymous
Fint skrivet! Jag brukar tänka att man aldrig ska glömma bort hur man började och varför. /Martin
elina
ååååh, så jävla fint! <3
CINDERALLEY
Martin: Tack! Och jag håller med. Lite I'm-still-Jenny-from-the-block sådär.
CINDERALLEY
Elina: <3
Mami
Ja du, det var en utmanande period för dina "stackars" föräldrar. Det tangerar ju diskussionen om hur man uppfattas av andra och hur man egentligen är! Till alla (det var ju ganska många) som hade åsikter och/eller fördomar om dig, ville jag bara säga (och sade också ibland): "Det här är min dotter, hon är intelligent, modig och självständig och jag älskar henne – men OK, jag håller med – hon ser ut som ett litet spöke!" 🙂 <3
Ulf
I syndikalisternas 1:a-majtåg gick (åkte) du redan i barnvagnen. Blod är tjockare än…
CINDERALLEY
Mami: Men ni hade ju tre "normala" barn ocksa, sa jag vill anda tro att jag inte traumatiserade foraldraskap for dig i alltfor hog grad under de dar aren 🙂
CINDERALLEY
Ulf: Ja, vad hande med det egentligen? Minns inga syndikalisttag efter barnvagnsaldern…
Mami
Nej då, oroa dig inte – det var faktiskt inte så farligt! Trots din piercing i läppen med en säkerhetsnål – jag ryser fortfarande när jag tänker på det. Vad arg jag blev! Men kärleken övervinner allt – älskade dig gjorde jag hela tiden!