…
Vi tog Coco till veterinären igår för att försöka hitta en lösning på hennes grova, eskalerande ångest och destruktiva beteende. Och veterinären sa detta.
Han sa att den här typen av grav separationsångest är extremt svår att bota, och hos äldre hundar i princip omöjlig. Det kan gå att göra det bättre, med intensiv träning under lång tid med en utbildad hundpsykolog, men att det ändå inte finns några garantier för att det kommer att hjälpa. Det finns också mediciner och liknande som kan hjälpa i vissa fall, men att i princip proppa sitt djur fullt med lugnande varje dag är ingen långsiktig lösning och inget värdigt liv.
Han sa att Coco förmodligen har haft den här störningen i hela sitt liv, och att det är därför hon har haft så många ägare. Ingen klarar av att ta hand om en hund som inte kan bli lämnad ens i fem minuter utan att bli helt panikslagen, och som förstör ens hem och bryter sig ut. Inte ens om hunden i fråga är fantastisk när hon har människor omkring sig.
Han sa att många hundhem gör allt de kan för att hundarna ska bli adopterade, inklusive att försköna eller undanhålla mentala problem.
Han sa att det antagligen bara är en tidsfråga innan hon skadar sig själv, eller andra djur och människor, under en av sina ångestattacker. (Hon attackerade en hund under en av de första dagarna vi hade henne.)
Han sa att hundbur fungerar för många hundar med liknande symptom, men eftersom hon hade uppvisat sån ångest inför buren på hundhemmet är chansen stor att hon skulle skada sig själv i en bur.
Han sa allt det som vi redan hade tänkt men inte vågat säga.
Han sa att det bästa för Coco vore att låta henne få somna in och slippa sina inre demoner.
För det är det viktigaste. Det handlar inte om materiella ägodelar eller vårt eget dåliga samvete eller att få leva till varje pris. Det handlar om en hund som inte mår bra och förmodligen aldrig kommer att göra det, och det måste gå före allt annat.
Och det var det svåraste beslutet jag, vi, har behövt fatta. Vi hade kunnat ta ytterligare en vecka, eller en månad eller ett år, att tänka på saken och skjuta upp det tills problemen blivit ännu värre, men vi insåg båda två att det hade varit själviskt. Eller, Paul och veterinären insåg det. Jag satt på golvet med Coco i famnen och grät som ett litet barn.
Men hon har fått somna in nu. Jag hoppas att hon är i hundhimlen där hon aldrig behöver vara ensam igen.
Men det gör ont. Sen igår har jag gråtit mer än jag kan minnas att jag har gjort någon gång tidigare, och jag sov inte mer än kanske två timmar inatt. Coco bodde bara hos oss i en månad, men jag hoppas, och tror, att det var en av de bättre månaderna i hennes långa liv. Hade vi inte adopterat henne hade hon med all sannolikhet dött på djurhemmet, ensam och sönderstressad i en liten bur. Och hade vi frånsagt oss ansvaret och lämnat tillbaka henne till hemmet hade samma sak hänt. Vi tog hem henne för att ingen annan ville ha henne.
Coco blev 10 år gammal. Hon fick leva länge, längre än hon förmodligen borde ha fått. Hon var tillfreds när hon hade människor omkring sig, men djupt olycklig när hon inte hade det.
Och fastän den logiska delen av mig vet att vi gjorde rätt är jag fullkomligt hjärtekrossad. Är hemma från jobbet idag för att jag inte kan sluta gråta.
Vila i frid, älskade hund. Vi saknar dig så det gör ont.
13 Comments
Camilla
Vad ledsamt! 🙁 Kram!
ida
Åh va tråkigt 🙁 Jag vet hur jobbigt det är att ta bort en hund. De blir som en familjemedlem och det gör verkligen skitjävlaont i själen när man bestämmer sig att ta bort ett djur. Men du har iallafall endel bra minnen från din hund och det e ju bra 🙂
Cattis
Jag förstår precis hur det känns, vi tog bort vår hund för ett och ett halvt år sedan och trots att jag VET att det var rätt beslut (omplaceringshund som inte kunde vara själv hemma) så är det ändå en familjemedlem som dött. Även om man har alla logiska anledningar har man ändå sorg över det. Stor kram till dig!
Agnes
Jag tror ni har fattat rätt beslut. Men jag förstår att det gör ont.
Gunnie
Så otroligt sorgligt! Åh, jag känner så med er, men jag tycker ni fattade rätt beslut. (Om det finns en hundhimmel, behöver hon inte känna sig ensam längre. Hon kanske träffar Zorro).
egon
Åh fy vad jobbigt. Beklagar verkligen. Kram
Fiat
Åh så överjävligt ❤️
Annika i Colombia
Nej, usch vad hemskt! Det låter som att ni tog det klokaste beslutet ni hade kunnat ta, men fy fan för att bli tvungen att ta det beslutet.
Kram
Angelica
Hon fick åtminstone leva sin sista tid i livet älskad, i ett hem där hon var önskad. Ni gav henne en underbar sista tid som den familj hon saknat. Kram!
Anna Nio
Åh, Coco! Fyfan vad sorgligt att det slutade såhär. Ni gjorde ert bästa, ni gav henne ett hem och kärlek – och även fast det gör skitont så var det säkert rätt beslut att låta henne somna in ändå. <3
Kaisa
Stort av er att inte lämna tillbaka henne till rescuet och låta henne riskera att bli vandringspokal och misslyckas ännu fler ggr.
Kram.
Mia
Vad sorgligt, men jag tror ni fattade “rätt” beslut. Och så fint att hon fick en sista månad full av kärlek!! <3 <3 <3
Helen
Men vad sorgligt…..men jag tror också att ni gjorde rätt. Det är inte rättvist att ha hunden kvar av egoistiska skäl. Hon mådde inte bra men nu har hon det fint. Hon hade dessutom en fin sista tid hos er! DET är viktigt.