Vardagsfilosoferande

Verkligheten

Varje gång jag pratar med min mamma i telefon går konversationen ungefär så här:

Mamma: Men du bloggar inte så mycket?
Jag: Nej, jag har inte tid.
Mamma: Jaha, vad gör du istället då?
Jag: Ehhh… läser böcker mest.

Jag känner mig ganska ömtålig på sistone. Sover knappt på nätterna och har lite svårt att hantera verkligheten. Jag vet att mycket av detta beror på att min lilla hund börjar bli så gammal att jag inte vet om det är själviskt av mig att fortsätta hålla honom vid liv. Jag försöker få någon annan att säga åt mig att nu, nu är det dags för honom att vandra vidare. Men ingen säger det eftersom det måste vara mitt beslut, och jag hatar detta så mycket.

Så istället för att sova eller blogga eller fatta omöjliga beslut läser jag romaner. Eller, just nu mest deckare. Läste fyra deckare på sju dagar och sen kunde jag inte sova för att jag hela tiden vaknade och trodde att det var en mördare i mitt sovrum.

Annars då? Har en jättespännande roadtrip planerad om några veckor men känner mest ångest över att lämna Steve. Förutsatt att han ens lever då.

Ja, det här blev ju inte så muntert, men i alla fall ett livstecken så min mamma inte behöver oroa sig.

6 Comments

  • Linda

    Det är otroligt jobbigt det där med gamla hundar. De är sitt allra finaste jag som gamla men man vet att man snart måste skiljas från dem. Kramar min gamla tant hela tiden och säger att hon är den finaste som finns.
    Mina hundar har sorgligt nog dött väldigt hastigt av väldigt sorgliga orsaker. Min första egna hund i en olycka som hon och jag var med om. Min förra hund gick från att skutta runt som en valp, nästan 15 år gammal, till att vara död inom 24 timmar av ett (receptfritt) läkemedel som jag valde att ge henne. Det värsta jag någonsin varit med om. Skuldkänslorna och sorgen håller mig fortfarande vaken om nätterna ibland 7 år senare. Folk som inte har hund kan nog aldrig förstå vad de betyder för en. Är livrädd för att det kommer att hända min nuvarande gamla tant något liknande och är mer hönsig än vanligt.
    Med det sagt så tror jag att du känner Steve så väl att du faktiskt kommer att veta när det är dags. Förstår oron över att lämna honom för en resa, samtidigt som man inte kan ge upp hela livet.

    • Sanna

      Åh, förstår verkligen känslan och håller med, att förlora ett djur är så himla hårt. Det låter som att din tant har det finfint hos dig i alla fall 🖤

  • Ulf

    Skönt även för en pappa att få ett livstecken/blogginlägg.
    Att läsa för mycket deckare är nog inte bra sinnesro, särskilt inte när du oroar dig för Steve. Du är ändå en mycket klok person och dotter, så jag tror du kommer att veta när det är dags att fatta svåra beslut.
    Själv har jag inte erfarenhet av gamla hundar, men väl av gamla och kära människor. Man får se tiden an och ha tålamod
    Kram på dig och Steve

  • Gunnie

    När man har en gammal gubbhund, så vet man ju att klockan tickar obönhörligt mot ett avsked. Det svåraste är ju att man har både deras liv och död i sina händer. Så oerhört svåra beslut, men jag tror du vet och känner när det är dags. Tills dess, vet att jag tänker på dig och önskar jag kunde vara där och krama dig❤️

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *