Brainmelt
Jag har börjat inse att jag saknar att plugga. Saknar att sitta på föreläsningar, diskutera, analysera – saknar till och med att skriva uppsats. (Däremot klarar jag mig fint utan tentor, hemuppgifter och att leva på studielån, men man kan ju inte få allt.)
Det jag saknar mest med pluggandet är den ständiga närheten till kritiskt tänkande – eller tänkande över huvud taget, egentligen. Ända sen jag utexaminerades har jag känt hur mitt intellekt varit på stadig nedgång, hur det liksom smälter bort, en liten bit i taget. Att flytta till varmare breddgrader hjälpte nog inte direkt heller – närheten till all hjärndöd dekadens i Kalifornien har dåligt inflytande på mig.
Jag läser igenom mina gamla b- och c-uppsatser, och det slår mig att de slutsatser och formuleringar, och den disciplin, jag var kapabel till då känns helt bortom min förmåga idag. Jag antar att hjärnceller fungerar ungefär som krukväxter – om man inte ger dem näring med jämna mellanrum så vissnar de bort och försvinner.
Jag är tacksam över att ha ett kreativt jobb. Men ibland kan jag sakna intellektuella utmaningar på en annan nivå. Då tänker jag att en dag ska jag doktorera i litteraturvetenskap. Doktor innan 30 känns kanske lite väl optimistiskt. Men runt 40 eller så. Vänta ni bara.