Jag var och klippte mig idag (ni får se nya frisyren när det inte är alldeles för mörkt för att ta en ordentlig bild). Min frisör/kompis Tasha förlorade nyligen sin hund, så vi pratade ganska mycket om våra hundar och hur sorgligt det är att de inte lever för evigt. Förra veckan hade vi i alla fall lilla Lucifer här i ett par dagar, och det var balsam för själen. 

Chiweenies har tydligen en hel del gemensamma personlighetsdrag och det visade sig ganska snabbt att Luci var som en svart kopia av Lola. Det var lite av ett slag i magen först, och jag insåg att vi verkligen inte är redo för en ny hund.

Men Luci var också sin egen person (hon gör till exempel inga såna här ljud) och vi bondade ganska hårt under de två dagar hon bodde hos oss. Hon låg i mitt knä hela dagarna medan jag jobbade och sov på min mage på natten. Världens mest chilla hund, så hon är väl kanske raka motsatsen till Lola nu när jag tänker efter. 

Försökte övertyga Lucis matte om att inte komma och hämta upp henne igen, vilket dessvärre misslyckades. Men jag fick i alla fall fylla det chiweenie-formade hålet i mitt hjärta i ett par dagar.