Och sen finns man inte mer

Bilolyckor är något av det otäckaste jag vet. Igår när jag var på jobbet fick min kollega ett mms med en brinnande bil från sin fru som satt på altanen och bevittnade detta, som hände precis mitt över gatan från deras hus. En ung tjej passerade stillastående trafik och körde rakt in i en stolpe i hög hastighet. Bilen exploderade och tjejen dog. Hon var ett år yngre än jag.

Jag och Isaiah bor bara några kvarter från platsen där det hände, och när vi senare på kvällen skulle åka och hyra film var vägen runt olycksplatsen fortfarande avstängd. Trafikljusen och vägskyltarna byttes ut eftersom allt hade smält i explosionen. Och på väg hem passerade vi bärgningsbilen som fraktade bort bilvraket från scenen, och bara synen av den uppbrända, totalt demolerade bilen var som en iskall hand runt hjärtat. Förutom bagageutrymmet fanns det knappt någonting kvar. Det är det där med livet och den obarmhärtiga balansen igen. Jag kan inte hantera det.

Bild från Sign on San Diego

0 Comments

Duktiga Tjejen

June 10, 2011 at 11:40 am Reply

Fy faan! Jag är förövrigt rädd så fort jag sitter i en bil…

Vi ska försöka ta oss till S.D och tips emottages gärna.

Gunnie

June 10, 2011 at 2:46 pm Reply

Apropå tvångstankar, som du skrev om häromdagen – eller tvångstankar vet jag inte direkt om man kan kalla detta, snarare mardrömsfantasier som inte är helt tagna ur luften – sådana här inlägg får mig att bli helt kallsvettig och skräckslagen!
*Orolig mamma*