En av mina bättre egenskaper, om jag får säga det själv, är att jag är bra på att ta tag i saker. Jag klagar visserligen ganska mycket, men om det jag klagar på är något som jag själv har möjlighet att förändra så brukar jag se till att göra det. 

Som häromdagen när jag klagade på att jag var rastlös och inte promenerade någonstans och behövde hitta på något att göra för att komma ut ur huset. Dagen efter gick jag 8 kilometer genom North Park (området där jag bor) — visserligen till en bar och tog en öl, men ändå. Det kändes bra.

Och idag gjorde jag något som egentligen är helt out of character för mig, men nu tänkte jag testa något nytt. Jag har nämligen anmält mig till en 15 veckor lång kurs i…….. wakeboarding!

Jag vet, otippat va? 

Fram tills för bara några veckor sen hade jag aldrig åkt wakeboard. Jag har åkt snowboard i 20+ år, men det är ju mycket lättare. Man behöver till exempel inte en båt. Men när jag var med familjen ute på landet förra månaden tog vi båten ut på klipporna ett par dagar. Min pappa och kusin åkte vattenskidor och min lillebror åkte wakeboard, och jag tänkte att det väl var lika bra att prova. 

En rolig grej med mig och min brorsa är förresten hur olika våra personligheter är. Vi har ungefär samma typ av hobbies och är bra på ungefär samma grejer, men våra approacher är varandras raka motsats. Petter är extremt självsäker (han har liksom inte ett ödmjukt ben i kroppen) och går in i nya situationer och aktiviteter med ett mindset där han är 100% säker på att han genast kommer att vara bäst i världen på sagda aktivitet. Med varierande resultat, men ändå.

Jag är å andra sidan väldigt ängsligt lagd. Får lätt ångest över nya situationer och försöker alltid hitta ett sätt att backa ur i sista sekunden för att slippa stressen och nervositeten. Nu är jag dock extremt medveten om den här egenskapen hos mig själv, så jag brukar få föra en inre dialog där jag liksom övertalar mig själv att det ska bli kul och att jag aldrig ångrar efteråt när jag har provat något nytt.

(Paul har för övrigt kommit på världens bästa sätt att få mig att göra saker som jag egentligen vill göra, men som min inre fegis försöker få mig att undvika. Han säger bara: “Yeah, you’re right… women probably can’t do that anyway.” Och fast jag VET att han skämtar och bara försöker trycka på mina känsligaste knappar så funkar det varje gång. Jag MÅSTE bevisa att kvinnor visst kan göra det, vad det nu är.)

Jag bestämde mig i alla fall för att prova att åka wakeboard. En grej som hjälper (och som jag rekommenderar till andra ängsliga personer) är att vara ordentligt förberedd, så när grabbarna var ute och körde passade jag på att googla hur man egentligen åker wakeboard. Var mest orolig över att inte lyckas komma upp till stående på brädan. Så jag hittade en YouTube-video som jag tittade på två gånger precis innan jag spände fast brädan och hoppade i vattnet. 

Och det gick hur bra som helst! Gjorde precis som killen i videon hade sagt och kom upp på första försöket! Och ramlade inte en enda gång! 

När jag simmade i land efter två turer kunde jag inte sluta le. Det var så himla roligt. Sen hade jag rätt rejäl träningsvärk i hela kroppen i ett par dagar, men det var det värt. 

Sen jag kom hem till San Diego har jag försökt hitta ett ställe där man kan åka wakeboard, och igår hittade jag äntligen en kurs som hålls genom ett av universiteten här i stan. Det är ju egentligen nästan slöseri att bo så här nära Stilla Havet och inte utnyttja det. Så nu tänker jag göra det. Kursen börjar nästa vecka men då är jag i Ohio på en jobbgrej, så ni får en uppdatering om hur det har gått om några veckor helt enkelt, vare sig ni vill eller inte.