För ungefär ett halvår sen skrev jag om hur jag hade gått till en ortodontist för att jag ville skaffa tandställning, men att jag då fick veta att det inte gick, att min överkäke var för trång och att jag skulle vara tvungen att operera munnen först. Det lät ju inte så kul, så jag försökte intala mig själv att jag var ok med att ha sneda tänder resten av livet istället. Men det gick inte. Jag är inte ok med det. Så för några veckor sen gick jag till en annan ortodontist för att få en second opinion och han sa direkt att tandställning inte skulle vara några problem, lätt som en plätt, let’s do it. 

Så nu har jag tandställning. 

Jag fick den installerad igår och idag jobbar jag hemifrån medan jag vänjer mig vid att ha en massa metall i käften. Jag betalade extra för den lite mer diskreta, genomskinliga varianten, men det är ändå inte direkt en smickrande look. Kommer se ut som en förvuxen tonåring de närmsta 18 månaderna. Men tiden går fort. Jag tror att det kommer kännas värt det i slutändan. 

Grejen är att för 10 år sen hade jag inga som helst problem med hur mina tänder såg ut. I Europa har folk sneda, gula tänder utan att någon bryr sig. Men sen jag flyttade till USA har jag gradvis börjat påverkas av de strikta tandidealen här. I princip ALLA amerikaner har kritvita, raka tänder, och har man inte det så skammas man indirekt för det. Strävan efter perfekta tänder känns ganska ofta som den enda grejen hela det här landet kan enas kring. En av mina bloggläsare, som också bor i USA, skrev så här på mitt förra inlägg om detta:

“Min teori har alltid varit att amerikaner är besatta av tänder eftersom de är den ultimata penga- och statussymbolen: det första som ryker när man är arbetslös eller hemlös och det sista man ‘unnar sig’ (för det är så förbannat dyrt med kosmetisk tandvård) när man har börjat få pengar. Riktigt raka vita tänder är ungefär lika mycket statussymbol som Prada eller nåt.”

Jag vill ju egentligen tro att jag är bättre än så här, att jag inser att alla är skapta olika och att vi borde vara nöjda med hur vi ser ut, oavsett vad samhällets ideal säger åt oss. Men det är svårt. Om raka tänder kan få mig att känna mig mer bekväm i min egen kropp så känns tandställning som ett litet pris att betala. Vill dock påpeka att jag bara känner så här om mig själv, det här är mina egna demoner. Jag bryr mig inte om hur andra personers tänder (eller andra kroppsdelar) ser ut och vill verkligen inte bidra till någon annans komplex. Jag blir glad varje gång jag ser någon annan med sneda tänder som inte bryr sig, de personerna är mina hjältar. 

(Bilden ovan: Vår kompis Ace skapade detta mästerverk i onsdags, innan Paul och jag gick och åt vegoburgare som min sista måltid innan jag fick tandställning. Nu är det soppa och lättuggad mat som gäller ett tag framöver. Tack för alla sopprecepten!)