En grej jag tycker är sjukt intressant är vad folk jobbar med och hur de hamnade där. Läser alla kommentarer på det här inlägget hos Hanna med fascination. Just nu är det extra intressant eftersom jag själv håller på att genomgå någon sorts karriärkris.

Jag har varit på mitt nuvarande jobb i snart fyra år, och jag tycker fortfarande väldigt mycket om det — men samtidigt saknar jag vissa grejer som känns viktigare ju äldre jag blir. Jag vill som sagt jobba hemifrån, ha mer flexibla arbetstider, och fler semesterdagar. Kort sagt saknar jag lite av det som kallas work-life balance här.

Ni kanske minns att jag intervjuade för ett annat jobb för ett drygt år sen, men att jag efter tre intervjuer insåg att jag gillade mitt nuvarande jobb så pass mycket att jag inte var redo att byta, så jag drog mig ur anställningsprocessen.

Nu har detta hänt igen. De senaste veckorna har jag haft ett gäng jobbintervjuer för en kvinnoägd digital byrå som specialiserar sig på att hjälpa progressiva politiska kandidater vinna val. Alla i företaget är utspridda över landet och jobbar hemifrån. Plus att personen som skulle bli min chef om jag fick jobbet är gift med sångaren i ett av mina favoritband (!). Jag skulle tjäna betydligt mindre pengar än jag gör nu, men annars lät det som det perfekta jobbet. Tills jag fick veta att de bara erbjöd 10 lediga dagar om året, INKLUSIVE sjukdagar.

Och där tog det stopp för mig. Jag mailade och sa som det var, att jag verkligen ville ha jobbet, men att jag inte var villig att offra min mentala hälsa för det.

Det här är dock mitt problem: ju mer jag letar jobb och får reda på om företagen som anställer, desto mer uppskattar jag jobbet jag redan har. Jag tjänar hyfsat bra, har roliga arbetsuppgifter, en massa ”perks” och jobbar med bra människor. Plus att jag har bra sjukförsäkring, tandvårdsförsäkring och pensionssparande genom jobbet. Jag vet massor av amerikaner som skulle döda för att ha ett jobb som detta.

Men jag är svensk, och jag kan liksom inte bli av med den där lilla rösten som sitter och viskar ”fem veckors semester” i mitt öra om och om igen tills jag helt förlorar förståndet.