Kärlek i coronans tid
Ursäkta cheesy rubrik, men den kändes passande. En sak jag tänker mycket på just nu är det här med att försöka dejta någon ny mitt under en pågående pandemi med tillhörande utegångsförbud.
I alla fall i Kalifornien är alla barer, restauranger, gym, etc stängda, och folksamlingar är förbjudna. Man ska helst undvika att över huvud taget träffa människor man inte delar bostad med (men om man måste träffa någon annan ska man hålla ett avstånd på 1,8 meter).
Jag skrev för ett par månader sen att jag hade börjat hänga med en ny snubbe, A. Vi träffades i oktober och har umgåtts ganska intensivt sen dess. Jag var egentligen inte alls redo för ett nytt förhållande så snabbt och hade verkligen sett fram emot att vara singel. Men så dök A upp och jag kunde inte hjälpa att jag började gilla honom. Vi är “exklusiva” även om vi kanske inte kallar varandra flickvän/pojkvän ännu (en gräns jag känner att jag behöver medan jag fortfarande försöker förlika mig med att jag gick direkt från ett förhållande till ett annat).
A jobbar på en fabrik som är öppen eftersom den räknas som “essential”, så han är en av få personer jag känner här som fortfarande måste gå till jobbet varje dag. Han jobbar även med en massa gubbar som får sina nyheter från Fox News och inte “tror på” hela pandemi-grejen (trots att de verkligen är i riskzonen själva), och som går till jobbet även om de har influensasymptom. Så för att vara ansvarsfull och skydda mig själv och andra personer jag kommer i kontakt med har jag fått ta det oerhört jobbiga beslutet att inte träffa A på några veckor, eller hur länge den här karantänen nu håller i sig.
(Fun fact: A och P, alltså mitt ex, jobbar på samma företag — fast i olika fabriker så de känner inte varandra — så om jag och P fortfarande hade bott tillsammans hade jag haft samma problem, men inget sätt att undvika att potentiellt smittas.)
Vet ni hur jobbigt det är att ha en ny crush och bo typ 15 minuter från varandra och ändå inte kunna träffas? Det är skitjobbigt.
Samtidigt känner jag att jag kanske inte borde klaga. Vet att det finns många singlar där ute som bor själva och känner sig ensamma och gärna skulle vilja träffa någon, och det här är verkligen inte världens bästa tid för det… eftersom man inte ska träffa nya människor. Jag och A har i alla fall varandra, även om vi befinner oss på olika ställen.
Förhoppningsvis får vi träffa varandra igen snart. Jag börjar känna att jag verkligen behöver en kram.
0 Comments
Kath.
Forstår at det er jobbigt ??
Cinderalley
♥
Helen
Åh så störigt! Att vara så nära men ändå inte kunna ses!
Gratulerar till kärleken, gillar uttrycket att vara exklusiv. Det vill man ju fan alltid vara!
Bättre det än att vara pojkvän/flickvän ju 🙂
Cinderalley
Haha jamen eller hur! Fint att vara exklusiv ju.
Ulf
Åhhh, så sorgligt. Man behöver en kram då och då och ganska ofta i dessa tider.
Jag skickar massor av varma, stora kramar från oss båda. Du måste känna dem, trots avståndet
Cinderalley
Tack, det hjälper!
Annika
Åh, jag behöver också en kram idag! Blev opererad idag (äntligen) men kände inte att jag ville riskera att utsätta mina föräldrar för något jag kanske bär på så fick stå på 1,5 meter avstånd på deras gårdsplan och prata. Jobbigt när man bara vill krama sin mor och få hemlagad mat.
Cinderalley
Åh nej, vad himla jobbigt och sorgligt. Hoppas operationen gick bra i alla fall. Skickar kramar!
CC
Åh, vad bökigt.
Men ändå så himla fint med kärlek.
Cinderalley
Ja, det är ju det. Bökigt, och fint!
Karin
Oj stackars honom, är han inte rädd?
I Stockholm finns bara en liten rekommendation om “jobba hemifrån efter samråd med chef och om arbetsuppgifterna tillåter” eller något sådant. Så man är helt utlämnad till att ha en chef som tycker folk ska jobba hemma. Annars är man tvungen ut och bege sig till jobbet som vanligt, kanske åka buss/pendel/t-bana också om man inte har bil eller bor nära nog för cykla/gå. Detta alltså även om man har ett totalt “oviktigt” jobb.