Den andra sidan av gränsen
Att bo i USA just nu känns ganska ofta som att befinna sig i the twilight zone. Presidenten och republikanska politiker ljuger hejvilt om allt möjligt hela tiden, och trots att de allra flesta vet att de ljuger får det liksom bara pågå? Många av de mest destruktiva lögnerna handlar om den mexikanska gränsen och hur det tydligen råder undantagstillstånd och kaos där. Det gör det ju inte.
Jag bor 15 minuter från världens mest trafikerade gränsövergång och lever mitt i en “mega-region” som består av San Diego och Tijuana. Jag har alltså personlig erfarenhet av alla fördelar detta för med sig: kulturellt utbyte, utökad arbetskraft och ekonomiska möjligheter, massor av god mat och dryck på båda sidor av gränsen, osv i all oändlighet. Har haft kollegor som bor på den mexikanska sidan och pendlar till USA varje dag, och vet att det motsatta också är hyfsat vanligt.
Om man faktiskt bemödar sig med att ta sig ner till gränsen istället för att lyssna på Donald Trumps rasistiska propaganda så kan det till exempel se ut så här…
USAs sydvästra hörn, där gränsmuren möter Stilla Havet, utgörs av Border Field State Park. Och i Border Field ligger något som heter Friendship Park. För att komma dit måste man så här års promenera ungefär 2,5 km från en parkeringsplats, eftersom själva vägen in är avstängd.
Det gjorde Katie, Edy och jag i lördags.
Det var strålande solsken ute och allt stod i blom. Trots att detta är en extremt vacker park precis vid havet var vi nästan helt ensamma här.
Friendship Park är ett område mellan de två gränsstaketen där personer från båda sidor av gränsen kan mötas genom stängslet. Det är hårdbevakat av Border Patrol på den amerikanska sidan — man får till exempel inte fota eller ha fysisk kontakt genom staketet. Men trots detta kör folk ibland i flera timmar för chansen att få träffa sina släktingar här. Det är både fint och extremt sorgligt på samma gång.
Border Field State Park är också fullt av extrema kontraster: Den höga, mörka muren som sträcker sig ända ut i det klarblåa havet. Den helt tomma stranden på USA-sidan jämfört med Mexiko-sidan som är full av folk och parasoll och barn som badar. Uniformerade gränsvakter omgivna av miljontals färgglada blommor och fjärilar. Taggtråd och sandstrand.
Vi var här för att jag behövde ta lite foton till den här artikeln om Friendship Park, och Katie och Edy hängde på för att få lite frisk luft och motion. Förutom Border Patrol och kanske tre personer som var där för att säga hej till släktingar på andra sidan gränsen såg vi inte en levande själ.
På vägen hem igen fick vi höra om dödsskjutningen i en synagoga som skedde mitt under Pesach här i San Diego bara några timmar tidigare. En 19-årig man med en AR-15 sköt ihjäl en kvinna och skadade tre andra personer medan han ropade “anti-Semitic slurs”, enligt New York Times.
Såna här hemskheter händer ju hela tiden i USA, men det är extra läskigt när det händer i ens egen stad. Vi fick i alla fall en extra påminnelse om att det verkliga hotet inte alls kommer från andra sidan den mexikanska gränsen, utan istället från arga, vita män med automatvapen. Ingen är förvånad.
4 Comments
Burgschki
Jag har svårt att uttrycka varför, men dessa lågmälda, dokumenterade (dokumentativa? inlägg av dig känns så viktiga mitt i all högljudd polarisering. Tack!
Cinderalley
Åh, tack själv. Det betyder mycket.
Jenny
Känns ju verkligen inte som “friendship” runt staketet där. Vet inte vad det är för nyheter min morbror slukar i sig, för han ringde mig förra veckan och kände mycket “Oro” för mig eftersom jag bor så nära den meksikanska gränsen. Vet verkligen inte vad han pratade om.
Cinderalley
Nä det verkar ju mest vara folk som bor väldigt långt från den mexikanska gränsen som är “oroliga”…