Vet ni vad som inte är så himla bra för självkänslan? Tandställning. Och tandställning i kombination med slitet, grånande hår är om möjligt ännu värre. Jag slutade färga håret för ganska många månader sen med någon sorts idé om att låta min naturliga hårfärg växa ut för första gången sen jag var typ 12. Problemet är bara att min naturliga hårfärg är kanske den minst smickrande nyansen någonsin. Jag är varken blond eller brunhårig, snarare mörkgrå. Kort sagt har jag gått runt och känt mig ganska ful på sistone. 

Så här såg jag ut igår morse. Den nedre halvan av håret var en solblekt rödbrun färg och den övre halvan råttfärgat med inslag av grått. Mitt hår är dessutom extremt torrt, så även om jag inte har några kluvna hårtoppar ser det alltid slitet ut. 

Så jag ringde min frisörkompis Tasha för att se om hon hade tid att göra något åt den här hårkatastrofen. Det hade hon, tack och lov.

Och så här blev det! Mörkbruna rötter, ljusbruna toppar, och cirka en decimeter kortare. Jag känner mig som en helt ny person, speciellt efter att jag dessutom klippte luggen kortare i morse (fast det har jag inga foton på). Jag har försökt spara ut till långt hår de senaste 15 åren, men det slutar alltid med att jag klipper av det igen. Just nu känns det dock inte som att det gör så mycket. Det är kanske inte meningen att jag ska ha långt hår helt enkelt.