En gång i tiden pluggade jag litteraturvetenskap på Stockholms universitet och rörde mig i pseudo-intellektuella kretsar på internet. Jag var besatt av författaren Willy Kyrklund och skrev både min b- och c-uppsats om hans böcker. Sen dess hade jag inte läst något av Willy K på flera år, tills häromdagen när jag bestämde mig för att läsa om Solange

Läste ut den igår kväll och hade en nästan fysisk reaktion där jag slungades tillbaka i tiden till ca 2005. Mitt bloggarkiv är fullt av extremt pretentiösa inlägg som jag knappt kan läsa utan att ha skämskudden framme. Men några guldkorn också. När Willy Kyrklund dog för 10 år sen skrev jag denna hyllning:

Jag har ständigt huvudet fullt av dina ord, kanske fler av dina än mina egna. ‘Alla ord, när handling fattas, äro dåraktiga och tomma’ skrev du i Polyfem förvandlad och så väl det sammanfattar tanken på att skriva något som gör dig rätta. Allt jag vill säga har du redan sagt. Ingen har någonsin betytt mer för mitt förhållande till ord, språk, litteratur, filosofi, läsglädje, inspiration och skrivkramp.

Saknar att känna så starkt inför en författare, eller litteratur i allmänhet för den delen. Att läsa om Solange påminde mig om den känslan. Här är förresten en recension jag skrev om den boken på Dagens Bok år 2005, när jag var 19. Tycker att den är rätt fin, trots att jag använde formuleringar som denna: “Willy Kyrklunds i det närmaste minimalistiska prosa – stundtals abstrakt svävande men alltid lika vacker – ger berättelsen en vitalitet som är lika gripande aktuell trots att det har gått ett halvt århundrade sedan den skrevs.” Som sagt, skämskudde.

Bonus-bild på mig som pretentiös nittonåring: