Det ofattbara

Idag är en tsunamivarning utfärdad längs den kaliforniska västkusten, som en eftereffekt av jordbävningen i Japan. För ganska exakt ett år sen drabbades Chile av en nästan lika kraftig jordbävning, och även då hade vi tsunamivarning här. 

Den gråa konturlösa domedagshimlen känns illavarslande. Det finns inget jag har så stor respekt för som havet. Men vänder man sig bort från stranden och tittar inåt landet istället är himlen klarblå och solen skiner varmt. Jag är inte orolig. Den mest överväldigande känsla jag känner just nu är lättnad. Över att jag inte är i Japan, över att mina vänner i Japan är välbehållna, och över att en tsunamivarning här mest är skrämseltaktik, och det enda som egentligen händer är att vågorna blir lite högre på stranden. 

Men lättnaden överskuggas av något som inte riktigt går att sätta ord på. Den där klumpen i magen som blir större varje gång jag sätter på nyheterna. Jag minns den så väl från tsunamin 2005.