Jag har ett väldigt tight kompisgäng här i San Diego som jag ofta känner mig extremt tacksam för. Vi är en grupp på ungefär 10 personer som hänger flera gånger i veckan, åker på semester tillsammans, har enorma mängder internskämt och pratar med varandra så gott som varje dag. 

Vi är alla i ungefär samma ålder (30-40 typ) och alla kör hoj. Bara en person i gänget har barn, vi andra har sammanlagt tillräckligt med hundar och katter för att kunna fylla ett zoo. Flera av oss jobbar dessutom tillsammans (fyra personer på ett företag, två på ett annat).

Sen jag flyttade till USA har jag hängt med en massa olika personer, men det här är första gången jag har ett gäng kompisar som jag kan åka hem till en vanlig tisdag och bara slappa med, eller springa vardagliga ärenden tillsammans med, eller gå till hundparken och snacka skit med medan våra pälsbarn springer sig trötta. Eller för den delen köra hoj till Kanada eller roadtrippa genom Guatemala tillsammans med.

Med tidigare kompisgäng har det ofta handlat om att ses på någon bar eller hemmafest och dricka sig full, sen rinse and repeat. Jag har saknat den där riktiga närheten, där man känner varandra så väl att man kan vara tysta tillsammans utan att det är awkward. Och att man inte behöver dricka alkohol för att umgås. 

Sist jag hade så här nära vänner var när jag bodde i Stockholm, och det var en av de svåraste grejerna att lämna. Sen jag gjorde det där nostalgi-inlägget häromdagen har jag funderat mycket på mina gamla vänner och hur mycket jag fortfarande saknar dem. Vissa personer som jag hängde med varje dag i Stockholm har jag knappt pratat med på flera år. Det kändes sorgligt. Så jag hörde av mig till några av mina gamla bästisar på Facebook, och nu har vi pratat om allt mellan himmel och jord i flera dagar. Och jag går plötsligt runt och känner mig helt euforisk, har ett litet lyckorus i hjärtat. (Vilken grej, att det går att bara höra av sig till gamla vänner och alla blir glada? Rekommenderar varmt detta oväntat enkla lifehack.)

För att verkligen maxa lyckan köpte jag igår dessutom en flygbiljett till Sverige i juli. Har inte bokat en returbiljett ännu så jag kan stanna precis så länge jag känner för. (Tänker mig en månad eller så, men om jag saknar Paul och djuren för mycket kanske jag måste åka hem tidigare.)

Någon gång får jag kanske med mig mina USA-bästisar till Sverige också, och så är cirkeln sluten.