Idag är det julafton. Jag är ju som ni vet ingen stor julfirare och undviker helst högtider i allmänhet. Men jag har funderat lite på varför jag känner så. Har egentligen bara bra minnen från min barndoms jular. Mina föräldrar skilde sig när jag var ganska liten, så under större delen av min uppväxt fick jag dessutom två julaftnar, varje barns dröm. 

Jag tror att min anti-inställning till framför allt jul och nyår har att göra med förväntningar. Jag är allergisk mot traditioner och förväntningar som aldrig problematiseras utan bara accepteras som något man måste göra när man är vuxen. Att skaffa barn är en annan sån förväntning. Men man måste inte skaffa barn, lika lite som man måste fira jul. 

Traditioner är säkert viktigt och jag förstår att många firar jul för att de vill, och faktiskt genuint älskar det. Förstår också att många vill fira trots all stress det innebär att rodda julen. Från pynt och julklappar till julmat och gnälliga barn och skuldbeläggande släktingar, och så hela grejen där det så gott som alltid landar på kvinnorna att se till att alla är glada, mätta och tacksamma. Och pressen på de som kanske inte har familj och vänner i närheten, eller alls. 

Vet ni vad som är så himla mycket enklare? Att bara strunta i allt och göra vad man vill istället. 

Jag fattar att det är svårare när man har barn. Men det går ändå att skapa sina egna traditioner, de behöver inte innebära en miljon julkappar och Kalle Anka och risgrynsgröt och att vänta på tomten. 

Man får ignorera allt och bara kolla på TV istället. (Eller ta en ridtur runt en sjö i Guatemala omgiven av vulkaner, vilket är hur jag tillbringade julafton förra året.)

Man får även stanna hemma i mjukisbyxor och gå och lägga sig innan tolvslaget på nyårsafton. 

Ville bara få detta sagt. Man får göra som man vill. 

God jul på er!