Jobbar hemifrån idag och älskar det. Jag får sitta helt ostörd på mitt ljusa, alldeles tysta hemmakontor med två sovande katter bredvid mig. Så här skulle man ha det varje dag. Jag är för övrigt gräsänka i någon vecka just nu. Paul åkte hemifrån för några timmar sen, han är på väg för att äntligen köpa sin drömmotorcykel, en 1942 Harley-Davidson Knucklehead. 

Så länge jag har känt Paul har han pratat om att en dag äga en knucklehead. De är svindyra och svåra att få tag på (H-D slutade tillverka dem år 1947) så det är inte världens enklaste grej att bara köpa. Vi har skämtat i flera år om att eftersom vi inte vill ha barn borde vi spara ihop till en knucklehead fund istället för en college fund. Nu har Paul dock hittat en knucklehead till ett extremt förmånligt pris, och i skatteåterbäringstider som dessa gäller det att passa på.

Problemet är bara att hojen han har hittat finns i Richmond, Virginia, dvs på andra sidan USA, ungefär så långt det går att komma från San Diego om man åker rakt österut. Så imorgon bitti ger sig Paul och hans pappa iväg för att köra cross country och hämta upp den. De har någon sorts plan om att lyckas ta sig till Virginia på två dagar genom att köra och sova i skift. Det är över 400 mil, 39 timmar utan att stanna enligt Google Maps. Plus att det är mitt i vintern i stora delar av landet. Oh well. Jag lägger mig inte i detta.

Däremot har det här fått mig att börja fundera på det här med drömmar. Jag kan inte komma på en enda grej jag vill ha eller göra så mycket som Paul vill ha den här hojen. Mina stora drömmar har tidigare varit att flytta till Kalifornien och att äga en Harley. Nu bor jag i Kalifornien och äger två stycken. Det är ju ett enormt privilegium att kunna uppfylla sina drömmar på det här viset, men nu känner jag mig nästan lite tom. Borde komma på ett nytt mål att jobba mot. Ja, det vore väl kanske det där med att jobba hemifrån mer då?