Nu har jag varit vegan på heltid i en och en halv vecka, och det är ju kanske inte så imponerande, men jag vill ändå bara säga detta: det har varit lätt som en plätt. Sist jag var vegan var jag tonåring, det var tidigt tvåtusental och jag levde mest på typ Tartexmackor och snabbnudlar. Både mina matlagningsskills och utbudet på vegansk mat har utvecklats en smula sen dess, kan vi väl säga. Till och med att vara på festival mitt ute i öknen i fyra dagar var ingen större konst. Det fanns en helvegansk food truck inne på festivalområdet, och Joshua Tree är så hipsterigt att det på många ställen går att äta gourmetmat även på en ganska snäv diet. 

Den enda lite knepiga situationen den här helgen var när vi var ute och körde hoj en hel dag och det enda matstället inom flera mils radie var en liten diner vägg i vägg med en bensinstation bredvid motorvägen mitt ute i ingenstans. De hade inga vegoburgare och det enda vegetariska på menyn var grilled cheese-mackor och quesadillas. Så jag beställde en vanlig hamburgare fast utan själva burgaren. Servitrisen missuppfattade mig dock helt och kom istället ut med en tallrik med bara själva burgaren och inget annat, inte ens bröd. Min kompis Edy är också vegan, så hon körde på en sidosallad och pommes istället. Det kändes lite som på den gamla goda tiden. Aja, vi fick mat i oss i alla fall.

Hela den här veganismgrejen har dock fört mig sig en bra sidoeffekt som jag inte hade räknat med. Ni vet hur jag sa nyligen att jag hade börjat känna ett återkommande behov av en stor förändring i mitt liv igen? Det här verkar vara tillräckligt stort, för den känslan har lagt sig lite. Skönt.